Magnus Ny-Magnum Nilsson och Burt von Bolton på Sunkit (foto: Casper Hedberg)

Kategori: Recensioner Sida 1 av 2

Vi skriver om den musik vi spelar på klubben Sunkit, både gammal och nysläppt. Ibland tar vi upp angränsande ämnen, som filmer och böcker. Ofta går det dock länge mellan gångerna.

Doktor Kosmos på Cirkus i Stockholm (foto: Magnus Nilsson)

Doktor Kosmos lämnar Cirkus i ruiner

Omkullvälta trummor, oväntade gäster och en skönsjungande, lycklig publik. Det var Doktor Kosmos på Cirkus.

Kan vi prata om den kanske starkaste comebacken för ett svenskt band överhuvudtaget? Kanske. Efter omkring femton års frånvaro från de svenska klubbscenerna är Doktor Kosmos tillbaka; nu inbokade på arenor som Pustervik och Cirkus. På den sistnämnda förklarar bandets frontman Uje Brandelius, att ”vi visste att vi skulle spela på Cirkus, men inte att det skulle vara folk där”. Det är (kanske) inte utsålt, men det är smockfullt.

Bandet har i viss mån varit aktivt under dessa femton år och släppt ifrån sig albumet Hej alla barn (2019). Men det är ändå naturligt att vara lite fundersam över hur deras prestationsförmåga – och ambitionsnivå – skulle vara när det handlar om att stå inför en publik efter så många år. Det var funderingar som kom på skam direkt.

Imponerande och oerhört tajt.

Doktor Kosmos själva var nog också förvånade. Uje Brandelius berättade att han gått igenom bandets musikaliska katalog och konstaterat att de under årens lopp gjort väldigt mycket… inte så bra musik. Men att mycket håller bra än idag. Publiken höll med och sjöng starkt och minnessäkert. Inte sällan varenda textrad.

Doktor Kosmos bildades av ett gäng kompisar från Gävle, i Uppsala, 1991. Det är långt ifrån alltid som de mött en så kärleksfull och hyllande publik som på Cirkus i Stockholm. Men det har ju också varit en av bandets storheter, att de vågat vara på tvärs. Både textmässigt, musikaliskt och tematiskt.

Själv blev jag tidigt fascinerad av att ett band klistrade upp affischer om ett eget fanzine, som gjorde ambitiösa rockoperor med en vildsint blandning av humor och allvar – alltid med en osäkerhet hos betraktaren; vad är det som är humor och vad är det som är allvar? Är det jag eller den de sjunger om som blir dragen vid näsan? Alltid lite larger than life, på ett faktiskt ganska unikt sätt.

Frågan är vad Doktor Kosmos inkarneras som nu, när de blir genomälskade av en stor publik i alla åldrar och med (kan man ana av pratet i garderobskön) väldigt olika närhet till bandets långa historia? Nej, de kanske inte provocerar sönder sina egna, men en sak är definitivt intakt. Som när Uje Brandelius berättar att en i publiken tidigare under turnén kommit fram och tyckt att ett uttalande varit obalanserat.

”Om du är ute efter balans, så tror jag att du har kommit fel.”

När konserten är slut ligger trummor och högtalare spridda över scenen. Doktor Kosmos har sannerligen visat var skåpet ska stå. Det ska inte stå still.

Ordinarie set var en timme, bandet blev inropat flera gånger – och gästades då också av de tidigare medlemmarna Catti Brandelius och Henrik Högberg – men det kändes ändå som att de bara hann nosa på sitt digra material. Vi sällar oss till välkomstkommitén och önskar att Doktor Kosmos snart är ute och spelar igen.

Och: du som brukar besöka klubben Sunkit undrar kanske om de spelade Mobbaren eller Tala allvar. Nej, men det vet du att vi gör.

Foto

Magnus Nilsson

Ola Aurell, Nippe Svensk och Björn Ende på releasen av Christer Pettersson - en svensk hustler (foto: Magnus Nilsson)

Christer Pettersson – en svensk hustler

Humor och musik – kan de’ va’ nå’t? Ja, gruppen BON visar att man kan göra ett helt dubbelalbum om Christer Pettersson på skoj. Och oväntat mycket allvar.

Det här med humor och musik är ju svårt att kombinera.

Ett konstaterande som kan tyckas malplacerat när det kommer från en klubb och webbtidning som ägnat mer än ett kvarts sekel åt udda och bortglömd populärmusik – ofta med en humoristisk tvist på sitt ämne.

Men humoristisk musik – när vi inte talar om ess som Povel Ramel och liknande – är sällan rolig, vare sig som musik eller komik.

Men förr eller senare så dyker förstås ett undantag upp.

För några år sedan iscensatte tre komiker med musikaliska inslag ett storslaget projekt, att göra ett verk helt ägnat olika aspekter av personen och fenomenet Christer Pettersson (1947-2004). Nu har detta mastodontarbete resulterat i en dubbel-LP, vars release firades med ett liveframträdande på Scalateatern i Stockholm en lördagskväll i september.

Björn Ende är komiker, musiker och artist med piano som främsta instrument och en utbildning på Kungliga Musikhögskolan i bagaget. Nippe Svensk är medgrundare i gruppen Svensk Pop och skriver under namnet Nils Andersson barnböcker. Ola Aurell är vissångare och komiker (i huvudsak samtidigt).

Tillsammans är de gruppen BON. Som alltså står bakom dubbelalbumet Christer Pettersson – en svensk hustler.

Skivan är en smått hisnande blandning av trams och djupt inkännande texter, vispop, kupletter, pastischer och hiphop. Bland mycket annat.

Även om projektet såg sitt första ljus sommaren 2017 som en sån där idé som brukar må bäst av att stanna vid just en idé, så har det rena tramset utvecklats till en omfattande – och ojämn, javisst – musikalisk utforskning. Här finns exempel på hur dessa – vanligtvis ganska distanserade – humorister visar en vilja att faktiskt kliva in i karaktären de skildrar.

Låtar som Gå in på systemet och ta vad man vill ha och Sollentuna Centrum är låtar som, trots sitt humoristiska ärende också visar en förståelse och – knasigt nog – en sorts värme för objektet Chrille. ”It takes one to know one”, brukar man ju säga och det manifesteras inte enbart i låtar som Man ser ju vem som är alkoholist.

Sedan finns det ju en rad spår som är höjdpunkter bara för att de är genuint roliga. Rotebro är redan en klassiker.

Det märks inte minst denna releasekväll i källaren på Scalateatern. Eftersom det digitala albumet – med otroligt nog än fler låtar än på dubbelvinylen – redan funnits tillgängligt i omkring två år, så kan den entusiastiska publiken mer eller mindre varenda fras och sjunger glatt med i refrängerna.

Ja, även i verserna om det visar sig att artisterna själva har vaga minnen om hur texten ska vara.

En central förutsättning för att ro 34 låtar (27 på vinylen) om ett ganska apart ämne i hamn är förstås att man har förmågan att göra det. Och det är uppenbart att BON har det. Ola Aurell, Björn Ende och Nippe Svensk har alla ett (om än i varierande grad) så starkt musikaliskt driv och texterna är så genomarbetade och idérika att skivan måste ses som en milstolpe i svensk populärkultur.

Kanske inte för att genomgående vara bäst i alla avseenden, men för att den landar i sin ambition. Kanske med ett större värde än upphovsmännen själva tänkt sig.

Foto

Magnus Nilsson

Tack

Tack till Jan-Erik Nilsson

Vikingarna på Cirkus (foto: Magnus Nilsson)

Sista segertåget med Vikingarna

”And now, the end is near” sjöng Christer Sjögrens idol Frank Sinatra och nu kan man skönja slutet även för Vikingarna. Sunkit var på plats när bandet intog Cirkus för första gången på 39 år.

Gamla klassiska dansbandet Vikingarna är ute på en tvåårig avskedsturné och i söndags nådde man anrika Cirkus på Djurgården i Stockholm.

Det här är inte första gången som Vikingarna lämnar in sin avskedsansökan. Den stora finalen genomfördes 2004; och då hade man ändå haft för avsikt att sluta i flera år – men en oerhört framgångsrik karriär i Tyskland kom emellan.

Jag vet inte hur bandets medlemmar ställer sig till teorin, men jag gissar att debaclet med Nya Vikingarna 2016-2017 bör spela roll i att det blev en sista sväng på vägarna. Rimligen kan man ha tänkt att ”vi ska inte bli ihågkomna för den fadäsen i alla fall”.

Ett bra beslut i så fall. För även om många hits sjöngs in med Stefan Borsch som sångare, så är det nog Christer Sjögren och hans mullrande stämma som vi främst förknippar Vikingarna med.

Med Ragnar Dahlberg som ciceron tas publiken på Cirkus genom åren från den första LP:n Det går som en dans 5 (1973) till de sista studioalbumen i början av 2000-talet.

Vän av ordning kanske protesterar och menar att Vikingarna bildades redan i slutet av 50-talet. Då måste man ge vännen rätt, men att föregångaren The Vikings var ett renodlat rock- och popband och att det var som nykläckta Vikingarna man albumdebuterade och kom att bli det kanske mest ikoniska dansbandet i svensk historia.

Ytterligare en vän av ordning kanske undrar varför ett debutalbum får siffran fem i sin titel. Det beror på att svenska EMI – lite motvilligt – testade att presentera olika dansband i en serie av LP-skivor på sin etikett Odeon.

När turen kommit till Vikingarna så hade Bengt Palmers tagit över rodret på bolaget och meddelade helt sonika att satsningen inte slagit väl ut och att det därför inte skulle bli någon skiva för Vikingarna. Men värmlänningarna menade att man väl skulle hålla vad man lovade. Sagt och gjort; Palmers gick med på tre inspelningsdagar – varav en skulle läggas på att mixa skivan.

Bengt Palmers behövde inte ångra sig. Inte heller EMI. Faktum är att ingen behövde ångra sig det minsta – Vikingarna slog igenom omedelbart och med buller och bång.

