Magnus Ny-Magnum Nilsson och Burt von Bolton på Sunkit (foto: Casper Hedberg)

Författare: Magnus Nilsson Sida 1 av 38

Magnus "Ny-Magnum" Nilsson är en av grundarna till Sunkit. Han är verksam som digital strateg i Stockholm.

Magnus Ny-Magnum Nilsson och Burt von Bolton spelar skivor på Sunkit på Debaser den 13 februari 2023

Sunkit på Debaser den 13 februari 2023

Du som vill uppleva udda och bortglömd populärmusik på bästa tänkbara sätt; du behöver inte leta längre. Välkommen till Sunkit på Debaser den 13 februari 2023.

I snart 27 år har Sunkit varit norra Europas främsta vattenhål för udda och bortglömd populärmusik. Den unika klubb som spelar skivor du inte trodde kunde finnas och som gudarna i många fall helst vill glömma huserar på Debaser i Stockholm. Här kan du njuta ljudet av svajiga stenkakor, knastriga kassetter och dansbanden från månens baksida.

Köket öppnar 17:00 och vi kör klubb från klockan 19:00. Det brukar betyda följande förnäma upplägg:

  • Ca 19:00 – 20:30 Lugnare sunkadelica, gamla stenkakor och schlagers där du vill höra vad tjommarna sjunger
  • Ca 20:30 – 22:00 Härlig musik med stuff i låten, ösigare tempo och hög trivsel
  • Ca 22:00 – 23:55 Klassiker, allsångsnummer, Östen Warnerbring, folk som låg på Mariann mer än Marilla
  • Ca 23:55 Lars. Berghagen.

Reservation för annat.

Vid skivspelarna träffar du Burt von Bolton och Magnus ”Ny-Magnum” Nilsson.

Välkommen till Sunkit på Debaser den 13 februari 2023. Observera att vi flyttat fram denna klubbkväll från ursprungliga 6 februari. Detta pga bokning på stora scenen.

Tid

Måndag den 13 februari 2023, klockan 19:00 – 00:00. Restaurangen öppnar redan 17:00 för dig som är sugen på att äta en bit god mat innan klubben drar igång.

Plats

Bar Brooklyn, Debaser, Hornstulls strand 4, Stockholm. Närmaste tunnelbana är Hornstull.

Övrigt

18 års åldersgräns, fri entré. Reservation för förändringar.

Paus och därför ingen klubb med Sunkit i januari 2023

Ingen klubb med Sunkit i januari 2023

Sunkit tar en kortare paus över jul- och nyårshelgerna och det blir ingen klubb på Bar Brooklyn den 2 januari.

Sunkit – klubben för udda och bortglömd populärmusik – har sett till att den musikaliska grytan hålles kokande sedan 1996. Sedan ett par år (med vissa hinder i form av pandemi i vägen) kör vi klubb på Debaser, närmare bestämt i Bar Brooklyn, den första måndagen i varje månad.

Men just i januari 2023 gör vi ett undantag och tar paus. Det är således ingen klubb med dina vänner på Sunkit den 2 januari (eller någon annan dag i januari 2023).

Däremot rullar schemat på som planerat från februari. Så vi ses med andra ord på Debaser måndagen den 6 februari. Mer information om detta kommer.

Gott Nytt År!

Les Blousons Noirs

Les Blousons Noirs – slumpens franska raggare

I början av 1960-talet var rock’n’roll så hett att vilket gäng tonåringar som helst kunde plockas in i studio med hoppet om att bli next big thing. Så föddes Les Blousons Noirs.

Det fenomen som i Sverige kallas raggare – och som kanske har en annan innebörd idag än på 50- och 60-talet – har i Frankrike haft en motsvarighet i begreppet Les Blousons Noirs; de svarta jackorna.

Inte konstigt då, att den överhettade marknaden fylldes av band – och säkert skivbolag – som ville möta intresset för vilt uppror och rock’n’roll. Ett band – eller skivbolag – valde att ”gå den sista kilometern” genom att också anamma bandnamnet Les Blousons Noirs.

Videoklipp: Special Rock med Les Blousons Noirs (1961)

Mycket litet är känt om rockgruppen Les Blousons Noirs, men en inte helt osannolik historieskrivning berättar om ett kompisgäng från Bordeaux som var på resa till Marocko eller Algeriet. Något hände på vägen, någon uppfattade det här gänget som the next big thing och någon ordnade tid i en inspelningsstudio. Rockens klassiker låg ju på listorna, så repertoaren var klar. Med tanke på resmålet, så bör det av praktiska skäl också ha varit en ganska skyndsam inspelning.

Hursomhelst, så gav det lilla franska skivbolaget Guilain 1961 ut EP:n Special Rock med Les Blousons Noirs. En talande titel, där man ganska otvunget kan referera till karaktären Peter Griffin i den animerade amerikanska teveserien Family Guy:

Oh, excuse me, pardon me, coming through. Special needs.

Les Blousons Noirs var nämligen mycket speciella. Så speciella att det är obegripligt att de ens kom ut på skiva, sett ur gängse syn på ”bra musik”. För oss som uppskattar sinnesutvidgande kultur är det förstås en ynnest att bandets – och skivbolagets – strävan fastnade på vinyl.

Året därpå gav Guilain ut ytterligare en EP med bandet, Special Twist. Och 2007 gav det franska skivbolaget Born Bad Records ut hela härligheten på CD och LP.

