Den svenska dansbandshistorien – äntligen en dokumentär om dansband

Nu rullar Sveriges Television retroaktivt ut röda mattan för de svenska dansbanden. Den svenska dansbandshistorien är en fullmatad – och efterlängtad – teveserie.

Med start den 14 oktober 2020 visar Sveriges Television en dokumentärserie om den svenska dansbandskulturen. Serien har det tydliga och bekväma namnet Den svenska dansbandshistorien. Sunkit har smygtittat på seriens två första delar, som hinner avhandla den svenska dansbandskulturens guldålder. Här finns genrens uppgång och, åtminstone tillfälliga, fall.

Allt skildras av de musiker och producenter som själva var med, med betoning på de stora namnen. Vi får möta bland andra Flamingokvintetten, Max Fenders, Bert Karlsson, Christer Sjögren, Birgitta Wollgård, Thorleifs, Lasse Stefanz, Mikael Wiehe, Kikki Danielsson och Stefan Borsch.

Det är fascinerande att höra gräddan av dåtidens storheter blicka tillbaka och berätta om både höjdpunkter och djupa dalar. Och än mer fascinerande är att man lyckats gräva fram så mycket filmat material från tiden! Här finns klipp med band som kliver ur bussar, bär sin utrustning, spelar i folkparker av alla storlekar… Idag har alla en filmkamera i fickan, men på 70-talet!? Fantastiskt roligt att få se.

Programserien följer musikdokumentärens klassiska upplägg. Den kronologiska historieskrivningen förs fram genom klipp och intervjuer, strösslade med att någon har ett horn i sidan till någon, en annan försvarar sig med andra minnesbilder osv.

Parentes sagt, så får Mikael Wiehe representera musikrörelsens motstånd mot den kommersiella musiken, men berör också bandkompisen Björn Afzelius stora popularitet som låtskrivare hos just dansbanden och dess publik.

Den som har ett osedvanligt nördigt intresse för ämnet dansband på 70-talet hade förstås velat se och höra än mer. Framförallt hade jag önskat att man ägnade mer tid åt den musik som spelas. Dansbandskulturen var ett format som gav popband möjlighet att försörja sig som musiker, det är en sanning. Men merparten av 70-talets dansband präglas också av en enorm spelglädje. Max Fenders i Nygammalt 1975 hade kunnat vara från en rockklubb i vår tid (låt vara i ett lite förvridet parallellt universum). Det hade varit roligt att få dyka något lite djupare i den musikaliska aspekten, men man kanske kan hoppas på en uppföljare?

Det ska sägas, att detta ändå får bli en randanmärkning. Den svenska dansbandshistorien är en programserie som är precis vad den utger sig för att vara. Det dokumentära berättandet känns gediget och proffsigt och serien är snyggt filmad.

Just det här med musiken väcker tanken att 70-talets dansbandskultur kanske har en möjlig publik även i nya generationer. Tiden har nött ut vad som är coolt eller töntigt och idag skulle man kunna betrakta dansbanden ur ett helt nytt perspektiv.

Banden består av entusiaster, musiken känns genuin och utseendet är utflippat (även om det är en efterkonstruktion att det enbart var av skattemässiga skäl som de såg ut som de gjorde). Självklart kan det vara intressant för den tjugoåring som idag gräver i skivbackarna i jakt på musik som ligger utanför allfarvägarna.

Eller för att citera en långhårig yngling från tiden, saxat ur avsnitt ett:

– Man går ju inte hem och sätter sig och hör på Bach eller Beethoven och såna där grejer.
Vad lyssnar du på hemma då?
– Flamingo.

Foto

Bilden på Christer Sjögren är tagen av Peter Lindgren/SVT. Alla rättigheter tillhör Sveriges Television.