Lite om detta berättar Jörgen Arnemar, som var gruppens gitarrist 1965-1984 och som sedan fungerat som Vikingarnas manager. Han dyker nämligen upp på scenen – delvis iklädd scenkläder i original från 70-talet – och berättar anekdoter från de första åren som dansband.

– Det var ju en himla tur att det blev en LP på Odeon, för det var ju med det löftet som jag lockade Stefan Borsch att bli sångare i bandet.

De här återblickarna ger en rolig bild av hur det gick till bakom kulisserna. Jörgen och Christer berättar om när Stefan hade bestämt sig för att sluta och Jörgen började jaga Christer – då basist i Pelles – för att ta över som sångare. Christer Sjögren var på semester och var ute och fiskade vid en sjö i skogen, långt från telefoner och andra kommunikationsmöjligheter.

– Vi kom tillbaks till min svärmors stuga och hon sa att ”den där Jörgen har ringt igen och han lät väldigt angelägen”. Jag tänkte att ”jag känner ingen Jörgen” och dessutom var jag ledig. Men okej, jag ringde upp.

– Jag hade ju varit professionell musiker i tio år redan, men på en helt annan, lägre nivå. När jag blev tillfrågad om att sjunga i Vikingarna bad jag om två dagars betänketid. Men egentligen behövdes det bara två sekunder.

Säger Christer Sjögren och greppar sitt gamla huvudinstrument och så river Vikingarna av Sail Along, Silvery Moon tillsammans med Jörgen Arnemar på gitarr.

Två timmar med återblickar och hits visar på medlemmarnas spelglädje och hur samspelta de är. Keyboardisten Erik Lihm står för flera introduktioner till låtarna och låter förnöjt meddela att ”jag tror faktiskt att ni är den bästa publiken på hela turnén”. Mot slutet är Christer Sjögren märkbart rörd av publikens gensvar.

Självklart står Christer Sjögren lite mer i centrum än någon annan en sådan här kväll. Hans mjuka basstämma ligger långt fram i ljudbilden, ibland får den hela Cirkus att vibrera. Han sjunger – precis som Hasse Carlsson i Flamingokvintetten – artikulerat och med en fantastisk inlevelse. Kalla gärna dansbandsmusiken och dess texter för banala, men kom inte och säg att Christer Sjögren inte är där; är närvarande i varenda stavelse.

Just det här bekräftas väl av att Vikingarna hade fyra fullspäckade år av spelningar i Tyskland, Österrike och Schweiz och att Christer Sjögren sjöng alla bandets låtar på tyska. Utan att från början kunna ett ord tyska. Han såg till att lära sig och att sätta låtarna, förstås.

Det känns bra att ha fått se och uppleva Vikingarna innan de lägger av. Ändå visar spelningen på Cirkus, tycker jag, något av den begränsning som det innebär att vara ett dansband och spela inför en sittande publik. Vikingarna är ju ett bruksband, deras musik är menad att spelas till dans. Och i och med att bandet slog igenom med – och delvis kan sägas vara medskapare till – den stil som grovt förenklat kan kallas ”ambulansbas”, så är det klart att det är den musiken man spelar. Men det blir inte en så bred palett. Ordinarie set avslutas med ett Elvis Presley-medley; något som jag tycker pekar på andra möjligheter. Släpp de här musikerna fria, förbi det strikta dansbandsformatet och du får en helt annan upplevelse.

Det hade jag velat se och höra mer av.

Nåväl, det är en randanmärkning. Det var trots allt en underbar upplevelse att få se ”riktiga” Vikingarna avsluta sin långa karriär. På värdigast möjliga sätt.

Vikingarna på Cirkus den 4 september 2022

Foto

Magnus Nilsson

Lena Junoff - för bra för att vara sann

Lena Junoff – Precis, för bra för att vara sann

Äntligen kommer en rimligt heltäckande biografi om Lena Junoff, primadonnan från Hisingen. Linus Kuhlin har kommit henne så nära som man kan tänkas komma.

Lagom till att Lena Junoff fyller 80 år – hon föddes den 16 maj 1942 – släpper Pug Förlag en matig biografi signerad Linus Kuhlin. Linus har tidigare skrivit biografiska böcker om Killinggänget och rockgruppen Kent, men här har han fått ett ämne som kräver en helt annan kaliber. Att ge sig i kast med att skildra Lena Junoffs brokiga förflutna verkar vara ett riktigt kamikazeprojekt – fråga Bo Sjökvist och Bengt Löfgren!

Lena Junoff var under 60-talet en ”it girl” i både Sverige och framförallt den tyskspråkiga kontinenten. Hon gjorde en handfull singlar, sjöng med både jazz- och poporkestrar och hade ett aningen skandalartat rykte omkring sig. Hon var dessutom under en tid sångerska hos Duke Ellington – något hon aldrig varit sen att påpeka (för övrigt fullt rimligt).

Men något hände. Eller snarast – det hände ingenting. Lenas karriär rann ut i sanden innan den ens hade kommit igång på allvar. Till delar berodde det nog på dåliga rådgivare och otillräcklig uppbackning. I Linus Kuhlins bok blir det också uppenbart att Lena många gånger stått i vägen för sig själv.