Vad kan man jämföra resultatet av inspelningarna med? Hasil Adkins? Peruanska Los Saicos? Legendary Stardust Cowboy? The Shaggs? Kanske. Men dels var Les Blousons Noirs tidigare, dels verkar de ha haft en kontroll över vad de höll på med som får The Shaggs att – äntligen – framstå som ekvilibrister. Det är trots allt en sak att vara en apart artist, en annan att vara en slumpens artist.

Och än idag är väldigt litet känt om Les Blousons Noirs.

Harlequin

Harlequin – anonym trio som fick sjunga om sig själva

Trion Harlequin gav sig i kast med Melodifestivalen 1978. Trots goda förutsättningar försvann de ut i kulisserna. Totalt.

Den svenska Melodifestivalens historia är full av artister som stannat vid tre minuter i rampljuset. Det blev helt enkelt varken mer eller mindre. Artisten hamnade kanske på en mittenplacering och glömdes bort. Inget konstigt med det.

Ibland kan det vara så illa att ett framträdande är bortglömt redan en kort stund efter att det har genomförts (vilket är lite fascinerande, eftersom det rör sig om en tävling i schlagermusik; själva essensen är ju att låtarna ska vara efterhängsna). Andra grupperingar faller i glömska, men i efterhand väcks nyfikenheten – hur kom det sig att de överhuvudtaget stod på scenen tillsammans?

Videoklipp: Harlequin med Harlequin (1978)

En trio från Melodifestivalen 1978 är ett sådant exempel, tänker jag. Harlequin. De framträdde på Cirkus i Stockholm med låten Harlequin (spela på din mandolin), skriven av Jan Askelind och Johan Langer. Låten kom på åttonde plats och Harlequin förpassades snart till schlagerartisternas mycket anonyma begravningsplats.

Det blev ett album och några singlar på CBS.

Man kan undra vad som hände. Och varför ingen pratar mer om Harlequin, inte minst med tanke på att nära nog minsta detalj om Melodifestivalen granskas med lupp idag.

Vilka var Harlequin?

Medlemmar i Harlequin var Agneta Baumann, Britt Wiklander och Sven-Erik Lundegard.

Agneta Baumann föddes den 20 november 1944 i Kalmar och var framförallt jazzsångerska. Några år efter satsningen på Harlequin lanserade RCA Victor henne med en jazzigt discorockig soloplatta – I Am An Illusion, där bland annat Rutger Gunnarsson, Janne Schaffer och Lasse Wellander finns med i kompet. Agneta kom senare att ge ut jazzskivor på egen hand. Hon gick bort den 22 februari 2011 i Stockholm.

Britt Wiklander var körsångerska, som på den här tiden stod i bakgrunden hos större artister som Alf Robertson. Hon återfinns också i medverkandelistan hos en rad dansband från 1970-talet. Vad som hände henne efter Harlequin är mig obekant.

Sven-Erik Lundegard var under tiden strax före Harlequin medlem i gruppen Wasa – som inte ska förväxlas med Wasa Express – en annan grupp som också gett ut självspeglande material. Wasas enda LP heter praktiskt nog Wasa.

Och vem var praktiskt nog med i Wasa? Jo, Jan Askelind, som var med om att skriva bidraget till Melodifestivalen och som sedan blev låtskrivare, producent och tekniker till Lill-Babs, Roger & The Biceps, Anna Book, Factory, Strix Q, Rock de Luxe, Attack och många fler (ja, det är Jan Askelind som producerat Factorys Efter plugget). För övrigt spelar Rutger Gunnarsson bas på plattan och producenter är inte helt obekanta Benny Andersson, Björn Ulvaeus och Michael B Tretow.

Nåväl, var Harlequin ett hugskott från skivbolaget CBS? Något man hade slängt ihop i sista stund för att ha artister till en av stallets låtar det året?

Nja, mycket tyder på annat. Dels har vi ju Magnus Ugglas bok Johnny the Fucker (Norstedts 2021) att hänvisa till, en bok som i mångt och mycket handlar om just CBS vid den här tiden – och inte minst textförfattaren Johan Langer. Skivbolaget CBS lämnade inte sådana här saker åt slumpen i allmänhet, och baksidestexten på en tidig singel med Harlequin på tyska CBS talar sitt tydliga språk (i min mycket fria översättning från tyskan):

Trion Harlequin – två damer, en herre – är en toppakt i Sverige. Jämförelser med ABBA håller bara om Harlequin har lika sofistikerade vokalharmonier. En direkt imitation skulle inte ha lyckats med det som Harlequin har lyckats med, nämligen att nå lika höga topplaceringar på listorna som den världsberömda kvartetten.

Dessutom: Sveriges legendariska gitarrist Janne Schaffer, som spelat gitarr på ABBA:s världshits, har också anslutit sig till Harlequin.

Återstår att fundera över om listplaceringarna faktiskt var så höga och vad Janne Schaffer säger om den historieskrivningen. Men det framgår ju ganska tydligt, att CBS tänkte att man i Harlequin hade hittat ett nytt ABBA.

En stor kostym att fylla för vem som helst. CBS släppte två singlar med Harlequin året därpå, men varken satsningen eller bandet lyfte.

Men kanske finns det en framtid för gruppen, en senkommen revival för singeln Harlequin (spela din mandolin)? I Aftonbladet har Olle Kvarnsmyr konstaterat att i baksidans Oui Mon Amour (Jan Askelind – Johan Langer)… porrar Harlequin till det riktigt ordentligt. Låten har beskrivits som ”obscure disco beauty”.

Videoklipp: Harlequin framför Oui, Mon Amour

Och Olle Kvarnsmyr är långt ifrån ensam om att jämföra Harlequin med den sentida schlagerdiscotrion Alcazar.

Har du minnen från den här tiden och från gruppen? Är du eller har varit medlem i Alcazar och tycker att jämförelsen är barock? Delta i diskussionen genom att kommentera detta inlägg!

Nina & Frederik

Nina och Frederik – radarparet som var sin egen logotyp

Nina och Frederik var en skönsjungande duo som slog i hela Europa under 1960-talet. Nära nog anonyma var för sig, men som par var de ett helt varumärke i sig.

Har du ägnat någon tid av ditt liv på loppmarknader och grävt i deras skivbackar – då har du med stor sannolikhet bläddrat förbi duon Nina & Frederik. Det troliga är att du låtit deras skivor stå kvar; inte för att de verkar dåliga utan för att de är nära nog sönderspelade. Nina och Frederik sålde i stora upplagor – det är därför de är så rikligt representerade på andrahandsmarknaden – och de var populära. Den som köpte skivorna lyssnade på dem.

Videoklipp: Nina & Frederik sjunger Mango Vendor (1959)

Genombrott med calypso

Nina och Frederik var en dansk duo som bildades 1957 och debuterade på skiva redan samma år. De sjöng och spelade i en mjuk blandning av visor och västindiska tongångar. Tankarna far osökt till den i samtiden enormt populäre sångaren Harry Belafonte (född den 1 mars 1927) och självklart fyllde den danska duon en efterfrågan på mer av samma vara; på ännu mer drömsk karibisk calypso.

Videoklipp: Scen ur Kærlighedens melodi (1959)

Och Nina och Frederik gjorde det bra. De blev en omedelbar succé. Paret agerade huvudroller redan i slutet av 1950-talet i två danska långfilmer, Verdens rigeste pige (1958) och Kærlighedens melodi (1959).

Framgångsrikt 1960-tal

Om det sena femtiotalet var Nina och Frederiks genombrott, så manifesterar sextiotalet deras segertåg över världen. Deras skivbolag var skandinaviska Metronome, men de gavs också ut på licens i Spanien, Frankrike, USA, Japan och andra länder.

Flera av deras skivor finns därför i många olika upplagor. En noterbar version är EP-skivan Je ne crois plus au père Noël (dansk pressning på Metronome), helt utan namn eller titel på omslaget. Här hade Nina och Frederik blivit så kända att det räckte med en bild på paret för att publiken skulle veta vad det rörde sig om.

Och man får ge skivbolaget rätt; själv utbrast jag omedelbart ”det måste vara Nina och Frederik” bara av att se deras ryggtavlor på omslagets baksida.

Nina och Frederik bör ha träffats en kort tid före de började uppträda tillsammans 1957. De gifte sig 1960 och paret fick tre barn tillsammans. På Metronome kom de sista originalskivorna ut 1967 och det var här någonstans som de upphörde som duo. De separerade 1969 och skilde sig 1975 eller 1976.

Vem är Nina van Pallandt?

Nina van Pallandt föddes som Nina Møller den 15 juli 1932. Hon gifte sig 1955 med Hugo Wessel, son till den engelska music hall-artisten Denise Orme, men det äktenskapet blev kortvarigt. Efter karriären med Nina & Frederik fortsatte hon som skådespelare och sångerska.

Videoklipp: Nina van Pallandt i The Morecambe & Wise Show (1969)

Hon medverkade i teveprogram som The Morecambe & Wise Show, Ellery Queen (avsnittet The Adventure of Colonel Nivin’s Memoirs från 1975), Taxi (avsnittet Elegant Iggy från 1982) och Tales of the Unexpected (avsnittet A Time to Die från 1988).

På via duken har man kunnat se henne i flera filmer signerade Robert Altman, bland annat Långt farväl (1973), Oh, vilket bröllop! (1978) och Quintet (1979). Hon spelar mot Richard Gere i klassikern American Gigolo (1980) och mot Jeff Bridges i Cutter’s Way (1981).

Nina van Pallandt sjöng 1969 Do You Know How Christmas Trees Are Grown? i James Bond-filmen On Her Majesty’s Secret Service. Låten skrevs av John Barry och Hal David.

Vem var Frederik van Pallandt?

Frederik van Pallandt föddes den 4 maj 1934 i Köpenhamn. Han var nederländsk baron, som växte upp i Danmark eftersom hans far var sitt lands ambassadör där. Efter artistkarriären och äktenskapet med Nina, så verkar det inte ha gått lika bra för Frederik. Han gifte om sig och flyttade till Filippinerna. Han sköts till döds den 15 maj 1994 i Puerto Galera. Omständigheterna kring hans liv efter Nina & Frederik är oklara, för att inte säga grumliga.

Får man tro Nina van Pallandt-biografin Hellere tro på det gode en gang for meget (skriven av Jacob Wendt Jensen), så var det ingen dans på rosor att leva med Frederik. Han bedrog sin hustru, fick barn utom äktenskapet och när karriären började dala så ska han ha stuckit med det som fanns kvar av förmögenheten.

Ska man köpa skivor med Nina & Frederik?

Det finns ju en rad artister som alltid möter en på loppmarknader och second hand-affärer. Som konstaterats är framförallt singlar med Nina & Frederik mycket vanliga även på den svenska marknaden. Du har säkert stått och tummat på ett slitet omslag med den danska duon och tänkt – ska jag orka hosta upp en femma och släpa hem den?

Svaret måste bli: ja, jag tycker det. Särskilt om du kan hitta exemplar i finare skick.

Musiken är trots allt väldigt trevlig. Under ett decennium var ju Nina och hennes Frederik världsmästare på trevlig musik.

Tack

Tack till Leo Hultén för skivfynd och ständigt vakande öga i skivbackarna.

Anna-Lena Lodenius och Fredrik af Trampe på Sunkits julfest 2022 (foto: Magnus Nilsson)

Sjömansjul på Sunkits julfest

Landets främsta experter på udda och bortglömda julskivor gästade Sunkits julfest i december. Du som undrar vad Anna-Lena Lodenius och Fredrik af Trampe spelade – här är hela låtlistan.

Missa inte Bland lutfisk, cowboys och Hawaiitomtar – julmusiken du inte visste fanns

På julafton den 24 december 2022 sänder Sveriges Radio ett specialprogram där Anna-Lena Lodenius och Fredrik af Trampe väljer ur den digra skörden av julskivor. Programmet sänds klockan 17:00 och kan avnjutas på webben i följande 30 dagar.
> Till programmet

Den 12 december 2022 gästade Anna-Lena Lodenius och Fredrik af Trampe Sunkit och vår julfest på Bar Brooklyn, Debaser. Entusiasmen var stor; inte minst var det många som frågade efter vilka låtar som spelades. Därför presenterar vi här låtlistan för Anna-Lenas och Trampes pass i DJ-båset på Sunkits julfest 2022.

  • Jag drömmer om en jul hemma (White Christmas) – Micke B Tretow
  • Jag önskar er alla en riktigt god jul – Paul Paljett
  • Beatles Bossa Nova (The Girl from Ipanema) – Anita Lindblom
  • Jul i Las Palmas (Sjömansjul på Hawaii) – Harry Brandelius
  • Jul i Vilda Västern – Cacka Israelsson
  • Bjällerklang (Jingle Bells) – Anna-Lisa Ingemanson
  • Jag vill inte va’ din pepparkaksgubbe – Lasse Berghagen
  • Nu tändas tusen juleljus – Eilert Pilarm
  • Come on Santa let’s have a Ball – Kay Martin & Her Body Guards
  • Tomten i snöberget – Tommy John
  • Julen är här – Thore Skogman
  • Santa Came on a Nuclear Missile – Heather Noel
  • Vart tog tomten vägen – Leif ”Loket” Olsson
  • Jingle Bells – Don Charles and his Singing Dogs
  • Godjulvisan på Hawaii (Mele Kalikimaka) – Yngve Stoor
  • Så ska julen låta – Peter Harrysson
  • Bella Notte – Loa Falkman
  • Hosianna – Stålfarfar
  • En riktigt god jul – Loket feat. Harald Treutiger
  • Alf Robertssons jul (Fairytale of New York) – Rally
  • Nisses juljoddel – Klasse Möllberg
  • Kör hem till julen (Driving home for Christmas) – Lessebos-Elvis
  • Mer sprit (Mer jul) – Müsli
  • Tomtefars rock – Leppe Sundevall
  • Jul på pizzerian – Grotesco
  • Kola och knäck – Johnny Svängman Showband
  • Rednosed Reindeer – Petty Booka
  • Kall skinka (Kalinka) – Thore Skogman
  • Tomten du är så otroligt ful (Tomten jag vill ha en riktig jul) – Werner & Werner
  • Skära, skära grisen (Skära, skära havre) – Thore Skogman
  • Feliz navidad – Dogge Doggelito
  • En vit HD, tomten kommer på HD – Kenneth and the Knutters
  • En vintersaga (Fairytale of New York) – Lotta Engberg och Sven Wollter

Förlagorna inom parentes.

Tack

Sunkit framför vårt varma tack till Anna-Lena Lodenius och Fredrik af Trampe.

Foto

Fotot på Anna-Lena Lodenius och Fredrik af Trampe på Sunkits julfest den 12 december 2022 är taget av Magnus Nilsson.

Rune Öfwerman

Rune Öfwerman – en groovy vän

Rune Öfwerman spelade jazz, producerade skivor och drev skivbolag. Han var också en varm vän av udda och speciella existenser.

Rune Öfwerman föddes den 24 december 1932 på Södermalm i Stockholm. I samband med andra världskrigets utbrott flyttade familjen till Vingåker i Södermanland. Här fick den unge Rune ta pianolektioner, lära sig noter och spela skalor – något han tyckte var så tråkigt att han bad att få sluta. Men föräldrarna var ihärdiga och menade att man hade både egen glädje av att spela musik; och kunde glädja andra.

Nu fick Rune Öfwerman höra piano spelad av Charlie Norman (1920-2005) och då öppnades en helt ny musikalisk värld för honom. Han blev såld på jazz.

När det var dags för något högre utbildning, så började Rune på Norra Latin i Stockholm. Han hörde nu av sig till Charlie Norman och förhörde sig om det inte gick att få pianolektioner av honom. Men Charlie hade just varit sjuk och kunde inte jobba, men gav rådet ”lyssna på skivor, lyssna på hur andra spelar”.

Och det gjorde Rune Öfwerman.

Och han startade ett flertal konstellationer – bland annat med Georg Riedel (född 1934) – redan under tiden på Norra Latin. De första åren på 50-talet var han mer eller mindre inneboende på danspalatset Nalen och snart nog fick han erbjudande om att bli turnerande proffsmusiker. Det var dock ingen dans på rosor och ett tag övervägde Rune att lämna musikertankarna på hyllan.

Men istället ökade takten, han började samarbeta med vokalister och fick också smak för att spela in musik. Han blev producent och tillsammans med Dag Häggqvist tog han 1957 över skivbolaget Gazell. Skivbolaget växte och gick under 1960-talet ihop med Sonet. Rune och ”Dagge” var i flera decennier stora namn i den svenska musikbranschen – Rune Öfwerman var A&R och senare förlagschef på Sonet. Gazell återbildades 1993 efter att Polygram tagit över Sonet och etiketten är fortfarande aktiv.

Rune Öfwerman höll sig helst i jazzen och han var en varm vän av den brasilianska musiken. Men han hade också blick för det oväntade. Han producerade flera album med Kalle Sändare och han såg till att Ture Wolf blev utgiven på Sonets underetikett Flop. (Man anar ju vem som stod bakom att Sonet överhuvudtaget drev Flop med sin specialisering på camp.) Talande för Runes känsla för udda existenser är omslaget till albumet My Groovy Friends (Gazell 1969) som pryds av särpräglade existenser som en naken Leena Skoog (endast skyld av en cello), Allan Ehwert (Den sjungande brevbäraren, känd för sina Allan Ehwert-melodier), fakiren John Blixt (mer känd som El Salama) med flera.

Rune Öfwerman gjorde förvånansvärt få egna skivor, bara en handfull album och en packe med singlar. Mest spelade han med andra och – framförallt – han producerade säkert närmare två hundra skivor. Han skrev också filmmusik, inte minst till Hasse Ekman-filmen Stöten (1961), som den legendariske Jan-Olof Rydqvist skrev manus till.

Sakta men säkert blev det dock mindre och mindre av produktionsjobben över till honom, alltefter att jazzen minskade i betydelse för Sonet och skivbranschen i stort.

Rune Öfwerman avled – som jag uppfattat det mitt i steget – den 13 december 2013. Han är begravd på Skogskyrkogården i Stockholm.

Rune Öfwermans familj

Rune Öfwerman var 1957–1970 gift med Mai Stierna (född 1938) och 1980–1990 med sångerskan Sylvia Vrethammar (född 1945). Han var några år efter skilsmässan från Sylvia fram till sin död sambo med sångerskan Britt Damberg (1937–2019).

Öfwerman är far till Clarence Öfwerman (född 1957), Staffan Öfwerman (född 1962), Poffi Öfwerman (född 1965) och Nick Öfwerman (född 1971). Sönerna Clarence och Staffan har följt i pappas fotspår och är musiker, båda har bland annat arbetat med Roxette. Staffan Öfwerman har också skrivit musik till texter av Ture Wolf.

Bibliografi

Postumt gavs boken Charlie Parker kom aldrig till Vingåker! ut av Premium Publishing (2015). Den innehåller de texter som Rune Öfwerman från tid till annan höll på att skriva ihop som sina memoarer. Texterna är sammanställda av Dag Häggqvist, Lasse Westman och Staffan Öfwerman.

Bruce Haack, detalj från skivomslaget The Electric Lucifer

Bruce Haack var den störste elektroniske pionjären

Bruce Haack utvecklade den elektroniska musiken i alla riktningar och han gjorde det redan på 1950-talet. Han byggde egna synthar, spelade futuristisk musik för barn. Bruce Haack var på egen hand ett helt fenomen.

Videoklipp: Bruce Haack med Electric To Me Turn från albumet The Electric Lucifer

Bruce Haack (uttalas ”hack” som i ”hack i häl”) föddes den 4 maj 1931 i Rocky Mountain House i provinsen Alberta i Canada. Han dog den 26 september 1988.

Bruce visade tidigt ett stort musikaliskt intresse. Han började spela på familjens piano redan som fyraåring och vid tolv gav han pianolektioner. Under tonåren spelade han i lokala countryband.

Bruce Haacks uppväxt i en liten stad på den kanadensiska prärien kom att prägla honom starkt. Det var litet, det var isolerat och det var ganska tråkigt. Musiken blev en räddare, och han gick helt upp i den. Han ska också ha haft kontakt med lokala indianer, deltagit i deras pow-wower och experimenterat med peyote (en kaktus som man kan framställa droger av).

Bruce sökte sig vidare i livet. Han försökte komma in på en musikhögskola, men fick avslag med motiveringen att han inte läste noter tillräckligt bra. Istället började han studera psykologi vid Edmonton University. Tiden här fylldes också av musik. Bruce skrev musik till skolteatern, hade egna radioprogram och spelade i ett band. Mitt i all musikalisk aktivitet lyckades han faktiskt också ta examen i sitt huvudämne, och intresset för psykologi hade säkert stor betydelse för att han senare kom att arbeta med musik och barns inlärning.

Efter tiden på universitetet kom Bruce 1954 till New York. Med hjälp av ett stipendium från den kanadensiska staten började han studera musik på anrika The Juilliard School. Här mötte han Ted Pandel, som också skulle komma att bli kompositör av elektronisk musik – och som blev en av Bruces närmaste vänner.

Men det konservativa Juilliard var ingen bra miljö för den självständige och musikaliskt gränslöse Bruce Haack. Efter åtta månader hoppade han av och började sin snåriga karriär som kompositör och artist. Han byggde egna instrument, han skrev klassiskt, han skrev musik till dansföreställningar och teatrar, han skrev poplåtar till skivbolag som Dot Records och Coral Records.

Videoklipp: Bruce Haack visar sina musikaliska uppfinningar i amerikansk teve

Han fick under denna tid uppdraget att skriva balletmusik för belgisk teve. Detta resulterade i stycket Les Etapes, en blandning av bandade samplingar, elektroniska instrument, violin och sopran. Jag vet inte hur musiken lät, men uppsättningen skvallrar om att Bruce redan på 1950-talet experimenterade långt utanför de gängse ramarna.

I början av 1960-talet var rymd och framtid stora teman i all amerikansk populärkultur. Bruce Haacks hembyggda synthar väckte allt större intresse och han började plötsligt dyka upp i teveprogram som The Tonight Show med Johnny Carson. Ofta i sällskap med Ted Pandel. De kunde spela på instrument som Dermatron, en rörelse- och värmekänslig synth… och saker som folks pannor. I ett av programmen I’ve Got A Secret från 1966 framför duon musik spelad på tolv ”kromatiskt stämda” unga damer!

I New York lärde Bruce känna dansläraren Esther Nelson. Tillsammans med henne startade Bruce Haack och Ted Pandel skivbolaget Dimension 5 Records, vars utgivning helt ägnades åt elektronisk undervisningsmusik för barn. 1962 släpptes den första skivan – Dance, Sing and Listen – och de närmaste åren skulle det komma ytterligare tio album i samma stil.

Barnskivorna på Dimension 5 gjordes som sedvanliga barnskivor. ”Häng med i musiken och sångerna, härma och rör dig”. Det hade gjorts tidigare och görs än idag. Det unika med Ester Nelsons och Bruce Haacks samarbete var den elektroniska, futuristiska musiken och den ofta hämningslösa fantasin. Haack hade ingen teknisk utbildning, men experimenterade fram synthar, modulatorer och effektboxar efter eget huvud.

Hela 1960-talet var en blomstrande tid för Bruce Haack. Även det ofta moraliserande och konservativa offentliga livet i USA välkomnade det nyskapande och futuristiska. Gärna med inslag som förde tankarna till rymden. Chris Kachulis, Bruces vän och manager, fixade en lång rad reklamuppdrag. I mitten av decenniet gjorde Bruce Haack jinglar och reklammusik för varumärken som Parker Brothers, Goodyear, Kraft och Lincoln. Samtidigt fortsatte Bruce att introducera elektronisk musik och synthar på teve.

Det var också Chris Kachulis som fick Bruce Haack att upptäcka den psykedelisk rocken i slutet av 1960-talet. Med sitt första rockalbum gjorde Bruce Haack 1970 debut på ett stort bolag. Columbia Records släppte Electric Lucifer – Haacks magnum opus som står sig väl bland rockhistoriens stora klassiker. Haack lyckas kombinera konstmusik, moogar, tidiga Kraftwerk, monotoni, psykedelia, satanism, hemlagad vocoder… Allt förpackat i ett häpnadsväckande snyggt omslag, signerat Isadore Seltzer.

Efter Electric Lucifer började Bruce att samarbeta med en annan elektronisk kompositör, Raymond Scott. Samarbetet resulterade inte i någon skiva, men Scott introducerade två nya maskiner för Bruce: Clavivox och Electronium.

Bruce Haack fortsatte att utforska rock- och popmusik. Nästa album var Together, som 1971 släpptes på Dimension 5. Skivan lanserades som en barnskiva och av någon okänd anledning valde Bruce att framträda under pseudonymen Jackpine Savage. Därefter följde en rad barnskivor, men det blev inga fler rockalbum på andra bolag. I slutet av 1970-talet spelade Bruce in två rockalbum, Haackula (1978) och Electric Lucifer Book 2 (1979), men dessa gavs inte ut under hans samtid.

Varför följde han inte upp framgången med Electric Lucifer? Kanske var han svår att samarbeta med, kanske fanns det en trygghet i att barnskivorna såg till att det stod mat på bordet? Jag vet inte, men det är bara att konstatera att Bruce Haacks musik i vår tid fått ett enormt uppsving.

Bland de skivor som återutgetts (eller släppts för första gången) vill jag särskilt rekommendera Electric Lucifer och Electric Lucifer Book 2 – som är i princip oumbärliga – samlingen Listen Compute Rock Home, som ger en bra och mycket underhållande överblick över barnskivorna på Dimension 5, samt den mörka Haackula. Det finns också en dokumentär, med den något missvisande titeln Haack: The King of Techno, från 2004. Den finns utgiven på DVD i USA, och har faktiskt sänts i svensk teve.

Videoklipp: Dokumentären Bruce Haack: The King of Techno med svensk text

Under 1980-talet började Bruces hälsa att vackla och hans produktionstakt avtog. Skivbolaget drevs vidare av Nelson och Pandel, men de gav i huvudsak bara ut notböcker och återutgivningar på kassett. Med Party Machine från 1982, en nära åtta minuter lång låt som Bruce gjorde tillsammans med Def Jams grundare Russell Simmons, avslutade Bruce Haack sin skivkarriär. Han dog 1988 av hjärtfel.

Jag vill gärna citera den pojkröst som kommer in med kommenterar i Motorcycle Ride från Listen Compute Rock Home:

I love it, man. It’s the greatest.

Jepp, så är det. Bruce Haack var störst.

Diskografi

  • Dance, Sing and Listen, 1963
  • Dance, Sing and Listen Again, 1964
  • Dance, Sing and Listen Again & Again, 1965
  • The Way Out Record for Children, 1968
  • Electronic Record for Children, 1969
  • Electric Lucifer, 1970
  • Together, 1971
  • Dance to the Music, 1972
  • Captain Entropy, 1973
  • This Old Man, 1974
  • Funky Doodle, 1975
  • Ebenezer Electric, 1976
  • Haackula, 1978 (utgiven 2008)
  • Electric Lucifer Book 2, 1978-1979 (utgiven 2001)
  • Bite, 1981
  • Zoot Zoot Zoot, 1981
  • Hush Little Robot, 1999
  • Listen Compute Rock Home – The Best of Dimension 5, 1999

Länkar

Tack

Tack till Stefan Kéry, som introducerade fenomenet Bruce Haack för mig.

Uppdatering

Den här artikeln publicerades ursprungligen 2008, möjligen långt tidigare. En större uppdatering har gjorts i december 2022 varför kommentarer på sidan kan referera till tidigare versioner.

Leena Skoog

Leena Skoog – så svårt att säga nej

Leena Skoog hade en ganska liten karriär som modell, skådespelare och sångerska. Men hon gjorde stort avtryck.

Leena Skoog föddes den 6 maj 1951 i Södertälje. Leena Skoog var bland annat fotomodell och skådespelerska. Hon blev känd i slutet av 1960-talet som utvikningsflicka i tidningen Lektyr – eller lektyyyyr som hon själv kom att sjunga – och figurerade även i pressen som en av dåvarande kronprinsens Carl Gustaf flickvänner (en uppgift som bör tas med en nypa salt). Hon medverkar som ”naken badnymf” i Ragnar Frisks film Åsa-Nisse i rekordform från 1969.

Leena i filmens värld

På något sätt kom Leena Skoog i kontakt med biografägaren och naketfilmaren Eugen Vöhrmann under det sena 60-talet. Han drev biografen Fenix i Stockholm och producerade egna kortfilmer för att dryga ut det digra utbud som krävdes på sin non stop-biograf. Leena agerar huvudroll i kortfilmerna Laila (17 år) vaknar och Laila (17) år badar, båda från 1969. Titlarna beskriver ganska grundligt handlingen.

Våra vänner på Klubb Super 8 har faktiskt återutgett dessa filmer, som finns på DVD:n Eugen Vöhrmanns vilda värld.

Leena medverkade i ytterligare några enklare filmer, men hennes magnum opus som skådespelare är hennes sista film – den engelska Four Dimensions of Greta, kraftfullt marknadsförd för sina 3D-effekter. Filmen regisserades av Pete Walker, kom 1972 och syftet var (förstås) att visa så mycket naken hud som möjligt och ändå kunna visa filmen på vanliga biografer. Trots att handlingen är corny, så är det trots allt en spelfilm och Leena gör sin insats utan anmärkning. En hyfsat sevärd film.

Leena Skoog som sångerska

Av någon (ganska oförklarlig) anledning gavs Leena Skoog också ut på skiva. Dels finns singeln Je t’aime (Jag älskar dig så) från 1969, märkt på omslaget med texten ”Den Omskrivna Svenska Chock-versionen!”, där Leena sjunger duett med operasångaren Anders Näslund (1920-1974) under vilda stönanden och stånkanden. Det tillfälliga artistparet hade verkligen tagit fasta på det erotiska i Serge Gainsbourgs låt. Skivan är utgiven på Love Records, men vi är osäkra på om – eller snarast skeptiska till att – det är det finsk-svenska skivbolaget med samma namn som ligger bakom skivan.

Leena Skoog: Jag har så svårt att säga nej (1970)

En annan singel är Svaret på rosen, med b-sidans klassiker Jag har så svårt att säga nej, skriven av Rune Wallebom och utgiven på Rondell. Denna singel är en mer seriöst utförd produkt. Rondell hade många bra skivor på sitt samvete och kompet tyder på förstklassiga studiomusiker. Men självklart är syftet detsamma, att sälja på Leenas erotiska under- eller övertoner. Några andra toner var svåra att ta ur henne, om man ska vara riktigt ärlig.

Dessutom kan man lägga till singeln Gitarzan med Jerry Williams & Dynamite Brass till Leenas diskografi. Inte för att hon medverkar musikaliskt, men hennes medverkan på skivomslaget är mer än noterbart. Singeln gavs ut av Sonet 1969 och är idag ett hett samlarobjekt.

Anders Näslund och Leena Skoog: Je t’aime (Jag älskar dig så)

Leena Skoog utomlands

Under många år bodde Leena utomlands. Först i England, där hon var gift med trumslagaren Alan Whiteland från popgruppen Marmelade och senare i USA. På andra sidan Atlanten gifte hon sig med affärsmannen Jim Feeney och fick dottern Bonnie Skoog Feeney, idag verksam som filmproducent.

I början av 1990-talet flyttade Leena Skoog hem till Sverige och Tullinge. Hon medverkade i Folkparkernas uppsättning av Pippi Långstrump sommaren 1994 och arbetade som hushållslärare på gymnasiet i Huddinge.

Leena drabbas av sjukdom

Leena Skoog drabbades i mitten av 1990-talet av cancer, något som hon tidigt gjorde offentligt. Hon startade Leena Skoog gyncancerfond i november 1996 för att ge stöd till andra kvinnor i liknande situation. Paradoxalt nog gjorde sjukdomen att hon ånyo blev kändis i kvällspressen och hon snurrade flitigt på löpsedlarna under en tid. Hon uppvaktades också av bland annat själasörjaren Runar Søgaard, som försökte driva sjukdomen ur henne.

Leena Skoog avled den 12 juli 1998 i Stockholm.

Filmografi

  • Four Dimensions of Greta, 1972 (spelar Greta Gruber)
  • Up the Front, 1972 (sjuksyster)
  • Helnaken go go flicka, 1971
  • Laila (17 år) badar, 1969
  • Laila (17 år) vaknar, 1969
  • Åsa-Nisse i rekordform, 1969 (krediterad som Lena Skog)

Uppdatering

Den här artikeln påbörjades redan under slutet av 90-talet och har väsentligt uppdaterats i december 2022. Kommentarer kan därför hänvisa till tidigare versioner av texten.

Yma Sumac

Yma Sumac – legend med stort register och integritet

Yma Sumac var den klarast lysande stjärnan på den himmel som kallas exotica. Mytbildningen kring henne vet inte av några gränser.

Den webbplats du just besöker har funnits sedan andra hälften av 1990-talet och – även om det kan uppfattas tjatigt (inte minst av oss själva) – så bör man ibland påminna om hur otroligt lite information man före det mogna internet kunde få tag på när det gäller mer obskyra artister. Ofta var också den lilla information som fanns att tillgå oerhört fantasifull och mycket otillförlitlig.

Det här gällde i högsta grad fenomenet Yma Sumac.

Det har tvistats om allt från hennes födelsedatum, över hennes ursprung till själva namnet – som har hävdats vara en exotifiering av Amy Camus (alltså Yma Sumac baklänges).

Men vi kan väl gå över till väsentligheterna: Vem var Yma Sumac?

Yma Sumac sjunger i filmen The Secret of the Incas (1954)

Yma Sumac föddes den 13 september 1922, om man får tro födelsebeviset. Vi har tidigare på denna sida angett den 10 september 1927, där årtalet möjligen har varit en senare frisering för att lansera henne som något ungdomligare. Föräldrarna gav henne namnet Zoila Augusta Emperatriz Chávarri del Castillo. Hon föddes någonstans i Peru – fortfarande oklart var – och det hävdades länge att hon var prinsessa i rakt nedstigande led från Atahualpa, den siste inkakejsaren – uppgifter som understöddes av peruanska myndigheter, som eventuellt inte var missnöjda med att landsmaninnan så småningom blev stor stjärna i vida världen.

För stjärna, det blev hon. Hon gifte sig 1942 med Moisés Vivanco och tillsammans bildade de fjortonmannabandet Imma Sumack and the Conjunto Folklorico Peruano. Nu följde turnéer i Sydamerika och de första skivorna spelades in 1943 i Argentina.

Den legendariske kompositören och orkesterledaren Les Baxter fäste ögon och öron på Yma Sumac 1950, något som ledde till ett skivkontrakt på Capitol Records. Hennes första album, Voice of the Xtabay, släpptes samma år och sålde 500 000 exemplar.

Nu snurrade det fort för fenomenet Yma Sumac. Hon uppträdde på The Hollywood Bowl och Carnegie Hall, hon turnerade i Europa och Afrika, uppträdde inför den blivande brittiska drottningen och passerade artister som Bing Crosby på försäljningslistorna.

Yma Sumac var verkligen helt rätt för efterkrigstidens amerikanska vurm för det exotiska, för lounge och för färgstark larger than life. Hon var allt detta och femtiotalet var hennes tid. Hon var från 1955 amerikansk medborgare.

Under 1950-talet kom regelbundet LP-skivor med loungemusik i Hollywood-tappning och varianter av sydamerikanska folksånger, oftast i samarbete med Les Baxter och Billy May. Hon kom också att medverka i musikaler, som Flahooley 1951, och en rad filmer, som till exempel Secret of the Incas (1954) och Omar Khayyam (1957).

Efter att maken 1957 fått tvillingar med en annan kvinna skilde sig paret, men gifte om sig redan samma år. En andra skilsmässa följde 1965. Det är i brytpunkten mellan 50- och 60-tal som det börjar gnissla i framgångssagan Yma Sumac. Uppmärksamheten minskar och familjen får ekonomiska bekymmer. I början av 60-talet genomförde hon en omfattande turné i Sovjetunionen och andra öststater. Men uppträdandena blir alltmer sporadiska.

Yma Sumac uppträder i Sovjetunionen 1960

Det speciella med Yma Sumac var förstås det hon var mest känd för; sitt enorma register. Hon behärskade allt från mörkaste bas till Bianca Castafiore-höjder. En annan sak som bör nämnas är hennes integritet. Många andra artister hade i hennes situation låtit sig påverkas av sin omgivning; hon var trots allt en betydande kassako för skivbolag och arrangörer. Men hennes skivor håller alltid högsta kvalitet, det finns trots det uppenbara exotiska inslaget en autenticitet i det hon gör.

Det här understryks av den LP som släpptes på London Records 1972, runt ett decennium efter att den stora publiken glömt bort henne. På Miracles är åter Les Baxter producent, men nu är musiken en blandning av pop och psykedelisk rock. Trots scenförändringen utstrålar Yma Sumac att detta är det mest naturliga i världen. Den här skivan är en favorit.

Miracles skulle visa sig vara hennes sista studioalbum.

Yma Sumac gav spridda konserter från mitten av 1970-talet över 80- och 90-talen. Hon dog i Los Angeles den 1 november 2008. Mot slutet av sin levnad fick hon åter uppleva rättmätig uppmärksamhet av fans världen över.

Diskografi

  • Voice of the Xtabay (Capitol, 1950)
  • Legend of the Sun Virgin (Capitol, 1952)
  • Inca Taqui (Capitol, 1953)
  • Mambo! (Capitol, 1954)
  • Legend of the Jivaro (Capitol, 1957)
  • Fuego Del Ande (Capitol, 1959)
  • Recital (Electrecord, 1961)
  • Miracles (London, 1971)

Länkar

Uppdatering

Den här artikeln påbörjades redan under senare hälften av 1990-talet, men har under december 2022 väsentligt uppdaterats och utökats.

Sida 1 av 38

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén