Nu rullar Sveriges Television retroaktivt ut röda mattan för de svenska dansbanden. Den svenska dansbandshistorien är en fullmatad – och efterlängtad – teveserie.
Med start den 14 oktober 2020 visar Sveriges Television en dokumentärserie om den svenska dansbandskulturen. Serien har det tydliga och bekväma namnet Den svenska dansbandshistorien. Sunkit har smygtittat på seriens två första delar, som hinner avhandla den svenska dansbandskulturens guldålder. Här finns genrens uppgång och, åtminstone tillfälliga, fall.
Allt skildras av de musiker och producenter som själva var med, med betoning på de stora namnen. Vi får möta bland andra Flamingokvintetten, Max Fenders, Bert Karlsson, Christer Sjögren, Birgitta Wollgård, Thorleifs, Lasse Stefanz, Mikael Wiehe, Kikki Danielsson och Stefan Borsch.
Det är fascinerande att höra gräddan av dåtidens storheter blicka tillbaka och berätta om både höjdpunkter och djupa dalar. Och än mer fascinerande är att man lyckats gräva fram så mycket filmat material från tiden! Här finns klipp med band som kliver ur bussar, bär sin utrustning, spelar i folkparker av alla storlekar… Idag har alla en filmkamera i fickan, men på 70-talet!? Fantastiskt roligt att få se.
Programserien följer musikdokumentärens klassiska upplägg. Den kronologiska historieskrivningen förs fram genom klipp och intervjuer, strösslade med att någon har ett horn i sidan till någon, en annan försvarar sig med andra minnesbilder osv.
Parentes sagt, så får Mikael Wiehe representera musikrörelsens motstånd mot den kommersiella musiken, men berör också bandkompisen Björn Afzelius stora popularitet som låtskrivare hos just dansbanden och dess publik.
Den som har ett osedvanligt nördigt intresse för ämnet dansband på 70-talet hade förstås velat se och höra än mer. Framförallt hade jag önskat att man ägnade mer tid åt den musik som spelas. Dansbandskulturen var ett format som gav popband möjlighet att försörja sig som musiker, det är en sanning. Men merparten av 70-talets dansband präglas också av en enorm spelglädje. Max Fenders i Nygammalt 1975 hade kunnat vara från en rockklubb i vår tid (låt vara i ett lite förvridet parallellt universum). Det hade varit roligt att få dyka något lite djupare i den musikaliska aspekten, men man kanske kan hoppas på en uppföljare?
Det ska sägas, att detta ändå får bli en randanmärkning. Den svenska dansbandshistorien är en programserie som är precis vad den utger sig för att vara. Det dokumentära berättandet känns gediget och proffsigt och serien är snyggt filmad.
Just det här med musiken väcker tanken att 70-talets dansbandskultur kanske har en möjlig publik även i nya generationer. Tiden har nött ut vad som är coolt eller töntigt och idag skulle man kunna betrakta dansbanden ur ett helt nytt perspektiv.
Banden består av entusiaster, musiken känns genuin och utseendet är utflippat (även om det är en efterkonstruktion att det enbart var av skattemässiga skäl som de såg ut som de gjorde). Självklart kan det vara intressant för den tjugoåring som idag gräver i skivbackarna i jakt på musik som ligger utanför allfarvägarna.
Eller för att citera en långhårig yngling från tiden, saxat ur avsnitt ett:
– Man går ju inte hem och sätter sig och hör på Bach eller Beethoven och såna där grejer.
Vad lyssnar du på hemma då?
– Flamingo.
Foto
Bilden på Christer Sjögren är tagen av Peter Lindgren/SVT. Alla rättigheter tillhör Sveriges Television.
10 comments
Ni har ju hoppat över 60 talet(svagt). Här i Jämtland var det oerhört stort, dans nästan varje dag inom räckhåll. Sven Ingvars spelade på Galhammarudden i början av 60 talet(62,63?) Ca 1500 inlösta. Nästan omöjligt att röra sig.
Hej Olle!
Tack för din kommentar.
Nu hänger jag inte riktigt med. Artikeln handlar om en TV-dokumentär om svenska dansband, menar du att dokumentären missar att ta upp 60-talet eller att vi missar att ta upp det som handlar om 60-talet i dokumentären?
Generellt sett, så förekom det förstås lika mycket dans i Sverige på 60-talet som på 70-talet (om inte mer), men visst kallade man banden för pop- och/eller dansorkestrar? Den specifika dansbandskulturen – med betoning på dansbanden – som dokumentären fokuserar på, är väl ändå starkt förknippad med 70-talet?
Men jag kan ha fel.
Olles Jämtland? Jo, Tommys orkester (den östersundska, inte den finska med samma namn) krossade många små flickhjärtan. Men den Nashville-insnöade sångaren Tommy Andersson-Nordman lämnade sitt gäng och startade country-bandet Kentucky.
Oavsett om det är härligt spontant eller hos lokala fanclubs-avdelningar nästan dogmatiskt listat(?) vilkas tur det är att ringa in till något Sveriges Radio P4-program och propagera för Lasse Stefanz, så visar det ett härligt innerligt intresse och energiskt engagemang. Efter två tre minuters översvallande beröm i luren och ut i våra radiomottagare är det mest intressanta hur programledarna med 5-6 frågor försöker leda samtalet in på någonting bredare: 1) Och hur är vädret där nere hos dig? Jo, det är sånt att man helst sitter inomhus och lyssnar på Lasse Stefanz? 2) Har du några go’a planer för morgonen? Nja, en vanlig stilla frukost, fräsande ägg och bacon i stekpannan medan stereon spelar Lasse Stefanz, sedan iväg till jobbet. 3) Vad mysigt. Trivs du gott i ditt yrke? Ja, som undersköterska med rullande schema kan jag på så väldigt olika tider under varje månad lyssna till Lasse Stefanz. 4) Och din bil som du nämnde för tjejerna i telefonslussen, vad är det för en? Äsch, en ständigt krånglande elbil, en Opel, ingen sånt där häftigt dollargrin som grabbarna i Lasse Stefanz kör. 5) Du är visst lite politiskt aktiv också, vad har du där på gång? Jo, en medborgar-motion, en i samhället djupt förankrad begäran att Staffanstorps kommun ska ändra namnet till Lasse Steffanztorp. 6) Kul att höra. Tack för att du ringde in och delade med dig. Oooh, kära du, tack för att jag FICK vara med. Och hälsa till Lasse Ste… (och så spelas det en låt med Laleh, alternativt Darin).
När du inte förnekar det faktum att Lasse Stefanz förtjänar alla sina följare, förnekar jag inte det faktum att vissa inringningar till radion kan tyckas en smula organiserade.
Att dansa är livet! Och vad många härliga dansband det ännu finns! Men, alla, alla, alla dessa Förlåt-låtar, som Streaplers ”Förlåt mig om du kan” och Karlstad-Örjans ”Älskling förlåt mig”. Visst bör man i regel förlåta saker. Men en snubbe som stup i ett behöver bli förlåten gör man väl rimligen bäst i att för evigt stänga ute?
Men tänk att ett supergäng som Karlstad-Örjans i ranking bara var stans tredje gäng, efter Sven-Ingvars och Vikingarna.
I Piff Special och Orkesterjournalen / var blonda Marjatta på bild. / Som discjockey var hon på Club Generalen. / Privat var hon lösaktig, skild. / Hon umgicks med vissa av 70-talsbanden. / Togs pauser – då var hon kvick. / Hon mjölkade gott, himla rytmiskt med handen / kring lemmar så kvällssäden gick.
Att strunta i älgjakten??? Folkparken Oden? / Se, lappflickor! Killar från stan. / En söt vokalissa, hon Mona från Boden / sjöng Anni-Frids låt ”Peter Pan”. / En småskaplig kväll – ’69 var året. / Snart bugg, lite mer hålligång. / Rökt renskav i tunnbröd. Pomada i håret / och närapå Elvis-lik sång.
Kvav sommarkväll. Göta kanal-båten Juno / går sakta, står närapå still / och dansbandet Glenmarks med ledaren Bruno / hörs skönt från en folkpark intill. / Ni vet Tina Turner med brett mellan låren / i frän ”Private Dancer” på scen? / Hos Glenmarks fick Ann-Louise Hanson med åren / ju liknande åtskilda ben.