I början av 70-talet gör hon ett illa anonymiserat inhopp hos Johnny Bode och dennes LP Bordellmammas dotter – 10 sexiga schlager-sånger. Det inverkar kanske också menligt på Lenas karriär, men vid den tiden hade hennes stjärna ändå dalat betänkligt.

De flesta ögonvittnen i boken beskriver Lena Junoff som en besvärlig människa. Hon tar för sig, hon pratar för mycket, hon skarvar sina berättelser, hon är utlevande, hon tjatar hål i huvudet på sin omgivning osv. Det här låter ärligt talat som en ”kulturman”, men eftersom det handlar om en kvinnlig artist så fungerade det dåligt på 60-talet (och kanske även i våra dagar).

I rättvisans namn ska det påpekas att Lena också framstår som en omtänksam person i boken. Till exempel poängterar hon flera gånger under de många timmarnas samtal, att det är hennes berättelse – men Linus Kuhlins bok. Han får bestämma över den.

Som sagt, Lena Junoff är omvittnat bra på att hålla låda och köra sina stående stories. De finns med i boken, men här finns också luckorna – Linus Kuhlin har verkligen ansträngt sig för att få Lena att prata om det som hon inte självmant berättar. För mellan perioden med Hep Stars och Duke Ellington och 80-årsdagen finns det ju ganska mycket liv, som förstås bör finnas med i en biografi.

Linus Kuhlin erkänner utan omsvep, att För bra för att vara sann – Lena Junoffs osannolika liv och karriär till syvende och sist ändå är Lena Junoffs bok. Det hon inte vill prata om, det finns inte med. Och det är Lenas minnesbild som är utgångspunkt; det är en tydlig premiss och en av bokens stora styrkor – den är lojal med Lena Junoff och hennes bild av sitt liv och sin omgivning. Och är oftast tydlig med vilka minnen som skulle kunna ifrågasättas.

En ytterst träffsäker strof ur boken:

Detta är en väldigt typisk Lena Junoff-anekdot. Den är väldigt associativ, innehåller flera prominenta personer och är svår att kolla upp.

Linus Kuhlin i För bra för att vara sann

Efter radiodokumentären Primadonnan från Hisingen och den självbiografiska kokboken i serieform (!) med samma namn har Lena Junoff fått en oväntad nystart som artist. Tillsammans med Hanna Chawki spelar hon experimentell musik i bandet Cosmic Ellington Girls. Detta är en intressant del av boken, inte minst därför att det här blir tydligt på vilket sätt det är besvärligt att ha med Lena Junoff att göra.

Boken bygger inte enbart på intervjuer med Lena Junoff. Linus Kuhlin har också pratat med Claes af Geijerstam, Hanna Chawki, Lillemor Dahlqvist, Little Gerhard, Svenne Hedlund, Therese Myrhed, Janne Schaffer, Hans Sidén, Bo Sjökvist, Peter Winses och ett antal personer som önskat vara anonyma.

Äntligen kom den! Nu finns det en rimligt heltäckande biografi över fenomenet Lena Junoff. Linus Kuhlin konstaterar själv att den behövde skrivas, att Lenas osannolika historia behövde sättas samman till en läsbar helhet och bevaras. Jag tycker att den är mycket lyckad; här finns både de kända skrönorna berättade på Lenas oefterhärmliga sätt samt många detaljer och en rad tidigare okända saker – sådant som Lena inte självmant velat prata om. Lena Junoff i helfigur, helt enkelt.

Dessutom har jag nu fått veta att Lena Junoff uppträtt tillsammans med Hazy Osterwald! Bara en sån sak!

Köp boken om Lena Junoff – få 20% rabatt

Du som följer Sunkit och gillar Lena Junoff kan beställa boken För bra för att vara sann av Linus Kuhlin direkt från förlaget och få 20% rabatt.

Ange rabattkoden SUNKIT när du beställer

Erbjudandet gäller enbart vid beställning från Pug Förlag.

Magnus Uggla och hans bok och show Johnny The Fucker

Ingenting är lagom med Magnus Uggla som Johnny The Fucker

Först förnedrad, sedan full av kaxigt hopp, sedan förnedrad igen. Med Magnus Uggla i Melodifestivalen 1979 var ingenting lagom. Nu berättar han vad som hände i en bok och en show.

Det skulle kunna ha varit ett litet fiasko, som blåst över och lämnats därhän i den svenska musikhistorien. Men Magnus Uggla vänder inte blad, han skriver en hel bok om när han själv kom sist i Melodifestivalen. Och till råga på allt har han gjort show av boken.

I somras debuterade Magnus Uggla som romanförfattare. Nu är kanske inte Johnny The Fucker – baserat på en ganska sann historia (Norstedts) helt och hållet en roman. Egentligen berättar Magnus Uggla historien om vad som, i hans ögon och minne, hände under några veckor innan, under och efter den svenska Melodifestivalen 1979; den gången han själv deltog och kom sist. In i minsta detalj; sällan förskönande för vare sig honom själv eller de personer – de flesta lätt maskerade med lätt förvrängda namn – som han skildrar.

Bakgrunden till dessa händelser är att Magnus Uggla slagit igenom med buller och bång, uppvisat ett synnerligen starkt självskadebeteende genom att vända den nyvunna masspubliken ryggen och släppt ett album och genomfört en turné som båda blivit dunderfiasko. Både skivbolag och management ser ett deltagande i Melodifestivalen som ett fullt godtagbart nästa steg. Det, eller att börja pendla med coverband på ålandsbåtarna.

Uggla är verkligen inte av samma åsikt. Men finner sig i situationen, då det visar sig att han sitter på ett kontrakt som gör honom ekonomiskt ansvarig för sommarturnéns tomma arenor.

Nu följer en rad dråpliga och sanslösa situationer, skildrade i ett rappt tempo som gör att man gärna sträckläser Johnny The Fucker – baserat på en ganska sann historia. Det bör understrykas att Uggla, förstås, har ordets och berättelsens gåva – men också att han skriver väldigt bra. I några passager dyker han ned för länge och för djupt i detaljer (tycker jag), men överlag är det bestående intrycket… Magnus Uggla är verkligen hemma som författare.

Sedan boken kom ut har Magnus Uggla också uppträtt med bokens tema och titel som monolog. Pandemin har gjort det svårt att få kontinuitet i speldatumen, samtidigt som det tidigt blev en publiksuccé – de gånger man lyckades spela showen. Nu går Johnny The Fucker stadigt på Rival i Stockholm, inför fulla hus, och ikväll hade jag glädjen att se den.

Magnus Uggla gör lustigt nog ofta ett nervöst intryck som scenpersonlighet, trots alla år som artist. Även ikväll är inledningen lite stel och kantig. Det kan i och för sig bero på att många år som rockartist gjort Uggla van med att spela gentemot ett gensvar, men samtidigt skämtar han på publikens bekostnad på ett sätt som lätt gör densamma osäker – är det okej att sjunga med, skrattar jag på rätt ställe nu?

Nåväl, det där ger sig med tiden och ju mer uppvärmd Magnus Uggla blir, desto bättre blir flytet i repliker och publikkontakt. Och gensvaret kommer.

Även som show är Johnny The Fucker rik på detaljer. Men Magnus Uggla har också valt bort mycket från boken, även saker som känts viktiga, som berört. Och det fungerar väldigt bra. Istället för att vara sann mot boken har scenversionen koncentrerats kring en röd tråd. Det har blivit en hanterlig helhet som håller för formatet en och en halv timmes underhållning.

Får man välja någon favorit ur showen, så är det ändå när Magnus Uggla sjunger och spelar piano. Hans röst är fenomenal. Utan annat komp, utan de stora scenernas gester är han i sitt esse. Eller i ett av sina essen, får man väl säga, nu när han klivit fram som romanförfattare.

Foto

Norstedts

Musikal om Noice (foto: Magnus Nilsson)

Noice – från tonårsdrömmar till rockmusikal

Det går inte att passera Noice när man pratar om svensk populärmusik. Den unga gruppen var stjärnor en mycket kort period, men de gjorde avtryck. Nu har deras historia blivit musikal.

Popgruppen Noice bildades 1977 i Gustavsberg öster om Stockholm. Medlemmarna var alla i tonåren och deras drömmar om rockstjärneliv skulle snart komma att uppfyllas. De debuterade med albumet Tonårsdrömmar 1979, gjorde braksuccé efter att ha medverkat i teveprogrammet Måndagsbörsen 1980 och får väl sägas ha upplösts i slutet av året därpå.

Noice hade alltså en kort tid i rampljuset. Musikbranschen tuggade glupskt i sig de nyblivna stjärnorna och spottade ut dem med samma bekymmerslösa min. Sångaren Hasse Carlsson beskrev sig som slut redan som nittonåring. Han skulle bli 37, keyboardisten Freddie Hansson blev 38.

Utöver det musikaliska avtryck som gruppen gjort, så finns det ju definitivt en historia att berätta här. Och det budskapet har hittat hem. Under året har jag läst flera biografier med beröring på bandet – Från Noice till nu av gruppens basist Peo Thyrén, Tonårsdrömmar – Noice, Hasse och jag av Pernilla Gillback och Bedårande barn av sin tid – historien om Noice av David Bogerius.

Oavsett vad man tycker om gruppens musik, så är det lätt att fatta tycke och sympati för det här kompisgänget som drömmer sina stora drömmar i trummisens garage och som når ända fram till målet tidigare än vad som är bra för någon av dem.

Nu har historien om Noice blivit musikal. Till och med rockmusikal.

Mitt eget intresse för ämnet är fokuserat kring det biografiska; hur de här ungarna från Gustavsberg satsade allt på musiken och hur bra och illa det sedan gick. Och så fort allting hände.

Döm om min glada förvåning, när det är musiken som sticker ut i NoIcE Rockmusikalen.

Ensemblen är tajt, all musik framförs live (på och bakom scenen) och framförallt de tidiga låtarna håller än. Man behöver inte vara ett nostalgiskt fan från tiden det begav sig (som många i publiken är) för att konstatera – Noice var ett band med starka låtar och stark utstrålning.

Men om musiken vinner i musikalen, så är det musikdramatiska i musikalen lite fattigare.

Det börjar bra. Autentiska bilder från de första åren projiceras i bakgrunden och ackompanjerar känslan av framåtrörelse – här kommer det att hända grejer. Historien följer de biografier som nämnts ovan och det är en klassisk saga om drömmar som lockar, slår in och slår fel.

Men de där jobbigare bitarna blir lämnade åt sitt öde. Kanske skaparna bakom NoIcE Rockmusikalen valt att lägga krutet på det roliga och trevliga för att inte förstöra kvällen för oss som tagit oss till Cirkus en måndag i mellandagarna? Det känns ändå märkligt att gå förbi det faktum att två av medlemmarna i vad som kan beskrivas som ett tidigt exempel på pojkband redan i unga år förlorade sig till drogerna, och tidigt dog som en effekt av det.

Kanske Hasse Carlssons person hade behövt en extra stund i manusverkstaden? Den som ser det berömda inslaget i Måndagsbörsen ser ju att Hasse var en talang i en egen klass, att hans utstrålning var helt och hållet elektrisk.

Noice slår igenom i Måndagsbörsen i svensk television 1980.

Men. Ändå. Fram till att det börjar gå utför med Noice, så är musikalen om bandet övertygande, underhållande och faktiskt rolig.

Och, som sagt, musiken sticker ut. Jag hade inte räknat med att få gåshud av den här föreställningen.

Christer Sjögren i Den svenska dansbandshistorien på SVT

Den svenska dansbandshistorien – äntligen en dokumentär om dansband

Nu rullar Sveriges Television retroaktivt ut röda mattan för de svenska dansbanden. Den svenska dansbandshistorien är en fullmatad – och efterlängtad – teveserie.

Med start den 14 oktober 2020 visar Sveriges Television en dokumentärserie om den svenska dansbandskulturen. Serien har det tydliga och bekväma namnet Den svenska dansbandshistorien. Sunkit har smygtittat på seriens två första delar, som hinner avhandla den svenska dansbandskulturens guldålder. Här finns genrens uppgång och, åtminstone tillfälliga, fall.

Allt skildras av de musiker och producenter som själva var med, med betoning på de stora namnen. Vi får möta bland andra Flamingokvintetten, Max Fenders, Bert Karlsson, Christer Sjögren, Birgitta Wollgård, Thorleifs, Lasse Stefanz, Mikael Wiehe, Kikki Danielsson och Stefan Borsch.

Det är fascinerande att höra gräddan av dåtidens storheter blicka tillbaka och berätta om både höjdpunkter och djupa dalar. Och än mer fascinerande är att man lyckats gräva fram så mycket filmat material från tiden! Här finns klipp med band som kliver ur bussar, bär sin utrustning, spelar i folkparker av alla storlekar… Idag har alla en filmkamera i fickan, men på 70-talet!? Fantastiskt roligt att få se.

Programserien följer musikdokumentärens klassiska upplägg. Den kronologiska historieskrivningen förs fram genom klipp och intervjuer, strösslade med att någon har ett horn i sidan till någon, en annan försvarar sig med andra minnesbilder osv.

Parentes sagt, så får Mikael Wiehe representera musikrörelsens motstånd mot den kommersiella musiken, men berör också bandkompisen Björn Afzelius stora popularitet som låtskrivare hos just dansbanden och dess publik.

Den som har ett osedvanligt nördigt intresse för ämnet dansband på 70-talet hade förstås velat se och höra än mer. Framförallt hade jag önskat att man ägnade mer tid åt den musik som spelas. Dansbandskulturen var ett format som gav popband möjlighet att försörja sig som musiker, det är en sanning. Men merparten av 70-talets dansband präglas också av en enorm spelglädje. Max Fenders i Nygammalt 1975 hade kunnat vara från en rockklubb i vår tid (låt vara i ett lite förvridet parallellt universum). Det hade varit roligt att få dyka något lite djupare i den musikaliska aspekten, men man kanske kan hoppas på en uppföljare?

Det ska sägas, att detta ändå får bli en randanmärkning. Den svenska dansbandshistorien är en programserie som är precis vad den utger sig för att vara. Det dokumentära berättandet känns gediget och proffsigt och serien är snyggt filmad.

Just det här med musiken väcker tanken att 70-talets dansbandskultur kanske har en möjlig publik även i nya generationer. Tiden har nött ut vad som är coolt eller töntigt och idag skulle man kunna betrakta dansbanden ur ett helt nytt perspektiv.

Banden består av entusiaster, musiken känns genuin och utseendet är utflippat (även om det är en efterkonstruktion att det enbart var av skattemässiga skäl som de såg ut som de gjorde). Självklart kan det vara intressant för den tjugoåring som idag gräver i skivbackarna i jakt på musik som ligger utanför allfarvägarna.

Eller för att citera en långhårig yngling från tiden, saxat ur avsnitt ett:

– Man går ju inte hem och sätter sig och hör på Bach eller Beethoven och såna där grejer.
Vad lyssnar du på hemma då?
– Flamingo.

Foto

Bilden på Christer Sjögren är tagen av Peter Lindgren/SVT. Alla rättigheter tillhör Sveriges Television.

Clara Gustavsson introducerar Säg det i toner på Filmhuset i Stockholm (foto: Magnus Nilsson)

Säg det i toner med Clara Gustavsson

En film som var stum när den kom 1929, men som lanserades som ljudfilm. Säg det i toner var Sveriges första tonfilm och Clara Gustavsson har återskapat musik och ljudeffekter på Cinemateket i Stockholm.

I 1920-talets sista, skälvande dagar nådde svensk film en intressant brytpunkt. Att framtiden stavades ljudfilm var ställt utom all tvekan, men samtidigt saknades de tekniska förutsättningarna för att lämna stumfilmen bakom sig. Både in- och uppspelning var svår att få till i Sverige. Och biografsalongerna var knappast utrustade för synkroniserad bild med ljud.

Det är i denna tid som begreppet tonfilm föds. Edvin Adolphson (1893-1979) och Julius Jaenzon (1885-1961) regisserade och skrev manus till den film som anses vara den första svenska ljudfilmen, men som kanske mer egentligt var en stumfilm med musik och ljudeffekter. Alltså en tonfilm.

Ljudspåret har med tiden gått förlorat, och det är säkert en anledning till att filmen sällan visas. Men förteckningen över vilken musik som spelades finns bevarad – och den har inte lämnat vokalisten Clara Gustavsson någon ro. Under lång tid har hon verkat för att iscensätta Säg det i toner med originalets musik och ljudeffekter, framförda live. Den 26 september 2017 blev det äntligen verklighet på Filmhuset i Stockholm.

Med musikerna Charlie Malmberg, Jens Waltin och Johannes Harg framförde Clara Gustavsson – tillsammans under namnet Den odödliga teatern – tidens örhängen, melodramatisk pianomusik, ljudeffekter och annan form av ackompanjemang med stor lyhördhet för filmens känsla och handling.

Filmen i sig är oväntat rapp och rolig. Håkan Vestergren har här sin första huvudroll på vita duken, en ung man av folket som strävar på som spårvagnskonduktör – men drömmer om att kunna försörja sig som schlagerkompositör. Slumpen för honom samman med KTH-studenten Lisa, spelad av Elisabeth Frisk (1909-1986), från de fina villorna på Djurgården – men detta visar sig vara ett alltför omaka par. Inte minst skvallras det på stan, något som påminner om hur starkt klassamhälle vi hade mellan världskrigen.

I övrigt bör det påpekas att Stina Berg (1869-1930) gör en fenomenal insats som huvudrollens mor.

Sammantaget en mycket trevlig upplevelse på Cinemateket. En hyllning till filmens ungdom, som skickligt hittade rätt ton i både dåtid och nutid. Ett uppträdande som hände här och nu – och bara då – och gav liv åt en film som hade premiär för nästan 90 år sedan.

Länkar

Ulla Billquist (foto: Gunnar Hahn)

När molnen skingras skildrar det komplexa hos Ulla Billquist

Hon var den största schlagerartisten i Sverige under andra världskriget. Ändå blev det bara notiser av hennes plötsliga död. 70 år senare kommer filmen När molnen skingras, som försöker sprida ljus över Ulla Billquists komplexa liv och död.

Ulla Billquist (1907-1946) är i vår tid mest känd för sitt stora paradnummer, beredskapstidens signaturmelodi – Min soldat med text och musik av Nils Perne (1905-1965). Men den CD-box, Den kompletta Ulla Billquist (Vax Records) som gavs ut för några år sedan vittnar om en väldigt produktiv artist. Här finns Ulla Billquists samlade inspelningar – 432 spår fördelade över 17 skivor!

Det är värt att nämna i sammanhanget att Ulla Billquist inte blev äldre än 38 år.

I dagarna har filmaren Lasse Zackrisson premiär på en biografisk film om Ulla Billquist. Centralt i filmen, och Ulla Billquists liv, är huvudpersonens dubbelnatur – och de relativt mystiska omständigheterna kring hennes död.

Ulla Billquist tycks ha lidit av dåligt självförtroende. Samtidigt rymde hon från föräldrahemmet, gifte sig i hemlighet med en skådespelare och tog sig spikrakt framåt som artist. Visserligen uppbackad först av svågern Thor Modéen och senare av revykungen Ernst Rolf, men målmedvetenheten verkar ha varit hennes egen.

Hon var också en pliktmänniska, som aldrig missade ett avtalat engagemang (och det kunde vara flera stycken om dagen). Samtidigt levde hon ett annat liv vid sidan av den präktiga fasaden och sina tre äktenskap. Ulla Billquist umgicks helst utanför familjen och höll sin homosexualitet hemlig. (Man ska minnas att homosexualitet vid den här tiden var straffbart.)

Filmen När molnen skingras – en dokumentär om Ulla Billquist skildrar de slitningar som omgivningen utstod. Och filmens främsta styrka, tycker jag, är att den rymmer flera röster. Filmer som handlar om döda idoler brukar annars hålla en bestämd linje – och gärna skildra stjärnan som alltigenom god; omvärlden snål och oförstående. I filmen är det till exempel Robert Hahn, son till siste maken (Gunnar Hahn), som rimligen kunde ha anledningar att ta den betrampade faderns parti, som visar stor empati med Ulla Billquist och tar henne i försvar. Det förekommer också en diskussion om huruvida Ulla Billquist var grundlurad av sitt skivbolag – eller riktigt bra betald.

Det är skönt att se en biografisk film som tillåter att de medverkandes minnesbilder och synpunkter får stå fria.

Ulla Billquist tog sitt liv den 6 juli 1946. Sveriges främsta schlagerartist hittades på köksgolvet två dagar senare, med gasen påslagen och – en huvudkudde bredvid den hon själv låg på.

De möjligen mystiska omständigheterna kring självmordet har gett upphov till många spekulationer. Ulla Billquists närmaste vän, Brita Conradson, lät sig intervjuas av Lasse Zackrisson före sin död – hennes repliker framförs briljant av skådespelaren Margaretha Byström – och hon visste besked. Men bunden av ett löfte om tystnad berättar hon aldrig vad som egentligen hände. Och inte heller vem som var Ulla Billquists stora kärlek.

Men det kan också kvitta, När molnen skingras har en annan berättelse att berätta. Om en människa som sannolikt hade det svårt i sitt inre – av trycket från omvärlden och samtiden. Och som i ganska hög grad var svår mot sin omgivning, åtminstone under perioder.

Och som var en fantastisk schlagerartist.

Film: När molnen skingras – en dokumentär om Ulla Billquist
Regi: Lasse Zackrisson
Foto: Lars Granstrand och Hans-Åke Lerin
Medverkande: Alice Babs, Margaretha Byström, Staffan Göthe, Margareta Perby, Robert Hahn, Göran Söderström med flera.
Längd: 87 minuter.

Dengue Fever på Kägelbanan i Stockholm 2015 (foto: Magnus Nilsson)

Dengue Fever bygger nytt och eget med djupa rötter i 60-talets Kambodja

Kan man förena amerikansk indierock med musikarkeologiska utgrävningar i det kambodjanska 60-talet? Klart man kan det, och Dengue Fever visar att man kan bygga nytt och eget på annans grund. I tisdags spelade de på Kägelbanan i Stockholm.

Under 60-talet och början av 70-talet var amerikansk populärmusik – förstås – en stor sak på barer och dansställen i Kambodja. Lite på samma sätt som Svensktoppen fylldes av angloamerikanska hits i svensk översättning var det här amerikanska och brittiska original som fick kambodjansk språkdräkt. Men de kambodjanska skivartisterna hade en mer avslappnad syn på upphovsrätt och att vara originalen trogen.

Det är det som gör den kambodjanska popen från den här tiden så speciell. Det är en vildsint blandning av traditionellt och nytt, kambodjanskt och amerikanskt, rock och schlager. Efter att de röda khmererna tagit makten och styrt landet under den senare hälften av 70-talet, så var spåren av den här kulturen i det närmaste utraderade.

Det var inte förrän samlingsskivan Cambodia Rocks kom 1994 som den tidiga kambodjanska rocken nådde ny uppmärksamhet, då främst i kretsar som samlade på garagerock eller exotica. Det här var ju långt före webben blev en dominerande plattform för att dela musik och musik som idag kan uppfattas som lite udda, uppfattades då som väldigt udda. Och var ofta väldigt svår att få tag på.

Och för att tala om något som uppfattas udda, så är Dengue Fever ett amerikanskt band som plockat upp den tidiga kambodjanska rocken, blandat den med ett skönt amerikanskt psykedeliskt groove och plockat in en kambodjansk karaokesångerska. Bandet bildades 2001 och debuterade på skiva med ett omtalat, självbetitlat album 2003.

Tisdagen den 13 oktober 2015 stod man på Kägelbanan på Södra Teatern i Stockholm. Bandet brukar bestå av sex medlemmar, men verkar turnera med enbart fyra – med sångerskan Chhom Nimol och gitarristen Zac Holtzman i spetsen.

Personligen har jag aldrig sett bandet live, men följt dem på skiva sedan debuten. Jag hade en diffus och löst grundad tro att bandet skulle vara mer akademiskt, mer troget originalmusiken, än som visade sig vara fallet. Och det är bara en fördel. Dengue Fever har en nördig fingertoppskänsla för det kambodjanska 60-talet, men de gör något med influenserna och är helt och hållet ett bra band i sin egen rätt.

En riktigt bra och rolig konsert, med en generöst tilltagen låtlista:

  1. Girl From The North
  2. Shave Your Beard
  3. New Year’s Eve
  4. No Sudden Moves
  5. Hold My Hips
  6. Tokay
  7. Rom Say Sok
  8. Uku
  9. Pow Pow
  10. Tiger Phone Card
  11. Sober Driver
  12. Only A Friend
  13. Cement Slippers
  14. One Thousand Tears Of A Tarantula
  15. Sni Bong (extranummer)
  16. Mr. Orange (extranummer)

Länkar

Sida 1 av 2

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén