Författare: Henrik Martinell Sida 1 av 6

Musikens kraft används ofta för att skapa positiva förändringar i samhället. I Mexiko på 50-talet verkade en viss musikgenre ha haft rakt motsatt effekt.

”Mexikan hetsas begå mord av balladerna” lyder rubriken på en längre notis jag bläddrar förbi i tidningen Arbetet från lördagen den 25 juli 1959. Intressant. Musik och mord låter som en spännande kombo. Jag bläddrar tillbaka.

I slutet av 50-talet begicks det omkring 40000 mord i Mexiko varje år och man räknade med att trettio av hundratusen mexikaner mötte en ond, bråd död. Mexiko ledde världsstatistiken med antalet mord per invånare.

Det var med bakgrund av detta som den biträdande mexikanske hälsovårdsministern Miguel A Bustamente, dagen före den här artikeln trycktes, gick ut med sin ballad/mord-teori: Bustamente ansåg att det stora antalet mexikanska mord i stor utsträckning berodde på de omtyckta balladerna och folksångerna.

I dessa sånger finns det alltid ursäkter för svartsjukemord, fortsatte Bustamente. Som exempel på vad han menade, förklarade han att ”ett flertal mord begåtts med anledning av balladen Rosita Alvírez. I den sången skjuter en yngling ned en kvinna, sedan kvinnan vägrat att dansa med honom.”

Videoklipp: Eulalio ”Piporro” González sjunger Rosita Alvírez

Vad kan man säga om den berömda folksången och corridon El Corrido de Rosita Alvírez? Den ringar in det machoideal som ekar genom hela den mexikanska kulturen, bättre än någon annan mexikansk ballad på sin tid.

Den berättar historien om en vacker flicka, Rosita, som är fast besluten att gå till stadens dans. Trots att hon varnats ignorerar Rosita sin mammas maning om att stanna hemma. Hon hamnar senare i en hopplös situation, när hon vägrar att dansa med en viss man, Hipólito. På grund av dessa beslut, att först gå på dansen, för det andra att vägra dansa med en man, möter hon sin död i händerna på den förödmjukade Hipólito.

Om detta ger biträdande hälsovårdsminister Bustamente rätt i sin teori om kopplingen mellan ballader och mord; det låter vi vara osagt.

Kocken Stefan Holmström, Zappa, Stones och alla presidentens män

Av Henrik Martinell

den 20 december 2022

i Artiklar

Har man under fem decennier lagat mat på Michelinkrogar och hör till kockeliten, så har man givetvis serverat kändisar. En av Sveriges mest betydelsefulla kockar, Stefan Holmström, berättar för Sunkit om tillfällen i hans karriär där mat mötte musik och kändisar.

I början av 1970-talet arbetade Stefan Holmström som köksmästare på Restaurang Johanna i Göteborg. På gourmetrestaurangen, som var Sveriges första restaurang med inriktning mot det nya franska köket, ingick Stefan från restaurangens öppnande år 1974 fram till år 1981 i arbetslaget.

En sen kväll kom beskedet att Frank Zappa plus band skulle gästa restaurangen efter sin konsert.

Jag kom ihåg Leif Mannerström, som ägde krogen på den tiden. Han sa: ”ni får inte gå hem, kockar, ni får inte gå hem för Frank Zappa kommer ikväll. Så det är lika bra ni stannar.” Och det gjorde jag mer än gärna, skrattar Stefan.

Stefan Holmström kände mycket väl till Frank Zappa, men var inget större fan av hans musik.

Han har varit lite för jazzig för mig, men visst har man tyckt om honom.

Oavsett så kom denna kväll att bli ett minnesvärt ögonblick.

Det var ju en stor upplevelse och då gick man ju inte hem förrän han hade gått.

Det var ju en häftig upplevelse när han kom upp med sitt stora rufsiga hår och storrutig kavaj och svart-vit-randiga byxor och rökte en stor, fet Cohiba-cigarr och drack espresso till renfilén som han åt, skrattar Stefan.

På den tiden var kockarna inte inne i matsalen så mycket, berättar Stefan Holmström.

Så man fick ju stå i dörren och titta in på bordet, men det var en rätt häftig upplevelse faktiskt och så här långt efteråt är det ju ännu häftigare faktiskt.

Inte särskilt rock’n’roll och inga reaktioner

Han visade egentligen ingenting. Han åt med gaffeln och de åt renfilé som var väldigt poppis i Sverige. Förrätten kommer jag faktiskt inte ihåg, men jag skulle kunna tänka mig att det var Skagentoast för det körde man väldigt mycket i Göteborg på den tiden. Färska räkor och löjrom.

De åt upp och var väldigt nöjda hela sällskapet. Det var väldigt lugnt, så det var ingen rock’n’roll-show utan en väldigt lugn middag.

Tror du han kände alla smakerna när han rökte cigarr och drack espresso samtidigt?

Nej, jag tror nog att det inte var så mycket av det som gick fram. Det tror jag inte. Intresset verkade inte vara det största heller, utan det var mest blasé. De hade ju spelat en hel kväll i Göteborg innan och ville kanske gå hem och lägga sig. Jag tror att vi gick hem vid halvtvå-tiden på natten och de kom väl vid halv tolv, så det var en väldigt sen middag, säger Stefan Holmström.

Kocknestorn Stefan Holmström har hunnit med en del i karriären. 1988 korades han till svensk mästare i desserter. Han arbetade på Maison Rostang, en restaurang i Frankrike med två Michelin-stjärnor. Han kom 2015 på en fjärdeplats i tv-programmet Kockarnas Kamp.

Mer rock’n’roll och större reaktioner

Under åren har han lagat mat åt en hel del kändisar. Bland andra ABBA, Rod Stewart och – Rolling Stones. Det brittiska rockbandet har Stefan varit med och lagat mat åt vid ett par tillfällen.

Rolling Stones var ju lite mer rock’n’roll, där hände lite mer, men jag kommer inte ihåg vad de fick för meny. Det var ju också på Johanna-tiden, för varje gång de var i Sverige så var de där.

Det hände lite mer där sa du – konkretisera!

Det var lite stökigare, dracks lite mer whiskey, ordentligt med vin och det var lite högre i taket.

Det låter som att det är mycket sekretess på de evenemang du har serverat på?

Kungen är ju väldigt mycket sekretess och där fick man ju vid några tillfällen skicka in sin legitimation och tala om vem man var.

Stefan Holmström var med och lagade middag till USA:s dåvarande president George W Bush när denne besökte EU-toppmötet i Göteborg 2001. I samband med besöket drabbade Göteborgskravallerna de centrala delarna av staden.

Då var det mycket sekretess. Då kom de in med bombhundarna i köket och öppnade till och värmeskåpen och släppte in hundarna där. De var överallt så vi fick ju hålla dem borta från maten. Det var ju säkerhetsmän överallt. Hundar gillar ju mat så man fick ju hålla koll på dem, var de var när de gick igenom lokalerna.

Presidenten hade med sig sina egna säkerhetsmän och dessa fick Stefan och kökspersonalen bra kontakt med.

Sådana här med svarta kostymer och sladdar i öronen. De satt ju i köket. Men de var verkligen trevliga, så vi lagade ju mat till dem i köket så det var jävligt häftigt.

Stefan Holmström berättar för Henrik Martinell

Anders Holmstedt och den sensationella skivbolagstransfern

Av Henrik Martinell

den 19 december 2022

i Skivbolag

Skivbolagschefen Anders Holmstedt snuvade Metronome på tre etiketter. Inget för historieböckerna, men 1959 var detta en sensation.

Strax efter att stereoljudet introducerades på bred front i slutet av 1950-talet sker i Sverige flera uppmärksammade sammanslagningar av skivbolag och skivbolagstransfers. Den kanske mest spektakulära – men ändå minst medialt bevakade – var representationsövertagandet av tre stora amerikanska skivmärken.

Scandinavian Record Company – Sonet förenades med Gazell och blev Sonet. I de krokarna köpte även det relativt nya Svenska Philips det anrika Sonora och blev Philips/Sonora.

I juni 1959 inträffade något som av Aftonbladet beskrevs som en transfer på grammofonmarknaden av det mer sensationella slaget.

Anders Holmstedt hade arbetat inom Philipskoncernen på radiosidan, men 1952 sökte han och fick jobb på Husbondens Röst – det vill säga Skandinaviska Grammophon AB på Sandhamnsgatan. Han blev efter några år VD på Skandinaviska Grammophon – dotterbolag till engelska jätten EMI – och blev inom branschen känd för att vara lite avantgarde när det gäller bolagsstyrning. Han omfamnande ny teknik och förespråkade att branschen behövde förnyelse. Det märktes bland annat på att han 1957 snabb-okejade Sven-Bertil Taubes påkostade inspelning av Bellmanskivan, som blev en succé och som gjorde att många svenska vissångare fick tillbaka självförtroendet.

Det var i början av sommaren 1959 som Skandinaviska Grammophon – med Holmstedts förhandlande i spetsen – övertog representationen för tre stora amerikanska skivmärken: popmärket Mercury, jazzmärket EmArcy och det i Sverige mindre kända märket Wing.

Mercury Records, grundat i Chicago 1945, släppte under 50-talet pop- och soulhits med musiker som The Platters, Brook Benton, The Diamonds och Patti Page. Mercury var en av världens mest framgångsrika skivetiketter under 1940- till 1970-talet och hade flera underetiketter.

EmArcy (en fonetisk stavning av MRC, initialerna för Mercury Record Company), grundat 1954 av Mercury, gav ut mycket jazz. Dinah Washington, Lars Gullin, Clifford Brown and Max Roach, Herb Geller, Terry Gibbs, Cannonball Adderley och John Williams är några exempel.

Wing, grundat 1955 och dotterbolag till Mercury, hade i slutet av 1950-talet mindre framgångar med olika R&B-artister som till exempel Lola Dee, Eddie Ballantine, Kitty Nation, Morgana King, The Griffins och Charles Jones.

Tidigare hade dessa tre representerats i Sverige av Metronome, men nu kunde alltså Skandinaviska Grammophons direktör Anders Holmstedt placera tre nya märken vid sidan av etiketter som HMV, Capitol, MGM, Columbia och åtskilliga andra.

Skivköparna i Sverige kunde nu se fram emot en kontinuerlig tillgång till de bästa numren i EmArcy- och Mercury/Wingkatalogerna.

Nore Norolds känsla för jul

Av Henrik Martinell

den 15 december 2022

i Artiklar

Allkonstnären Nore Norold, ofta – i Laholm – kallad Laholms Fellini var också en framstående jultallriksmålare. Henrik Martinell berättar.

En av Hallands största kändisar och kulturpersonligheter, kultregissören Nore Norold från Laholm, höll hembygden väldigt kär. Oavsett om det gällde filmskapande, jultallriksmålande eller låtskrivande så var den halländska småstaden han bodde i hela sitt liv ständigt närvarande.

”Hur skulle du vilja beskriva dig själv?”, frågade TV4-hallåan Ebba Blitz honom 1995 under sommarbesöket i Nores möbelaffärer tillika filmstudio vid torget i Laholm.

Som en tusenkonstnär. Jag tecknar, jag målar, jag skriver låtar, jag producerar grammofonskivor, jag filmar, jag är möbelhandlare, inredningsarkitekt, jag har till och med ritat min egen sommarstuga och jag är en stor djurvän, svarade Nore Norold.

Att Nore var en originell filmskapare vet du förmodligen redan, då mycket av medias fokus har legat på hans egenfinansierade och -producerade amatörlångfilmer. Men Norolds musikskapande och tallriksmålande är det betydligt mindre rapporterat om.

Nore Norold syns i detta – icke lanserade – klipp från Telias reklamkampanj 2001, där de medverkande annars sågs i Nores långfilmer.

Hösten 2001 gick olika versioner av en reklamfilm från Telia varm i tv-apparaterna. Reklamen lär delvis ha varit inspelad med Nore Norold som regissör, men framförallt medverkade framstående aktörer ur Norolds sedvanliga entourage. Reklamen var för svarstjänsten 118 888 Automatisk nummerupplysning – en tjänst som aldrig blev framgångsrik. Däremot blev reklamen en snackis, vilket föranledde ett besök från lokalmedia P4 Halland och den 5 december 2001 i eftermiddagsprogrammet Halland idag träffade reportern Kathinka Lindhe herr Norold i hans nyligen julskyltade möbel- och inredningsaffär.

Inslaget inleddes med låten Julkväll i Laholm från Norolds egen etikett Lafon.

Hur fick du inspiration när du skrev denna?, frågar radioreportern.

Det är vintern i Laholm. Jag filmade lite grann vintern 1986 när det var mycket snö och vinter här. Jag frös om händerna vill jag minnas, men jag var nere och filmade i Gamleby och granen på Stortorget den var tänd, så den var jättefin. Så nu har jag klippt in den i nån scen på den förra filmen.

Så du sparar det filmade, så du har nästan som i ett skafferi?

Jajjemen, ja jag har väl en 300 kassetter.

Hur kan du hålla reda på var allting finns?

Det skriver jag upp.

Ordning och reda?

Mmm, det måste till. Ändå händer det att man får sitta i ett par dagar för att jag slarvat och inte skrivit vad den rullen innehåller. Får sitta där och kolla å kolla å kolla. Jag vet att jag har scenen, men frågan är i vilken rulle. Nån gång så har jag slarvat när jag gett bort den.

Så har man ju också affären och så ska man som nu måste skicka in postgiro. Jag har försummat telefonen så jag får ringa till Televerket så de inte klipper mig, skrattar han. Det skulle ha varit inne imorgon.

Ojdå?

Nä, det blir så när man jobbar med skyltningen här och så.

Men det blir fint! säger Kathinka.

Ja, jag är ganska belåten så nu är det bara kunderna jag väntar på, säger Nore.

I början av februari 1986 intervjuades han av Hallandsposten om långfilmen Anna-Lena som han spelat in själv och där den totala produktionskostnaden uppgick till 2500 kr (!). Det är här man första gången får höra om hans planer på jullåtar: ”Norolds nästa projekt blir en skivinspelning med en före detta svensktoppsartist från Mellan-Sverige.” Vem det är vill han inte avslöja.

Det ska bli en produktion av julsånger med lokal anknytning, säger han till HP.

Sedan verkar det vara tyst (i alla fall i media) om detta – ända fram till julafton 1986 då Hallandsposten lyfter alstret i en kort notis: ”Lagom till jul kommer Nore Norold i Laholm ut med en ny singel.”

Texten förklarar att ena sidan innehåller Tiden går eller Laholmsminnen, som är skriven av Linnea Norold.”… medan det på andra sidan finns Julkväll i Laholm – gjord av Nore Norold. För musiken svarar före detta kriminalkommissarien Ola Ekh, som senare blev musiker på heltid. Innehållet i låtarna minner om Laholm från förr och det rör sig som slowfox och foxtrot. Upplagan är begränsad till 300 ex.

Några synbara utslag på julmusiks-Richterskalan verkar den singeln inte ha gett upphov till.

Åter till Teliareklamen och radiointervjun.

Nore, nu har du ju blivit känd över hela Sverige genom den här reklamfilmen på Tv4 – har du märkt något av det? frågar reportern Kathinka Lindhe.

Det har jag. Jag har hört det att alla är så pratsamma nu om man håller på med detta här. Många kommer hit och vill vara med.

Kommer de och söker roller?

Jajjamän. På stan och överallt.

Vad säger du då?

Jag sa: nu är där inte mer plats. Jag har 20 stycken nu och kan inte hålla reda på fler.

Så det är ingen idé att jag anmäler mig? […] Nästa film, när sa du att man kan tänkas att den kommer? frågar Kathinka.

2002 i oktober/november. Om det går utan störningar, säger Norold.

Störningar blev det.

Filmen Svunnen kärlek, som han började spela in år 2000, drog ut på tiden på grund av att Nore Norolds mor, som han levt hela sitt liv tillsammans med, dog. Sedan blev han själv sjuk.

Tillbaka till tallrikarna med julmotiven. Förutom att många scener i Nores filmer spelades in i möbelaffären, saluförde han däri även jultallrikar med motiv som han målat själv. Samlartallrikar producerade åren 1973 till 2003 i låga upplagor och som alltid sålde slut på stört. 2001 års version berättade han om för Radio-Kathinka:

Vi har årets Laholms-jultallrik som är ifrån vattentornet här i Laholm. Och så en utförlig text på baksidan. Vem som har ritat den.

Å, det är du!

Det är jag, ja. ”1910 uppfördes vattentornet på Altorna-området”.

Och så är det Nore Norold som har tecknat det.

Jag tecknar jultallriksmotiv. Här gjorde jag en väldigt populär tallrik inför millennieskiftet i Laholm. Jag gjorde bara 50 ex så de tog ju slut med en gång, säger han samtidigt som porslins-skaller hörs i bakgrunden.

Det är äkta guld lagt på här. ”Sekelskiftet i Laholm 2000”.

Guldet är alltså raketskott?

Det är en raket ja på himlen över torget i Laholm. Där är kyrkan, Rådhuset och alla de andra byggnaderna på Stortorget och så granen i förgrunden.

Som jag nämnde i början av artikeln var den exceptionellt oberoende tusenkonstnären ovanligt beroende av sin hembygd. Han var minst sagt hemkär.

Du är förtjust i din lilla stad? undrar Kathinka.

Ja, den är så mysig så man har jämt motiv och jag har ingen anledning att åka ut när jag ska filma för jag hittar de aktuella miljöerna överallt här.

Du har aldrig längtat efter att flytta härifrån till en större stad?

Aaaldriiig. Jag haaatar utlandsresor. Det ska jag säg. Jag har varit bara i Danmark och det får räcka. Varför ska man resa så mycket? Här finns ju så mycket snyggt och fint i Sverige? Det har blitt någon fluga det där att de ska överglänsa varandra, säger Nore Norold.

Så vitt jag vet lämnade han heller aldrig Sverige efter den intervjun fram till sin död 2004.

Extramaterial

Du som vill se mer av Nore Norold kan gärna titta på hela klippet med Ebba Blitz, som också hinner med att medverka i Nores just då planerade film. Däremot är det inte mer jul än vad som framkommer i omnämnandet ovan.

Ebba Blitz träffar Nore Norld i TV (1995)

Lennart Nacka Skoglund, premiären i parken och räddaren i nöden – Elisif Lindelöf

Av Henrik Martinell

den 1 december 2022

i Artiklar

Som idol på fotbollsplan blev Nacka Skoglund också ett fenomen i folkparken. Få vet idag om att Elisif Lindelöf kom till undsättning när Nacka behövde det som mest.

Det fanns en tid då sjungande sotare, bagare, snickare, bönder, småskollärarinnor, husbönder och idrottsmän fyllde folkparkerna runt om i Sverige. En som slog många publikrekord var fotbollsspelaren Lennart ”Nacka” Skoglund. Sunkit har pratat med en person som i hög grad bidrog till att Nackas folkparkspremiär inte blev ett totalt fiasko.

Strax efter att hemma-VM i fotboll hade spelats klart i juni 1958 gick fotbollsvirtuosen från Katarina Bangata – Nacka Skoglund – in i Philips studio och spelade in låten som kom att bli något av hans signaturmelodi: Vi hänger mé! med text av Stikkan Anderson. Låten blev ett verkligt örhänge och i slutet av augusti 1958 klättrade skivan upp på den svenska topplistan.

Den 31 augusti 1958 skrev Aftonbladet, under rubriken Nacka – det enda ursvenska i månadens hitparad, så här:

[…] bollsparkande Nacka Skoglund har debuterat på den svenska bestsellerlistan. Vilket är smått sensationellt i sig självt, även om Nacka torde vara tillräckligt poppis för att ett sådant resultat kunde väntas i samma ögonblick som tidningarna förkunnade att han skulle sjunga in en skiva.
Aftonbladet den 31 augusti 1958

Nacka var nu 28 år och befann sig – efter succéprestationer och silver-medalj i VM – på toppen av sin karriär.

Hösten samma år fick han dessutom en guldskiva för sin grammofoninspelning.

Tidigt 1959 kläckte någon – sannolikt Nackas manager Åke Linder – idén att spela in fler låtar med den omsvärmade bolltrollaren samt dra med denne ut på folkparksturné från Malmö i söder till Östersund i norr. Och så blev det – för det fanns ju kosing att tjäna på dribblern.

I början av sommaren 1959 sjöng Nacka Skoglund in en EP med fyra nya låtar, bland annat Jag kommer tillbaka med text av Bengt Haslum och musik av Rolf Degerman. Det var dock inte fråga om någon musikalisk självbiografi – snarare en kul låt om lite av varje från fotboll till TV.

Denna gång blev det Polydor, inte Philips, som fick lyckan att pressa Nackas röst i vax.

Måndagskvällen den 29 juni 1959 begick så Nacka sin folkparksdebut. Plats nummer ett av de tjugofem som skulle drabbas fram till och med augusti var – Alingsåsparken.

– Det var ju så klart lite märkvärdigt. För det var en stor annons och rubrik. Det stod: Folkets park i Alingsås. Häng med Nacka Skoglund och Westis orkester och Elisif! med stooora feta bokstäver. De trodde ju på en massa folk, men det kom ju 300 bara, säger före detta sångerskan och revyartisten Elisif Lindelöf.

Enligt Elisif, idag 84 år gammal, var den normala publiksiffran för parken 600. Vid tillfället var hon 21 år gammal, vokalist och balettdansös.

– Sedan spelade jag ju piano, jag spelade dragspel och jag sjöng ju hellre än bra. Men jag kunde ju texta bra sa de, säger hon, vilket senare ledde till egna revynummer.

På helgerna var hon ofta ute och spelade med Westis orkester.

– Bygdegårdar och sådant. Det var Bälinge, Jonsered och runtikring Alingsås. Vi var ju världsberömda i Alingsås, vet du. Så det var mycket sång och musik för mig, men jag var ju aldrig proffs och ville inte det heller.

Hon berättar att Nacka var försenad och att han – när han långt om länge kom fram – väntade sig endast en pianist till ackompanjemang, för det var det man sagt till honom.

– Han var ju så nervös och då står där en hel orkester. Vi var ju sju man med mig och det var jättemycket på den tiden.

– ”Herregud”, sa han. ”Hur ska detta gå?”, skrattar Elisif. Han var ju väldigt rar. Och snäll var han ju. Men så nervös.

Expressens reporter Peter Himmelstrand – ja, just den Peter Himmelstrand! – bevakade händelsen och skrev på tisdagen artikeln med den något raljanta rubriken Nacka är verkligen frikostig – klacksparkar tvåkrona sju gånger!.

I artikeln står det att ”300 beskådade debuten. Den normala publiksiffran för parken är 600.
– Det är för sent på kvällen, klockan elva, sa parkgubbarna.
Men många smågrabbar satt i salongen.”

I vårt samtal återkommer Elisif ett flertal gånger till det nervösa intryck som Nacka gav inför framträdandet.

– Jo, det sa han ju själv. ”Jag är så nervös”, sa han, ”så jag måste ha mig en sup. Det måste jag ha en sup på”. Supen hade han inne i logen.

– Där hade gubbarna en till honom. ”Ska du ha en?”, sa han till mig. ”Nej, nej, Gud nej”, sa jag. ”Ska jag göra bort mig får jag vara nykter” sa jag.

– Nervös var han och han ville inte detta egentligen, säger Elisif. Det syntes och märktes på honom. Men han måste ju göra det ändå. Han hade ju dåligt ställt då och det började gå utför för honom.

Elisif minns tydligt att Nacka var väldigt rar och snäll.

– Det var precis som att man kände honom. Att man känt honom hela livet. Vi pratades ju vid och så där och han gav ju komplimanger vitt och brett.

Vad sa han till exempel?

– Det finns så mycket snygga tjejer här, sa han, skrattar Elisif. Då skrattade jag. Så jag fick en komplimang där. Men det var ju fler än jag där som var snygga, så det var ju bra.

Showen drog igång med att amatörorkestern sjöng och tutade en trudelutt. Expressen skrev att ”rådgivare Linder sedan klev fram till mikrofonen och uttalade sig om Nackas stora nummer att klacksparka en tvåkrona i bröstfickan”.

Det är ett mycket svårt nummer. I Italien finns det nästan bara sedlar, så Nacka har inte hunnit träna så mycket.

Sedan äntrade Nacka scenen och tog mikrofonen. Ur Expressens artikel:

Hej alla killar och snälla tjejer, jag är hur nervös som helst.
Nacka Skoglund

Han drog en historia om en häst som spelade fotboll, stirrade vilset in i kulisserna till rådgivaren för att få stöd. Och gjorde så sitt stora nummer – klacksparken. Sju gånger för att publiken skulle få valuta.

Elisif minns hur Nacka skulle kicka en- och tvåkronor med vänsterfoten upp i bröstfickan på sin eleganta VM-kavaj:

– Så missade han ju såklart, men till slut gick det ju.

Var du i bakgrunden när han klackade tvåkronor?

– Jajjemen. Och jag fick ju vara med honom hela tiden. Det var inte meningen, för det var ju han som skulle ha det här, va. Jag skulle ju bara vara med på sidan om.

Expressen igen: ”Högern, krävde en Ingo-röst ur publiken. Då jag tränade med högern förut gick det inte, men på scen gick det fint.”

Sedan kom sångavdelningen. Vi hänger me’. Elisif fick hoppa in och rädda den nervöse Nacka.

– Jag sjöng någonting innan, säger Elisif. Så vi startade upp då så det skulle bli någonting av det hela då. Sedan skulle han ju sköta detta, men det gjorde han ju inte. Utan han ropade in mig så jag fick hjälpa honom med texten och sjunga med honom. Nu är det oppåt igen hette visst en visa. Sedan var det ju Vi hänger me’.

Expressens Peter Himmelstrand skriver:

”Liten röst, hest och rart. Men det ska vara Nacka som ska få sjunga så, sa grabben bakom mig.”

Nacka drog alltså upp några papper ur fickan, texten till nya melodier, fick hjälp av Elisif Lindelöf och sjöng Nu är det uppåt igen, sedan han noga talat om att han bytt skivmärke.
Därefter Jag kommer tillbaka, fortfarande med papper i handen.

Expressen-artikeln:

– Jag kan dem inte än, sa Nacka. Jag har bara sjungit dem på grammofoninspelningen.

Även Elisif beskriver Nackas sångröst som ”liten”.

– Det var inte mycket till röst. När orkestern tutade igång så var det nästan som han försvann. Men den lät ju väldigt bra på grammofonskiva. Det fanns ju så mycket förstärkare och grejer så man behövde ju inte kunna sjunga egentligen.

Koreografin på scen var obefintlig, minns hon.

– Nacka hade ju handmikrofon. Han gjorde ju ingenting, han stod still och så hade han ju en mikrofon framför sig som satt fast. Och en som man kunde lossa, men det gjorde han ju aldrig för det kunde han ju inte för han stod ju still och sjöng i den där.

Han var ganska orörlig på scen?

– Ja, det var bara när han skulle klacka som han gick från micken. Det var så det va.

Sedan lottades en signerad boll ut. Inträdesbiljetter hälldes över golvet. Nacka, Åke Linder och Elisif Lindelöf drog runt femton nummer innan någon vinnare anmälde sig. I början hade de hade oturen att bara hitta höga nummer, och det hade inte kommit så många att någon fått högt inträdesnummer.

Hon minns samarbetet med Åke Linder.

– Det var ju vi som plockade upp lotterna och lottade ut en fotboll som var signerad av Nacka. Enligt Expressen sa Nacka efteråt till Himmelstrand:

Om jag var nervös? Det var ju första gången. Man kan ju inte vara Åke Söderblom med detsamma.

Uppträdandet blev dessutom för långt:

Va, blev programmet 20 minuter långt? Fint, vi trodde det bara skulle bli 15. Måste hem genast, sa Nacka. Match imorgon.

Därefter försvann han i en bil, ”där hans namn stod målat på bakluckan med stora bokstäver” skrev Expressen.

Så gick det till när den vajande majskolven Lennart Nacka Skoglund genomförde sin första folkparksshow – en turné som han skulle upprepa flera somrar framöver.

Hur gick det då för Elisif Lindelöf? 1994 var sista gången Elisif uppträdde på scen, då hon medverkade i en revy i Alingsås.

Det här minnet, då Elisif uppträdde med Nacka är något som dyker upp i tankarna då och då.

– Jo, men det är klart det gör. För han var ju den kändaste jag hade uppträtt med. Så det är klart att det var jätteroligt. Hur ofta? Det är ju inget sånt jag går och tänker på varje dag.

Länkar

Magnus Karlsson: Rock’n’roll med en boll

Foto

Jacky Leissmer (Expressen) och Elisif Lindelöf

Namnet Stubb-Jonas får sin riktiga förklaring i 40 år gammal inspelning

Av Henrik Martinell

den 6 juni 2022

i Artiklar

Namnet Stubb-Jonas fortsätter att förbrylla. Men kanske har Henrik Martinell hittat den verkliga förklaringen – i ett fyrtio år gammalt radioprogram?

Efter att 2019 har skrivit en artikel om Jonas ”Stubben” Jonasson – en av Härjedalens bästa PR-män – trodde jag att jag visste varför han kallades Stubb-Jonas. Men det visade sig inte stämma.

Nyligen fick Sunkit ta del av ett 40 år gammalt ljudklipp som ger klarare svar. Ljudet från april 1982 är hämtat från programmet Hela skalan i Radio Jämtland (idag P4 Jämtland), inspelat hemma hos Stubb-Jonas som sjunger och berättar minnen.

Lyssna på klippet nedan – så här i sommartider passar det utmärkt till sill och stubbe!

Stubb-Jonas berättar i programmet Hela skalan 1982.

Foto

Bengt Weilert/Expressen och från konvolutet till skivan Stubb-Jonas – På nya äventyr.

Kjell Lönnå om två guldpennor i kavajfickan och om att vara trött på sig själv

Av Henrik Martinell

den 11 maj 2022

i Artister

Kjell Lönnå var en av våra mest kända körledare. Sunkits Henrik Martinell minns en radiointervju om guldpennor och frågan om att tröttna på sig själv.

Kjell Lönnå var ”Veckans lantis” i Dagens Nyheter 2009, sprang hyfsat fort på löparbanor, var militärpolis, utbildade sig till reklamtecknare och var son till en baptistpastor. Han älskade choklad, hade nära till sina känslor och omgav sig med musik, gärna i körform.

Det finns himla mycket mer man skulle kunna säga om folkkäre körledaren Kjell Lönnå, som den 10 maj gick bort – 85 år gammal.

I juni 2016, ett par veckor före hans 80-års dag, frågade P4 Västernorrlands programledare Magnus Leijon Kjell om varför han alltid bar två guldpennor i kavajfickan.

– Det härrör sig från att jag hade två idoler från USA som jag var mycket imponerade av. Det var de som startade Upward People, förresten. De hade alltid två guldpennor i sin bröstficka och så tänkte jag som ung tonåring att ”så där ska jag också ha.” Sedan dess har jag faktiskt haft det.

Hur många har du förbrukat?

– Inte så många, men jag har till och med reserver ifall jag skulle tappa någon.

Blir du trött på att vara Kjell Lönnå någon gång, frågar programledaren.

– Nej, jag tror inte det. Jag har funderat själv på det här eftersom man är ganska bekant för många, trots att åren går och den yngre generationen undrar vad det är för person det där. Men är man 40 år och äldre är man ju ganska bekant för folk som har kommit uppåt åren. Nej, jag tror att jag hela mitt liv varit en ledare. Från söndagsskolan till scouterna till färdledare i fjällen till teckningslärare, till musiklärare till körledare till programledare till producent – till polis faktiskt också ett år.

– Då har jag lett folk på ett eller annat vis och det har lett till att jag ofta står i centrum. Är man en ledare står man ofta i centrum.

Det jag tänkte på är att när man är en kändis så måste man ju också leva upp till det på något vis. Kan du känna att nu måste jag vara på ett särskilt sätt när jag går på affären för det är vad människor runt omkring mig förväntar sig?

– Nej, jag försöker vara så naturlig som möjligt. Men ibland har jag väl funderat lite att ”skärp dig nu, Kjell”, skrattar han.

Kjell Lönnå föddes den 13 juli 1936 i Smedjebacken. Han gick bort den 10 maj 2022.

Foto

Kristofer Lönnå

Dan Ekström, Pelle Karlsson och New Creation

Dan Ekström och New Creation – frikyrkoflashback 3

Av Henrik Martinell

den 17 april 2022

i Artiklar

Dan Ekström var bland mycket annat basist i New Creation, ett av Sveriges första kristna proggband. Sunkits Henrik Martinell har pratat med honom om Pelle, Lewi, Evie och Presley.

Dan Ekström spelade bas i New Creation, ett av Sveriges första kristna proggrockband. Övriga medlemmar var sångaren Pelle Karlsson, trummisen Anders Kjellberg och den legendariske musikproducenten Lennart Sjöholm på klaviatur. Sommaren 1971 turnerade de med Jan Sparring i svenska folkparker. Men Dans och Pelles gemensamma resa började flera år tidigare.

– Jag är ju sju år äldre än vad Pelle är. Jag var talaren och Pelle sångaren. Vi reste ju ihop i sju år innan Sparring-turnén och under de här resorna spelade vi in ett tiotal EP-skivor.

Dan och Pelle var tajta och under flera år bodde Pelle hos honom i Mullsjö. 1969 var de båda med och bildade New Creation i lag med Lennart Sjöholm från Christallen och Choralerna och Anders Kjellberg från Choralerna.

– Så vi fyra – Choralerna, Christallen och Västkustteamet som vi kallade oss för – bildade New Creation. Då gjorde vi den här skivan i The Spotnicks studio i Göteborg. Det var Bosse Winberg som satt bakom rattarna och vi spelade in på nätterna. Det var jättedramatiskt det här.

Anledningen till att de spelade in nattetid var att de var tvungna att anpassa sig efter den berömde Bo Winberg och The Spotnicks.

– De var ju världskändisar på den tiden. Vi ville göra en inspelning hos honom. ”Jag jobbar på natten” sa han. Det var bara att haka på så under en veckas tid var han hemma i Sverige och sov på dagarna och jobbade på nätterna. Det var ganska roligt.

Snart fick Jan Sparring höra skivan och sa, enligt Dan:

– ”De här ungdomarna ska jag ha med på min resa”, sa han. Det blev ett himla liv i kyrkorna för vår musik var ju väldigt kontroversiell.

Kontroversiell på det viset att el-instrument i kyrkorna fortfarande var något som väckte starka reaktioner hos många, särskilt äldre troende. Rock och pop och de instrument som förknippades med dessa genrer ansågs syndigt.

En rejäl genomgång av detta kan du läsa i artikeln Porten var trång när elgitarren kom till kyrkan.

New Creation med el-instrument behagade pingsthöjdarna

För att backa bandet ännu längre: Dan Ekström berättar att sommaren 1964 var första gången en elgitarr hördes i Nyhemstältet under Nyhemsveckan – den svenska pingströrelsens största årliga konferens i Nyhem i Mullsjö kommun.

– Jag glömmer aldrig det här. Jag var i Ulricehamn och jobbade som pastor. Då frågade de om inte vi kunde komma och spela och sjunga på nattmötet.

Det var trion Dan Ekström, Pelle Karlsson och Tore Kjäll som sjöng på nattmötet. På läktarna satt flera av den tidens höjdare inom pingströrelsen: Lewi Pethrus, Bosse Hörnberg (känd pastor), Martin Tornell (pingstprofil och missionsman), Georg Gustafsson (länge en av rörelsens mest inflytelserika ledarpersoner).

– Vi drog igång med Just a Closer Walk With Thee, fast på svenska. Det var dragspel och två elgitarrer, skrattar han. Det är inte klokt egentligen.

När de slutat spela var det dödstyst i det fullsatta tältet med flera tusen personer i.

– Man kunde nästan ta på atmosfären. Alla tittade på Lewi Pethrus. Skulle han godkänna oss? Jag glömmer aldrig detta.

– Då säger Lewi Pethrus bara ”Det var härligt bröder!” Då brast hela tältet, alltså då skrek alla ”halleluja!”. Det var helt otroligt, säger Dan.

Det var första välsignelsen de fick med elgitarren.

– Sedan drog vi på. Jag köpte elbas och sålde dragspelet. Sedan gick det bara mer och mer och vi var ju influerade av den tidens rock- och popmusik. Jag var diskofil och hade 3000 skivor hemma, så vi satt ju och diggade hårdrock. Det var ju Deep Purple och de där.

Utfryst av förstepastorn på grund av Jan Sparring

Dan Ekström berättar att även om deras musik mötte mycket motstånd från de gamla, så fick New Creation fortsätta eftersom de drog fulla hus och många som lockades dit var ungdomar. Men det var inte lätt alla gånger.

– Jan Sparring blev ju utesluten ur Filadelfia när han åkte ut till folkparkerna. Han gick till Södermalmskyrkan istället.

Dan Ekström minns när han själv fick en negativ särbehandling på grund av musiken de spelade. Dan var kallad som andrepastor till Linköping, men när förstepastorn fick höra att Dan och New Creation skulle ut med Jan Sparring i folkparkerna 1971 så ringde han upp och frågade om det här var sant.

– ”Ja”, sa jag. Då sa han bara till mig i telefon: ”Jaha Dan, då tar vi tillbaka den här kallelsen. Du är inte välkommen till Linköping.” Så det här var tufft ska du veta, säger Dan.

Därefter kände Dan att han var färdig med att vara pastor i kyrkan och satsade istället helt på musiken.

New Creation släppte flera plattor, däribland en på engelska som var avsedd för lansering i USA inför en turné där. Plattorna klassades som kristen progg och väckte ganska stor uppståndelse.

– Drivkraften för oss och vår musik var att vi skulle nå ut med evangeliet. Det var själva pointen. Hur gör man det, resonerade vi? Vi var ju uppvuxna med den här musiken. Vi lyssnade ju på profan musik. Vi såg ingen skillnad på musiken – det var ju texterna som var annorlunda. Så för oss var det nog aldrig ett problem,

Ni i New Creation och Västkustteamet, kände ni att ni nådde en bredare publik genom att spela rock som ”passade budskapet”?

– Jag skulle säga att det var enklare än så. Vi var oss själva, det var våran musik. Vi diggade och lyssnade på Led Zeppelin, Pink Floyd. Det var ju influenser.

Något som är värt uppmärksamhet på New Creations första album från 1970, Sing Out My Soul, är en uppenbar stöld av gitarrspelet från slutet av Pugh Rogefeldts Här kommer natten som släpptes 1969.

– Vi tog ju små stick, vi plankade och lade in i våra låtar. Så en del kände ju igen och sa ”det här har ju du tagit från den och den skivan” och jag sa ”ja visst, vi gjorde så”. Det var ju våran musik så vi var nog bara ärliga egentligen. Tänkte inte på att vi skulle förändra någon musik, utan vi var bara sådana.

Om Pelle Karlssons gröna skiva

När Dan hörde om fenomenet att hans vän Pelle Karlssons storsäljande skiva frontas i loppisbackarna, tänkte han:

– ”Ja du Pelle, du har alltid gjort intryck och avtryck”. Han är en person som du inte lämnas oberörd av. Du kanske inte tycker om allt som han gör, men det är en kille som sätter spår i livet och har alltid gjort. Så jag är inte förvånad, även om jag inte kan förklara det.

– Pelle är en originell person och har en förmåga att, utan att han är medveten om det, lämna avtryck och det kan ju vara en förklaring. Man kommer ihåg honom.

Dan minns ett tillfälle när Dan och Pelle Karlsson skulle göra sin första inspelning på Sven Forshamns skivmärke Celesta. När Dan skulle sjunga ett stick i låten sa Sven plötsligt:

– ”Nä, jag tror Pelle ska sjunga där”. ”Varför det?”, sa jag. ”Jo, för att även om han börjat hamna i målbrottet och han låter som en kratta så är det ändå en personlighet i hans röst som du inte glömmer”. Så även om han kommer låta som en kråka, så kommer han vara intressant, sa den här Sven Forshamn.

Dan och Pelle och Evie och Elvis

En bidragande orsak till att den gröna skivan över huvud taget blev till, tror Dan Ekström har att göra med att Pelle hade börjat träffa Evie Tornquist.

– Hon är väl med första gången på den här skivan med en låt som han skrev? Och det var ju lite hemligt hela vägen. Jag har ju följt med med hans lilla affärer som han haft, vi levde ju väldigt nära och tajt.

Pelle bodde under flera år i Dans hem i Mullsjö.

– När han träffade Evie så smög de väldigt mycket, men här trädde han fram med henne på denna skivan, säger Dan.

Dessutom tror han att en viss Elvis Presley-låt de lyssnade mycket på tillsammans där hemma inspirerade Pelle till att sjunga dunderhiten Han är min sång och min glädje.

– Elvis kom ju med en countryplatta där han inte hade några pausspår. Väldigt konstig. Den gick i ett kör där; så fort en låt var slut så tonade det upp någon mellanmusik. På den skivan så fanns There Goes My Everything. Jag kan inte säga att det var där Pelle hörde den första gången, men vi lyssnade mycket på den i Mullsjö hos mig.

Elvis Presley: There Goes My Everything

Intervjun med Dan Ekström gjordes 2020.

Åke Wallin, Barbro Wallin och deras vittnesbörd

Åke Wallins vittnesbörd – frikyrkoflashback 2

Av Henrik Martinell

den 16 april 2022

i Artiklar

Åke Wallin var smågangster, men hittade Jesus och Barbro. Hans vittnesbörd finns på skiva och Sunkits Henrik Martinell har pratat med honom.

Äntligen en artikel med ord som dynamitard, Vasaloppssegrare och pastorsdotter! Låt mig presentera Åke Wallin.

”Under tio år vandrade jag ut och in på anstalter och fängelser. Överallt talade man om mig som ett hopplöst fall, omöjlig att återanpassa i samhället.”

Så startar den legendariske pingstevangelisten Åke Wallins vittnesbörd, inläst av honom själv på skiva – vanligt förekommande i loppisbackar.

På ett flertal vinyler med kristen musik från 1960- till 80-talet läser artisterna sin vittnesbörd, där Gud eller Jesus på olika vis ska ha bekräftat sin existens i den troendes hjärta.

På skivan Väckelsen är här med Barbro Wallin, Åke Wallin och Kampanjungdomarna, utgiven på Hemmets Härold 1970, finns evangelistparets båda vittnesbörd. Här tittar jag närmare på Åkes vittnesbörd.

”En tid bodde jag i en gammal lastbil under en av Stockholms broar. Jag var efterlyst av polisen och kände mig som ett jagat djur.”

Jag ringer upp Åke Wallin för att få veta mer om hur hans liv såg ut kring brytpunkten mellan kriminalitet och kristendom.

– Jag gjorde inte de grova brotten som dråp eller sånt där. Det var mycket bedrägerier, stölder, de bitarna mest va. Så blir det ju vettu, får man ett år så nästa gång får man två. Då får man ett på köpet alltså för att man har varit straffad förut. Så ger det ena det andra.

Vittnesbörden fortsätter: ”En morgon när jag drev omkring på Stockholms gator fick jag höra att en fängelsekamrat, en känd dynamitard, hade blivit frälst.”

Han träffade fängelsekumpanen, såg att han blivit lycklig och Åke Wallin gick sedan till en kyrka och fann Gud.

– Jag blev tillfrågad dagen efter redan om jag ville åka till Hälsingland, så jag hamnade hos den gamla Vasaloppssegraren och originalet Olle Viklund från Bergvik, berättar Åke.

Där fick han börja jobba hårt från dag ett.

– Han drog ju med en. Du vet, han var ju linjeförman vid kraftverket så då fick man följa med ut i skogen och röja lite skog och grejer. Det var grejer det, när man hade varit borta från det så många år.

Veckotidningen Året Runt gjorde en artikel om Barbro och Åke med rubriken Pastorsdottern och gangstern – annorlunda äktenskap.

– Den börjar så här, vettu: ”När man sitter hos Barbro och Åke Wallin hemma i deras flotta våning i Södertälje och ser Barbro springa mellan köket och rummet och servera oss kaffe, förstår man att tron på Gud kan förena två människor som kommer från så olika bakgrunder”.

Åke hade över huvud taget aldrig träffat journalisten.

– Så jag ringde honom och sa ”det var ett jättebra reportage du gjorde. Det hade varit kul om du fått se vår flotta våning”, sa jag. ”Det är rum och kokvrå i Södertälje, du”.

Andra artisters vittnesbörd du kan snöa in på är:

Barbro Wallin på skivan Väckelsen är här. Utgiven 1970.
Calle Öst på skivan Vi ska fara bortom månen. Utgiven 1966.
Anna Öst & Carl Öst på skivan Första vittnesbördet. Utgivningsår okänt.
Syskontrion Öst (Anna, Carl och Eddy) på skivan med samma namn. Utgiven 1972.
Ida Andersson på skivan Personligt vittnesbörd av Ida Andersson. Utgivningsår okänt.
Ann-Britt och Rune Friberg på skivan Trygg i hans hand. Utgivningsår okänt.
Strandgårdsvännerna på skivan Kom ut, du är fri!. Utgiven 1984.

Min intervju med Åke Wallin gjordes år 2000.

Halleluja, sjung om Jesus – frikyrkoflashback 1

Av Henrik Martinell

den 15 april 2022

i Artiklar

Hur hamnade Eva-Maj Höglund ensam på omslaget till Halleluja, sjung om Jesus? Henrik Martinell skriver om en tid då kristen lovsång mötte italiensk skräckestetik.

Ett kristet LP-konvolut som verkar ha hämtat inspiration från eleganta italienska skräckfilmer från 60- eller 70-talet. Men som säljer ett budskap med musik vars mål är att connecta människor med Gud.

Så där kan en mängd frikyrkliga LP-omslag från den perioden beskrivas. Hur resonerade man kring omslagen? Jag har tittat lite närmare på ett av dem: Halleluja, sjung om Jesus av Filadelfiakyrkan i Linköping utgiven på Jubilate.

– Jag försökte väl göra någonting som var lite annorlunda mot vad man brukade göra på den tiden, säger LO Hennerdal som fotograferade och gjorde layouten av konvolutet.

Framsidan är svart med ett guldgulvit-färgat kvinnohuvud med 60-tals-frisyr. Vänder man bilden uppochner ser den med lite fantasi ut som en golden retriever.

LO Hennerdal plockade ut en av tjejerna i kören som fick vara med på omslaget på första sidan.

– Fotografiet togs ju under inspelningen, så det är någon utav de här låtarna som hon sjunger.

Vad var själva idén till omslaget, hur resonerade du?

– Jag tror jag tänkte på att göra ett omslag som var en bra bild, mycket bild och inte försöka tolka in så mycket annat än glädje och någonting i den här bilden.

Kvinnan på bilden heter Eva-Maj Höglund. Till omslagsbilden så tog Hennerdal Eva-Majs huvud från ett gruppfoto.

– Jag fattar inte varför, om jag kanske såg engagerad ut eller om det var nåt annat. Jag vet inte. Jag kommer ihåg att jag var på någon konferens på Hjälmargården och då var producenten där och berättade att ”du kommer bli ensam på skivomslaget”. ”Jaha vad kul”, sa jag.

Eva-Maj tänkte att han skojade.

– Sedan fick jag veta att det var så. Jag kommer vara ensam på skivomslaget, säger Eva-Maj Höglund.

Studerar man skivomslaget ser man att hon tittar upp i himlen och har munnen halvöppen precis som om bilden togs mitt i ett ord.

– Ja, ”halleluja” kanske eftersom vi sjöng Halleluja, sjung om Jesus? Nej, jag vet inte. Fotot är väl taget när vi sjöng in någon sång.

När intervjun ägde rum sjöng hon fortfarande i församlingskören som då blivit lite känd från tv och hette Vox Deo, vilket betyder röst till Gud.

– Det är vi som har den här Sjung min själ! i Ryttargårdskyrkan (i Linköping) i tv på lördagskvällarna.

Tv-programmet Sjung min själ!, som var en uppföljare till Minns du sången, sändes 2001 på SVT i 12 avsnitt, där de första fyra halvtimmesprogrammen spelades in i Ryttargårdskyrkan i Linköping. Eva-Maj säger att om någon skulle titta på tv-programmet Sjung min själ!, så är hon den blonda körtjejen med lockigt hår.

Intervjuerna gjordes år 2002.