Magnus Ny-Magnum Nilsson och Burt von Bolton på Sunkit (foto: Casper Hedberg)

Kategori: Artiklar Sida 1 av 14

Anna-Lena Lodenius och Fredrik af Trampe på Sunkits julfest 2022 (foto: Magnus Nilsson)

Sjömansjul på Sunkits julfest

Landets främsta experter på udda och bortglömda julskivor gästade Sunkits julfest i december. Du som undrar vad Anna-Lena Lodenius och Fredrik af Trampe spelade – här är hela låtlistan.

Missa inte Bland lutfisk, cowboys och Hawaiitomtar – julmusiken du inte visste fanns

På julafton den 24 december 2022 sänder Sveriges Radio ett specialprogram där Anna-Lena Lodenius och Fredrik af Trampe väljer ur den digra skörden av julskivor. Programmet sänds klockan 17:00 och kan avnjutas på webben i följande 30 dagar.
> Till programmet

Den 12 december 2022 gästade Anna-Lena Lodenius och Fredrik af Trampe Sunkit och vår julfest på Bar Brooklyn, Debaser. Entusiasmen var stor; inte minst var det många som frågade efter vilka låtar som spelades. Därför presenterar vi här låtlistan för Anna-Lenas och Trampes pass i DJ-båset på Sunkits julfest 2022.

  • Jag drömmer om en jul hemma (White Christmas) – Micke B Tretow
  • Jag önskar er alla en riktigt god jul – Paul Paljett
  • Beatles Bossa Nova (The Girl from Ipanema) – Anita Lindblom
  • Jul i Las Palmas (Sjömansjul på Hawaii) – Harry Brandelius
  • Jul i Vilda Västern – Cacka Israelsson
  • Bjällerklang (Jingle Bells) – Anna-Lisa Ingemanson
  • Jag vill inte va’ din pepparkaksgubbe – Lasse Berghagen
  • Nu tändas tusen juleljus – Eilert Pilarm
  • Come on Santa let’s have a Ball – Kay Martin & Her Body Guards
  • Tomten i snöberget – Tommy John
  • Julen är här – Thore Skogman
  • Santa Came on a Nuclear Missile – Heather Noel
  • Vart tog tomten vägen – Leif ”Loket” Olsson
  • Jingle Bells – Don Charles and his Singing Dogs
  • Godjulvisan på Hawaii (Mele Kalikimaka) – Yngve Stoor
  • Så ska julen låta – Peter Harrysson
  • Bella Notte – Loa Falkman
  • Hosianna – Stålfarfar
  • En riktigt god jul – Loket feat. Harald Treutiger
  • Alf Robertssons jul (Fairytale of New York) – Rally
  • Nisses juljoddel – Klasse Möllberg
  • Kör hem till julen (Driving home for Christmas) – Lessebos-Elvis
  • Mer sprit (Mer jul) – Müsli
  • Tomtefars rock – Leppe Sundevall
  • Jul på pizzerian – Grotesco
  • Kola och knäck – Johnny Svängman Showband
  • Rednosed Reindeer – Petty Booka
  • Kall skinka (Kalinka) – Thore Skogman
  • Tomten du är så otroligt ful (Tomten jag vill ha en riktig jul) – Werner & Werner
  • Skära, skära grisen (Skära, skära havre) – Thore Skogman
  • Feliz navidad – Dogge Doggelito
  • En vit HD, tomten kommer på HD – Kenneth and the Knutters
  • En vintersaga (Fairytale of New York) – Lotta Engberg och Sven Wollter

Förlagorna inom parentes.

Tack

Sunkit framför vårt varma tack till Anna-Lena Lodenius och Fredrik af Trampe.

Foto

Fotot på Anna-Lena Lodenius och Fredrik af Trampe på Sunkits julfest den 12 december 2022 är taget av Magnus Nilsson.

Balladen om Rosita Alvírez

Balladen om Rosita Alvírez och kopplingen till de många morden

Musikens kraft används ofta för att skapa positiva förändringar i samhället. I Mexiko på 50-talet verkade en viss musikgenre ha haft rakt motsatt effekt.

”Mexikan hetsas begå mord av balladerna” lyder rubriken på en längre notis jag bläddrar förbi i tidningen Arbetet från lördagen den 25 juli 1959. Intressant. Musik och mord låter som en spännande kombo. Jag bläddrar tillbaka.

I slutet av 50-talet begicks det omkring 40000 mord i Mexiko varje år och man räknade med att trettio av hundratusen mexikaner mötte en ond, bråd död. Mexiko ledde världsstatistiken med antalet mord per invånare.

Det var med bakgrund av detta som den biträdande mexikanske hälsovårdsministern Miguel A Bustamente, dagen före den här artikeln trycktes, gick ut med sin ballad/mord-teori: Bustamente ansåg att det stora antalet mexikanska mord i stor utsträckning berodde på de omtyckta balladerna och folksångerna.

I dessa sånger finns det alltid ursäkter för svartsjukemord, fortsatte Bustamente. Som exempel på vad han menade, förklarade han att ”ett flertal mord begåtts med anledning av balladen Rosita Alvírez. I den sången skjuter en yngling ned en kvinna, sedan kvinnan vägrat att dansa med honom.”

Videoklipp: Eulalio ”Piporro” González sjunger Rosita Alvírez

Vad kan man säga om den berömda folksången och corridon El Corrido de Rosita Alvírez? Den ringar in det machoideal som ekar genom hela den mexikanska kulturen, bättre än någon annan mexikansk ballad på sin tid.

Den berättar historien om en vacker flicka, Rosita, som är fast besluten att gå till stadens dans. Trots att hon varnats ignorerar Rosita sin mammas maning om att stanna hemma. Hon hamnar senare i en hopplös situation, när hon vägrar att dansa med en viss man, Hipólito. På grund av dessa beslut, att först gå på dansen, för det andra att vägra dansa med en man, möter hon sin död i händerna på den förödmjukade Hipólito.

Om detta ger biträdande hälsovårdsminister Bustamente rätt i sin teori om kopplingen mellan ballader och mord; det låter vi vara osagt.

Stefan Holmström

Kocken Stefan Holmström, Zappa, Stones och alla presidentens män


Har man under fem decennier lagat mat på Michelinkrogar och hör till kockeliten, så har man givetvis serverat kändisar. En av Sveriges mest betydelsefulla kockar, Stefan Holmström, berättar för Sunkit om tillfällen i hans karriär där mat mötte musik och kändisar.

I början av 1970-talet arbetade Stefan Holmström som köksmästare på Restaurang Johanna i Göteborg. På gourmetrestaurangen, som var Sveriges första restaurang med inriktning mot det nya franska köket, ingick Stefan från restaurangens öppnande år 1974 fram till år 1981 i arbetslaget.

En sen kväll kom beskedet att Frank Zappa plus band skulle gästa restaurangen efter sin konsert.

Jag kom ihåg Leif Mannerström, som ägde krogen på den tiden. Han sa: ”ni får inte gå hem, kockar, ni får inte gå hem för Frank Zappa kommer ikväll. Så det är lika bra ni stannar.” Och det gjorde jag mer än gärna, skrattar Stefan.

Stefan Holmström kände mycket väl till Frank Zappa, men var inget större fan av hans musik.

Han har varit lite för jazzig för mig, men visst har man tyckt om honom.

Oavsett så kom denna kväll att bli ett minnesvärt ögonblick.

Det var ju en stor upplevelse och då gick man ju inte hem förrän han hade gått.

Det var ju en häftig upplevelse när han kom upp med sitt stora rufsiga hår och storrutig kavaj och svart-vit-randiga byxor och rökte en stor, fet Cohiba-cigarr och drack espresso till renfilén som han åt, skrattar Stefan.

På den tiden var kockarna inte inne i matsalen så mycket, berättar Stefan Holmström.

Så man fick ju stå i dörren och titta in på bordet, men det var en rätt häftig upplevelse faktiskt och så här långt efteråt är det ju ännu häftigare faktiskt.

Inte särskilt rock’n’roll och inga reaktioner

Han visade egentligen ingenting. Han åt med gaffeln och de åt renfilé som var väldigt poppis i Sverige. Förrätten kommer jag faktiskt inte ihåg, men jag skulle kunna tänka mig att det var Skagentoast för det körde man väldigt mycket i Göteborg på den tiden. Färska räkor och löjrom.

De åt upp och var väldigt nöjda hela sällskapet. Det var väldigt lugnt, så det var ingen rock’n’roll-show utan en väldigt lugn middag.

Tror du han kände alla smakerna när han rökte cigarr och drack espresso samtidigt?

Nej, jag tror nog att det inte var så mycket av det som gick fram. Det tror jag inte. Intresset verkade inte vara det största heller, utan det var mest blasé. De hade ju spelat en hel kväll i Göteborg innan och ville kanske gå hem och lägga sig. Jag tror att vi gick hem vid halvtvå-tiden på natten och de kom väl vid halv tolv, så det var en väldigt sen middag, säger Stefan Holmström.

Kocknestorn Stefan Holmström har hunnit med en del i karriären. 1988 korades han till svensk mästare i desserter. Han arbetade på Maison Rostang, en restaurang i Frankrike med två Michelin-stjärnor. Han kom 2015 på en fjärdeplats i tv-programmet Kockarnas Kamp.

Mer rock’n’roll och större reaktioner

Under åren har han lagat mat åt en hel del kändisar. Bland andra ABBA, Rod Stewart och – Rolling Stones. Det brittiska rockbandet har Stefan varit med och lagat mat åt vid ett par tillfällen.

Rolling Stones var ju lite mer rock’n’roll, där hände lite mer, men jag kommer inte ihåg vad de fick för meny. Det var ju också på Johanna-tiden, för varje gång de var i Sverige så var de där.

Det hände lite mer där sa du – konkretisera!

Det var lite stökigare, dracks lite mer whiskey, ordentligt med vin och det var lite högre i taket.

Det låter som att det är mycket sekretess på de evenemang du har serverat på?

Kungen är ju väldigt mycket sekretess och där fick man ju vid några tillfällen skicka in sin legitimation och tala om vem man var.

Stefan Holmström var med och lagade middag till USA:s dåvarande president George W Bush när denne besökte EU-toppmötet i Göteborg 2001. I samband med besöket drabbade Göteborgskravallerna de centrala delarna av staden.

Då var det mycket sekretess. Då kom de in med bombhundarna i köket och öppnade till och värmeskåpen och släppte in hundarna där. De var överallt så vi fick ju hålla dem borta från maten. Det var ju säkerhetsmän överallt. Hundar gillar ju mat så man fick ju hålla koll på dem, var de var när de gick igenom lokalerna.

Presidenten hade med sig sina egna säkerhetsmän och dessa fick Stefan och kökspersonalen bra kontakt med.

Sådana här med svarta kostymer och sladdar i öronen. De satt ju i köket. Men de var verkligen trevliga, så vi lagade ju mat till dem i köket så det var jävligt häftigt.

Stefan Holmström berättar för Henrik Martinell
Autotune

Autotune är som selleri – älskad och hatad

Med modern teknik behöver du inte kunna sjunga. Något som också den som kan sjunga behöver förhålla sig till. Carl-Magnus Wennerholm reder ut begreppet autotune.

Det finns ett universum av freeware-plugins som gör att nära nog vem som helst idag kan göra produktioner på ett sätt som ungdomar på 1980-talet inte ens kunde drömma om.

De som försökte skuldsatte sig dyrt för att förverkliga sina drömmar. De köpte de första samplings-syntharna och de första portastudiorna. Utrustning som hade tämligen medioker ljudkvalitet.

På samma sätt förhöll det sig för den som sjöng. Endera var du bra på att sjunga eller inte, endera hade du en personlig röst eller inte.

Bland de fria plugins som finns idag finns det ett flertal med vilka du kan korrigera rösten intill perfektion eller få den att låta totalt urspårad.

Madonna: Like a Prayer (2019)

Tidiga exempel på autotune

Alltsedan pop- och rockmusikens barndom – och i takt med att inspelningstekniken utvecklats – har man strävat efter att få en låt och inte minst sången att bli så bra som möjligt. Inget konstigt att försöka nå fram till perfektion.

Tidigt exempel på detta är Les Paul (känd bland annat för gitarrmodellen med samma namn), som gjorde trickinspelningar med sin radarpartner Mary Ford redan på 1950-talet. Ett annat exempel är Beatles och deras låt Strawberry Fields där John Lennon var nöjd med en del i en version av låten och en annan del från en annan version. Den teknik som fanns till hands i slutet av 1960-talet var en sax med vilken den ena tagningen på ett rullband klipptes isär och fogades ihop med den andra på en annan rulle, något som kan höras om man på hög volym lyssnar igenom låten.

I pop- och rockhistorien har man ibland också löst det genom att originalmusikerna och sångarna helt enkelt byttes ut. Två kända exempel på detta är Boney M och Milli Vanilli, båda med tyske musikproducenten Frank Farian som ”uppfinnarjocke”. Vi får inte heller glömma E-types tidiga produktioner, där Nana Hedin stod för sången men andra ”sångerskor” syntes på scen.

Antares inte Mares

Så långt det analoga, snabbt hopp till den digitala musikproduktionen. 1997 skapade företaget Antares (nej, inte de som gjorde låten Sunnanvind, de hette Mares). Antares tog fram ett verktyg som rättar till sura toner på monofoniska instrument och sångröster.

Ett år senare släppte Cher sitt album Believe, där titelspåret fick sig en rejäl genomkörare av den nya digitala leksaken.

Istället för att låta artistens röst pitchas intill perfektion drog producenterna på fullt på alla reglage varvid den rutinerade artisten förvandlades till en sjungande synthesizer. Till skillnad från ett äldre röstförvrängningsverktyg – vocodern – kunde man nu fortfarande höra texten som sjöngs.

Dagens användning av autotune inom popmusik av olika karaktär upplever jag som mer regel än undantag. Tid är pengar, varför då slösa tid på en omtagning av sångpålägget som skulle kunna bli episk när du kan fila till ett godtagbart resultat snabbt och smidigt i studion?

Autotune i livesammanhang

Okej, du är producent X och vaskar fram en talang i lämpligt sammanhang och gör några storsäljande singlar med hjälp av diverse autotuneverktyg. Men när du sedan ska ta hela paketet ut och sjunga live, hur gör du då? Jodå, det går alldeles utmärkt att ta med sig tekniken på scen. I värsta fall får det väl bli playback, något som löst problemet tidigare då legendariska artister inte längre har klös i pipan. För att själv bilda sig en uppfattning om detta rekommenderar jag att man går in och titta på konsertklipp med företrädesvis manliga rocksångare i åldersspannet 55 år och uppåt.

Läser man diverse artiklar från slutet av 00-talet förekommer det en tvedräkt mellan vissa rocksångare där användandet av tekniken live flitigt diskuteras. Vill man ha en hyfsad koll på läget kan följande artikel ge lite mer kött på benen: Do Rock Singers Use Autotune?

Autotune – rätt eller fel?

Om det är rätt eller fel att använda autotune kan man debattera i evigheter. Men ser jag ur mitt eget perspektiv, så tycker jag så här: om jag hostar upp dryga tusenlappen för att se mitt favoritband eller min favoritartist, så förväntar jag mig att de varit smarta nog att skriva sina låtar i en tonart som håller över tid och klarar av röstens åldrande och inte använder sig av ”förbättringsteknik”.

Annars väljer jag hellre att sätta mig i fåtöljen och titta på konserter från tidigt 70-tal, där inte allt lät perfekt, men äktheten var ett hedersord.

Rebecca Black: Friday (2011)

Om Carl-Magnus Wennerholm

Carl-Magnus Wennerholm
Carl-Magnus Wennerholm

Carl-Magnus Wennerholm är göteborgare i förskingringen. Radio- och tidningsjournalist, låtskrivar-wannabee och musiknörd av rang sedan 1969.

Nore Norolds känsla för jul

Nore Norolds känsla för jul

Allkonstnären Nore Norold, ofta – i Laholm – kallad Laholms Fellini var också en framstående jultallriksmålare. Henrik Martinell berättar.

En av Hallands största kändisar och kulturpersonligheter, kultregissören Nore Norold från Laholm, höll hembygden väldigt kär. Oavsett om det gällde filmskapande, jultallriksmålande eller låtskrivande så var den halländska småstaden han bodde i hela sitt liv ständigt närvarande.

”Hur skulle du vilja beskriva dig själv?”, frågade TV4-hallåan Ebba Blitz honom 1995 under sommarbesöket i Nores möbelaffärer tillika filmstudio vid torget i Laholm.

Som en tusenkonstnär. Jag tecknar, jag målar, jag skriver låtar, jag producerar grammofonskivor, jag filmar, jag är möbelhandlare, inredningsarkitekt, jag har till och med ritat min egen sommarstuga och jag är en stor djurvän, svarade Nore Norold.

Att Nore var en originell filmskapare vet du förmodligen redan, då mycket av medias fokus har legat på hans egenfinansierade och -producerade amatörlångfilmer. Men Norolds musikskapande och tallriksmålande är det betydligt mindre rapporterat om.

Nore Norold syns i detta – icke lanserade – klipp från Telias reklamkampanj 2001, där de medverkande annars sågs i Nores långfilmer.

Hösten 2001 gick olika versioner av en reklamfilm från Telia varm i tv-apparaterna. Reklamen lär delvis ha varit inspelad med Nore Norold som regissör, men framförallt medverkade framstående aktörer ur Norolds sedvanliga entourage. Reklamen var för svarstjänsten 118 888 Automatisk nummerupplysning – en tjänst som aldrig blev framgångsrik. Däremot blev reklamen en snackis, vilket föranledde ett besök från lokalmedia P4 Halland och den 5 december 2001 i eftermiddagsprogrammet Halland idag träffade reportern Kathinka Lindhe herr Norold i hans nyligen julskyltade möbel- och inredningsaffär.

Inslaget inleddes med låten Julkväll i Laholm från Norolds egen etikett Lafon.

Hur fick du inspiration när du skrev denna?, frågar radioreportern.

Det är vintern i Laholm. Jag filmade lite grann vintern 1986 när det var mycket snö och vinter här. Jag frös om händerna vill jag minnas, men jag var nere och filmade i Gamleby och granen på Stortorget den var tänd, så den var jättefin. Så nu har jag klippt in den i nån scen på den förra filmen.

Så du sparar det filmade, så du har nästan som i ett skafferi?

Jajjemen, ja jag har väl en 300 kassetter.

Hur kan du hålla reda på var allting finns?

Det skriver jag upp.

Ordning och reda?

Mmm, det måste till. Ändå händer det att man får sitta i ett par dagar för att jag slarvat och inte skrivit vad den rullen innehåller. Får sitta där och kolla å kolla å kolla. Jag vet att jag har scenen, men frågan är i vilken rulle. Nån gång så har jag slarvat när jag gett bort den.

Så har man ju också affären och så ska man som nu måste skicka in postgiro. Jag har försummat telefonen så jag får ringa till Televerket så de inte klipper mig, skrattar han. Det skulle ha varit inne imorgon.

Ojdå?

Nä, det blir så när man jobbar med skyltningen här och så.

Men det blir fint! säger Kathinka.

Ja, jag är ganska belåten så nu är det bara kunderna jag väntar på, säger Nore.

I början av februari 1986 intervjuades han av Hallandsposten om långfilmen Anna-Lena som han spelat in själv och där den totala produktionskostnaden uppgick till 2500 kr (!). Det är här man första gången får höra om hans planer på jullåtar: ”Norolds nästa projekt blir en skivinspelning med en före detta svensktoppsartist från Mellan-Sverige.” Vem det är vill han inte avslöja.

Det ska bli en produktion av julsånger med lokal anknytning, säger han till HP.

Sedan verkar det vara tyst (i alla fall i media) om detta – ända fram till julafton 1986 då Hallandsposten lyfter alstret i en kort notis: ”Lagom till jul kommer Nore Norold i Laholm ut med en ny singel.”

Texten förklarar att ena sidan innehåller Tiden går eller Laholmsminnen, som är skriven av Linnea Norold.”… medan det på andra sidan finns Julkväll i Laholm – gjord av Nore Norold. För musiken svarar före detta kriminalkommissarien Ola Ekh, som senare blev musiker på heltid. Innehållet i låtarna minner om Laholm från förr och det rör sig som slowfox och foxtrot. Upplagan är begränsad till 300 ex.

Några synbara utslag på julmusiks-Richterskalan verkar den singeln inte ha gett upphov till.

Åter till Teliareklamen och radiointervjun.

Nore, nu har du ju blivit känd över hela Sverige genom den här reklamfilmen på Tv4 – har du märkt något av det? frågar reportern Kathinka Lindhe.

Det har jag. Jag har hört det att alla är så pratsamma nu om man håller på med detta här. Många kommer hit och vill vara med.

Kommer de och söker roller?

Jajjamän. På stan och överallt.

Vad säger du då?

Jag sa: nu är där inte mer plats. Jag har 20 stycken nu och kan inte hålla reda på fler.

Så det är ingen idé att jag anmäler mig? […] Nästa film, när sa du att man kan tänkas att den kommer? frågar Kathinka.

2002 i oktober/november. Om det går utan störningar, säger Norold.

Störningar blev det.

Filmen Svunnen kärlek, som han började spela in år 2000, drog ut på tiden på grund av att Nore Norolds mor, som han levt hela sitt liv tillsammans med, dog. Sedan blev han själv sjuk.

Tillbaka till tallrikarna med julmotiven. Förutom att många scener i Nores filmer spelades in i möbelaffären, saluförde han däri även jultallrikar med motiv som han målat själv. Samlartallrikar producerade åren 1973 till 2003 i låga upplagor och som alltid sålde slut på stört. 2001 års version berättade han om för Radio-Kathinka:

Vi har årets Laholms-jultallrik som är ifrån vattentornet här i Laholm. Och så en utförlig text på baksidan. Vem som har ritat den.

Å, det är du!

Det är jag, ja. ”1910 uppfördes vattentornet på Altorna-området”.

Och så är det Nore Norold som har tecknat det.

Jag tecknar jultallriksmotiv. Här gjorde jag en väldigt populär tallrik inför millennieskiftet i Laholm. Jag gjorde bara 50 ex så de tog ju slut med en gång, säger han samtidigt som porslins-skaller hörs i bakgrunden.

Det är äkta guld lagt på här. ”Sekelskiftet i Laholm 2000”.

Guldet är alltså raketskott?

Det är en raket ja på himlen över torget i Laholm. Där är kyrkan, Rådhuset och alla de andra byggnaderna på Stortorget och så granen i förgrunden.

Som jag nämnde i början av artikeln var den exceptionellt oberoende tusenkonstnären ovanligt beroende av sin hembygd. Han var minst sagt hemkär.

Du är förtjust i din lilla stad? undrar Kathinka.

Ja, den är så mysig så man har jämt motiv och jag har ingen anledning att åka ut när jag ska filma för jag hittar de aktuella miljöerna överallt här.

Du har aldrig längtat efter att flytta härifrån till en större stad?

Aaaldriiig. Jag haaatar utlandsresor. Det ska jag säg. Jag har varit bara i Danmark och det får räcka. Varför ska man resa så mycket? Här finns ju så mycket snyggt och fint i Sverige? Det har blitt någon fluga det där att de ska överglänsa varandra, säger Nore Norold.

Så vitt jag vet lämnade han heller aldrig Sverige efter den intervjun fram till sin död 2004.

Extramaterial

Du som vill se mer av Nore Norold kan gärna titta på hela klippet med Ebba Blitz, som också hinner med att medverka i Nores just då planerade film. Däremot är det inte mer jul än vad som framkommer i omnämnandet ovan.

Ebba Blitz träffar Nore Norld i TV (1995)
Pelle Moeld om sitt möte med Lou Reed

Ont i nacken med Lou Reed på Grand Hôtel

Journalisten Pelle Moeld fick det omöjliga uppdraget – att få något vettigt ur en surmulen Lou Reed. Det blev ingen intervju, men det blev massage och två ord på en handskriven lapp.

– Jag fick en whiplashskada efter en bilolycka i mitten av 60-talet och sen dess har jag haft problem med nacken. Jag reser ingenstans utan min tempurkudde, sa han, nonchalant halvliggande från hotellsoffan i en av sviterna på Grand Hôtel i Stockholm.

Året är 2000.

Lou Reed är vid den här tidpunkten 58 år gammal men spänstig och smal som en ung man. Lite samma konstitution som Mick Jagger, minns jag att jag tänkte när jag såg honom.

Jag hade blivit ditskickad av min dåvarande redaktion, Musikjournalen i P3, för att intervjua mannen som brukade kallas alla musikjournalisters mardröm. Killen som käkade journalister till frukost och spottade ut benresterna på golvet – som han sen petade tänderna med.

»En surmulen och tvär jävel som kommer göra allt för att sätta dit dig, för sitt eget nöjes skull.«

Det var vad jag hade hört.

Lou Reed hade just släppt sitt 18:e soloalbum Ecstasy och i samma veva även gett ut sina samlade texter i boken Pass Thru Fire, där han stirrar mot oss i en grynig svartvit närbild på omslaget.

Jag hade förberett mig minutiöst inför intervjun. Förberedelserna var min överlevnadsstrategi och livlina, tänkte jag, så jag kanske slapp bli uppäten.

Jag hade lyssnat in mig på hans katalog ända från magnetiska Velvet Underground på 60-talet via hans dekadenta läder- och drogperiod, då han bland annat skrev en hel platta om knarkare i Berlin utan att ens ha varit i stan, fram till hans mer urvattnade samtid.

Jag hade sökt i artiklar efter historier och skeenden som jag kanske skulle kunna sätta min egen vinkel på. Allt för att komma nära och få honom att kanske mjukna en aning – men skit fick jag för det.

Gud vad jag önskade att just den där kommentaren om wiplashskadan hade fastnat på band, men det gjorde den inte för Lou ville inte bli intervjuad.

Inte alls, stod det ganska snart klart för mig.

För så snabbt bandaren rullade så var Lou tyst, misstänksam, otrevlig och fullständigt ointresserad av att svara på mina frågor.

Mitt i intervjun beordrade han mig plötsligt att stänga av bandspelaren – och whatever, tänkte jag.

Det finns ju ändå inget här att använda.

Och det är där och då, när bandspelaren är av, som Lou gör sitt förvandlingsnummer. Fram träder plötsligt en trevlig, verserad och nyfiket vaken man som börjar ställa frågor till mig och inte tvärtom.

Just vid den här tidpunkten hade jag själv rejäla nackproblem, apropå Lous story om sin whiplashskada. Jag hade suttit illa vid mitt skrivbord på jobbet, framåtlutad mot datorskärmen som en stukad gam. Tydligen hade jag klämt en nerv nånstans mellan tredje och fjärde nackkotan, vilket gjorde att jag kände mig ständigt halvfull. Som att jag inte riktigt nådde ner till marken och gick på kullersten fast marken var jämn.

I samma stund som jag berättar min historia ser jag att det glimmrar till i Lous ögon och han studsar upp ur soffan med ett steg som en tonårig trestegshoppare.

Det är där och då. I den ömsesidiga gemenskapen som våra dåliga nackar skapade, som Lou och jag möttes.

Han tyckte vi skulle göra shiatsuövningar på hotellrummet. Så jag skulle bli av med skiten i nacken, sa han.

Plötsligt står jag alltså på ett hotellrum i Stockholm och blir varsamt knådad i nacken av Lou Reed samtidigt som vi småpratar. Inte riktigt vad jag hade förväntat mig när jag vaknade den morgonen.

Mitt i behandlingen knackar det på dörren och en person från skivbolaget kikar försynt in för att påminna om att det strax är dags för nästa intervju, varpå Lou skriker rakt ut i rummet:

– Get the hell out of here! I’m having a private conversation!

Det blev ingen intervju för SVT med Lou Reed den gången (det var dom som stod näst på tur), men det blev det å andra sidan inte för mig heller.

Det som fastnat på band var så tunt och ointressant att det aldrig sändes i P3.

Däremot fick jag själv med mig ett fint och personligt minne och en lapp med ett i hast nedkrafsat tips på en kudde som jag borde köpa.

Tempur pedic står det på lappen som jag fortfarande har kvar. Den ligger inkilad mellan sidorna i den signerade boken med Lou Reeds samlade texter.

Långt senare får jag höra att en ung kille på Lous skivbolag i Sverige fick i uppgift att ta hand om honom när han kom till Sverige på besök. Det visade sig att båda gillade samma typ av skräckfilm så Lou föreslog att de skulle köpa några bärs och lite chips och åka ut och kolla på film i skivbolagskillens etta i en av Stockholms förorter.

Behöver jag säga att jag inte var det minsta förvånad?

Om Pelle Moeld

Pelle Moeld
Pelle Moeld

Pelle Moeld är exilsmålänning boende i Stockholm. Heltidsfacklig på Journalistklubben vid SR, ex DJ i P3 som vurmar för popkultur, vetenskap och politik.

Thore Skogman som julartist

Thore Skogman som julartist

En hyllning till Thore Skogman – julartisten i våra hjärtan signerad Anna-Lena Lodenius, landets kanske främste kännare och samlare av julskivor.

Ingen svensk artist har producerat så många, och så mångordiga, texter om så udda och ovanliga saker som Thore Skogman (1931-2007). Skogsholmslimpa, simborgarmärken, storfiskare, jämtgubbar, plättar. Inget ämne var för svårt för denna geniala textförfattare.

Hans roll som julartist är möjligen något förbisedd. Men hans skivor är obligatoriska på Sunkits julfester. Vem minns inte hans Julen är här där alla äter så att de måste åka ambulans till lasarettet, där barnen slåss om paketen, föräldrarna grälar och julfriden lyser med sin totala frånvaro. Ingmar Bergman och Lars Norén vilar över den skogmanska julen. Vilket är lätt att missa eftersom Thore Skogman är lika sprudlande glad som på andra av sina skivinspelningar. Låten finns på en jul-EP som utkom redan 1963, alldeles i början av hans karriär, och den mest kända låten på skivan är annars Klappa på.

Thore Skogman: Klappa på

Tio år senare gav Thore Skogman ut LP-skivan Led milda ljus tillsammans med Lions. En högtidlig, för att inte säga allvarlig, skiva som väl kanske inte spelas så ofta i Sunkit-sammanhang. Det gör däremot Thore Skogman jul från 1985 som framför allt innehåller några genialiska tolkningar av sånger för dans-kring-granen. ”Så går vi runt kring ett enrissnår” blir ”Så går vi runt till ett julgrislår”. ”Gumman skulle åka, spände för en kråka” blir ”Grisen börja bråka, ville inte åka, med i bil till slakteriet”. Texten avslutas med raderna: ”Än slank han hit, än slank han dit, och än slank han ner i magen”.

Det bör nog utfärdas en varning för att spela plattan om man har vegetarianer och djurvänner i vänkretsen.

Andra bidrag är ”Skära, skära havre” som blir ”Skära, skära kniven” och ”Ritch, ratch filibombombom” som blir ”Ritch, ratch så var kniven där” (som förstås sticks rätt in i den stackars grisen som råkar illa ut även i denna sång). Avslutningsvis sjunger Thore Kall skinka på melodin Kalinka.

Den som vill lyssna på låtarna kan gå till min blogg juligen.blogspot.com tillsammans med några andra av Thore Skogmans jullåtar.

Thore Skogman: Julen är här

Uppdatering

Den här artikeln publicerades ursprungligen den 17 december 2007 och har varsamt redigerats inför julen 2022.

Song-poems

Song-poems – en musikalisk genre för bondfångare

Song-poems var bondfångeriets musikaliska gren. Budskapet var: musikbranschen behöver dina sångtexter. Den egentliga innebörden: vi vill ha dina pengar.

Minns du småannonserna i kvällspressens söndagsupplagor? Brukar du beställa saker genom obskyra företag som annonserar i Land och Hemmets Veckotidning? Gillar du karaoke? Då är du förmodligen redo för vad som i USA kallas song-poems.

Song-poems betyder naturligtvis sångtexter, men begreppet används gärna i just detta sammanhang:

Mer eller mindre (eller ännu mindre) seriös musikförläggare annonserar efter talanger. Den som känner sig kallad uppmanas att skicka in sina texter till förlaget, texter som förlaget sedan sätter musik till. Syftet utåt är att intressera skivbolag för talangens alster.

Rodd Keith: Lettuce and Lace

Så här går det till: en person – vi kan kalla honom Magnus Nilsson – råkar fästa ögonen på en mikroskopisk radannons i den lokala dagstidningen; ”Sångtexter sökes för stor lansering. Alla genrer välkomna”. Detta är ju något för mig, tänker Magnus som har både det ena och det andra liggande i byrålådan. Han skickar in en nyskriven visa – vi kan kalla den Jag är som ett lätt, lätt moln – och hoppas att Fru Fortuna ska låta sitt ansikte skina över honom. Några dagar senare kommer det ett brev från Hollywood eller en flott adress i New York med meddelandet; visst, det här ser toppen ut, flera bolag är JÄTTE-intresserade och nu fattas det bara att man spelar in en demosingel för att de stora bolagsbossarna ska sätta sina signaturer på ett fett kontrakt OCH om du därför kunde skicka $2,000 för att täcka inspelningen så sitter du snart på flyget till Lyckans land!

Ja, vad tusan – det här är en chans man bara får en gång, tänker Magnus och tar ut besparingarna från banken, skickar iväg dem till de snälla killarna på REAL MUSIC, Postbox X, Hollywood. Två veckor senare kommer ett paket med fem singlar och sedan inget mer. Någonsin.

Bakom dessa postboxbolag fanns en hel liten industri, en egen värld – som inte heller påminde om nöjesbranschen ovan jord. Artisterna, de okända namn som dök upp med olika pseudonymer och i olika konstellationer, låter inte som andra artister – men inte heller som dåliga artister. De låter som varandra, som om det fanns en fakultet på ett musikkonservatorium någonstans där eleverna fulländades i konsten att tolka vansinniga texter till oinspirerad musik.

Om historien slutade med att folk blev lurade på pengar, några stripp-musiker tjänade ihop till ytterligare några öl, bolagets ägare kunde skramla ihop till en egen Mercedes i guldlack… ja, det hade egentligen varken varit kul eller intressant. Men faktum är att många av dessa inspelningar är musikhistoria.

Norm Burns: Human Breakdown of Absurdity

Kanske kvaliteten ligger i kombinationen vansinnigt och alldagligt. Den som skickade pengar fick ju sin text inspelad, OAVSETT verkets konstnärliga kvalitet. För musikerna var det bara ”ännu en dag på jobbet” att sätta musik till och spela in låtar som God in His Infinite Wisdom put Richard Nixon on This Earth, The Watusi Whing Ding Girl, There’s a Hippy Girl in Town, Disco Dancer – You’re the Answer, Static on the Brain, I’m a Ginseng Digger, The Day Snowflakes were Born och många fler. Oändligt många fler.

Vad skulle du göra om du fick en text i stil med följande (i mycket fri översättning): ”Kan en regering vara kompetent / och ledsagas av sanningen / Jimmy Carter svarar / ja / Jimmy Carter svarar / ja / Kan en regering vara fri från korruption” osv?

Det omedelbara svaret på MSR Records, 6381 Hollywood Blvd skulle vara: ”Det här är en soullåt, helt klart. På med reglagen; nu kör vi”.

The MSR Singers: I’m Just the Other Woman

Varför protesterade inte de som skickade in sina alster och pengar, utan att få annat än ett tomt löfte och en packe provpressar? Gissningsvis stod okunskap och skam i vägen. Men det hände att talangerna protesterade, även om det krävdes rätt mycket för att så skulle ske.

Varken de som stod bakom upplägget, de som skötte ruljansen eller de musiker som hade detta som jobb mellan sängen och baren brydde sig om de ”kunder” som försörjde branschen. Denna slarvets arrogans gjorde ibland att inspelningarna blev för sjuka, för avvikande. Ett klassisk exempel är I’m Just the Other Woman med The MSR Singers (och mycket uppenbarligen Rodd Keith, den kanske främste stjärnan i sammanhanget), som är ett stycke psykedelisk antimusik och som troligen inte föll i speciellt god jord när resultatet landade hos upphovspersonen. Protester följde och MSR tvingades göra en ny (mycket tråkigare) version.

Nu är det så bra att man inte behöver gå ut och leta själv efter dessa obskyra skivor som bara kom i mikroupplagor (att ens försöka i Sverige är inte lönt). Vi har ju Tom Ardolino (1955-2012) – trummisen i NRBQ som återupptäckte The Shaggs! – som tillsammans med andra samlare ställde samman skivorna The Makers of Smooth Music, The Human Breakdown of Absurdity och I’m Just the Other Woman (Carnage Press) under 1990-talet. Det finns dessutom ett sällskap som helt ägnar sig ämnet: American Song-Poem Music Archives.

Den nyss nämnde legendariske sångaren Rodd Keith, som medverkar under en rad namn på hundratals inspelningar finns också dokumenterad på CD:n I Died Today (Tzadik 1996) med musik i eget namn. Han blev också med tiden ett omhuldat namn i northern soul-kretsar.

Song-poems på svenska

Nu undrar man ju om en liknande cirkus någonsin förekommit i Sverige. Lars E Carlsson och hans skivbolag Pang Records uppmärksammades på 1980-talet för att de ansågs skinna ungdomar på pengar för att producera skivor mot betalning, men i mitt tycke är det inte samma sak. Pang Records gjorde ju inte annat än en utökad demo som artisten själv bekostade. Egentligen inte konstigare än att åka buss med ett bussbolag.

Något riktigt svenskt song-poem-förlag av amerikansk bondfångarmodell har jag inte hört talas om. Kommentera gärna på denna sida om du känner till motsatsen.

Uppdatering
Den här texten skrevs i huvudsak redan i augusti 2000 (eventuellt tidigare), men har setts över och uppdaterats i december 2022.

Peter Hofmann - opera möter pop

Crossover – när opera möter pop

Magnus Karlsson gräver i skivarkivet och hittar operasångare som breddar sin repertoar med pop.

Operasångare som sjunger populära schlagers eller poplåtar är inget nytt i musikhistorien, inte heller något övergående fenomen. Det ligger något dolt hos många så kallade seriösa utövare att någon gång få göra en crossover och bli stjärnor hos den stora allmänheten, att få lämna de ”fina” salongerna och känna på ett liv utanför dessa.

Här i Sverige minns vi med förtjusning Loa Falkmans insatser från 1990 och inte minst Henning Sjöströms tre album från det smaklösa 80-talet. Då Loa Falkman tog ganska lätt på uppgiften, åtminstone retroaktivt, så var Henning Sjöström desto allvarligare i sin insjungning av Bob Dylans Blowin in the Wind med ackompanjemang av den rutinerade och högt aktade pianisten Jan Eyron, vars medverkan säkerligen förenklades av ett generöst penningbidrag. Den sjungande advokaten kanske ändå inte riktigt motsvarar definitionen av operasångare som sjunger rock eftersom repertoaren mestadels bestod av örhängen från den klassiska genren. Ett flertal förstå-sig-påare skulle nog inte ens hålla med om att han är sångare.

Redan på 1800-talet populariserade och profilerade sig många tenorer och sopraner med att hämta material från mer lättsamma kompositörer och senare på 1900-talet blev storheter som Jussi Björling bekanta med allmänt kända örhängen. 1965 sjöng ju Ingvar Wixell alla bidrag i den svenska uttagningen till melodifestivalen. Leena Skoogs oförglömliga version av Serge Gainsbourgs Je t’aime moi non plus från 1969 får draghjälp av barytonen Anders Näslund.

Lena Skoog och Anders Näslund: Je t’aime (jag älskar dig så), 1969

Internationellt så finns det en hel del att glädja sig åt om man tillhör det masochistiska släkte där de flesta läsare av den här spalten hör hemma. Jag vill gärna trycka på sopranen Cathy Berberians LP med Beatles-tolkningar från 1967 där John Lennon och Paul McCartneys kompositioner kläs i en lite annorlunda skrud. Den sålde faktiskt ganska hyfsat i en tid då underhållningsmusik värderades högt hos både melodiradioproducenter och dess åhörare.

Min egen favorit i den här något nonchalerade delen av musikhistorien när klassiska artister klampar in i främmande territorier är den framstående Wagner-tenoren Peter Hofmanns bombastiska och dramatiska tolkningar av ett antal rockklassiker på albumet Rock Classics från 1982. Tillsammans med Tyska Operans Orkester i Berlin destabiliserar han bland andra Sailing och The House of the Rising Sun som om de vore hämtade ur Niebelungens ring. Peter Hofmann räknades vid slutet av 70- och början av 80-talet till en av världens främsta tolkare av den store Richard Wagner. När han sjöng in dessa pärlor ur rockhistorien stod han på toppen av sin karriär men såg ändå en möjlighet att bredda sin repertoar och samtidigt, givetvis, utöka inkomsterna. Dessvärre innebar övergången till det nya röstläget en smärre katastrof för Herr Hofmann, som ansträngde stämbanden till den grad att operakarriären så småningom gick i stå.

Peter Hofmann: House of the Rising Sun, 1982

Inledande The House of the Rising Sun börjar oerhört dramatiskt, som en uvertyr, för att sedan mattas av och ge artisten en ingång för de första fraserna. Plattan lär ha varit framgångsrik i förbundsrepubliken. På omslagets framsida poserar stjärnan med uppknäppt skjorta i halvfigur och på baksidan syns han ute i naturen i en för tiden cool skinnpaj.

Man får väl bara hoppas att Peter Hofmann fick tillfälle att riktigt njuta av sin nyfunna ”rockstardom” innan publiken tröttnade. Idag framstår albumet Rock Classics bara som en av många märkliga utgivningar som grammofonskivans historia är så full av. Vågar jag säga att karln gjorde en efterföljare…

Från andra hållet då? Jag menar populärartister som givit sig in den seriösa musikvärldens regelbundenhet och konventioner. Jovisst. Här finns det också rikligt med lycksökare. Med största sannolikhet betydligt fler. Svårigheterna infinner sig faktiskt betydligt tidigare bland dessa utövare eftersom själva materialet ter sig mycket svårare redan vid första anblicken. Det är ju ingen slump att en musikdramatiskt sångare behöver flera års utbildning för att bli en fullfjädrad scenkonstnär. Detta hindrade inte Michael Bolton från att ge sig i kast med ett knippe kända verk på albumet My Secret Passion 1998. Publiken var dock med på noterna och förde hans insjungningar till tätpositionen bland klassiska skivor det året på Billboards klassiska lista, givetvis till förtret för den seriösa skaran skivköpare.

Desto vanligare då att instrumentalister ger sig på kända stycken ur musikhistorien; James Last, Klaus Wunderlich, Mantovani med flera har alla bidragit till detta. Det mest kända exemplet torde vara Wendy Carlos, som 1968 gav ut den legandriska Switched on Bach och därigenom även populariserade moog-synthen. Skivan blev en megasuccé.

Nyss nämnda Klaus Wunderlich gjorde en kanske inte så banbrytande, men dock oväntad, insats i slutet av 60-talet när han mot alla konventioner lät sin hammondorgel trolla fram kända opera-arior på plattan Opera Happening. Tillsammans ”Mit Rythmusgruppe”, så står det på omslaget, ges dessa en populärmusikalisk touch med uppdaterade titlar som Nabucco-Bounce och Hippie Women. Opera som partymusik. Den alltid så underhållande informationen på omslagets baksida ger betraktaren förväntningar som kanske inte alltid infrias. En och annan operafantast lär ha grinat illa eller till och med utstött diverse förbannelser om de kommit i kontakt med denna produktion. Desto fler måste ha stuffat förnöjt till den på något av alla dessa cocktailpartyn som verkar ha pågått oavbrutet under det sena 60-talet. Mitt favoritspår är versionen av La donna è mobile ur Rigoletto, en aria som brukar finnas med på de flesta tenorers repertoar. Här har den fått namnet Trueless Girl efter en liten omarbetning av den gode Klaus Wunderlich.

En annan favorit från samma period – som får mig att begrunda motiven hos dåtidens grammofonproducenter – är plattan Symphony of the Birds från 1967. Här rör det sig i grunden om en helt vanlig easy listening-produktion som det kryllade av vid denna tid, fast med ett ganska avgörande undantag: man har kallat in en brasiliansk amatörornitolog, en senor Johan Dalgas Fisch, som frikostigt bidragit med ljudupptagningar från regnskogens fjäderfän. Under allt kvittrande döljer sig en anonym orkester spelandes kända melodier, både populär- och klassiska kompositioner. Som så ofta, när den goda smaken stod under angrepp, tillskyndade dess beskyddare och plattan fick hos Sveriges Radio en så kallad dödskallemärkning, fast bara de spår som härrörde ur den klassiska myllan. Den här åtgärden var ett sätt att skydda den intet ont anande allmänheten från att exponeras för smaklöshet i form av alltför vidlyftiga arrangemang av musikskatten.

Vi har givetvis inte sett slutet på flödet av ovannämnda, ska vi kalla det för försök till, banbrytande insatser men onekligen har det lämnat avtryck hos vissa skadeglada existenser här och där. Idag när musikdistribution finns tillgänglig för alla de glada amatörer som absolut inte kan – och kanske inte heller borde – få skivkontrakt så har nya, inte så öppna, dörrar slagits in. Inspelningar från de mest häpnadsväckande utövare letar sig fram i myllret. Men det är en annan historia.

Länkar

Uppdatering

Den här artikeln publicerades ursprungligen den 23 januari 2002. Den är redigerad med lätt hand i december 2022.

Nacka Skoglund sjunger i folkparkerna

Lennart Nacka Skoglund, premiären i parken och räddaren i nöden – Elisif Lindelöf

Som idol på fotbollsplan blev Nacka Skoglund också ett fenomen i folkparken. Få vet idag om att Elisif Lindelöf kom till undsättning när Nacka behövde det som mest.

Det fanns en tid då sjungande sotare, bagare, snickare, bönder, småskollärarinnor, husbönder och idrottsmän fyllde folkparkerna runt om i Sverige. En som slog många publikrekord var fotbollsspelaren Lennart Nacka” Skoglund. Sunkit har pratat med en person som i hög grad bidrog till att Nackas folkparkspremiär inte blev ett totalt fiasko.

Strax efter att hemma-VM i fotboll hade spelats klart i juni 1958 gick fotbollsvirtuosen från Katarina Bangata – Nacka Skoglund – in i Philips studio och spelade in låten som kom att bli något av hans signaturmelodi: Vi hänger mé! med text av Stikkan Anderson. Låten blev ett verkligt örhänge och i slutet av augusti 1958 klättrade skivan upp på den svenska topplistan.

Den 31 augusti 1958 skrev Aftonbladet, under rubriken Nacka – det enda ursvenska i månadens hitparad, så här:

[…] bollsparkande Nacka Skoglund har debuterat på den svenska bestsellerlistan. Vilket är smått sensationellt i sig självt, även om Nacka torde vara tillräckligt poppis för att ett sådant resultat kunde väntas i samma ögonblick som tidningarna förkunnade att han skulle sjunga in en skiva.

Aftonbladet den 31 augusti 1958

Nacka var nu 28 år och befann sig – efter succéprestationer och silver-medalj i VM – på toppen av sin karriär.

Hösten samma år fick han dessutom en guldskiva för sin grammofoninspelning.

Tidigt 1959 kläckte någon – sannolikt Nackas manager Åke Linder – idén att spela in fler låtar med den omsvärmade bolltrollaren samt dra med denne ut på folkparksturné från Malmö i söder till Östersund i norr. Och så blev det – för det fanns ju kosing att tjäna på dribblern.

I början av sommaren 1959 sjöng Nacka Skoglund in en EP med fyra nya låtar, bland annat Jag kommer tillbaka med text av Bengt Haslum och musik av Rolf Degerman. Det var dock inte fråga om någon musikalisk självbiografi – snarare en kul låt om lite av varje från fotboll till TV.

Denna gång blev det Polydor, inte Philips, som fick lyckan att pressa Nackas röst i vax.

Måndagskvällen den 29 juni 1959 begick så Nacka sin folkparksdebut. Plats nummer ett av de tjugofem som skulle drabbas fram till och med augusti var – Alingsåsparken.

– Det var ju så klart lite märkvärdigt. För det var en stor annons och rubrik. Det stod: Folkets park i Alingsås. Häng med Nacka Skoglund och Westis orkester och Elisif! med stooora feta bokstäver. De trodde ju på en massa folk, men det kom ju 300 bara, säger före detta sångerskan och revyartisten Elisif Lindelöf.

Enligt Elisif, idag 84 år gammal, var den normala publiksiffran för parken 600. Vid tillfället var hon 21 år gammal, vokalist och balettdansös.

– Sedan spelade jag ju piano, jag spelade dragspel och jag sjöng ju hellre än bra. Men jag kunde ju texta bra sa de, säger hon, vilket senare ledde till egna revynummer.

På helgerna var hon ofta ute och spelade med Westis orkester.

– Bygdegårdar och sådant. Det var Bälinge, Jonsered och runtikring Alingsås. Vi var ju världsberömda i Alingsås, vet du. Så det var mycket sång och musik för mig, men jag var ju aldrig proffs och ville inte det heller.

Hon berättar att Nacka var försenad och att han – när han långt om länge kom fram – väntade sig endast en pianist till ackompanjemang, för det var det man sagt till honom.

– Han var ju så nervös och då står där en hel orkester. Vi var ju sju man med mig och det var jättemycket på den tiden.

– ”Herregud”, sa han. ”Hur ska detta gå?”, skrattar Elisif. Han var ju väldigt rar. Och snäll var han ju. Men så nervös.

Expressens reporter Peter Himmelstrand – ja, just den Peter Himmelstrand! – bevakade händelsen och skrev på tisdagen artikeln med den något raljanta rubriken Nacka är verkligen frikostig – klacksparkar tvåkrona sju gånger!.

I artikeln står det att ”300 beskådade debuten. Den normala publiksiffran för parken är 600.
– Det är för sent på kvällen, klockan elva, sa parkgubbarna.
Men många smågrabbar satt i salongen.”

I vårt samtal återkommer Elisif ett flertal gånger till det nervösa intryck som Nacka gav inför framträdandet.

– Jo, det sa han ju själv. ”Jag är så nervös”, sa han, ”så jag måste ha mig en sup. Det måste jag ha en sup på”. Supen hade han inne i logen.

– Där hade gubbarna en till honom. ”Ska du ha en?”, sa han till mig. ”Nej, nej, Gud nej”, sa jag. ”Ska jag göra bort mig får jag vara nykter” sa jag.

– Nervös var han och han ville inte detta egentligen, säger Elisif. Det syntes och märktes på honom. Men han måste ju göra det ändå. Han hade ju dåligt ställt då och det började gå utför för honom.

Elisif minns tydligt att Nacka var väldigt rar och snäll.

– Det var precis som att man kände honom. Att man känt honom hela livet. Vi pratades ju vid och så där och han gav ju komplimanger vitt och brett.

Vad sa han till exempel?

Det finns så mycket snygga tjejer här, sa han, skrattar Elisif. Då skrattade jag. Så jag fick en komplimang där. Men det var ju fler än jag där som var snygga, så det var ju bra.

Showen drog igång med att amatörorkestern sjöng och tutade en trudelutt. Expressen skrev att ”rådgivare Linder sedan klev fram till mikrofonen och uttalade sig om Nackas stora nummer att klacksparka en tvåkrona i bröstfickan”.

Det är ett mycket svårt nummer. I Italien finns det nästan bara sedlar, så Nacka har inte hunnit träna så mycket.

Sedan äntrade Nacka scenen och tog mikrofonen. Ur Expressens artikel:

Hej alla killar och snälla tjejer, jag är hur nervös som helst.

Nacka Skoglund

Han drog en historia om en häst som spelade fotboll, stirrade vilset in i kulisserna till rådgivaren för att få stöd. Och gjorde så sitt stora nummer – klacksparken. Sju gånger för att publiken skulle få valuta.

Elisif minns hur Nacka skulle kicka en- och tvåkronor med vänsterfoten upp i bröstfickan på sin eleganta VM-kavaj:

– Så missade han ju såklart, men till slut gick det ju.

Var du i bakgrunden när han klackade tvåkronor?

– Jajjemen. Och jag fick ju vara med honom hela tiden. Det var inte meningen, för det var ju han som skulle ha det här, va. Jag skulle ju bara vara med på sidan om.

Expressen igen: ”Högern, krävde en Ingo-röst ur publiken. Då jag tränade med högern förut gick det inte, men på scen gick det fint.”

Sedan kom sångavdelningen. Vi hänger me’. Elisif fick hoppa in och rädda den nervöse Nacka.

– Jag sjöng någonting innan, säger Elisif. Så vi startade upp då så det skulle bli någonting av det hela då. Sedan skulle han ju sköta detta, men det gjorde han ju inte. Utan han ropade in mig så jag fick hjälpa honom med texten och sjunga med honom. Nu är det oppåt igen hette visst en visa. Sedan var det ju Vi hänger me’.

Expressens Peter Himmelstrand skriver:

”Liten röst, hest och rart. Men det ska vara Nacka som ska få sjunga så, sa grabben bakom mig.”

Nacka drog alltså upp några papper ur fickan, texten till nya melodier, fick hjälp av Elisif Lindelöf och sjöng Nu är det uppåt igen, sedan han noga talat om att han bytt skivmärke.
Därefter Jag kommer tillbaka, fortfarande med papper i handen.

Expressen-artikeln:

– Jag kan dem inte än, sa Nacka. Jag har bara sjungit dem på grammofoninspelningen.

Även Elisif beskriver Nackas sångröst som ”liten”.

– Det var inte mycket till röst. När orkestern tutade igång så var det nästan som han försvann. Men den lät ju väldigt bra på grammofonskiva. Det fanns ju så mycket förstärkare och grejer så man behövde ju inte kunna sjunga egentligen.

Koreografin på scen var obefintlig, minns hon.

– Nacka hade ju handmikrofon. Han gjorde ju ingenting, han stod still och så hade han ju en mikrofon framför sig som satt fast. Och en som man kunde lossa, men det gjorde han ju aldrig för det kunde han ju inte för han stod ju still och sjöng i den där.

Han var ganska orörlig på scen?

– Ja, det var bara när han skulle klacka som han gick från micken. Det var så det va.

Sedan lottades en signerad boll ut. Inträdesbiljetter hälldes över golvet. Nacka, Åke Linder och Elisif Lindelöf drog runt femton nummer innan någon vinnare anmälde sig. I början hade de hade oturen att bara hitta höga nummer, och det hade inte kommit så många att någon fått högt inträdesnummer.

Hon minns samarbetet med Åke Linder.

– Det var ju vi som plockade upp lotterna och lottade ut en fotboll som var signerad av Nacka. Enligt Expressen sa Nacka efteråt till Himmelstrand:

Om jag var nervös? Det var ju första gången. Man kan ju inte vara Åke Söderblom med detsamma.

Uppträdandet blev dessutom för långt:

Va, blev programmet 20 minuter långt? Fint, vi trodde det bara skulle bli 15. Måste hem genast, sa Nacka. Match imorgon.

Därefter försvann han i en bil, ”där hans namn stod målat på bakluckan med stora bokstäver” skrev Expressen.

Så gick det till när den vajande majskolven Lennart Nacka Skoglund genomförde sin första folkparksshow – en turné som han skulle upprepa flera somrar framöver.

Hur gick det då för Elisif Lindelöf? 1994 var sista gången Elisif uppträdde på scen, då hon medverkade i en revy i Alingsås.

Det här minnet, då Elisif uppträdde med Nacka är något som dyker upp i tankarna då och då.

– Jo, men det är klart det gör. För han var ju den kändaste jag hade uppträtt med. Så det är klart att det var jätteroligt. Hur ofta? Det är ju inget sånt jag går och tänker på varje dag.

Länkar

Magnus Karlsson: Rock’n’roll med en boll

Foto

Jacky Leissmer (Expressen) och Elisif Lindelöf

Sida 1 av 14

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén