Magnus Ny-Magnum Nilsson och Burt von Bolton på Sunkit (foto: Casper Hedberg)

Etikett: Hans Edler Sida 1 av 2

Sunkits spellista i maj 2022

Sunkits spellista i maj 2022

Du är kanske kaxig nu, men hur låter det när du hamnat i strålkastarens skugga? Detta är det diffusa temat för Sunkits spellista i maj 2022.

Lyssna på Sunkits spellista i maj 2022

Du hittar alla låtar i Sunkits spellista i maj 2022 på Spotify!

Du som drömt och längtat efter Sunkits spellistor i både mars och april får helt enkelt finna dig i att denna längtan inte kommer att infrias. Vi har helt enkelt haft för mycket att stå i, men dessa spellistor kanske kan få spridning som de mytomspunna försvunna spellistorna – vad vet vi?

Det är förstås bara en bråkdel av all den bortglömda och udda populärmusik som Sunkit lyfter fram, som också finns tillgänglig på Spotify. Men ärligt talat finns det förvånansvärt mycket!

Nu ristar vi hursomhelst månaden maj i kalendern och nu kommer en fullmatad spellista enligt följande:

Först ut är The Strangers, ett av de första popbanden i Göteborg. Deras singel Harry Lime Theme (The Third Man) kom på Polydor 1963. Medlemmarna spelade rock redan innan tonåren, i slutet av 50-talet, och arrangerade rockgalor i huset där de bodde. Som The Strangers upptäcktes de av en slump – TV behövde ett gäng som kunde påvisa om mjölkande kor påverkades positivt av musik och The Strangers råkade finnas tillhands. Det blev inga stora framgångar för bandet, men de var fram till upplösningen 1966 flitigt anlitade som studiomusiker.

Al Dubin skrev texten och Joe Burke gjorde musiken till Tiptoe Through the Tulips 1929. Låten lanserades av den skönsjungande gitarristen Nick Lucas i filmen Gold Diggers of Broadway. I våra dagar associerar vi nog denna vackra evergreen med den särpräglade version som Tiny Tim gjorde 1968. Men däremellan släpptes den på svenska – här med Lars Lönndahl och Towa Carson. Året var 1965 och för den svenska texten svarade Britt Lindeborg. Lite trivia: Tiptoe Through the Tulips var alltså något av en signaturmelodi för både Nick Lucas och Tiny Tim, och de båda blev så småningom vänner.

Sven Axelsson fick smeknamnet Tomten efter att ha varit tomte i ett skyltfönster. Lika bra att byta efternamn. Det fick bli Tomtélius, som också blev namnet på det dansband som Sven drev med framgång i många år. Här hör vi klassikern Fimpa cigaretten från skivan Alpens ros (1981).

Barnstjärnor och tema för texter har ofta krockat genom populärmusikens historia. Laila Munther (1952-2019) var blott åtta år då hon debuterade på EP:n Tusen förbud (Joker 1961). En sång som kanske lämpar sig bättre för någon i – tja, säg ungefär samma ålder som Connie Francis (född 1937) var i när hon gjorde den amerikanska versionen; Too Many Rules. Bra energi hade hon i alla fall, Laila!

Vi vurmar förstås för Leppe Sundevall (1927-2009) och på Varför kysser alla Solveig? från 1954 hörs både hans röst och trumpet tillsammans med Ann Siever. Låten skrevs av Lill-Arne Söderberg (han, liksom Leppe, från Vårat gäng) och Åke Gerhard (senare boss för skivbolaget Olga och manager för Hep Stars).

Låten Corrine, Corrina – första gången utgiven på skiva 1928 – tillhör populärmusikens standardverk. Det är enklare att räkna upp vilka som inte har gjort den, än tvärtom (något överdrivet förstås). Bosse Påhlssons är inget undantag och på deras albumdebut (Marilla 1975) finns låten med som en försvenskning; Carina, Carina. Kanske var låttiteln synsk? Senare i bandets karriär kom Carina Jaarnek (1962-2016) med som sångerska. Vi ser det hursomhelst gärna som en hyllning till denna legendariska vokalissa.

Apropå Marilla, så var det ju skivbolaget som drevs av Hans Edler. Hasse hade lirat pop på 60-talet med Börje Forsberg, som i sin tur startade ”sitt eget Marilla”, nämligen Tyfon Grammofon. Tyfon rullade ut skivor i en strid ström, både – som det verkar – vanity pressings och egenproducerade skivor. Skivbolaget hade en del juveler i stallet, framförallt flitigt turnerande och framgångsrika dansband i skiktet strax under Flamingokvintetten och Schytts. Ett av dessa var Tommy Bergs, vars Emellan dig och mig, inleder LP:n Do You Wanna Dance? från 1976. Och som bär spår av Börje Forsbergs svårdefinierade, men signifikanta produktion. Börjes son, Thomas Forsberg, kom senare att kalla sig Quorthon och starta det ikoniska black metal-bandet Bathory. Och så småningom blev dansbandsbolaget Tyfon Grammofon black metal-bolaget Black Mark Production. Vila i ogrumlad frid, Börje och Thomas. Vi älskar er.

I den svenska Melodifestivalen 1966 vann Lill Lindfors och Svante Thuresson med Nygammal vals. När det skulle bli skiva stod parternas kontrakt i konflikt och Lill spelade in låten med Östen Warnerbring (här pratar vi Clash of the Titans!) på Karusell. En singel kräver ju en baksida och valet föll på Vi är kompisar vi, en försvenskning av A Couple of Swells – en låt framförd av Judy Garland och Fred Astaire i filmen En dans med dej (Easter Parade) från 1948. Originalet skrevs av Irving Berlin och för den svenska texten svarade Östen Warnerbring (inget ovanligt). Den svenska versionen har en helt annan vinkel än den amerikanska och paret Lill och Östen levererar den svenska med perfekt precision!

Dansbandet Carols debuterade med en singel på skivetiketten Carola (hm?) 1975. Två starka sidor, men baksidan 150 år av Gert Lengstrand och Rune Wallebom måste särskilt nämnas. Låten är nämligen nästan kusligt profetisk! Föga anade nog de inblandade att det inte skulle dröja just hundrafemtio år förrän – man har en telefon med både bild och stereo. Efter detta blev det två album på betydligt större Platina för Carols.

Låt oss dra ned på både tempo och humör. Bepers drar inte på smilbanden i Tyvärr. Låten finns med på albumet Blandat för dej (Playback 1978). I övrigt satte Bepers ned spaden för gott i och med albumet Blandat för dej Nr 7 (Skåneton 1989), men återbildades och var aktiva igen runt 2012.

En riktig favorit är Ceges – på debutsingeln till och med Ceges med Göran. Ceges startade på 1960-talet i Norberg, uppkallade efter en av medlemmarnas pappas butik Ceges Livs (samt att även sonen kallades just ”Cege”), men verksamheten flyttades så småningom till Uppsala. Med den nya hemorten som bas var Ceges ett framgångsrikt och flitigt turnerande dansband under 1970-talet. Ingen succé är a-sida på debuten (Marilla 1971) och är en försvenskning av Nothing Succeeds Like Success, som var en hyfsad framgång året innan för Bill Deal and the Rhondels. För den fantastiska svenska texten svarar Marillas egen Hans Edler. Ett bra exemplar av denna singel går för över 700 kronor idag, och det är inte mer än rätt! (Tack till David Nessle för tips!)

Ann-Charlotte och Ellinor är en långkörare för Trio Me’ Bumba, men här hör vi den skillingtrycksdoftande låten med Hasse Thor. Musiken skrev Thore Skogman (som konstigt nog aldrig spelade in den själv) och texten skrevs av Thorsten Lodin (1928-2017), en doldis som skrev en rad just skillingtrycksdoftande låttexter.

Lasse Stefanz albumdebuterade med den något otypiska debuttiteln Vad tiden går (Habima 1975). Och med Tjocka Sivan är väl ännu ett exempel på att låtskrivaren och gitarristen Christer Eriksson till en början hade lite problem med texternas tematik.

Ett av den norska dansbandsmusikens verkliga trotjänare är Ole Ivars, som bildades redan 1964. De kan sägas motsvara vad vi i Sverige har i Vikingarna eller Flamingokvintetten. Ole Ivars drar sig inte för att dra på smilbanden och Nei så tjukk du har blitt är ett fint exempel på det. Låten är skriven av bandets basist William Kristoffersen och gavs ut första gången 1999.

Vi på Sunkit brukar ju tjata om att vi lyfter fram udda och bortglömd populärmusik, och med det sagt så slarvar vi kanske med det mest uppenbara – det som alla har hört, men som ligger i linje med konceptet. Så nu sker det alltså: Fram med Thore Skogman och Lill-Babs i Pop opp i topp, från filmen Pang i bygget (Ragnar Frisk 1965). Milstolpe!

You Never Can Tell är en av många standards i Chuck Berrys (1926-2017) låtskatt. Den skrevs under tiden Chuck Berry satt i fängelse i början av 60-talet och texten beskriver hur två tonåringar gifter sig och bildar familj under enkla förhållanden. Tommy Halldén satte svensk text till Streaplers 1970 och nu har vi förflyttat oss till en liten fransk by, där Monsieur Pierre och hans söta madame ”for i väg till stan och möblerade två rum och kök / och deras kylskåp det fylldes med dricka och biffstek med lök”. Mycket starkt.

Nu har vi fått upp ångan, så varför inte fortsätta med det franska temat och dessutom anknyta till Ceges?! Snabbspolning fram till 1978, då Ceges ligger på stora EMI och gör albumet Va’ ska man dansa för när man ändå inte får följa me’ hem efteråt (självklart en medveten passning till Magnus Ugglas stora genombrott Va ska man ta livet av sig för när man ändå inte får höra snacket efteråt, som kom på CBS året innan). Paris, min egen stad skrevs av gruppens gitarrist Stellan Grönwall (för övrigt pappa till Idolvinnaren Erik Grönwall, numera sångare i Skid Row). En låt som har visst släktskap med Monsieur, Madame – med på Sunkits spellista i juni 2021.

Bert Månson (1941-2019) var under två decennier medlem i Ingmar Nordströms. Dessutom var han låtskrivare och Jag ska fria till Maria är ett av hans bidrag till bandets repertoar. Den finns med på albumet Saxparty 2 (Frituna 1975). För övrigt fick Bert Månson Johnny Bode-stipendiet 1994 (inte att förväxla med Johnny Bode-priset, som är en helt annan sak).

Danske Torben Lendager var medlem i The Walkers och hade som soloartist en hit med Vi holder fest 1979. Två år senare blir detta titelspåret på Schytts album Vi ska ha fest (Mariann 1981). Och eftersom vi svenskar har en lång tradition att behandla våra grannar utan respekt, så anges originaltiteln som Vi hålder fest på omslaget. Men bra drag, det är det.

Hörde jag bra drag? Äntligen finns Man kan ragga brudar utan sprit med Mikael ”Prinsen” Trolin på Spotify och andra streamingtjänster. Tack för det!

Så här sent i programmet brukar vi inte landa i året 1980, men det året skrev Leo Sayer och Alan Tarney (som bland annat producerat Take On Me med A-ha) låten Dreamin’ åt en Cliff Richard med svajig karriär. Låten gick bra på de europeiska listorna och i Sverige gjorde Sven-Erics låten som Drömmen på sitt album Santa Maria (givetvis på Tyfon Grammofon). Svensk text av Björn Håkanson (1944-2022), en av arkitekterna bakom bandet Secret Service.

Dags att runda av denna spellista, som delvis haft artister i efterdyningar av sina framgångar i fokus, med Sven Ingvars och deras tonsättning av Gustaf Fröding på LP:n Man borde inte sova (Philips 1972). Både Sven Ingvars och dikten Farväl till min försvinnande popularitet – mer än hundra år gammal – får i Sven-Erik Magnussons hand en fantastisk aktualitet och relevans. En höjdpunkt i svensk populärmusiks historia.

Lyssna på Sunkits spellista i maj 2022

Du hittar alla låtar i Sunkits spellista i maj 2022 på Spotify!

Sunkits spellista i oktober 2021

Sunkits spellista i oktober 2021

Tvillingar lika som bär, Thore Skogman, Reflexband från Finland och mycket annat hittar du i Sunkits spellista i oktober 2021.

Var hittar jag spellistan?

Du kan lyssna på Sunkits spellista i oktober 2021 på Spotify!

Den spanska artisten Gelu, född som María de los Ángeles Rodríguez Fernández 1945, var en av Spaniens första ye-yé girls och hade en intensiv karriär i början av 60-talet. Hon hann sätta avtryck bland annat genom att 1962 spela in en spansk version av Sunkits signaturmelodi Ching-Ching. Gelu lämnade musiken bakom sig 1968, då publikens intresse hade börjat dala och hon också gifte sig.

Britt Damberg (1937-2019) slog igenom samtidigt som Siw Malmkvist och kan väl sägas vara samma andas barn, med en förmåga att sömlöst röra sig mellan schlager, underhållningsmusik och jazz. Min katt dansar cha-cha är en tidstypisk dänga från 1960 med komp av Leif Kronlunds Orkester.

Jag är så bekymrad för männen sjunger Git Gay med en röst och närvaro som gör att man verkligen önskar att hon hade fått göra fler inspelningar under sin karriär. Här är året 1950.

Som en påminnelse om ett aktuellt avsnitt av Kalle Linds podcast Snedtänk sticker vi in ett spår med Gösta ”Snoddas” Nordgren (1926-1981). Charlie Truck är faktiskt baksida på Snoddas fenomenala genombrott, Flottarkärlek, och den är skriven av Lasse Dahlquist och Harry Iseborg. För kompet svarar Carl Jularbos Kvartett. Harry Iseborg (1906-1981) var författare och journalist, som också skrev väldigt många sångtexter under stenkakans storhetstid.

Roger Johnson är en skamligt bortglömd artist, som en tid var med i Yngve Forssélls orkester men framförallt gav ut plattor i eget namn i början av 1970-talet. Vi brukar spela Idag sköt jag ihjäl en okänd man med Bruno Wintzell, men det var Roger som låg på Svensktoppen med sin version 1970. Allt med honom är värt att grabba åt sig!

Så här dags i matchen kanske du tycker att vi tjatar väl mycket om Maths Blomqvist med sin Dansorkester och Stråkorkester, men erkänn att det är en gåva som bara fortsätter att ge! Här hör vi True Love.

Klassiska Cool Candys får man aldrig nog av. Detta är en singel utgiven 1967 – Känn dig blåst! – skriven av bland andra bandets grundare Einar Svensson.

Vårat gäng var en löst sammanfogad grupp ungdomar på Södermalm i Stockholm, som genom radioprogrammet med samma namn fick ett enormt genomslag under ett decennium från slutet av 30-talet. I princip alla blev då eller senare stora namn; eller vad sägs om Alice Babs, Brita Borg, Lisbeth Bodin, Tosse Bark, Leppe Sundevall, Weine Renliden, Ivan Renliden och Göte Wilhelmsson? Vårat gäng återförenades första gången 1961, något som Vax Records precis uppmärksammat genom att ge ut den inspelning som gjordes då – för första gången. I Spik-Johans Jazzkapell sitter Leppe Sundevall vid rodret.

Lena Conradson (född den 23 mars 1948 som Lena Konradsson) gavs ut på skiva främst under sina tonår, varför hennes talang kanske inte riktigt togs på allvar. Hursomhelst förtjänar hon en mer framträdande plats i populärmusikens historia, än att bara betraktas som en barnstjärna från det tidiga 60-talet. Jag är inte något barnDon’t Treat Me Like a Child i original – från 1961 har en talande titel och en ovanligt späckad text.

Revymakaren Emil Nordlander står bakom Haver ni sett Karlsson?, som ett mycket ungt Sten & Stanley gjorde både på en singel och en EP under 1962.

Rainy Jane skrevs av Howard Greenfield och Neil Sedaka (de skrev mer än 500 låtar tillsammans) för Davy Jones, mest känd som medlem i The Monkees. När gruppen Charlies skulle ge ut en singel på Hans Edlers etikett Marilla 1971 fick låten svensk text av – Hans Edler. Ring Viviann har en härlig text och är en låt som fastnar, om än digitaliseringen av densamma lämnar lite i övrigt att önska.

Kanske ett litet tema med tvillingar? Trio Me’ Bumba gjorde Ann-Charlotte och Ellinor, som visserligen inte är tvillingar men är två flickor med parallella öden, som baksida på en singel från 1966. Låten skrevs av Thore Skogman och Thorsten Lodin. Stadigt komp!

Thore Skogman dyker genast upp igen som kompositör i Tvillingar lika som bär. Man blir lycklig så fort den indiepoppiga gitarren ljuder i introt! Låten gavs ut med Sten & Stanley på LP 1968 och kom året därpå som solosingel med Sten Nilsson.

Även hos Jigs är Nina och Marina tvillingar, lika som bär. Låten skrevs av Lennart Clerwall och Lars O. Carlsson och inleder bandets album Goa Bitar 4 från 1974.

Mer Britt Damberg? Självklart, vi slänger in Allra sista flugan nu de’ e’ Rock’n’Roll som finns med på EP:n Fem fynd för familjen från 1958. I bakgrunden står inga mindre än Bengt Hallbergs orkester och låten skrevs av Walter Larsson.

På tal om 50-talet så var det ju ett decennium som fick ett starkt, nostalgiskt uppsving i slutet av 1970-talet – inte minst genom filmen Grease och The Boppers framgångar. Dansbanden var förstås inte sena att haka på och från LP:n Hålligång 8 – Rock’n’Roll med Schytts hämtar vi Femtiotalet lever igen. En enkel låt, men med omisskännlig finess… Ja, det är Lasse Holm som skrivit både text och musik.

Idag kanske man inte pratar så mycket om dansbandet Pippis från Hälsingland, men faktum är att det är Åke Hallgren i gruppen som skrivit monsterhiten Gråt inga tårar. Den gjordes först på singel med Pippis 1974, men är förstås mest känd i den version som gavs ut av Thorleifs. Åke skrev också den något oroväckande Akta dej, som finns med på Pippis andra LP De svänger från 1976.

Rune Wallebom skrev Per Uggla, en låt som gärna förknippas med Mariann-bandet Schytts. Men även ett annat av bolagets flaggskepp, Five Teddys, gav ut låten samma år (1975) – i en ganska annorlunda version. Båda är bra, så varför nöja sig med bara en?

Thorleifs eller Thor-Erics? I slutet av 70-talet kunde det vara svårt att skilja dem åt, soundmässigt. Här är det Thorleifs vi hör, i titelspåret från albumet Kurragömma från 1978. Låten skrevs av bandets frontman, Thorleif Torstensson (1949-2021).

Torgny Söderberg skrev tillsammans med Paul Sahlin Anden i lampan till Paul – ännu som Paul Paljett – på dennes andra album, Mumbo Jumbo från 1977.

Finska Reflex Band (kanske detta är stavning för den finskspråkiga marknaden, på svenska hette de Reflexband) må ha haft ett smålustigt namn, men det förtar inte gruppens storhet. Habil blandning av funk, jazzrock och disco var signum för denna kombo från Malax i Svenska Österbotten. Långt ner i halsen – en i sammanhanget oväntad titel – finns med på gruppens andra album från 1981.

Stopp! Vi får inte missa att uppmärksamma dansbandet Kent-Alfs från Mora och Älvdalen. Gruppen turnerade flitigt under 70-talet, men gav aldrig ut någon LP under sin aktiva tid. Under mycket buller och bång gavs en aldrig utgiven fullängdare till slut ut i fjol och från den avslutar vi spellistan. Lämpligen med låten Stopp.

Var hittar jag spellistan?

Du kan lyssna på Sunkits spellista i oktober 2021 på Spotify!

Sunkits spellista i juni 2021

Sunkits spellista i juni 2021

Bjud hem, bjud till, bjud upp! Långa sommarnätter har längtat efter Sunkits spellista i juni 2021.

Var kan jag lyssna på spellistan?

Du hittar Sunkits spellista i juni 2021 på Spotify.

Klubben Sunkit har hållt igång med sitt hålligång sedan våren 1996, och ganska tidigt utkristalliserades låten Happy José (Ching Ching) som en sorts signaturmelodi. Här hör vi den med Curt Haagers, plockad från albumet Curt Haagers 11, som kom 1992.

Högt älskade Siw Malmkvist sjöng in Sacha Distels fantastiska Monsieur Cannibale, som med svensk text av Cornelis Vreeswijk låg på Svensktoppen under sex veckor 1967. Utgiven som singel på Metronome med titeln Monsieur Kannibal.

Apropå Siw Malmkvist, så hyser vi också en klockarkärlek till italienaren Umberto Marcato, som under 1960-talet var stor i Sverige och flitigt turnerade här. Han och Siw samarbetade, och Umberto sjöng in en hel del låtar på svenska – bland annat finns albumet Umberto Marcato på svenska, som gavs ut på Hendrix Music Production. Från den plockar vi underbara Första gången, en långkörare hos Sunkit. Engagerad trummis, disciplinerad gitarrist.

Nu så är väl botten nådd!? Nej, Åke Sandin är en svensk topp som aldrig nådde den uppmärksamhet som han förtjänade. Faktiskt nådde han väl ingen uppmärksamhet alls, och trots att hans alster återutgivits på CD (av Subliminal Sounds) så är han fortfarande en doldis. Dags att alla tar sitt ansvar och gör något åt det! Vem kan du berätta om Åke Sandin för? Gör det.

När det är sol och sommar kan man, som Lasse Dahlquist gjorde 1939, sjunga – Jag blir så glad när solen skiner.

Sommaren 1978 hade filmen Grease premiär och Hans Edler var förstås inte tvåa på bollen när det blev aktuellt med en svensk version av filmens hitlåt Summer Nights. Lyckliga omständigheter gjorde att Anita Lindblom stod utan annat skivkontrakt, så en duett mellan henne och Hasse måste ha känts som det naturligaste i världen. Resultatet: singeln Vilken ljuv sommarlek, utgiven på Marilla 1978.

Att You’re So Vain, Carly Simons klassiska brottarhit, har en svensk version är ju bra. Att den sjungs av Anna-Lena Löfgren får en att höja på ögonbrynen av nyfikenhet. Att den svenska titeln är Moln i mitt kaffe är… världsklass. Singelbaksida signerad Anders Burman och Sven-Olof Bagge och utgiven på Metronome (förstås!) 1973.

Paul Paljett är fortfarande aktiv som artist och låtskrivare. När Paul Sahlin efter många år som frontman i flera dansband återkom till sitt forna artistnamn, så var det med ett lite nervöst nostalgiskt sken. Fullt förståeligt, skulle fansen komma ihåg? Skulle han bli utskrattad? Nu har det gått några år och Paul har funnit en ny form för sitt gamla popstjärne-jag, en artist och låtskrivare som inte behöver snegla enbart på sin historia och som kan visa vad han är och vad han kan idag. Det finns mycket att säga om fjolårets Sommaren med dej, bland annat att den är exempel på vilken otroligt bra låtskrivare vi har i Paul Paljett. Och vilken röst! Heja, Paul Paljett!

Är det en härlig söndag, då du säger att du tillhör mig – då är det en underbar dag. En av dansbandskulturens supergrupper, Jigs, visste att göra rättvisa åt Beautiful Sunday med Daniel Boone från 1972. Som Söndag min lediga dag kom låten på svenska samma år.

Låten Mustaschen behöver kanske ingen närmare presentation, men då brukar vi ju tala om den version som hamnade på en singelbaksida med Thore Callmars Orkester. Men fler dansband från 1970-talet hade Sacha Distels Les Moustaches på repertoaren. Här Cool Candys, som lät inleda sin självbetitlade LP från 1974 med Mustaschen. Skivan har för övrigt svensk dansbandshistorias mest utflippade omslag.

Rara underbara Katarina har vi plockat fram förut, men den kan man liksom inte få för mycket av. Här hör vi Steine Lindberg (1935-2004) som sångare i Ingmar Nordströms version från 1977.

Dags för ett mellanspel med lite modernare tongångar. Black Jack räds inte att blanda in lite humor i sitt artisteri, de tar ofta ett steg längre än andra – och det kan bära åt lite olika håll. Får jag låna din fru ikväll kom 2011.

Hörde jag klockarkärlek? Sven-Eric Mörtsjö och Sven-Erics sitter i en egen gunga i varje dansbandsväns hjärta. På LP:n När kvällens dans är slut från 1977 brister bandet ut i klassisk sjuttiotalsexotism ägnad platser som idag nog anses ganska vardagliga – om än storslagna – i det här fallet Paris.

Alla ingredienser är på plats även hos Marzipan, som har samma anslag i sin skildring av vad som kan hända under en vistelse i den franska huvudstaden. Monsieur & Madame är skriven av Mattias Bärjed, en gång gitarrist i The Soundtrack of Our Lives, och förekommer i filmen Gentlemen (2014), där ett dansband uppträder i bakgrunden i en scen. Marzipans sångare spelas av Magnus Carlson – till vardags i Weeping Willows – och den här låten är den första och enda som Sunkit släppt på vinylsingel. Finns i din närmaste skivaffär! Med peruk och tidstypisk kostymering ser Magnus Carlson faktiskt ut som Hans Edler från tiden för inspelningen av klassiska Elektron Kukéso.

Nu när vi börjar närma oss feststämningarnas feststämning är det väl lika bra att slänga på en riktigt svängig hyllning till staden där det är brudar, brudar, brudar – var man än ser. Kanske lite oväntat handlar detta om Haparanda. Men eftersom vi har att göra med en försvenskning av La Parranda, som skrevs och framfördes av Berry Lipman and his Orchestra, så kanske rimmet fick spola banan för texten? Lappligan, som framförde den svenska versionen lär ju inte ha letat söderut för inspiration och det tackar vi för. Grym låt!

Har vi pratat om Hans Edler? Det kanske vi har gjort. Har vi pratat om Hans Edlers elektroniska period? Det har vi kanske gjort. Har vi gått på djupet med Hans Edlers rymdpop-elektroniska period? Säkert alltför lite. Albumet Space Vision släpptes 1979 med omslag av Eugen Semitjov och här gör Hasse en futuristisk version av ABBA:s Chiquitita. Om man tittar på vilka som medverkar på plattan och lyssnar på den som helhet får man nog säga att detta är Edlers största satsning någonsin och kanske hans allra bästa skiva (självklart är nämnda Elektron Kukéso utom tävlan).

Säg svensk reggae och man tänker direkt på Tonix. På albumet Santo Domingo gjorde de en svensk version av britten Paul Nicholas Reggae Like It Used To Be. Hos Tonix blev det Reggae hela natten lång med en text som är väl värd att lyssna extra noga på. Engelska originalet kom 1976, Tonix kom med sin tolkning 1977.

För dig (och mig) är kanske namnet Matti Kalevi Siitonen (1942-2021) obekant, men om man säger Fredi & Friends (Fredi & Ystävät på finska) så är vi fler som lystrar intresserat. Som Fredi var han väldigt slarvigt beskrivet en finsk Andy Kaufman, som dök upp som sångartist, programledare och komiker där man minst anade det. Med Pump-Pump deltog Fredi och hans glada vänner i Eurovisionsfestivalen 1976. Videoklippet med gruppen brukar spridas som camp, men personligen tycker jag att de medverkandes entusiasm är smittande och en förebild. Och Fredis historia är något vi behöver återkomma till.

Nu när vi ändå har öppnat kartongen Cool Candys, så varför inte mjuka upp lederna med Gunga till musiken? Det lustiga med Since I Met You Baby, som skrevs av och blev en hit för Ivory Joe Hunter, är att det är en låt som har ett himmelskt groove, oavsett tempo. I både original och i Cool Candys händer. Jag vill gärna slänga in den i en partajmix sent på kvällen, fast den ”egentligen” inte passar in. Cool Candy släppte sin version 1970. Play loud!

Har man gungat tillräckligt till musiken, så kan det vara lämpligt att ta sig hem med hjälp av taxi. Särskilt om ”jag fick med mig bruden / hon ser rätt bra ut”. Och har man upplevt en ungdom med reglerad taxinäring, så är det lätt att sjunga med i Paul Paljetts Taxi, taxi (v.g. dröj!) även om det på albumet Passar galoscherna är kort och gott artistnamnet Paul som gäller. 1980 är året, men det kanske var en onödig upplysning?

Under 1990-talet var Sören Tallhem och Jimmy Nordin profiler inom svensk friidrott. Båda tävlade på elitnivå i kulstötning och båda var intresserade av musik. Sören Tallhem drev skivetiketten Shot Put Records och Jimmy Nordin uppmärksammades för låten Guldmedalj. Segla om natten är ett relativt sent spår från Sören Tallhem, som både passar en ljummen sommarnatt väl men som också sätter ett finger på musikern Sören Tallhem som otvetydigt begåvad, väldigt egensinnig och en person som genomför galna idéer som blir små ljusglimtar i andras liv.

Tack för kaffet. Nu drar vi ned till Tanto och badar i månens sken.

Var kan jag lyssna på spellistan?

Du hittar Sunkits spellista i juni 2021 på Spotify.

Sunkits spellista i maj 2021

Sunkits spellista i maj 2021

Lite finskt, några droppar humor och svenska försök i genren reggae. Det bjuds du i Sunkits spellista i maj 2021. Mycket nöje!

Du hittar Sunkits spellista i maj 2021 på Spotify

Nu vänder vi blicken mot vårt östra grannland, Finland, för att hitta en version av den låt som sedan länge tjänat som Sunkits signaturmelodi. Happy José (Ching-Ching) heter här Hauska José och framförs av Jean-Pierre Kusela. Här har vi att göra med en uppdiktad personlighet, påhittad av regissören Spede Pasanen (1930-2001) och spelad av skådespelaren och musikartisten Vesa-Matti Loiri (född 1945). Crooner-karaktären Kusela var en återkommande figur i teveserien Spede Show, som spelades in under åren 1985-1987. Man törs nog säga att Jean-Pierre Kusela ligger nära en annan påhittad crooner, nämligen Andy Kaufmans mytomspunna alter ego Tony Clifton.

Humor och musik är en svår kombination, även för oss som lyssnar på musik med ett lättsamt sinnelag. Nu river vi dock av ett block med medvetet humoristisk musik, som haft sin definitiva plats på klubben genom åren.

Lars Sundholm (född 1963), radiopratare och imitatör, var en av spelbrickorna i Hassan-gänget. Här skildrar han ett lundellskt lidande kring ryggen. Lundells ryggskola finns på CD-skivan Rekordförsök! av och med Lasse Sundholm och Hasse Pihl, som gavs ut av Silence (förstås, Hassan-skivorna innebar ju tillsammans med utgivningen av bob hund ett enormt uppsving för skivbolaget i de värmländska skogarna) 1997.

Bengt Kyllinge, fd Bengt Erlandsson, är dalamusikern som uppträtt i olika skepnader och konstellationer i decennier. Jag blev så trött är en av flera oförglömliga pärlor från albumet Att vara musiker är kul, så det är väl inget jobb från 1999.

Vi återvänder en stund till träffsäkra imitatörer. Bernt Dahlbäck (1939-1978) var underhållare och komiker och som medlem i humorgruppen Gårunt Show frälste han folkparkerna med skruvad humor under senare hälften av 60-talet. Under 70-talet blev det mycket revy för Bernt Dahlbäck, bland annat hos Tjadden Hällström och Hagge Geigert, och han gav röst åt flera Disney-figurer på film. Cornelis Vreeswijk-osande Alida Gulmaj har en ganska sorglig verklighetsbakgrund, berättad av sonen, förläggaren Carl-Michael Edenborg (född 1967) i ett avsnitt om Bernt Dahlbäck av Kalle Linds Snedtänk.

Ordning på torpet, skriven av Kai Gullmar och Gus Morris, har framförts av många artister under många år – mest känd är kanske den med Sigge Fürst. Här hör vi den med Walter Larsson och – framförallt – skådespelaren Ingrid Björk, ackompanjerade av Eberhardt Jularbos orkester. Inspelad i oktober 1948 och verkligen värd att höra.

Snopporna. Ja, så kallade sig den sångtrio som Siw Malmkvist, Ann-Louise Hanson och Anna-Lena Löfgren hade tillsammans under åren 1962-1964. Valet av namn är ett mysterium för oss, och låten Min ballong kanske inte direkt bidrar till att skingra dimridåerna.

Dags att ge sig ned i gillestugan för lite mysigt umgänge med Sten & Stanley. År 1972 släppte bandet ett livealbum med det underbara namnet Kända låtar i stereo (Decca) och tanken var säkert att ta upp konkurrensen med den tidens strida ström av partajanpassade non-stop-plattor med potpurrier av de stora hitsen. Här får vi en skön godispåse med Solveig Solveig och Fröken Godis.

Världens första synthpop-platta, det kan man nog kalla Elektron Kukéso av och med Hans Edler. Med en kurs i elektronmusik i bagaget lödde Hasse kretskort i Elektronmusikstudion (EMS) på nätterna. Syftet var förstås att vara först med framtidens populärmusik. Populärt kanske resultatet inte blev – då, 1971 – men Fattig man söker efter mat är likväl en klassiker och bör behandlas med respekt (för att inte säga vördnad).

Legendariske Hans Edler har alltid slagit ett slag för hållbar hantering av sin musikaliska skatt. Texten till Fattig man söker efter mat återkommer redan året därpå – på en samlingsskiva ämnad åt gillestugans partaj – och ytterligare ett år senare också på en egen singel. Här har låten omvandlats till klassisk crooner-tappning och heter kort och gott Fattig man. Ingenting är omöjligt, som det brukar heta.

På skivbolaget Metronome kom albumet Per Myrbergs nya LP på Metronome med skådespelaren Per Myrberg 1965. Per var populär skådespelare på teaterscen och filmduk och genom superhiten 34:an blev han det också på skiva. Men från denna LP plockar vi Fröken Fröken, i original Dang Me, skriven av Roger Miller och med svensk text av ovan nämnde Cornelis Vreeswijk.

Hootenanny Singers från Västervik fick kontakt med Stikkan Anderson och ljuv musik uppstod – något som skulle ha långtgående effekt för både Stikkan och Hootenanny-medlemmen Björn Ulvaeus. Och faktiskt även för bandets chaufför, Hans ”Berka” Bergkvist. Hursomhelst, under en tid var Hootenanny Singers mycket stora och turnerade land och rike runt i sin turnébuss. Bussen trakterades av nämnde ”Berka”. När låten Mårten Gås skulle spelas in fick han följa med in i studion och sätta huvudstämman, trots att omgivningen var helt och hållet oförstående. Första tagningen hamnade på albumet Civila (Polar) från 1967. Här kan du lyssna på när Hansi Schwarz i Hootenanny Singers berättar om låtens tillkomst och för tidningen Megafonen berättar Hans ”Berka” Bergkvist om vad som hände sedan.

Torka tårarna och le igen är med på Flamingokvintettens album Flamingokvintetten 2 (FLAM), som gavs ut 1972. Hasse Sidén står för den svenska texten till Little Lonely One, som spelats in av artister som The Jarmels och Tom Jones.

På tal om utländska hits i svensk tappning… Put A Little Love In Your Heart var en stor hit med Jackie DeShannon (som också var medkompositör till låten) 1969 och 1974 hamnade den på Vikingarnas album Här kommer Vikingarna. Under den här tiden var Stefan Borsch bandets sångare och Peter Himmelstrand stod för den svenska texten.

Idag är det inte många som pratar om Stellans orkester – eller Stellan’s orkester som de själva skrev namnet – men det finns anledning att ändra på det. Bandets enda album, Stellans från 1976, rymmer flera njutbara låtar. En av dessa sticker verkligen ut. Vi pratar om Badrumssången är skön, en låt som vi spelade ofta i klubbens barndom.

Musikstilen reggae är ju väldigt bred och kan rymma lite av varje. Även de gamla trotjänarna Trio Me’ Bumba gav sig på genren, i Dala-reggae från albumet En kis från Söder (Great Music Production, 1980). Om denna sorterar in som kosher får du avgöra själv.

Mer västindiska toner hörs i Snälla nå’n med Hörnefors stoltheter och Sunkit-favoriterna Max Fenders. Låten är en av mer än två tusen signerade Lennart Clerwall och återfinns på albumet Venus från 1977. Skivan är hyfsat enkel att hitta på loppmarknader, något som vittnar om att den var väldigt populär när den kom.

Vid ungefär samma tid som svensken upptäckte reggae sköljde en våg av skateboard över landet. I snart sagt varje håla ville man ha en ramp – med eller utan hjälp från någon bank – och givetvis lyfte samtidens populärmusik upp detta fenomen. Skateboard (Ooh-Ah-Ah) var i original en tysk låt, en stor hit med Benny Schnier (född 1957) och den kom i flera versioner på svenska, varav den kanske främsta är med Sten & Stanley. Deras tolkning finns med på albumet Copacabana (en annan tidsmarkör) från 1979.

Här kommer en liten bonus: Benny Schnier framför Skateboard (Ooh-Ah-Ah) inför en svårflörtad tysk tevepublik 1978.

Skivbolaget Marianns gunstlingar Säwes kom 1975 med sitt andra album, Dansa på 2, och här hittar vi På våran bakgård – en svängig sak, skriven av bandets sångare och gitarrist Lasse Sewerinsson. Håll gärna basgången i huvudet till nästföljande låt…

Ett annat band på Mariann var ju framgångsrika Schytts från Göteborg. På deras första album, Hålligång 1 från 1973, känner vi möjligen igen basgången från spåret innan (den är ju i och för sig inte helt unik) i brottarhiten Aj aj aj skriven av Rune Wallebom, under en tid gitarrist i The Violents och framförallt upphovsman till hur mycket musik som helst. I Schytts tappning är hans Aj aj aj väl värd att nämnas som en av de stora svenska låtarna överhuvudtaget.

Harold Melvin & The Blue Notes hade en hit med Don’t Leave Me This Way 1975 och året därpå var det dags för Thelma Houston, som verkligen tog ut svängarna i låtens discokaraktär. På svenska dyker låten upp på albumet När kvällens dans är slut (Tyfon, 1977) med Sven Erics. Sven-Eric Mörtsjö och grabbarna, producerade av Börje Forsberg, har troligen sneglat på Thelmas version. De står förstås en bit därifrån, men det här är ändå ett bra exempel på svensk dansbandsmusik under den tid då banden började vackla och famla sig fram i nya genrer.

En annan artist som tar svänget till nya dimensioner är Wing Han Tsang (född 1960), känd kort och gott som Wing. På det egenutgivna albumet Dancing Queen (2006) framför hon just Dancing Queen som ingen annan. Verkligen ingen annan. Janne Schaffer, som spelar gitarr på originalinspelningen med ABBA, fick höra Wings tolkning under ett besök på klubben Sunkit och det ryktas att han grät av skratt. Och visst är den speciell?

Dags att knyta ihop säcken. Det gör vi med Tonix och deras Jag vill bort härifrån, hämtad från albumet Vindens melodi (Platina, 1975). Här möter countryinfluenser det senaste man kunde hitta på moog-hyllan, så Tonix låg sannerligen rätt i sin tid.

Lyssna på alla härliga låtar i Sunkits spellista i maj 2021 på Spotify!

Sunkits spellista i mars 2021

Sunkits spellista i mars 2021

Tuff livsstil och slang i låttitlar bjuds du i Sunkits spellista i mars 2021. Här sätter vi låtarna under lupp.

Här hittar du Sunkits spellista i mars 2021 på Spotify.

Sunkits signaturmelodi Happy José (Ching-Ching) framförs denna månad av Willy Schobben (1915-2009). Han var en nederländsk trumpetare och orkesterledare, som från början studerade klassisk musik och spelade i symfoniorkester. Från 1950-talet ledde han olika dansorkestrar och storband.

Komikern och skådespelaren Danny Kaye (1911-1987) har gjort många sångnummer och fina Bloop Bleep är från 1947. Skriven av Frank Loesser (1910-1969).

Lasse Dahlquist (1910-1979) var född i Örgryte, men det hindrade honom inte att lägga ut texten brett i Ekenskisen – ett kärleksfullt porträtt på stenkaka av den klassiska stockholmska ynglingen.

Som dotter till jazzviolinisten Hasse Kahn (född 1923) låg det kanske nära till hands att Victoria Kahn (född 1954) skulle ge sig i kast med musiken. I slutet av 60-talet kom en serie singlar med henne och 1967 låg Tro’t om ni villSvensktoppen. Ivan Renlidens orkester stod för kompet. Victoria hade också provat på skådespelarbanan – hon debuterade på Dramaten redan som sexåring – och detta blev också hennes yrke. Hon har även varit verksam som koreograf.

Och på tal om Svensktoppen, så är väl en av de mest osannolika bidragen till det programmet underbara skådespelaren Julia Cæsar (1885-1971) med sin oortodoxa version av The Yankee Doodle Boy. Annie från Amörka gavs ut på singel 1967 av Odeon, men låten hade Julia Cæsar framträtt med redan i mitten av 1940-talet, då den var öppningsnummer i en revy med samma namn och som spelades på i sammanhanget legendarisk mark – Tantolundens friluftsteater.

Ulf Peder Olrog (1919-1972) skrev Sången om Medelpad eller borgmästarinnan i Sundsvall, som Sven Arefeldt (1908-1956) så finstämt sjöng in på Sonora i oktober 1949. Sunkits vän David Nessle har kallat Sven Arefeldt för ”Sveriges Fats Waller” och vi har ingen anledning att säga emot.

De har hyllats sedan sitt genombrott på 60-talet och det är väl ärligt talat lite förvånande. Tom Nordbloms kan aspirera på titeln landets mest valhänta dansorkester, men väger upp med charm och engagemang. En liten gulnad lapp från 1966 var deras skivdebut och det är också deras största hit.

Hur det gick till när Reco, eller Reijo Kääriäinen, fick möjligheten att spela in singeln Jolly Jolly, Buddy Buddy lär vi väl aldrig få veta. Men skivan har satt djupa spår i oss och vår publik. Så pass djupa att Jolly Jolly, Buddy Buddy blev titelspår till teveserien Alla utom vi, som lanserades under vårvintern 2021. För regi står Erik Jerka Johansson, som i sin ungdom hittade låten i en spellista på just denna webbplats. Allt hänger ihop, på ett inte alltid begripligt sätt!

När långtradarcountry kom till Sverige var förstås överlevnadskonstnären Hans Edler inte sen att ge ut filmen-Klippet-doftande 89:an och jag på sitt skivbolag Marilla. Frågan är om inte kameleonten Edler fraserar som Mats Rådberg mer än Mats Rådberg själv. Underbar inspelning!

Dansbandet Botten Stars från Lidköping har många fräsiga låtar på sitt CV. Här ger man sig i kast med När man sett det man vill se, skriven av ingen mindre än Alf Robertson. Alf själv hade med låten på sitt album Symfoni från 1981 och två år senare släppte Botten Stars sin version på plattan I gamla parken.

Vi ses nog aldrig mer är baksida på Jigs debutsingel, utgiven på Karusell 1969. Och vem kunde ana att en sådan blygsam placering gömde ett så dramatiskt guldkorn? Lysande exempel på ett Jigs som ännu inte hade kommit fram till sitt patenterade sound som poppigt dansband. Låten fick ny uppmärksamhet i och med att samlingsskivan Guldkorn & Rariteter gavs ut på Warner 2018.

Eilert Pilarm (född 1953) behöver knappast någon närmare presentation. Här hör vi Husums-Elvis i ett av sina största ögonblick, Suspicious Minds, från albumet Eilert is Back från 1997.

Renée Agén (född 1950) var stjärna i sin ungdom, ivrigt påhejad av Thore Skogman. Här hör vi Den knasiga familjen, skriven av Thore Skogman och Thorsten Lodin. Låten finns med på albumet Sjåttis med magisstern, utgiven på Cupol 1968. Och när Cupol är med i diskussionen och tiden är sent sextiotal, så anar du förstås att Cacka Israelsson gjorde omslaget. Så rätt så.

Carli Tornehave (född 1932) sjunger idag mest jazz, men under sin mest framgångsrika period kunde han blanda smäktande schlager med riviga poplåtar. Toppenskönt är en toppenskön rökare, som det är toppen att slänga på en sen klubbkväll. Singeln kom på Metronome 1966 och kompet står Sven-Olof Walldoffs orkester för.

Benny Borg, låter det bekant? Ja, precis – det var ju han som sjöng i Streaplers ett tag och som skrivit en mängd låtar till pop- och dansband (bland andra En spännande dag för Josefine). Benny Borg, född 1945 i Göteborg, flyttade till Norge 1969 och här har vi väl anledningen till att han är mer känd i vårt västra grannland än han är här. Med text av Stikkan Anderson blev Delilah på oklara grunder Raring på svenska.

Redan 1962 gjorde Towa Carson Cuando Calienta El Sol på svenska, som Varför är solen så röd. I Sunkits spellista i januari 2021 plockade vi upp Maths Blomqvist med sin Dansorkester och Stråkorkester och deras egensinniga version med originaltext, men nu har turen kommit till Vikingarna och svensk text på nytt. Här är Christer Sjögren sångare och skivan är Kramgoa låtar 8, som gavs ut 1980.

Nu börjar vi få lite puls! Vad är då bättre än att toppa med Det är så hälsosamt och stärkande i fjällen? När Lennart Hagvall sjöng in låten 1947, så blev den dödskallemärkt av Sveriges Radio och det resulterade i att skivkarriären tvärdog innan den ens hunnit starta för Hagvall. Det motsatta måste sägas om den något oväntade version som 1976 släpptes på singel med Jerry K Gustafson & Scafell Pikes Fjällkvartett. Gitarristen Jerry Gustafson var ensam svensk i populära Scafell Pike och fick framföra låtar på svenska när ordinarie sångaren Derek Hudson vilade stämbanden. Singeln var en ploj som blev en av bandets största succéer.

Och på tal om Streaplers, så kommer här en hyllning till det coola livet som yngling med ”en jänkebil”. De’ e bara å stå på är skriven av Gert Lengstrand och Jan Persson och släpptes på albumet med samma namn 1982.

Mer tuff livsstil serveras vi av Uppsalabandet Ceges. EMI släppte 1978 deras album Va’ ska man dansa för när man ändå inte får följa me’ hem efteråt (ja, självklart är det en blinkning åt Magnus Uggla). Här hittar vi Hey Girl, skriven av Bert Östlund och Rose-Marie Gröning. Andas inte låten lite melodifestival?

En annan låt som doftar bidrag till Melodifestivalen är Stockholm med The Moonlighters. Låten skrevs av Ingela ”Pling” Forsman och Örjan Englund. Den gavs ut 1978 och finns med på albumet Sommaren behöver vi som gavs ut av Börje Forsbergs skivbolag Tyfon.

Vi återvänder ofta till Paul Paljett. 1980 återvände han själv till födelsenamnet Paul Sahlin – eller egentligen kort och gott Paul – och försökte tuffa till sig i takt med sin tid. På albumet Passar Galoscherna? hittar vi en rykande rökare som skildrar det tuffa livet som discjockey. Låten D.J. får högsta betyg!

Fler brösttoner. Året efter att Claes-Göran Hederström vunnit Melodifestivalen med Det börjar verka kärlek, banne mig släpptes Man e’ man, som b-sida på en singel. Peter Himmelstrand hade ett finger med även i denna låt, som i original heter The Great Escape och sjöngs in av Ray Stevens. Claes-Göran Hederströms version kom på RCA 1969.

Häng me’ på party är förstås en hit på klubben Sunkit, men här hör vi den i en för oss lite ovanlig version – nämligen med Flamingokvintetten. Ulf Neidemar (född 1940) skrev låten och släppte den på singel 1971. I Flamingos händer kom den året efter och öppnar deras album Flamingokvintetten 2.

Och när vi ändå är inne på party. Vad sägs om Schytts? Vad sägs om Na Na Na från plattan Hålligång 3, som kom 1973? Jo, jag tänkte väl det. Gert Lengstrand och Rune Wallebom skrev låten.

Sven-Ingvars har gjort många bra låtar och haft många stora hits genom åren. Stina, kom till mitt party finns med albumet Playa Blanca från 1976, men att den inte nått mer uppmärksamhet än den har gjort är ett totalt mysterium. Text och musik av Mats Wickén.

Festen rullar vidare!

Lyssna på Sunkits spellista i mars 2021 på Spotify!

Sunkits spellista i februari 2021

Sunkits spellista i februari 2021

Vad döljer sig bakom Sunkits spellista Sunkit bjuder upp – februari 2021? Vi går till botten med pärlorna från Spotify.

Här hittar du Sunkits spellista i februari 2021 på Spotify.

Som vanligt öppnas Sunkits spellista med den låt som blivit vår signaturmelodi, Happy José eller Ching-Ching. Denna gång med den artist som låten faktiskt är starkast förknippad med, trumpetaren och orkesterledaren Jack Ross (1916-1982). Med Happy José (Ching Ching) låg han 1962 på listorna i Sverige och Nederländerna, men var i hemlandet USA mer framgångsrik med uppföljaren Cinderella.

Johnny Bode är numera inte den ratade och bortglömde artist och kompositör han en gång var. Under perioden innan han blev de stora skandalernas man var Johnny en grammofonsångare på väg upp. Bland schlagers som Vackra Viran och Faderittan Hoppsan hittar vi en låt som är så in character med Johnny Bode att den inte ens gavs ut. Värre värst spelades in i Stockholm i september 1935. Då under pseudonymen Sven Arnelin. Låten gavs ut först på CD:n Johnny Bode till dragspel.

I revyn Dessa ridderliga tider sjöng Karl Gerhard 1939 Bom, en försvenskning av franska Boum, skriven av Charles Trenet (du vet, han med La Mer). Magnus Uggla gör en riktigt bra version på sin Karl Gerhard-skiva Ett bedårande barn av sin tid från 2006.

Charles Trenet: Boum (1938)

Charmören Carli Tornehave, som faktiskt uppträtt på ett av Sunkits evenemang på Södra Teatern, har många fina schlagers och jazznummer på sitt samvete. I Melodifestivalen 1966 ställde han upp med underbara Monte Carlo, med musik av Bengt-Arne Wallin och text av Carl Gyllenberg. Det blev en andraplats, då.

Hej på dej som är tjej gavs ut på singel 1977 med Karlstad-Örjans. Senare samma år kom den med på gruppens album Vi håller Sverige dansande. Låten, som är skriven av gruppens egen Georg Haenflein, är lika bra som titeln antyder. I brist på originalet nöjer vi oss med en version insjungen av norska Gudny Dahlen.

Charlies gav ut en singel på Hans Edlers etikett Marilla 1971. Det i sig räcker för att uppnå kultstatus. Och En bedårande kvinna, singelns baksida, bara betonar detta.

Five Teddys låg på Bert Karlssons Mariann, men var väl inget av skivbolagets största namn (konkurrensen var onekligen hård). På det självbetitlade albumet Five Teddys från 1977 hittar vi den troskyldiga En gunghäst och en nallebjörn, skriven av Hans Sidén och Ingvar Blom.

Evigt unga Flamingokvintetten har spelat in Indianernas vän, skriven av bandets Hasse Carlsson, flera gånger. Denna version är från albumet Flamingokvintetten 15 från 1984.

Renée Agén finns det all anledning att återkomma till. Hon hårdpluggades som tonåring av Thore Skogman, som skrev låtar till henne och satte in henne i de sammanhang han kunde komma åt. En hel rad singlar blev det, men kanske inte något riktigt genombrott. Vilket är synd. Gräshoppan från 1962 visar att Thore var på rätt spår.

I början av 1960-talet var rocken het i Frankrike. Så het att i stort sett vem som helst kunde bli föremål för skivinspelning, bara det fanns lite rôck med i bilden. Väldigt lite är känt om gruppen Les Blousons Noirs, men de fastnade i alla fall på en smått sensationell skiva från 1961 eller 1962. Myten säger att det var några kompisar som var på genomresa till Marocko, men vad som är sant eller inte lär vi väl aldrig få veta. Hursomhelst, deras version av Be Bop Alula av Gene Vincent är egen. Stark och egen.

I det gamla Sovjetunionen var däremot rock inget som roade makthavarna. Men folket ska, i mycket lagom portioner, ha bröd och skådespel och godtyckligt kunde viss musik komma att bli tillgänglig. 1985 var tiden plötsligt mogen för sovjetisk rockabilly. Denna slot tillföll Mister Twister. Deras första album gavs ut på statliga Melodiya och blev en enorm framgång. Rockabilly Rock har varit en given hit på Sunkit så länge vi har kört klubben.

Det moderna dansbandet Black Jack har lyckats förvalta en generisk stil och ändå lägga till något personligt. Ofta strösslar man in låtar med en mild humor, men En dag i taget plockar vi – lite otypiskt – med bara för att den har ett skönt gung och en lite ovanlig text. Låten kommer från albumet Nakna på balkongen från 2014.

Om Paul Paljett var omåttligt populär på 1970-talet var hans stjärna på väg utför 1980. Paul Sahlin fattade galoppen och strök artist- och efternamn, nöjde sig med Paul och lanserades som en ny Magnus Uggla på albumet Passar galoscherna? (Mariann). Det gick väl ärligt talat sådär. Pålles känsla för att skriva låtar finns förstås kvar, men image och texter… Döm själv av Hur var hon i sängen? En lustig detalj är att Paul återvände till fotbeklädnaden galosch när han senare skrev Drag under galoscherna för sin skivbolagsdirektörs politiska parti.

Sten & Stanleys framsida är ett album med Sten & Stanley från 1977. Omslaget pryds av Sten Nilsson i silhuett, iförd Jack Nicholson-mössa och poppiga glasögon. På skivan hittar vi försvenskningar av flera av dåtidens stora internationella hits, inte minst En kvinna, en man – som i original är No Woman, No Cry, Bob Marleys stora hit. Här i en mjuk och skön version, som inte riktigt vet på vilket ben den ska stå – och kanske just därför är en sådan fullträff. Den svenska texten är anmärkningsvärt egen och innehåller bland annat den odödliga frasen ”han var en fantastisk reklamman”.

Skådespelaren Per Myrberg var en gång i tiden kanske mer uppmärksammad som schlagersångare än för sitt egentliga yrke – och det var nog lite oväntat och inte alltid helt välkommet för herr Myrberg själv. Några år efter de riktiga braksuccéerna kom denna singel på Metronome. Mitt namn är Jack från 1968 är en cover på My Name is Jack med Manfred Mann från samma år.

På tal om klassiska hits gjorda på svenska. Älskade Schytts gjorde på sitt album Hålligång 2 Let’s Twist Again med svensk text av Ewert Ljusberg. Här kommer Mårtensson från 1974 är en av Sunkits evergreens. Förstås.

Ett annat klassiskt dansband på Mariann är ju Jigs och deras Min jojo finns med på albumet Goa bitar 5 från 1975.

Cool Candys bildades redan 1950, hade hits som popband under det tidiga 1960-talet – men förknippas trots allt främst med sin roll som ett av dansbandsmusikens stora affischnamn i början av 70-talet. Rara underbara Katarina är en långkörare på Sunkit.

Tänk att va’ lektyrfotograf är förstås främst känd genom Paul Dennis, både från LP:n Danspartaj (1975) och samlingsplattan Kvart-i-2-dansen (2003). Men den är inte alls pjåkig i superproffsiga Moonlighters händer. Deras version kom redan 1973, och finns med på deras album – förvirrande nog kallat – Danspartaj 2. Låtskrivare är Lars Olof Carlsson och Torgny Söderberg.

Låt oss återvända till Sten & Stanley (det gör man ju gärna), eller framförallt Sten Nilsson. Decca släppte 1972 en solosingel med Sten och a-sidan är Här finns det jobb för vitaminer. Låten är i original den – framförallt i Europa – framgångsrika Is This The Way To Amarillo, skriven av Neil Sedaka och Howard Greenfield, som Tony Christie sjöng. Här med fin svensk text av Bo Carlgren.

Sacha Distel spelade in Les Moustaches 1967, hade en hit med den och flera år senare hamnade bakgrundsmusiken på ett svenska skivbolag. Thore Callmars letade förmodligen efter en utfyllnadslåt till den LP man höll på med – orkestern hade definitivt kapacitet att spela den själva – och den svenska versionen Mustaschen kom med både som singelbaksida 1972 och på albumet 25 år! året därpå. Historia!

För att en skiva ska bli spelad på klubben Sunkit krävs i allmänhet en viss patina. Det behöver gå ett antal år av inkubation för att en låt ska passa in, få rätt känsla. Denna gyllene regel gäller inte I Love Europe med Christer Sjögren. Samma kväll som den premiärspelades, i Melodifestivalen den 9 februari 2008, visste vi, visste våra stammisar, visste alla kännare av sunkadelisk musik landet kring, att den här låten åker rakt in på klubbens tio-i-topp. Musik av Torgny Söderberg och Magnus Johansson, text av Ingela ”Pling” Forsman.

Ingen låt är lämpligare att avsluta en klubbkväll, eller spellista, med än De’ e’ slut med Lars Berghagen. Tyvärr finns inte den första inspelningen, baksida på singeln Min kärlekssång till dig – som Lasse kom tvåa med i Melodifestivalen 1974, på Spotify så vi får här höra en senare, och slickare, version. Det funkar, det med.

Tack för att du lyssnar! Och glöm inte att följa oss på Spotify, så missar du ingen mumsig musik.

Hans Edler

Hans Edler fyller 75 år – en hyllning

Artisten och skivbolagsdirektören Hans Edler fyller 75 år. Dags att hylla denne legend och fundera på varför Hasse är så central för oss som älskar udda och bortglömd populärmusik.

Hans Ingvar Edler föddes i stadsdelen Björkhagen i södra Stockholm den 23 mars 1945. I tonåren började han spela gitarr och sjunga i diverse lokala popband och fritidsgårdarna i Söderort blev Hasses livsrum.

Liksom många andra svenska ungdomar på den här tiden, så lyssnade Hans Edler intensivt på Radio Luxemburg – den huvudsakliga källan för ny pop och rock. Han har själv berättat hur man försökte minnas och ta ut det man hade hört på den knastriga radiomottagningen, men eftersom de flesta saknade möjlighet att spela in programmen, så kunde de tolkningar som senare hördes på fritidsgårdarna vara mycket långt från originalen.

Med grupper som Mike Doughan and The Ghostriders och We 4 nådde Hans Edler den svenska poppubliken, och fick därmed också en plats i kvälls- och veckopressen. Just detta kändisskap är inte oviktigt för den fortsatta karriären. Jag vet inte hur viktigt det är för Hasse själv att stå i centrum som person, men sannolikt gav ungdomstidens framgång som idol en känsla för medial logik och marknadsföring.

En sådan koppling finns till exempel i det tillfälle då Hans skadade ögat under en tumultartad konsert, och tvingades bära ögonlapp för att skydda ögat under läketiden. Självklart gjorde han en grej av denna sjörövarstil och bar lappen långt efter att ögat tillfrisknat.

I slutet av 60-talet var popen på väg ut. Progg och hårdrock stod för dörren, och många av de popband som ville fortsätta att nöta vägar och folkparker sadlade om och blev dansband. Hans Edler valde en annan väg. Han startade skivbolaget Marilla.

Året var 1969, Hans Edler var 24 år och hade redan en familj att försörja. Visserligen erbjöd skivbranschen en möjlighet att tjäna pengar, men det var förstås också bara som möjlighet – det gällde också att ge ut saker som någon ville köpa. Och kostnaden för studiotid och skivproduktion har alltid varit hög. Det måste ha krävts ett visst mod för att ge sig in i den här delen av branschen.

Marilla fick med åren en mycket bred portfölj av skivor och genrer. Sa jag mycket bred? Det räcker nog inte för att beskriva den rika flora av utgåvor som flödade ut från Marilla-fabriken. Pingisspelare sjunger om bordtennis, skådespelare utan sångröst gör singlar, Hasse och Hasses trummis läser högt ur serietidningar, nyinspelningar av gamla hits, truck-driving country, gamla stjärnor väcks till liv, disco på licens… Man kan hålla på länge.

Det låter säkert som att jag raljerar över Marillas extremt spretiga utgivning. Det är verkligen inte meningen, men på vilket annat sätt kan man beskriva bolagets verksamhet? Ingen annan än Hans Edler hade gjort det här, ingen annan hade kommit på att ge ut dessa – ofta fantastiskt fantasifulla – skivor.

I en intervju från 90-talet berättar Hans om sitt sinne för humor, hur han redan tidigt på 60-talet älskade att läsa Svenska MAD. Och det ger ju ytterligare en dimension till varför Marillas katalog såg ut som den gjorde; Hasse hade förmågan att ta projekt och infall med en klackspark. Det fanns kanske ingen djupare strategi bakom, annat än att prova sig fram.

Hans Edlers fortsatta roll som artist i eget namn är förstås värt minst ett eget kapitel. Inte minst världens första synthpop-platta – den numera världsberömda Elektron Kukéso från 1971. Och med tanke på hur mycket det finns att ta upp, så får det skötas i ett annat forum. (Varför har ingen gjort en dokumentär om Hans Edler?)

Bara en liten parentes om Elekron Kukéso: Hans Edler gick en kurs på Elektronmusikstudion EMS och lyckades få tillgång till studion på nätterna, då han på egen hand skapade skivan. Så här säger en Hans Edler-samlare om skivan:

– Resultatet var sensationellt. Bristen på tid och möjligheten till omtagningar visar på en sann originalitet.

Hans Edler hade ambitionen att göra en skiva med elektronisk popmusik, en sorts framtidens pop. Man kan diskutera om det är en publikfriande pop, men helt unik är den.

Hursomhelst så verkar Marilla ha rullat på. Bolaget hade egna säljare, barnskivor till Åhléns-varuhusen sipprade fram i en strid ström och Hasse började få uppdrag inom teve.

Under 1990-talet drevs verksamheten mot att arrangera galor med nostalgiska teman, framförallt med rock- och popartister från 50- och 60-talen. I huvudsak höll man till på Tyrol vid Gröna Lund i Stockholm. Här körde Hans Edler vidare för fulla hus, fast ingen i omvärlden ägnade honom eller hans upptåg den minsta uppmärksamhet.

Samme Edler-samlare:

– Jag beundrar Hans Edler för att han befunnit sig i nöjesbranschens periferi under så många år och byggt upp en trogen skara följare. De gånger jag besökte hans galor på Tyrol kunde man slås av hängivenheten hos publiken. Det verkade som om flertalet av dem levde för just dessa nostalgikvällar och sällan eller kanske aldrig gick ut på andra tillställningar. Det samma kunde ju sägas om artisterna. Tack vare Hans Edler fick man möjligheten att se numera bortgångna legender som Rock-Boris, Rock-Olga, Rockande Samen och Rock-Ragge på samma scen, samma kväll.

Det känns som att det är under 90-talet som Marilla och Hans Edler började få kultstatus på allvar. Fler riktigt insnöade skivsamlare letar efter rariteter. Ryktet om Elektron Kukéso sprider sig – finns ens skivan på riktigt? Sunkit drar igång och vi spelar förstås klassiker från Marilla redan från start. Innan dess har nog industribandet En halvkokt i folie börjat uppträda med hemmagjorda Hans Edler-masker. Sveriges Radios P2, av alla kanaler, sänder ett temaprogram.

Jag har fått intrycket, eller hört på stan, att Hans Edler själv är måttligt road av att bli sedd som kultartist utanför de kretsar som är hängivna fans av hans 60-talsmusik. Det är kanske förståeligt, om man skulle se uppmärksamheten som ett hån, att man skrattar åt Hasse och hans livsverk.

Vi på Sunkit kan förstås bara tala för oss själva, men i våra ögon är Hans Edler värd all respekt. Under hela sitt vuxna liv har han lyckats försörja sig på det han älskar och hans uppfinningsrikedom har gett svensk populärmusik skivor och sammanhang som vi inte hade varit i närheten av utan just Hans Edler.

Stort grattis på 75-årsdagen!

Foto

Pressbild samt Hans Edler live på Konserthuset 2004.

Arne Weise och Henrik S Järrel i Mössen i ljudarkivet

Mössen i ljudarkivet med Arne Weise och Henrik S Järrel

Vad kan vara mer naturligt än att avsluta Sunkits julkalender med hela Sveriges Mr Julafton, Arne Weise. Tillsammans med en annan TV-profil, Henrik S Järrel, gjorde Arne en barnskiva i början av 80-talet – Mössen i ljudarkivet – i sällskap med en viss Hans Edler.

Grattis på julafton, kära läsare! Nyligen gick Hela Sveriges Mr Julafton, Arne Weise, bort och en hel nation mindes och prisade honom för hans insats som TV-profil i till exempel Ett med naturen och som mångårig julvärd. Mycket av hans arv går enkelt att finna på SVT Play och Youtube. Men så finns det en del av Arne Weises arv som är mycket mindre känt och mer svårfunnet.

Vi syftar givetvis framförallt på Arne Weises och Henrik S Järrels barnskiva Mössen i ljudarkivet.

– Jag heter Henrik S Järrel och intervjun ska – om jag har förstått saken rätt – gälla skivan Mössen i ljudarkivet som jag gjorde med kollegan Arne Weise och jag tror det var -82 eller -83 någon gång, säger den före detta TV- och riksdagsmannen över telefon.

Under början av 80-talet gjorde Weise och Järrel åtta avsnitt av barnprogrammet Mössen i filmarkivet ihop. LP-skivan, som kom 1982, var en utlöpare från det TV-programmet.

– Då tyckte Jan Arrendal, som var författare till TV-serien, att man – tillsammans med en producent som heter Hans Edler – skulle kunna göra en motsvarighet till ”Mössen”, men i ljudarkivet. Det var deras idé och den gjordes i ordning. Man la fram manus och så och det var 19 olika låtar om jag minns rätt.

Hans Edler producerade Mössen i ljudarkivet

Henrik S Järrel och Arne Weise var nära vänner ända fram till Arnes bortgång. Henrik S är osäker på om han själv eller Arne hade kommit i kontakt med Hans Edler, men vägarna korsades hur som helst.

– Han såg väl delar av de här programmen på TV, nappade då och så tyckte han att det där skulle vi spinna vidare på, säger han. Jag törs inte svara på det exakt, men på ett eller annat sätt blev han inspirerad och tog intryck och tog kontakt.

– Vi hade kul och det var en del roliga låtar. Jag tror även att Hasse Edler är musiker i botten. Han har nog komponerat en del av de här låtarna och Arrendal skrivit huvuddelen av texterna. Jag vet inte ens om Arne skrev några texter, men han har ju inte varit främmande för att skriva visor och så där.

På konvolutet sammanfattas plotten med texten

En berättelse om och när underhunden och stolmusen möter portvaktskatten Rasper och hans kattanhang.

Henrik S Järrel har flera minnen från skivinspelningarna. Bland annat att Arne Weise var mer musikalisk än honom själv.

– Han hade lärt sig spela piano på de svarta tangenterna, som fadern tydligen också gjorde, hans pappa Per. Det var väl i den skolan han hade gått och han var ju inte omusikalisk. Det är ju inte jag heller, men jag hade inte trakterat nåt instrument.

Vidare nämner Järrel Weises lekfullhet som genomsyrade mycket av det han gjorde.

– Arne var ju mera en lustigkurre än jag på flera sätt. Och barnsligare på ett sätt. Han hade ju en viss musikalitet med sig, säger han.

– Arne var ju lekfull på så vis, skrattar Järrel. Det var ingen tillfällighet att det i barnprogrammet och TV-serien var Arne – som var 18 år äldre än jag – som skulle spela Busige Gusten, brorsonen, och jag skulle vara den förståndige Onkel H.

”Tjena tjena möss, tjena tjena tjena möss”

Bland låttitlarna finns God natt min svans, Angora-Oskars rocklåt och Öka gagerna med plumagerna.

– Ja, just det. Det är en rolig titel. En hund som snackar med magen.

Raspers spacelåt – vad tänker du om den?

– Haha, ja just det. Den var lustig. Och Hurra för katten Rasper! Tjena tjena möss, tjena tjena tjena möss. Ja, man kan nog spegla en hel del Hasse Edler här bland musiken, säger Järrel.

Skivan Mössen i ljudarkivet finns faktiskt med i den humörhöjande boken Sveriges sämsta skivomslag och Fredrik af Trampe, känd för många Sunkit-följare, är en av bokens tre författare. af Trampe chattar till mig om en låt på A-sidan: ”Det jag minns är att jag förbryllades av att Bond-James country skulle vara 4 sekunder lång (!) enligt konvolutet. Vilket den väl inte var.”

Vidare minns af Trampe texten på skivans ledmotiv: ”Tjena tjena tjena möss, här har ni Oskar och hans musketör, tjena tjena tjena möss, var musfru, lady och munskör (!?). Ska nog vara nån sorts variant på monsieur”.

Henrik S Järrel minns den goda stämningen vid inspelningarna

På konvolutet, samt i TV-serien, var Arne och Henrik klädda i musdräkter, en med morgonrock och en med kavaj. De hade roligt på inspelningarna och några gånger drabbades Järrel av skrattanfall. Då var Arne, enligt Järrel, den som alltid kunde hålla masken.

– Jag har berättat, när jag framträtt i medierna på olika sätt med anledning av Arnes bortgång, en episod som jag inte vet om du har hört. Det var när vi spelade in den tredje eller fjärde episoden av de åtta halvtimmarna, det sattes på en vecka ungefär.

I ett av dessa program hade Arne en passus med en synnerligen rolig replik. Henrik S Järrel berättar vidare:

– Jag kommer inte ihåg exakt hur situationen var. Jag kommer bara ihåg att den i mina ögon och öron var infernaliskt rolig. Så rolig att jag inte kunde hålla mig för skratt, vilket scenen krävde av den förståndige onkeln. Utan jag brast i skratt och kunde inte hålla mig. Jag tror vi fick ta om den där fyra-fem gånger och jag skämdes ju. Men där ser man: den glade amatören brister och proffset håller god min.

– Jag bara kunde inte hålla mig för skratt utan vi fick ta om scenen och jag fick då pröva tålamodet hos golvpersonalen och motspelare Weise plus kontrollrumspersonalen.

Rosades av barnen – risades av andra

När Henrik S Järrel ser tillbaka på skivan idag säger han att den ”tillhör de lite äldre försyndelserna i branschen”.

– Jag har ju inte professionellt ägnat mig åt ett klassiskt artisteri. Det kan man inte beskylla mig för. Trots, som jag brukar säga, visst påbrå såväl på möderne som på fäderne.

Henrik S Järrel syftar förstås på sina föräldrar, skådespelarna Stig Järrel (1910-1998) och Ingrid Backlin (1920-2013).

Järrel berättar att de inblandade hade skoj när de gjorde skivan Mössen i ljudarkivet, men att de blev lite olika bedömda och att de fick en del kritik för skivan.

– Hur vi kunde låna oss till sånt här? Det var väl nånting främmande, minns Järrel. Det hade man väl inte tänkt sig kanske i alla kretsar. Men vi hade roligt och jag tror att en del barn hade roligt för det var ju dem vi vände oss till att ge en lite rolig upplevelse, säger han.

Var det som att de tänkte: det här är inte tillräckligt fint?

– Ja, ungefär så får man nog tolka det. Vi sågs ju som seriösa presentatörer och programmedarbetare. Vi skulle inte låna oss till sånt här, skrattar han.

– Man får väl alltid räkna med – alltid, alltid, alltid – att om man sticker ut näsan i offentligheten så tas det oftast och alltid emot delat. Man får rikta in sig på det helt enkelt, säger han.

Som pensionerad riksdagsledamot för Moderaterna har Järrel sannolikt fog för det han säger.

Andreas Weise växte upp med skivan

Men Henrik S Järrel konstaterar att många barn säkerligen haft glädje av skivan – i alla fall Järrels barnbarn och Arnes barn, framför allt barnen i de två sista äktenskapen: Andreas och Anna.

– När de var små fick de också se och höra den här skivan, säger han. Det tyckte dom var roligt, när vi båda var närvarande, att höra och sjunga tillsammans med oss, de här små liven. De är gulliga, jag har ju följt dem från att de var nyfödda. Så det tyckte de var roligt. Sedan har vi nån gång kommenterat det och sagt ”hör du Arne, har du fått nåt från Stim för skivan?” Och det hade han fått för vi fick ju lika mycket då, men det rör sig inte om några förmögenheter.

Andreas Weise är alltså uppvuxen med den här skivan?

– Ja, de fick ju den här när de var små. Absolut. De var några år gamla innan de kunde tillgodogöra sig det här förstås.

Om Arnes smeknamn ”Mr Jul” och ”Rikstomten”

– ”Rikstomten” står jag själv för. Det har jag döpt honom till. ”Årets mesta julvärd”.

Järrel jämför Arne Weise med en annan långkörare i etern kring storhelger. För trots att Weise satt julvärd över flera decennier så får han ändå se sig slagen av en person som suttit värd fler årshögtider än Arne.

– Jag har en annan god vän, som heter Christofer Murray. Han har varit radiohallåman i många herrans år och det är han som har fått sitta för han passar bra med det. Att sitta över nyårshelgerna från årsskifte till årsskifte.

Christofer Murray har programlett Sveriges Radios nyårssändning i 31 år. Arne satt julvärd på julafton i 27 år, med några års avbrott.

– De två har var och en i sitt medium varit mycket trogna de här respektive stora årshögtiderna för vårt svenska folk.

Om man kallar Arne för ”rikstomte”, vad skulle du kalla Murray?

– Ja, vad ska man kalla honom då? Radions Mr Nyår möjligen.

Tror du att någon svensk någonsin kommer att förknippas så mycket med julafton så som Arne Weise?

– Inte nån svensk, säger Järrel. Det är nog svårt att tänka sig det, i alla fall när det gäller TV-sammanhang. Jag vet inte heller om det är nödvändigt att söka efter någon sådan. Där har Arne mutat in sig i TV-historien, men även som – i Lennart Hylands efterföljd – Mr TV för svenska folket.

I Arnes ställe, skulle du vilja skicka med någon julaftonshälsning till våra läsare?

– I så fall är det väl en väldigt naturlig hälsning: det är en riktigt varm och god jul. Det vill jag gärna önska dina läsare!

Anita Lindblom

Anita Lindblom – räkna de lyckliga stunderna blott

Under en tid var Anita Lindblom den kanske starkast lysande stjärnan på den svenska underhållningshimlen. Men när det gick snett så gick det riktigt snett.

När detta publiceras fyller Anita Lindblom år. Hon föddes i Hille i Gävle den 14 december 1937.

Anita Lindblom debuterade som skivartist redan 1956 då Polydor gav ut singeln Ljuva ungkarlstid. Men succén var inte omedelbar. Det skulle dröja tills hon hade bytt till etiketten Karusell några år senare som det började hända saker. Milord och Det har stjärnorna sagt blev framgångsrika singlar.

I oktober 1961 kom Sånt är livetYou Can Have Her med svensk text av Stikkan Anderson – på Fontana. Det blev det stora lyftet och skivan kammade hem förstaplatsen på Tio i Topp. Utöver att den versionen ställt sig som en pelare i den svenska schlagerhistorien. En sann evergreen.

I början av 1960-talet blev alltså Anita Lindblom ett hett namn på de svenska skivdiskarna, och då blev det som det brukade – hon skördade framgångar också på tyska i Tyskland.

Parallellt med skivkarriären gav sig Anita in i filmens värld. Hon har roller i filmer som Åsa-Nisse i full fart (1957), Jazzgossen (1958), Mannekäng i rött (1958), Tre dar i buren (1963), Blåjackor (1964) och en rad andra fram till den sista – Rännstensungar från 1974.

Anita Lindblom sjunger Cigarettes i filmen Tre dar i buren (1963)

Hela 1960-talet var Anita Lindbloms. Men med kändisskapet följde också dess baksidor. Hon upplevde sig förföljd av och baktalad i svensk press. Det blev inte bättre när hon gifte sig med boxaren Bo Högberg, då ett stormigt kändisäktenskap fick tabloiderna att gå i spinn.

I omgångar flyttade Anita Lindblom utomlands. Hon återkom som artist för filminspelningar och krogshower – hon har till och med getts ut på skiva på Hans Edlers Marilla-etikett – men i början av 1980-talet blev det tack och adjö för en av landets främsta. Hon flyttade permanent till franska rivieran.

Med viss regelbundenhet plockar tabloiderna och veckopressen upp Anita Lindbloms öde, och alltid fokuserar man på hennes förbittring när det gäller hanteringen från just dessa. Hoppas att hon själv har släppt detta och att hon känner att vi är många som minns hennes insatser på skiva, scen och film.

För Anita Lindblom hade en unik röst, förmågan att göra rätt låtar till just rätt låtar och när hon skådespelade gjorde hon det med stor naturlighet.

Vilken är din favorit med Anita Lindblom? Kommentera gärna.

Arne Mattsson

Mysteriet Arne Mattsson – svensk films underbarn och enfant terrible

Filmregissören Arne Mattssons eftermäle står med ena benet i ett varmt strålkastarljus, men det andra får knappt plats i rekvisitaförrådet. Hur kunde ett hyllat namn bli så bespottat? Sunkits Magnus Nilsson funderar.

I skrivande stund är det den 2 december. Vilket passande tillfälle att uppmärksamma den svenske filmregissören Arne Mattsson. Han föddes den 2 december 1919 i Uppsala (och dog den 26 juni 1995 i Stockholm). Under 1950- och 1960-talen var han en av våra mest uppburna filmskapare.

Arne Mattsson inledde på 1940-talet sina dagar inom filmen som klippare och regiassistent. Han anställdes som regissör på filmbolaget Lux 1944 och debuterade i yrket samma år med filmen …och alla dessa kvinnor. Sedan följde en strid ström av titlar, som filmatiseringar av litterära klassiker och en hel del trevliga komedier.

Svårslagna är Mattssons serie med Hillman-deckare, med manus av Folke Mellvig. I skiftet mellan 50- och 60-tal stod Arne Mattsson på toppen av sin bana. Filmer som Mannekäng i rött och Ryttare i blått parades med Maria Lang-filmatiseringen Ljuvlig är sommarnatten. Filmer som tål att ses igen och igen.

Men Arne Mattssons karriär var inte enbart en såpad bana av succéer. Han fick ta mycket kritik för sin oförblommerade inspiration hämtad från Orson Welles och för sina förutsägbara kameraåkningar. Han kallades ibland just därför för Orson Räls. Så här i efterhand kan man kanske både konstatera att kritikerna hade rätt i sak, men att det ändå resulterade i många härliga filmer.

Om kritiken förbittrade Arne Mattsson, eller om det var vikande publikintresse (eller något helt annat) som drev honom bort från de stora sammanhangen ska vi låta vara osagt. Men faktum är att de sista decennierna av aktivt filmskapande, 1970- och 1980-talen, får sägas representeras av idel konstnärliga magplask.

I gängse mening, alltså.

För även i nederlaget var Arne Mattsson storslagen. Det räcker med att se trailern för filmen Smutsiga fingrar (1973) för att baxna över hur coola b-filmer som producerats på svensk mark.

Arne Mattssons Smutsiga fingrar (1973), trailer

För att inte tala om den länge negligerade ”troligen-direkt-till-VHS-marknaden-filmen” Mask of Murder från 1985. Filmen ska utspela sig i en kanadensisk by och är inspelad i Stockholm och Uppsala. Handlingen rör sig kring en seriemördare, men är lite svår att greppa. Hursomhelst hade någon i filmteamet lyckats anlita Christopher Lee till en roll. Och Hjördis Petterson till en annan. Heinz Hopf är givetvis med på ett hörn. Filmen kan lätt uppfattas som rörig, men om det beror på manuset – skrivet av Volodja Semitjov, brorsa till Eugen Semitjov, som gjorde omslaget till Hans Edlers LP Space Vision (1979) – eller på Arne Mattssons eventuella brist på intresse ska vi också låta vara osagt.

Vad som länge förbisetts i svensk filmhistoria är dock det faktum att Göran Klintberg, sångare i Thirteen Moons, som krediteras för en mindre roll i filmen, också agerade body double för Christopher Lee.

Man blir ju lite lätt yr bara av att tänka på att alla dessa sammanhang antagligen var ”en vanlig dag på jobbet” för Arne Mattsson.

Tack för alla filmer, Arne! Både de fantastiska och de fantastiskt knasiga.

Länkar

Sida 1 av 2

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén