Kategorier
Artiklar

Sista färden med Flamingokvintetten

Efter mer än sextio år tillsammans kör Flamingokvintetten in turnébussen i garaget för alltid. Och man tar avsked med besked.

Flamingokvintetten bildades i Partille 1960 av Hasse Carlsson, Gunnar Karlsson, Bjarne Lundqvist, Dennis Janebrink och Calle Nilsson. Mer än sextio år senare är Hasse och Dennis kvar och kuskar konserthusen i södra Sverige runt på bandets avskedsturné.

Och det gör man med stor värdighet.

Egentligen var tanken att avskedsturnén skulle sammanfalla med bandets 60-årsjubileum (!), men det kom en pandemi emellan och den sista färden med gänget fick dröja ett par år. Men att ytterligare tid lagts till på Flamingokvintettens karriär märks inte det minsta.

I Flygeln, ett annex till Louis De Geer Konsert & Kongress i Norrköping, gör Flamingokvintetten en generöst tilltagen final. I första set möter vi ett sittande band, med fokus på Flamingos tidiga år – 60-talets vurm för svenska versioner av dåtidens populära crooner-hits. För att hinna med så många örhängen som möjligt kör man också en hel del medleyn.

Hasse Carlsson låter som han alltid har gjort och missar inte en enda textrad. Dennis Janebrink stilar sig med femsträngad bas och verkar hur avspänd som helst.

Dagens uppsättning består, utöver nämnda Hasse och Dennis, av Stefan Kardebratt på keyboard och gitarr, Douglas Möller på gitarr och blott 60-årige ynglingen Ulf Georgsson på trummor.

Douglas Möller? Precis, den Douglas Möller som spelat i The Spotnicks. Han har varit en del av Flamingokvintetten sedan 2008 och är ett riktigt vasst tillskott till bandets ljudbild. Han har en delikat spelstil och ett utsökt arbete med sin tremolo – aldrig för mycket eller för lite. Dessutom – vilket minspel och vilken spelglädje!

I andra akten har grabbarna rest sig upp och repertoaren vilar tungt i det framgångsrika sjuttiotalet. Trots att man spelar inför en sittande publik svänger det bra och det märks att musiken fortfarande är fylld av glädje – också för de som står på scen.

Självklart är Flamingokvintetten proffsiga, något annat är väl inte att vänta av ett band som försörjt sig som musiker i mer än 60 år. Men det bör sägas, att en sån sak som stämsången sitter som en smäck – långt över vad man behöver för att passera som ett habilt dansband. Det är ingen slump att Flamingokvintetten finns med bland de främsta dansbanden genom alla tider.

Flamingokvintetten matar på med evergreen efter evergreen – givetvis finns klassiska Sjätte september med på repertoaren. Ändå skulle man kunna hållit på i flera timmar för att ha en rimlig chans att representera alla de låtar som är värda att spela. Inte minst tycker jag att mycket av gruppens senare material håller hög klass.

Mellansnacket hade också kunnat innehålla fler nedslag i bandets långa historia (och kanske några göteborgska vitsar färre), men det är inte mycket att klaga på under denna fenomenalt genomförda afton.

I skrivande stund är det några orter kvar på Flamingokvintettens avskedsturné. Passa på att se och höra dem medan tid finns!

Foto

Burt von Bolton och Magnus Nilsson

6 svar på ”Sista färden med Flamingokvintetten”

Nostalgivåningen på Gröndalsgatan 10, Göteborg, har inte varit tillgänglig på några säsonger. Men när den åter kan öppna med ”gamla” skivor och kuriosa från musik och film, så finns självklara spår av Flamingokvintetten. På en super-8-film från Spekeröds folkpark i bandets första tid ses Hasse sjunga sin egen låt ”Lilla Ann”. (På stumfilm(!) men med atmosfär, och den dansanta popens då tidstypiska scenkostymer.) Även en del i pärmarna med urklipp, som ur kära gamla Bild-Journalen där Flamingo fick AB+ i betyg (tror jag) och från Uddevalla Folkets Park en lite senare tid, då en ung Erik Lihm vikarierade en säsong på klaviatur. Heja Flamingo som var så stilbildande!

Legendariska tidningen Bild-Journalen gav det höga betyget AB+ till Flamingokvintetten när bandet knappt ens hade kommit igång, i tidigt 1960-tal. Resten är historia (som det brukar heta) med idel toppbetyg genom decennierna. Jag säger av hela mitt hjärta: Tack fina Flamingo!!!

Då var en era över. Kan inte fatta att jag aldrig mer får höra Flamingokvintetten live mera. Jag är glad att jag köpte biljett till deras sista konsert i Jönköpings teater den 14:de maj. Trots att många av låtarna de spelade var över ett halvt sekel gamla och trots att jag inte hört flera av dem på många år, kunde jag sjunga med i de flesta. Tack Flamingokvintetten! I kväll transporterades jag tillbaka till min ljuva tonårstid då jag buggade loss till er underbara musik på VästSveriges folkparker. Denna konserten kommer jag aldrig glömma.

På Mogges hemsida (Morgan Svensson i Gråbo) kan du se det kanske äldsta idolfotot på Flamingo – med Hasse förstås i mitten. Sten(kaks)ålders var de inte med om, men härliga jämnbra (dvs toppenbra) vinyl-LP-skivor och singlar att så här i sommartid spela på sin Dux resegrammofon. (Dux var ett av Philips varumärken. EPA:s Örnbatterier till den oumbärliga älskade grammofonen varade inte länge, utan Tudors röda med den ilskna katten som sköt rygg var bäst, de hade nio liv.)

Härligt att Flamingo och Streaplers var såna vänner att de brukade träffas och spela fotboll en gång i veckan. Under sommarturnéer var väl den vanan att hålla, gissar jag, men det fanns ju lediga måndagar. Vet ej hur länge detta roliga och hälsosamma pågick. Det har berättats av en leende Erik Lihm som ju deltog i bollkickandet, då han hade något halvårs vikariat i Flamingokvintetten på keyboard mm. Innan han blev med i Vikingarna (1984) alltså.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

14 − tretton =