Magnus Ny-Magnum Nilsson och Burt von Bolton på Sunkit (foto: Casper Hedberg)

Etikett: Dansband Sida 1 av 4

Sten Carlsson och Salta Mandlar

Sten Carlsson – saltaste mandeln i stan

Sten Carlsson var frontman i dansbandet Sten Carlsson & Salta Mandlar, ett band som var ett av våra främsta under 70-talet. Dags att rikta ljuset mot den saltaste mandeln i stan.

Sten Carlsson & Salta Mandlar var ett dansband från Stockholm. De var under 1970-talet ett av de främsta i sin genre och turnerade ständigt i folkparkerna och uppträde på dansbanor landet över. Trots detta är det idag blekt med information om bandet och det får nog sägas att Salta Mandlar är orättvist bortglömda. Sten Carlsson och hans Salta Mandlar var nämligen inte bara ett av våra främsta dansband, det var också ett av de bästa. Helt i klass med till exempel Schytts.

Videoklipp: Klappa gärna takten med Sten Carlsson & Salta Mandlar

Ska vi börja från början så steg Sten Carlsson först fram som soloartist. Det finns en rad singlar från sent 1960-tal och ett helt album, där en skägglös (han hade senare olika varianter på mustasch och/eller oboyskägg) Sten Carlsson agerar schlagersångare. Han debuterade 1968 på Amigo med singeln Ta en liten sång och därefter följde en rad singlar – främst försvenskningar av utländska listlåtar – på samma bolag. De här soloplattorna går, med rätta, för ganska höga pengar på andrahandsmarknaden.

Sista singeln på Amigo kom 1971. Men 1973 dyker Stene upp igen, nu som sångare och frontfigur i Sten Carlsson & Salta Mandlar. Sten Carlsson var svåger med trummisen Raimo Lähdesmäki och basisten Lasse Ström. De hade pratat om att starta ett dansband tillsammans, efter lite funderingar kring bandnamn – bland annat var Friska fläktar på tal – så blev bandet ett faktum och skivkontrakt skrevs på med Moondisc. Senare i karriären låg bandet på Toniton och T-Bone.

Här har vi kanske lite av förklaringen till varför Sten Carlsson & Salta Mandlar inte är omtalade idag – och inte ens finns att streama på Spotify och liknande plattformar. Bolag som Moondisc, Toniton och T-Bone hade alla lite oklara ägarförhållanden, lite oklar syn på rättigheter och det är senare lite oklart vem som ärvde vem och vem som äger det inspelade materialet. Om man får tro ryktena.

Men det är inget fel på de inspelningar som gjordes – med en producent som Bo Waldersten, medverkande som Anders Henriksson (1945-2016) och Sveriges Radios Symfoniorkester. Kärnan i bandet var trion svågrar, men i övrigt kunde medlemmarna växla. Ett tag var Ulf Lännerholm (1945-1987) gitarrist i gruppen.

Under gruppens aktiva år var de ute på vägarna i princip helt och hållet på heltid. De hade hits på listorna; där Hörru Rut stack ut som etta på Svensktoppen 1973. Låten hette i original Freedom Come, Freedom Go och var en hit med The Fortunes 1971. Väldigt många av gruppens låtar var annars originalverk skrivna av Sten Carlssons hustru, Monica Carlsson, och Pär Björck, under den här tiden medlem i Polarna & Jörgen Edman. Monica och Pär var ett mycket flitigt och framgångsrikt låtskrivarpar i den svenska dansbandssvängen.

Trots lite gråskaliga skivbolag, så ska man komma ihåg att Sten Carlsson & Salta Mandlar sålde guld på flera av sina album.

Videoklipp: Börja motionera med Sten Carlsson & Salta Mandlar

Sedan gick det ganska snabbt utför för bandet. Den sista ”ordinarie” skivan kom 1978. Sten Carlsson gav sedan ut soloplattan Spelaren, med en kraftig slagsida åt countrymusik och lite oväntat kom det en singel under namnet Sten Carlsson & Salta Mandlar så sent som 1985 på etiketten Viking. Ytterligare något senare finns det orkesterkort med ”mogenbandet” Sten Carlssons – med undertitlen f.d. Salta Mandlar, men mig veterligen gav man inte ut några skivor i den konstellationen.

Vad vet vi om Sten Carlsson? Besvärande lite, med tanke på hans talang och gärning. Men han bör ha varit uppvuxen i Vaxholm, där han startade bandet Willy and The Fellows i tonåren. Han jobbade på Försäkringskassan i unga år, men blev som konstaterats ganska tidigt i livet yrkesmusiker. Även efter tiden med Salta Mandlar var han aktiv som musiker, inte minst genom att uppträda på äldreboenden och liknande. Han lär ha gått under smeknamnet ”Roslagens Frank Sinatra”.

Sten Carlsson gick bort 2014, endast 71 år gammal.

För oss som hängt över skivbackar med gamla vinyler, så har det ju länge varit ett känt faktum att Salta Mandlar var ett av de bättre dansbanden och – inte minst – att Sten ”Stene” Carlsson var en karismatisk och närvarande sångare. Som dessutom – det är ganska uppenbart oavsett tycke och smak – hade utseendet och utstrålningen på sin sida. Det är dags att vi i Sverige vårdar hans minne och lyfter fram de låtar som Sten Carlsson & Salta Mandlar gjorde.

Och hur var det med familjen? Monica Carlsson skrev som sagt många av låtarna – och inte bara till Salta Mandlar – men om man får tro dödsrunan efter Stene, så bör paret ha skilt sig någonstans på vägen. (Uppdatering: Monica Carlsson gick bort före Sten. Se kommentar på denna artikel.) Men i äktenskapet föddes i alla fall Carina Carlsson (född 1967). Hon var redan i tonåren en uppmärksammad artist, medverkade i flera teveproduktioner som skådespelare och framträdde i Melodifestivalen 1994. Många minns henne som ett av ”barnen” i teveserien Solstollarna, en medverkan som kanske kan beskrivas som en förtjänst eller förbannelse. Hursomhelst så måste man nog säga att Carina gått i pappas fotspår och inte alls fått den uppmärksamhet som hon förtjänat.

Har du egna minnen av Sten Carlsson och Salta Mandlar? Kommentera gärna!

Flamingokvintetten i Norrköping (foto: Magnus Nilsson)

Sista färden med Flamingokvintetten

Efter mer än sextio år tillsammans kör Flamingokvintetten in turnébussen i garaget för alltid. Och man tar avsked med besked.

Flamingokvintetten bildades i Partille 1960 av Hasse Carlsson, Gunnar Karlsson, Bjarne Lundqvist, Dennis Janebrink och Calle Nilsson. Mer än sextio år senare är Hasse och Dennis kvar och kuskar konserthusen i södra Sverige runt på bandets avskedsturné.

Och det gör man med stor värdighet.

Egentligen var tanken att avskedsturnén skulle sammanfalla med bandets 60-årsjubileum (!), men det kom en pandemi emellan och den sista färden med gänget fick dröja ett par år. Men att ytterligare tid lagts till på Flamingokvintettens karriär märks inte det minsta.

I Flygeln, ett annex till Louis De Geer Konsert & Kongress i Norrköping, gör Flamingokvintetten en generöst tilltagen final. I första set möter vi ett sittande band, med fokus på Flamingos tidiga år – 60-talets vurm för svenska versioner av dåtidens populära crooner-hits. För att hinna med så många örhängen som möjligt kör man också en hel del medleyn.

Hasse Carlsson låter som han alltid har gjort och missar inte en enda textrad. Dennis Janebrink stilar sig med femsträngad bas och verkar hur avspänd som helst.

Dagens uppsättning består, utöver nämnda Hasse och Dennis, av Stefan Kardebratt på keyboard och gitarr, Douglas Möller på gitarr och blott 60-årige ynglingen Ulf Georgsson på trummor.

Douglas Möller? Precis, den Douglas Möller som spelat i The Spotnicks. Han har varit en del av Flamingokvintetten sedan 2008 och är ett riktigt vasst tillskott till bandets ljudbild. Han har en delikat spelstil och ett utsökt arbete med sin tremolo – aldrig för mycket eller för lite. Dessutom – vilket minspel och vilken spelglädje!

I andra akten har grabbarna rest sig upp och repertoaren vilar tungt i det framgångsrika sjuttiotalet. Trots att man spelar inför en sittande publik svänger det bra och det märks att musiken fortfarande är fylld av glädje – också för de som står på scen.

Självklart är Flamingokvintetten proffsiga, något annat är väl inte att vänta av ett band som försörjt sig som musiker i mer än 60 år. Men det bör sägas, att en sån sak som stämsången sitter som en smäck – långt över vad man behöver för att passera som ett habilt dansband. Det är ingen slump att Flamingokvintetten finns med bland de främsta dansbanden genom alla tider.

Flamingokvintetten matar på med evergreen efter evergreen – givetvis finns klassiska Sjätte september med på repertoaren. Ändå skulle man kunna hållit på i flera timmar för att ha en rimlig chans att representera alla de låtar som är värda att spela. Inte minst tycker jag att mycket av gruppens senare material håller hög klass.

Mellansnacket hade också kunnat innehålla fler nedslag i bandets långa historia (och kanske några göteborgska vitsar färre), men det är inte mycket att klaga på under denna fenomenalt genomförda afton.

I skrivande stund är det några orter kvar på Flamingokvintettens avskedsturné. Passa på att se och höra dem medan tid finns!

Foto

Burt von Bolton och Magnus Nilsson

Dansbandens dag

Vad är Dansbandens dag?

Det finns en temadag för snart sagt allting, och det var väl bara en tidsfråga innan dansbandskulturen skulle få en egen. Första söndagen i september infaller Dansbandens dag.

Initiativet till Dansbandens dag togs i början av 2000-talet av nöjesparken Liseberg i Göteborg. Åtminstone var det där allt startade. Från 2004 har det på Liseberg samlats en rad framträdande dansband som under en hel dag bjuder på skön musik för en danssugen publik.

Efterhand har fenomenet spridits runtom i landet och de lokala tolkningarna av vad temadagen ska rymma är brokiga. Men klart är ändå detta: Dansbandens dag genomförs den första söndagen i september varje år.

I samband med Dansbandens dag 2020 ombads Sunkits Magnus ”Ny-Magnum” Nilsson (alltså jag som skriver detta) att berätta om fenomenet dansband i TV4.

Magnus Nilsson från Sunkit pratar dansband och dansbandskultur i TV4

Givetvis ligger tyngdpunkten på dansbandens gyllene epok under 1970-talets, när vi på Sunkit får breda ut texten i TV. Men Dansbandens dag är ett fenomen som omfattar dansband och dansbandskulturen som helhet.

Nu väntar vi bara på att Dansbandens dag ska sammanfalla med Internationella Sjätte September-dagen.

Foto

Skärmdump från intervjun i TV4 samt Thom Milkovic, Unsplash.

Christer Sjögren i Den svenska dansbandshistorien på SVT

Den svenska dansbandshistorien – äntligen en dokumentär om dansband

Nu rullar Sveriges Television retroaktivt ut röda mattan för de svenska dansbanden. Den svenska dansbandshistorien är en fullmatad – och efterlängtad – teveserie.

Med start den 14 oktober 2020 visar Sveriges Television en dokumentärserie om den svenska dansbandskulturen. Serien har det tydliga och bekväma namnet Den svenska dansbandshistorien. Sunkit har smygtittat på seriens två första delar, som hinner avhandla den svenska dansbandskulturens guldålder. Här finns genrens uppgång och, åtminstone tillfälliga, fall.

Allt skildras av de musiker och producenter som själva var med, med betoning på de stora namnen. Vi får möta bland andra Flamingokvintetten, Max Fenders, Bert Karlsson, Christer Sjögren, Birgitta Wollgård, Thorleifs, Lasse Stefanz, Mikael Wiehe, Kikki Danielsson och Stefan Borsch.

Det är fascinerande att höra gräddan av dåtidens storheter blicka tillbaka och berätta om både höjdpunkter och djupa dalar. Och än mer fascinerande är att man lyckats gräva fram så mycket filmat material från tiden! Här finns klipp med band som kliver ur bussar, bär sin utrustning, spelar i folkparker av alla storlekar… Idag har alla en filmkamera i fickan, men på 70-talet!? Fantastiskt roligt att få se.

Programserien följer musikdokumentärens klassiska upplägg. Den kronologiska historieskrivningen förs fram genom klipp och intervjuer, strösslade med att någon har ett horn i sidan till någon, en annan försvarar sig med andra minnesbilder osv.

Parentes sagt, så får Mikael Wiehe representera musikrörelsens motstånd mot den kommersiella musiken, men berör också bandkompisen Björn Afzelius stora popularitet som låtskrivare hos just dansbanden och dess publik.

Den som har ett osedvanligt nördigt intresse för ämnet dansband på 70-talet hade förstås velat se och höra än mer. Framförallt hade jag önskat att man ägnade mer tid åt den musik som spelas. Dansbandskulturen var ett format som gav popband möjlighet att försörja sig som musiker, det är en sanning. Men merparten av 70-talets dansband präglas också av en enorm spelglädje. Max Fenders i Nygammalt 1975 hade kunnat vara från en rockklubb i vår tid (låt vara i ett lite förvridet parallellt universum). Det hade varit roligt att få dyka något lite djupare i den musikaliska aspekten, men man kanske kan hoppas på en uppföljare?

Det ska sägas, att detta ändå får bli en randanmärkning. Den svenska dansbandshistorien är en programserie som är precis vad den utger sig för att vara. Det dokumentära berättandet känns gediget och proffsigt och serien är snyggt filmad.

Just det här med musiken väcker tanken att 70-talets dansbandskultur kanske har en möjlig publik även i nya generationer. Tiden har nött ut vad som är coolt eller töntigt och idag skulle man kunna betrakta dansbanden ur ett helt nytt perspektiv.

Banden består av entusiaster, musiken känns genuin och utseendet är utflippat (även om det är en efterkonstruktion att det enbart var av skattemässiga skäl som de såg ut som de gjorde). Självklart kan det vara intressant för den tjugoåring som idag gräver i skivbackarna i jakt på musik som ligger utanför allfarvägarna.

Eller för att citera en långhårig yngling från tiden, saxat ur avsnitt ett:

– Man går ju inte hem och sätter sig och hör på Bach eller Beethoven och såna där grejer.
Vad lyssnar du på hemma då?
– Flamingo.

Foto

Bilden på Christer Sjögren är tagen av Peter Lindgren/SVT. Alla rättigheter tillhör Sveriges Television.

Baracudaz

Den svenska synden i musiken – lite ljummet lagom

Omvärlden talar om den svenska synden, men när svenska dansband släpper den strävsamma självbilden blir det ofta mer ljummet och lagom. Baracudaz visade att det inte behöver bli sämre för det.

Den seglivade sägnen om den svenska synden har gått hand i hand med populärkulturen alltsedan Arne Mattsson i Hon dansade en sommar visade både ung kärlek och bröstvårtor på vita duken 1951. ”I wish life could be Swedish magazines”, skaldade Iggy Pop i låten Five Foot One från 1979 och där sammanfattade han väl vad som kittlat vår omvärld så länge.

Det här är kanske svårsmält – eller åtminstone svårförståeligt – för oss svenskar, vars självbild ofta ligger närmare diskbänk och gråmulet duggregn. För lika stark som andras bild av oss som lössläppta är vår egen uppfattning om svensken som försiktig och strävsam. Lagom är bäst, och några excesser är det inte tal om.

Inte minst i dansbandsmusiken finns det återkommande exempel på precis lagom mycket frigjordhet. En egen favorit är Jag vill alltid va’ hos dej med Baracudaz.

Du vet att jag vill alltid va’ hos dej
För kärleken känns så där
att allting gör detsamma
så länge som du är här
Och det är skönt att glömma bekymren
Bara leva från dag till dag
Kanhända utan ansvar,
men ändå känns det väldigt bra

Detta toppat med en ytterst troskyldig trumpet och resultatet är en underbar blandning av sött och salt. Berättarjaget väljer att följa kärlekens väg, men har ett uns skuldkänslor för detta.

Låten heter i original I Only Want To Be With You, och här har den fått svensk text av Ingela ”Pling” Forsman. Den är med på LP-skivan Det går som en dans 3, som gavs ut på Odeon 1973 (och också finns återutgiven på CD).

Baracudaz startade som ett popband i Aspsele i Örnsköldsviks kommun i början av 1960-talet. Från 1966 kunde man spela på heltid och i början av 1970-talet hittade man fram till sitt eget sound, mycket baserat på blåsinstrumenten. Baracudaz höll på fram till och med 1983.

Baracudaz: Jag vill alltid va’ hos dej (1973)
Soffgruppen Ingmar Nordströms

Ingmar Nordströms – soffgruppen

De lät sy upp kostymer av ett tyg som egentligen var tänkt för soffor – och fick ett öknamn på kuppen. Henrik Martinell pratar allvar med Ingmar Nordström.

Många dansband på 1970-talet klädde sig inte för att vara snygga, utan för att få göra avdrag på skatten. Kanske fanns det till och med en särskild kolumn för ”fantasikostymer”? Ingmar Nordströms var förmodligen inget undantag.

– Vi försökte ju faktiskt att vara häftiga om man säger så, med rymdkostymer och så vidare. De sista tio åren hade vi till och med frackaktiga uppsättningar, säger Ingmar Nordström när jag frågar honom om bandets utseende förr i tiden.

Orkestern släppte 1971 LP:n På party med Ingmar Nordströms. Kläderna de bar på konvolutet blev en helt egen historia.

– Jag hittade ett tyg som jag tyckte var snyggt, så vi hade en kille nere i Malmö som hjälpte oss med kläderna, säger han. Det var ett möbeltyg som jag tyckte var väldigt snyggt och det sydde vi upp kläder på. Vi själva kallade oss för ”Soffgruppen”.

Ingmar berättar att det var en kvinnlig designer som sydde upp just de kostymerna åt orkestermedlemmarna och Ingmar blev minst sagt missnöjd med slutprodukten.

– Det tyckte jag var helt förfärligt. Jag trivdes inte alls, men det var för dyrt för att bara låta det gå till tippen. Vi hade dem i ett halvår i alla fall.

Om vi kollar på Saxparty 3. Där är alla klädda i jeans och olika sorters jeanstyg och så vidare – hur tänkte ni där?

– Jag vet inte riktigt hur vi tänkte, men vi skulle se trevliga ut och trendiga på det viset som man var då, det är svårt att förklara.

– På en stor loungerestaurang var det en hovmästare som sa: ”Det är för sorgligt. Vi kräver att våra gäster ska komma uppklädda med slips och allting, men så kommer orkestern och står i snickarbyxor.” Jag förstod vad han menade, men då tog jag i ordentligt så jag lät sy upp en jaquette-modell. Sedan hade vi smoking på nästan alla foton. De sista åren var vi väldigt eleganta om jag får säga så.

Foto

På bilden: Ingmar Nordströms med sofftyget. Bilden används med tillstånd av Roger Lindqvist. Fotot på Ingmar Nordström idag är privat.

Jigs och reklamkassetten från Mariann

Jigs och reklamkassetten från Mariann

Musik ska byggas utav glädje. Men musik behöver marknadsföras för att nå ut. Det visste man när skivbranschen var som hetast. Inte minst på Mariann.

Vi skriver året 1975 och skivaffärer är en het kanal för att få ut musik till konsumenterna. Skivbolagen har säljare som åker ut och smörjer handlarna och reklammaterialet flyter i floder i branschen.

Givetvis vill inte Bert Karlsson och hans skivetikett Mariann vara sämre (snarare tvärtom, kan man ana). En, om vi förstått saken rätt, återkommande variant på marknadsföringen är att skicka ut kassetter med smakprov från den aktuella utgivningen. Dessa formaterades som radioprogram, med en sorts programledare som lotsade mottagaren genom de olika artisternas kommande LP-skivor.

För oss som gillar Jigs är det förstås en höjdare att få höra John-Olof ”Jota” Thorén, sångare i bandet, som introducerar den reklamkassett från 1975, som vi har i åtanke.

Men Jota är inte långvarig. Efter en kort hälsning från honom lämnas fokus över till den som presenterar Marianns skivskörd för skivhandlarna. Lyssna och förundras.

https://soundcloud.com/sunkit/promokassett-fran-mariann-1976-med-john-olof-thoren-i-jigs

Tack

Stort tack till vår salige välgörare Peo Berghagen som hade vett att samla på sådana här saker och dela dem med oss.

Hela Sveriges Stubb-Jonas på en stubbe

Hela Sveriges Stubb-Jonas

Skivomslaget till Hela Sveriges Stubb-Jonas väckte många frågor första gången Henrik Martinell höll skivan i sin hand. Varför namnet? Var han skogshuggare i grunden? Hela Sveriges? Varför och hur länge satt han på stubben?

Den kände härjedalsprofilen Yngve Persson har svaret på en del av frågorna.

Stubb-Jonas kom ifrån en gård som hette Stubb i Kolsätt 2,5 mil öster om Sveg, när man åker mot Ljusdal. Det var många som frågade om hans namn. Han var ju känd i hela Mellannorrland, säger Yngve Persson över telefon.

Yngve Persson är från byn Älvros – samma by som Roland Cedermark är från. Första gången Yngves och Stubb-Jonas vägar korsades var någon gång i mitten på 60-talet, då de spelade i samma band.

– Jag var ganska ung när jag startade, men han sjöng i det bandet då. Sen hoppade han av då -67 efter två år och så småningom bildade han ett eget band – Stubb Jonas och hans orkester.

År 1967 började Yngve Persson spela sax och trumpet med dansbandet Svennes vars medlemmar kom från Älvros och byarna runt omkring. Och det gick bra för bandet. I början av 70-talet hade de 220 spelningar per år och killarna i bandet kunde försörja sig på musiken. 1977 utbildade Yngve sig till musiklärare, hoppade av Svennes och började då spela med Stubb-Jonas Orkester den sista tiden innan bandet lades ner 1978.

”Stubb-Jonas” Jonasson hette egentligen Jonas Severin Jonasson och var född den 4 september 1921 i Älvros. Stubb-Jonas Orkester blev känd under 1960-talet, och gav ut tre LP-skivor.

Enligt Yngve Persson var Stubb-Jonas en väldigt musikalisk man.

– Men han var ingen som satt hemma och övade på kammaren utan ”kom dä så kom dä”, säger Yngve. Han skrev ju låtar och texter och när vi var ute å spela så var det inte frågan om att repetera några dagar före utan hittade han någon ny låt så repeterade vi in den på kvällen och så körde vi den på dansen sen.

Hur brukade det gå?

– För det mesta så gick det bra, skrattar Yngve.

Hur gick det annars?

– Ja, då hördes det ju lite, men han var ju en sån spontan person så han tog ju publiken på ett speciellt sätt och publiken kände till honom och visste hur han var.

Han låter som rätt underhållande att ha på scen?

– Ja, det var han. Han var ju en entertainer. Berättade lite roliga historier så där och höll igång, säger Yngve.

Så till den beryktade skivan Hela Sveriges Stubb-Jonas. Albumet släpptes 1973 och på konvolutet gäller inte stilidealet less is more. Eller gör det det? På bilden poserar nämligen Jonas – helt rimligt – ensam på ett kalhygge, sittandes på en stubbe.

Bakgrunden till bilden är tyvärr relativt okänd för Yngve Persson, så han killgissar:

– Ja, det är någonstans här uppe i Härjedalen runtikring Sveg någonstans, skulle jag tro. Men han gjorde ju den skivan på vintertid eller på hösten och då hade han ju Olga som skivetikett.

Bakom skivetiketten Olga låg musikförläggaren, textförfattaren och managern Åke Gerhard Larsson som blev mycket inflytelserik inom populärmusiken, både med sina egna kompositioner och med sina produktioner. Gerhard var Hep Stars manager och använde i första hand skivetiketten Olga för att ge ut deras skivor. När han plockade in nya band så använde han Olga som etikett.

Stubb-Jonas mest framgångsrika verk var Härliga Härjedalen som kom ut på en singel-B-sida 1971. Den är Scotland the Brave med svensk text.

– Han gjorde ju en text till Härliga Härjedalen: ”Säj, varför Öland, Gotland? Nej, res med mig till Norrland. Härliga Härjedalen väntar på dej”, nynnar Yngve.

Enligt Yngve Persson har den låten blivit till en modern landskapshymn.

– Den körde vi jämt på dansen. Den var som ett varumärke för honom. Den kunde ju publiken, så de sjöng med. Vi hade ju publikrekord. Sista året jag var med hade vi publikrekord i Folkets hus i Östersund, Furuparken, så han var ju otroligt populär. Jag tror att det var 1400 pers som kom. Det var fullsmockat då, säger Yngve Persson.

Stubb-Jonas var den förste härjedalingen med en låt på Svensktoppen. Men 1978 lade han ner Stubb-Jonas och hans orkester.

– Vi upplöste bandet, vi splittrades åt olika håll, säger Yngve.

Handlade det om att ni hade olika viljor?

– Ja, och han var ju lite till åren då redan.

Den 19 oktober 1993 gick Jonas ”Stubben” Jonasson bort i Sveg.

Sven-Eric Mörtsjö

Sven-Eric Mörtsjö och håret på bringan

Året är 1977. Riklig bröstbehåring på dansbandsångare har högsta status. Sven-Eric Mörtsjös urringning på första soloplattan väcker Henrik Martinells frågor. Någon svarar.

En oknäppt kavaj utan skjorta under. Rufsigt hår. Vita platåskor. En ung, snygg man sitter på ett kvarnhjul. Men det jag minns mest från Sven-Erics solodebut På egna spår är den generösa urringningen med den nästan lika generösa bröstbehåringen.

Tommy Höglund lämnade 1978 dansbandet Sven-Erics efter sju år. I en intervju 2001 frågar jag honom det enda självklara: håret Sven-Eric hade på bringan – var det äkta eller fejk?

– Det var riktigt, skrattar Tommy. Det var äkta.

– Det höll vi på att skämta om i omklädningsrummen ibland, vi for och röck i det ibland. Så det är helt okej, jadå.

Om Sven-Eric har Tommy Höglund bara goda ord till övers.

– En sagolik människa. Helt otrolig. Han var ödmjuk, genomtrevlig, ja precis allt. En underbar kompis, säger han.

Internationella Sjätte September-dagen

Vad är Internationella Sjätte September-dagen?

Äntligen finns det en internationell dag som uppmärksammar Flamingokvintetten, Peter Himmelstrand och deras kioskvältare Sjätte september. Och vi vet vad Dennis Janebrink i bandet tycker om det.

Bandet Flamingokvintetten har funnits med som en självklart ingrediens av Sunkits repertoar sedan klubben drog igång 1996. Flamingo, som varit aktiva sedan obegripliga 1960, är ju en stark grundton i den svenska dansbandsmusikens gyllene epok på 1970-talet – den som Sunkit lyft fram och vårdat och som har en alldeles särskild plats i våra hjärtan.

Någon gång råkade en klubbkväll infalla den 6:e september, som inte bara är ett datum bland andra – det är också titeln på en av Flamingokvintettens verkliga långkörare. Att låten dessutom är skriven av legenden Peter Himmelstrand gjorde förstås också att vi sedan dess ägnat Sjätte september extra uppmärksamhet detta datum varje år.

Så vad är väl mer naturligt än att utropa den 6:e september till Internationella Sjätte September-dagen? Var med och fira Flamingokvintetten, Peter Himmelstrand och låten – som visserligen beskriver en tragisk händelse (men det samma kan ju sägas även om påsken, och vi säger ju glad påsk).

Sunkits Henrik Martinell ringde upp Dennis Janebrink, basist i Flamingokvintetten, för att höra vad han tycker om Sjätte september och att det nu finns en internationell dag uppkallad efter deras klassiker.

Sida 1 av 4

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén