Magnus Ny-Magnum Nilsson och Burt von Bolton på Sunkit (foto: Casper Hedberg)

Kategori: Personligheter

O store Gud

O store Gud – den svenska världspsalmen vars ursprung tappades bort

Världens kanske mest kända psalm skrevs faktiskt av en svensk. Men det var som How Great Thou Art som Elvis Presley gjorde den just så känd. Urban Thoms berättar den vindlande historien om O store Gud.

Carl Boberg är namnet på mannen som tvivelsutan står bakom den världsberömda psalmen O store Gud. Han såg dagens ljus den 16 januari 1859 i Mönsterås och kom i vuxen ålder att få ett brokigt yrkesliv. 23 år gammal började han sin bana som predikant i Mönsterås missionsförening åren 1882–1889. Men sin mesta försörjning hade han som slöjdlärare. Han blev sedermera redaktör för den kristna tidningen Sanningsvittnet och längre fram i livet gjorde han en klassresa och blev riksdagsledamot för Högerpartiet.

Det var 1885, alltså under åren som predikant, som han skrev ner texten till O store Gud. Inspirationen ska han ha fått av ett åskväder som han fick vara med om vid Oknö strax intill Kalmarsund.

Var han fick musiken ifrån är inte hundra procent klarlagt, men en historia som det ofta hänvisas till berättar att Carl Boberg hade varit i kontakt med en ”fritänkare” – ja, så benämndes folk på den tiden som inte trodde på Gud – och att denne hade gett honom melodin för att textsätta den. En svensk folkmelodi heter det oftast, men det förekommer uppgifter att ursprunget skulle kunna vara ryskt. Det kan förstås också ha varit den anonyme fritänkaren som låg bakom. Ingen vet säkert.

När Carl Boberg fick den vackra melodin lär han ha yppat orden att ”om min Gud är den Gud som dog på korset och uppstod, då skall denna sång sjungas i varje världsdel”.

Nåväl, första gången den trycktes lär ha varit den 13 mars 1886 i Mönsterås tidning. Nästan fem år senare, den 16 februari 1891, trycktes den i Sanningsvittnet, tidningen som Boberg själv var redaktör för. Innan sekelskiftet hamnade den dessutom i Svenska Missionsförbundets gemensamma sångbok.

Så långt var allt frid och fröjd och ingen världsomspännande spridning verkade aktuell. Men 1907 började det att röra på sig. Då översattes den till tyska av Manfreds von Glehn och psalmen letade sig därmed österut. I Estland dök den upp under namnet Wie gross bist Du och 1927 publicerade Ivan Stepanovitj Prochanov en rysk version. Denna översättning råkade den brittiske missionären Stuart K. Hine snubbla över i Ukraina och eftersom han tyckte att det var en alldeles utmärkt psalm översatte han den till engelska och nu kunde orden How Great Thou Art för första gången höras till melodin.

Videoklipp: Lauren Daigle gör en akustisk tolkning av How Great Thou Art

Sången mottogs med öppen famn i Hines hemland Storbritannien, där den användes flitigt under andra världskriget. Det sägs att Winston Churchill älskade How Great Thou Art och att sången dessutom användes till att peppa soldaterna med innan de skickades ut i strid. 1948 lades en fjärde vers till som Stuart K Hine själv författade.

Under denna period användes sången också flitigt under så kallade evangelisationsmöten i England och i BBC-programmet Songs of Praise röstade tevetittarna fram sången som sin favoritpsalm.

Videoklipp: George Beverly Shea sjunger How Great Thou Art 1957 med en jättekör

Under den här perioden nådde How Great Thou Art även Amerikas Förenta Stater. Den plockades upp av den amerikanske världsevangelisten Billy Graham och framfördes flitigt av Grahams personliga favorit, mästersångaren George Beverly Shea. Det berättas att under Grahams väckelsekampanj i New York 1957 sjöng George Beverly Shea psalmen mer än 100 gånger.

Ingen hade då längre en aning om sångens svenska ursprung. De flesta i USA trodde så klart att det är en amerikansk sång eller, möjligen, en engelsk. Predikanten och slöjdläraren Carl Boberg från Mönsterås hade de aldrig hört talas om.

Men snart skulle cirkeln slutas.

Den svenska kyrkosångaren Einar Ekberg (1905-1961) flyttade 1948 till USA där han gjorde stor succé och turnerade flitigt tillsammans med sin briljante pianist Mani Mattsson (1927-2022). Svenskarna var förstås lyhörda för vilka sånger som förekom på den kristna repertoaren där borta och Ekberg och Mattsson fastnade för just How Great Thou Art till den grad att de tog med melodin hem till Sverige. Ekberg tyckte att det behövdes en svensk text så han bad sin egen måg, den språkbegåvade pingstpredikanten Elon Svanell (1930-2022), att göra en översättning. Elon gjorde så.

Resultatet blev Du store Gud, en relativt texttrogen översättning sett till den engelska förlagan.

Fortfarande ingen Carl Boberg i sikte.

Men under en sommarturné genom Norden händer det. Einar Ekberg ska framföra sången i Katrineholm och bland åhörarna sitter Elon Svanells mormor, Josefina Andersson, en kvinna med huvudet på skaft och en uppväxt i Svenska Missionsförbundet. Einar Ekberg presenterar sången med att den här har Elon Svanell översatt till svenska.

Efter att ha hört den reagerar hans mormor.

– Den sången känner jag igen, säger hon. Den sjöng jag som flicka i söndagsskolan. Det är ju Carl Bobergs O store Gud.

Plötsligt uppdagades hela historien och sången visade sig mycket riktigt finnas i Missionsförbundets gamla sångböcker på 1800-talet.

Äras den som äras bör.

Denna plötsliga upprättelse rörde dock inte amerikanerna i ryggen. När Elvis Presley gjorde stor comeback på 1960-talet var just How Great Thou Art en av de sånger han plockade upp. Elvis inspelning blev en makalös framgång och kom starkt att bidra till att sången spred sig över hela världen. Och nu inte bara i kyrkan.

Videoklipp: Elvis tolkar psalmen i en inspelning från 1972

En sak som kan låta märklig, men som är alldeles sann, är att Elvis trots sina otroliga försäljningsframgångar bara fick Grammys för tre av sina skivor. Samtliga var ur den andliga repertoaren och två gällde hans inspelningar av just How Great Thou Art – en fick han 1968 och en 1975. Däremellan, 1973, fick han ytterligare en Grammy för albumet He Touched Me. Även det en skiva med andliga sånger.

Per-Erik Hallin berättar att han påpekade för Elvis att det var en svensk som ursprungligen skrivit sången, men det örat ville inte Elvis höra på. Så klart att det var en amerikansk sång!
Men Per-Erik hade rätt. Han var under några år på 1970-talet pianist och bakgrundssångare i ett av Elvis Presleys kompband – Voice.

På en liveinspelning av Can’t Help Falling in Love som ingår ena Grammyunderlaget hörs Elvis tilltala Per-Erik Hallin mitt i sången. Den som lyssnar skarpt kan höra Elvis säga ”somethings you know, Pete, are ment to be”. ”Pete” var det namn som Elvis alltid tilltalade Per-Erik Hallin med.

Ursprungligen gick O store Gud i tretakt, men detta kom med åren att ändras till fyrtakt. Möjligen för att det ansågs opassande att en kristen sång framfördes i valstempo.

Under en resa till Nashville i november detta år fick jag själv en påminnelse om vilka band How Great Thou Art knutit mellan det svenska och det amerikanska folket.

Videoklipp: Även Johnny Cash bidrog till att göra psalmen känd

Jag var på plats för att bevaka en tv-inspelning av en kommande serie med andlig musik som ett 40-tal svenska och norska artister gjorde i musikstaden Nashville. Samma dag som vi skulle åka hem fick vi några timmar över och bestämde oss för att ta oss till den del av Hendersonville där Johnny Cash och June Carter hade sitt hus. Det låg bara några kilometer från hotellet där vi bodde. Johnny Cash är för övrigt en av de artister som gjort psalmen känd utanför kyrkan.

Sagt och gjort. Väl på plats råkade vi på ett gift par som sköter om Mamma Cashs hus som fortfarande står på plats i området. Eftersom frun var svenskättling blev hon alldeles till sig när hon hörde att vi var svenskar och ville prompt ta oss på en rundvandring i hela huset där Johnny och June bodde de två sista åren av sitt liv. Behöver jag säga att hon inte behövde tjata på oss. Detta var en rundtur som inga turister vanligen erbjuds. Paret var oerhört generösa med sin tid och berättade länge och detaljerat för oss överväldigade svenskar.

Så hur återgäldar man en sådan tacksamhet? Jo, eftersom mina reskamrater är professionella sångare hela bunten så tog de upp en sång när vi stod i en stor ring kring det stora bordet i paret Cash vardagsrum. Alla klämde i O store Gud på svenska. Värdinnan var märkbart rörd, men när det var dags att ta den på engelska gick hennes gråt inte att hejda.

How Great Thou Art – en sång som förenar – människor, generationer, kontinenter.

Då som nu.

Carl Boberg hade varit stolt om han hade fått vara med.

Videoklipp: America Idol-vinnaren från 2005, Carrie Underwood, tolkar How Great Thou Art tillsammans med gitarrvirtuosen och Nashvilleprofilen Vince Gill (En av de bästa versioner jag vet av denna sång)
Henning Sjöström med polarna Rolf Björling och Ingemar Johansson (kollage)

Stjärnadvokaten, boxaren och operasångaren

Stjärnadvokaten Henning Sjöström fortsätter att fascinera. Sunkits Henrik Martinell har läst hans böcker och minns särskilt en passus om hur vännerna Ingemar Johansson och Rolf Björling gjorde intryck i Sundsvall.

Sommaren 2002 besökte jag och min kompis Cecilia en loppis i Åkersberga. Mitt enda fynd blev stjärnadvokaten Henning Sjöströms bok Kvinnorna i byn – en biografisk bok med korta anekdoter om livet i hans hemby Burträsk. Varför det blev just den vet jag inte, men när jag någon dag senare plöjt boken köpte jag fler av Sjöströms böcker: Männen från byn, Vägen från byn och Så fortsatte vägen från byn.

Men det enda ur Sjöströms böcker som verkligen etsat sig fast i minnet är en kort passage ur boken Brottstycken, som är – precis som det låter – en samling brottstycken ur hans händelserika liv.

Det var mitten av 1960-talet. Henning umgicks mycket med folk i kändiskretsar – bland annat Ingemar Johansson, boxaren, Jussi Björling, operasångaren, och Jussis son Rolf Björling som också var operasångare. Sjöströms namn har förresten tidigare nämnts på Sunkit i operasammanhang, i Magnus Karlssons artikel Crossover – opera möter pop.

Henning skulle – tillsammans med Ingemar och Rolf – resa till hemtrakterna. Först göra ett stopp vid Burträsk bokhandel, där de skulle marknadsföra och signera Henning och hans bror Ernst Sjöströms nya bok Vägen förbi. Tätt inpå, samma dag, skulle de åka till Skellefteå för Guldrushen – ett festivalliknande arrangemang med bland annat underhållningsartister och karuseller. Där skulle Ingemar delta i en armbrytningstävling och Ingemar och Henning skulle kora vinnaren i skönhetstävlingen Miss Guldrush. En intressant parentes är att vinnaren blev inburen på scenen i en säck som sedan knöts upp så att alla kunde se vem vinnaren var. Alla deltagande flickor fick behålla kläderna som de poserat i – en skjorta, vita byxor, stövlar, pistoler och en cowboyhatt – som tack för att de ställt upp.

Men strunt i det nu.

Avsnittet jag syftar på är resan från Stockholm till Västerbotten. De är på väg i den nya Rollsen för att mellanlanda i Sundsvall. De övernattar på Knaust i Sundsvall – ett hotell med anor från slutet 1800-tal. I middagssalen sjunger Rolf Björling spontant några dryckesvisor. De är glada, har trevligt och folk samlas runt de två folkkära Ingemar och Rolf.

Alla uppskattar dock inte sjungandet. En stor man kommer fram och försöker tvinga Rolf att sluta sjunga.

Ingo blir ilsk, skriver Henning:

– Om ni sysslar med kollastning så ber jag er nu gå ut och sätta igång att lasta kol. Kanske ni fattar att vi har att göra med en som till yrke har sång. Då sjunger han när det passar honom och inte er, säger Ingemar.

Mannen reagerar våldsamt och blir hotfull. Tills Ingemar reser sig. Då går han därifrån.

När sällskapet sedan lämnar restaurangen står den hotfulle mannen utanför med ett åtminstone sju man starkt följe. Henning fruktar det värsta och skriver i boken så här:

Ingo tände snabbt. Jag gick åt sidan för att inte behöva befinna mig i tumultet. Ingemar gick resolut fram till den kraftige mannen, som hade hatt på sig. Drog ner hatten rakt i ansiktet och sa:
’Det är bäst att pysa nu, kisen. Innan det är för sent!’

Det blir ett brakskratt runtomkring och mannen plus följet blir så förlägna att de vänder därifrån och skingras.

”Vi skrattade och gick och la oss”, skriver Henning.

Tidigt dagen efter fortsätter färden mot Burträsk.

Arne Weise och Henrik S Järrel i Mössen i ljudarkivet

Mössen i ljudarkivet med Arne Weise och Henrik S Järrel

Vad kan vara mer naturligt än att avsluta Sunkits julkalender med hela Sveriges Mr Julafton, Arne Weise. Tillsammans med en annan TV-profil, Henrik S Järrel, gjorde Arne en barnskiva i början av 80-talet – Mössen i ljudarkivet – i sällskap med en viss Hans Edler.

Grattis på julafton, kära läsare! Nyligen gick Hela Sveriges Mr Julafton, Arne Weise, bort och en hel nation mindes och prisade honom för hans insats som TV-profil i till exempel Ett med naturen och som mångårig julvärd. Mycket av hans arv går enkelt att finna på SVT Play och Youtube. Men så finns det en del av Arne Weises arv som är mycket mindre känt och mer svårfunnet.

Vi syftar givetvis framförallt på Arne Weises och Henrik S Järrels barnskiva Mössen i ljudarkivet.

– Jag heter Henrik S Järrel och intervjun ska – om jag har förstått saken rätt – gälla skivan Mössen i ljudarkivet som jag gjorde med kollegan Arne Weise och jag tror det var -82 eller -83 någon gång, säger den före detta TV- och riksdagsmannen över telefon.

Under början av 80-talet gjorde Weise och Järrel åtta avsnitt av barnprogrammet Mössen i filmarkivet ihop. LP-skivan, som kom 1982, var en utlöpare från det TV-programmet.

– Då tyckte Jan Arrendal, som var författare till TV-serien, att man – tillsammans med en producent som heter Hans Edler – skulle kunna göra en motsvarighet till ”Mössen”, men i ljudarkivet. Det var deras idé och den gjordes i ordning. Man la fram manus och så och det var 19 olika låtar om jag minns rätt.

Hans Edler producerade Mössen i ljudarkivet

Henrik S Järrel och Arne Weise var nära vänner ända fram till Arnes bortgång. Henrik S är osäker på om han själv eller Arne hade kommit i kontakt med Hans Edler, men vägarna korsades hur som helst.

– Han såg väl delar av de här programmen på TV, nappade då och så tyckte han att det där skulle vi spinna vidare på, säger han. Jag törs inte svara på det exakt, men på ett eller annat sätt blev han inspirerad och tog intryck och tog kontakt.

– Vi hade kul och det var en del roliga låtar. Jag tror även att Hasse Edler är musiker i botten. Han har nog komponerat en del av de här låtarna och Arrendal skrivit huvuddelen av texterna. Jag vet inte ens om Arne skrev några texter, men han har ju inte varit främmande för att skriva visor och så där.

På konvolutet sammanfattas plotten med texten

En berättelse om och när underhunden och stolmusen möter portvaktskatten Rasper och hans kattanhang.

Henrik S Järrel har flera minnen från skivinspelningarna. Bland annat att Arne Weise var mer musikalisk än honom själv.

– Han hade lärt sig spela piano på de svarta tangenterna, som fadern tydligen också gjorde, hans pappa Per. Det var väl i den skolan han hade gått och han var ju inte omusikalisk. Det är ju inte jag heller, men jag hade inte trakterat nåt instrument.

Vidare nämner Järrel Weises lekfullhet som genomsyrade mycket av det han gjorde.

– Arne var ju mera en lustigkurre än jag på flera sätt. Och barnsligare på ett sätt. Han hade ju en viss musikalitet med sig, säger han.

– Arne var ju lekfull på så vis, skrattar Järrel. Det var ingen tillfällighet att det i barnprogrammet och TV-serien var Arne – som var 18 år äldre än jag – som skulle spela Busige Gusten, brorsonen, och jag skulle vara den förståndige Onkel H.

”Tjena tjena möss, tjena tjena tjena möss”

Bland låttitlarna finns God natt min svans, Angora-Oskars rocklåt och Öka gagerna med plumagerna.

– Ja, just det. Det är en rolig titel. En hund som snackar med magen.

Raspers spacelåt – vad tänker du om den?

– Haha, ja just det. Den var lustig. Och Hurra för katten Rasper! Tjena tjena möss, tjena tjena tjena möss. Ja, man kan nog spegla en hel del Hasse Edler här bland musiken, säger Järrel.

Skivan Mössen i ljudarkivet finns faktiskt med i den humörhöjande boken Sveriges sämsta skivomslag och Fredrik af Trampe, känd för många Sunkit-följare, är en av bokens tre författare. af Trampe chattar till mig om en låt på A-sidan: ”Det jag minns är att jag förbryllades av att Bond-James country skulle vara 4 sekunder lång (!) enligt konvolutet. Vilket den väl inte var.”

Vidare minns af Trampe texten på skivans ledmotiv: ”Tjena tjena tjena möss, här har ni Oskar och hans musketör, tjena tjena tjena möss, var musfru, lady och munskör (!?). Ska nog vara nån sorts variant på monsieur”.

Henrik S Järrel minns den goda stämningen vid inspelningarna

På konvolutet, samt i TV-serien, var Arne och Henrik klädda i musdräkter, en med morgonrock och en med kavaj. De hade roligt på inspelningarna och några gånger drabbades Järrel av skrattanfall. Då var Arne, enligt Järrel, den som alltid kunde hålla masken.

– Jag har berättat, när jag framträtt i medierna på olika sätt med anledning av Arnes bortgång, en episod som jag inte vet om du har hört. Det var när vi spelade in den tredje eller fjärde episoden av de åtta halvtimmarna, det sattes på en vecka ungefär.

I ett av dessa program hade Arne en passus med en synnerligen rolig replik. Henrik S Järrel berättar vidare:

– Jag kommer inte ihåg exakt hur situationen var. Jag kommer bara ihåg att den i mina ögon och öron var infernaliskt rolig. Så rolig att jag inte kunde hålla mig för skratt, vilket scenen krävde av den förståndige onkeln. Utan jag brast i skratt och kunde inte hålla mig. Jag tror vi fick ta om den där fyra-fem gånger och jag skämdes ju. Men där ser man: den glade amatören brister och proffset håller god min.

– Jag bara kunde inte hålla mig för skratt utan vi fick ta om scenen och jag fick då pröva tålamodet hos golvpersonalen och motspelare Weise plus kontrollrumspersonalen.

Rosades av barnen – risades av andra

När Henrik S Järrel ser tillbaka på skivan idag säger han att den ”tillhör de lite äldre försyndelserna i branschen”.

– Jag har ju inte professionellt ägnat mig åt ett klassiskt artisteri. Det kan man inte beskylla mig för. Trots, som jag brukar säga, visst påbrå såväl på möderne som på fäderne.

Henrik S Järrel syftar förstås på sina föräldrar, skådespelarna Stig Järrel (1910-1998) och Ingrid Backlin (1920-2013).

Järrel berättar att de inblandade hade skoj när de gjorde skivan Mössen i ljudarkivet, men att de blev lite olika bedömda och att de fick en del kritik för skivan.

– Hur vi kunde låna oss till sånt här? Det var väl nånting främmande, minns Järrel. Det hade man väl inte tänkt sig kanske i alla kretsar. Men vi hade roligt och jag tror att en del barn hade roligt för det var ju dem vi vände oss till att ge en lite rolig upplevelse, säger han.

Var det som att de tänkte: det här är inte tillräckligt fint?

– Ja, ungefär så får man nog tolka det. Vi sågs ju som seriösa presentatörer och programmedarbetare. Vi skulle inte låna oss till sånt här, skrattar han.

– Man får väl alltid räkna med – alltid, alltid, alltid – att om man sticker ut näsan i offentligheten så tas det oftast och alltid emot delat. Man får rikta in sig på det helt enkelt, säger han.

Som pensionerad riksdagsledamot för Moderaterna har Järrel sannolikt fog för det han säger.

Andreas Weise växte upp med skivan

Men Henrik S Järrel konstaterar att många barn säkerligen haft glädje av skivan – i alla fall Järrels barnbarn och Arnes barn, framför allt barnen i de två sista äktenskapen: Andreas och Anna.

– När de var små fick de också se och höra den här skivan, säger han. Det tyckte dom var roligt, när vi båda var närvarande, att höra och sjunga tillsammans med oss, de här små liven. De är gulliga, jag har ju följt dem från att de var nyfödda. Så det tyckte de var roligt. Sedan har vi nån gång kommenterat det och sagt ”hör du Arne, har du fått nåt från Stim för skivan?” Och det hade han fått för vi fick ju lika mycket då, men det rör sig inte om några förmögenheter.

Andreas Weise är alltså uppvuxen med den här skivan?

– Ja, de fick ju den här när de var små. Absolut. De var några år gamla innan de kunde tillgodogöra sig det här förstås.

Om Arnes smeknamn ”Mr Jul” och ”Rikstomten”

– ”Rikstomten” står jag själv för. Det har jag döpt honom till. ”Årets mesta julvärd”.

Järrel jämför Arne Weise med en annan långkörare i etern kring storhelger. För trots att Weise satt julvärd över flera decennier så får han ändå se sig slagen av en person som suttit värd fler årshögtider än Arne.

– Jag har en annan god vän, som heter Christofer Murray. Han har varit radiohallåman i många herrans år och det är han som har fått sitta för han passar bra med det. Att sitta över nyårshelgerna från årsskifte till årsskifte.

Christofer Murray har programlett Sveriges Radios nyårssändning i 31 år. Arne satt julvärd på julafton i 27 år, med några års avbrott.

– De två har var och en i sitt medium varit mycket trogna de här respektive stora årshögtiderna för vårt svenska folk.

Om man kallar Arne för ”rikstomte”, vad skulle du kalla Murray?

– Ja, vad ska man kalla honom då? Radions Mr Nyår möjligen.

Tror du att någon svensk någonsin kommer att förknippas så mycket med julafton så som Arne Weise?

– Inte nån svensk, säger Järrel. Det är nog svårt att tänka sig det, i alla fall när det gäller TV-sammanhang. Jag vet inte heller om det är nödvändigt att söka efter någon sådan. Där har Arne mutat in sig i TV-historien, men även som – i Lennart Hylands efterföljd – Mr TV för svenska folket.

I Arnes ställe, skulle du vilja skicka med någon julaftonshälsning till våra läsare?

– I så fall är det väl en väldigt naturlig hälsning: det är en riktigt varm och god jul. Det vill jag gärna önska dina läsare!

Lars-Olof "Lola" Lindberg med porträtt av Thor Modéen

Tack för allt, Lars-Olof ”Lola” Lindberg

Idag den 30 augusti 2019 är det med tungt hjärta som vi följer Lars-Olof ”Lola” Lindberg till den sista vilan. En stor del av det Sverige som värnar den udda och bortglömda kulturen sörjer en god vän.

Det brukar ju finnas mycket att säga om en människa när denne går bort. Har man dessutom varit en sällskapsmänniska och lämnar jordelivet mitt i steget – Lars-Olof Lindberg blev bara 61 år – så finns det väldigt mycket att säga. Och om just vår vän ”Lola” finns det närmast osannolikt mycket att säga.

Lars-Olof Lindberg, också känd som ”Grosshandlare Lindberg”, var mycket och han var det i många kretsar. Han var en framstående personlighet inom en rad skiftande subkulturella yttringar i vårt land.

Längst fram i intresset stod pilsnerfilmen och Lola grundade redan på 1980-talet Thor Odert Folke-Sällskapet (TOFS) för att hedra och uppmärksamma Thor Modéen och den svenska filmkomedins storhetstid.

Han var också en lojal stammis på Sunkit och var en uppskattad gäst-DJ hos oss. Han hängde i kretsar som Johnny Bode-sällskapet, Ekmansällskapet, Gris- och Skridskoföreningen (som ägnas Kalle Sändare) och andra historiskt inriktade sammanslutningar. Tillsammans med sin hustru Anja Lindberg var Lola med om att finansiera utgivningen av gamla svenska filmer på DVD.

Lola var en entusiast, men också en som kunde entusiasmera andra. Med underfundig humor och öppenhet för människors olikheter var han ofta en länk mellan olikartade grupper och individer. Lola behövde inte jämt och samt stå i centrum själv, men det märktes att han trivdes på en scen. Han spelade under många år amatörteater (med viss fallenhet får man säga), han agerade ofta konferencier och allsångsledare.

Lars-Olof Lindberg uppmärksammar en bortglömd vers ur En äkta mexikanare

Vad många kanske inte visste var att Lola uppvisade samma hängivenhet inom sina andra intresseområden. Det svenska U21-landslaget för herrar i fotboll kände nog mycket väl igen honom efter otaliga bortamatcher i oländiga länder. Hemma i Stockholm var det dock alltid Hammarby som stod i centrum för fotbollssupporten Lindberg.

I yrkeslivet arbetade Lola med kvalitetsutveckling på Marginalen Bank. En bisyssla på banken var att ansvara för flytten till Sigurd Lewerentz världsberömda byggnad Grönlandet (1931) i centrala Stockholm, granne med Adolf Fredriks kyrkogård och Thor Modéens grav. Lola såg förstås till att det inrättades en tidstypisk bar i källaren, Thor Modéens Bar.

Tack för all entusiasm genom åren! Tack för att du tog tag i saker och fick saker att hända. Det kommer att bli pinsamt uppenbart hur mycket du betydde för att snack skulle bli verkstad, nu när vi andra slashasar ska försöka göra något på egen hand. Vi får väl se hur mycket specialvisningar av Pensionat Paradiset det blir, hur många Thor Modéen-almanackor som lämnar trycket, hur många resor för att se obskyra pubrockband eller gå på baluns i Johnny Bodes spår det blir utan dig.

Det har redan blivit så mycket, mycket tommare. Tack som fan för många år av vänskap, Lola!

Lars-Olof Lindberg föddes den 28 juni 1958 och avled den 10 augusti 2019.

Läs mer

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén