Magnus Ny-Magnum Nilsson och Burt von Bolton på Sunkit (foto: Casper Hedberg)

Etikett: Outsider Sida 1 av 6

Les Blousons Noirs

Les Blousons Noirs – slumpens franska raggare

I början av 1960-talet var rock’n’roll så hett att vilket gäng tonåringar som helst kunde plockas in i studio med hoppet om att bli next big thing. Så föddes Les Blousons Noirs.

Det fenomen som i Sverige kallas raggare – och som kanske har en annan innebörd idag än på 50- och 60-talet – har i Frankrike haft en motsvarighet i begreppet Les Blousons Noirs; de svarta jackorna.

Inte konstigt då, att den överhettade marknaden fylldes av band – och säkert skivbolag – som ville möta intresset för vilt uppror och rock’n’roll. Ett band – eller skivbolag – valde att ”gå den sista kilometern” genom att också anamma bandnamnet Les Blousons Noirs.

Videoklipp: Special Rock med Les Blousons Noirs (1961)

Mycket litet är känt om rockgruppen Les Blousons Noirs, men en inte helt osannolik historieskrivning berättar om ett kompisgäng från Bordeaux som var på resa till Marocko eller Algeriet. Något hände på vägen, någon uppfattade det här gänget som the next big thing och någon ordnade tid i en inspelningsstudio. Rockens klassiker låg ju på listorna, så repertoaren var klar. Med tanke på resmålet, så bör det av praktiska skäl också ha varit en ganska skyndsam inspelning.

Hursomhelst, så gav det lilla franska skivbolaget Guilain 1961 ut EP:n Special Rock med Les Blousons Noirs. En talande titel, där man ganska otvunget kan referera till karaktären Peter Griffin i den animerade amerikanska teveserien Family Guy:

Oh, excuse me, pardon me, coming through. Special needs.

Les Blousons Noirs var nämligen mycket speciella. Så speciella att det är obegripligt att de ens kom ut på skiva, sett ur gängse syn på ”bra musik”. För oss som uppskattar sinnesutvidgande kultur är det förstås en ynnest att bandets – och skivbolagets – strävan fastnade på vinyl.

Året därpå gav Guilain ut ytterligare en EP med bandet, Special Twist. Och 2007 gav det franska skivbolaget Born Bad Records ut hela härligheten på CD och LP.

Vad kan man jämföra resultatet av inspelningarna med? Hasil Adkins? Peruanska Los Saicos? Legendary Stardust Cowboy? The Shaggs? Kanske. Men dels var Les Blousons Noirs tidigare, dels verkar de ha haft en kontroll över vad de höll på med som får The Shaggs att – äntligen – framstå som ekvilibrister. Det är trots allt en sak att vara en apart artist, en annan att vara en slumpens artist.

Och än idag är väldigt litet känt om Les Blousons Noirs.

Rune Öfwerman

Rune Öfwerman – en groovy vän

Rune Öfwerman spelade jazz, producerade skivor och drev skivbolag. Han var också en varm vän av udda och speciella existenser.

Rune Öfwerman föddes den 24 december 1932 på Södermalm i Stockholm. I samband med andra världskrigets utbrott flyttade familjen till Vingåker i Södermanland. Här fick den unge Rune ta pianolektioner, lära sig noter och spela skalor – något han tyckte var så tråkigt att han bad att få sluta. Men föräldrarna var ihärdiga och menade att man hade både egen glädje av att spela musik; och kunde glädja andra.

Nu fick Rune Öfwerman höra piano spelad av Charlie Norman (1920-2005) och då öppnades en helt ny musikalisk värld för honom. Han blev såld på jazz.

När det var dags för något högre utbildning, så började Rune på Norra Latin i Stockholm. Han hörde nu av sig till Charlie Norman och förhörde sig om det inte gick att få pianolektioner av honom. Men Charlie hade just varit sjuk och kunde inte jobba, men gav rådet ”lyssna på skivor, lyssna på hur andra spelar”.

Och det gjorde Rune Öfwerman.

Och han startade ett flertal konstellationer – bland annat med Georg Riedel (född 1934) – redan under tiden på Norra Latin. De första åren på 50-talet var han mer eller mindre inneboende på danspalatset Nalen och snart nog fick han erbjudande om att bli turnerande proffsmusiker. Det var dock ingen dans på rosor och ett tag övervägde Rune att lämna musikertankarna på hyllan.

Men istället ökade takten, han började samarbeta med vokalister och fick också smak för att spela in musik. Han blev producent och tillsammans med Dag Häggqvist tog han 1957 över skivbolaget Gazell. Skivbolaget växte och gick under 1960-talet ihop med Sonet. Rune och ”Dagge” var i flera decennier stora namn i den svenska musikbranschen – Rune Öfwerman var A&R och senare förlagschef på Sonet. Gazell återbildades 1993 efter att Polygram tagit över Sonet och etiketten är fortfarande aktiv.

Rune Öfwerman höll sig helst i jazzen och han var en varm vän av den brasilianska musiken. Men han hade också blick för det oväntade. Han producerade flera album med Kalle Sändare och han såg till att Ture Wolf blev utgiven på Sonets underetikett Flop. (Man anar ju vem som stod bakom att Sonet överhuvudtaget drev Flop med sin specialisering på camp.) Talande för Runes känsla för udda existenser är omslaget till albumet My Groovy Friends (Gazell 1969) som pryds av särpräglade existenser som en naken Leena Skoog (endast skyld av en cello), Allan Ehwert (Den sjungande brevbäraren, känd för sina Allan Ehwert-melodier), fakiren John Blixt (mer känd som El Salama) med flera.

Rune Öfwerman gjorde förvånansvärt få egna skivor, bara en handfull album och en packe med singlar. Mest spelade han med andra och – framförallt – han producerade säkert närmare två hundra skivor. Han skrev också filmmusik, inte minst till Hasse Ekman-filmen Stöten (1961), som den legendariske Jan-Olof Rydqvist skrev manus till.

Sakta men säkert blev det dock mindre och mindre av produktionsjobben över till honom, alltefter att jazzen minskade i betydelse för Sonet och skivbranschen i stort.

Rune Öfwerman avled – som jag uppfattat det mitt i steget – den 13 december 2013. Han är begravd på Skogskyrkogården i Stockholm.

Rune Öfwermans familj

Rune Öfwerman var 1957–1970 gift med Mai Stierna (född 1938) och 1980–1990 med sångerskan Sylvia Vrethammar (född 1945). Han var några år efter skilsmässan från Sylvia fram till sin död sambo med sångerskan Britt Damberg (1937–2019).

Öfwerman är far till Clarence Öfwerman (född 1957), Staffan Öfwerman (född 1962), Poffi Öfwerman (född 1965) och Nick Öfwerman (född 1971). Sönerna Clarence och Staffan har följt i pappas fotspår och är musiker, båda har bland annat arbetat med Roxette. Staffan Öfwerman har också skrivit musik till texter av Ture Wolf.

Bibliografi

Postumt gavs boken Charlie Parker kom aldrig till Vingåker! ut av Premium Publishing (2015). Den innehåller de texter som Rune Öfwerman från tid till annan höll på att skriva ihop som sina memoarer. Texterna är sammanställda av Dag Häggqvist, Lasse Westman och Staffan Öfwerman.

Nore Norolds känsla för jul

Nore Norolds känsla för jul

Allkonstnären Nore Norold, ofta – i Laholm – kallad Laholms Fellini var också en framstående jultallriksmålare. Henrik Martinell berättar.

En av Hallands största kändisar och kulturpersonligheter, kultregissören Nore Norold från Laholm, höll hembygden väldigt kär. Oavsett om det gällde filmskapande, jultallriksmålande eller låtskrivande så var den halländska småstaden han bodde i hela sitt liv ständigt närvarande.

”Hur skulle du vilja beskriva dig själv?”, frågade TV4-hallåan Ebba Blitz honom 1995 under sommarbesöket i Nores möbelaffärer tillika filmstudio vid torget i Laholm.

Som en tusenkonstnär. Jag tecknar, jag målar, jag skriver låtar, jag producerar grammofonskivor, jag filmar, jag är möbelhandlare, inredningsarkitekt, jag har till och med ritat min egen sommarstuga och jag är en stor djurvän, svarade Nore Norold.

Att Nore var en originell filmskapare vet du förmodligen redan, då mycket av medias fokus har legat på hans egenfinansierade och -producerade amatörlångfilmer. Men Norolds musikskapande och tallriksmålande är det betydligt mindre rapporterat om.

Nore Norold syns i detta – icke lanserade – klipp från Telias reklamkampanj 2001, där de medverkande annars sågs i Nores långfilmer.

Hösten 2001 gick olika versioner av en reklamfilm från Telia varm i tv-apparaterna. Reklamen lär delvis ha varit inspelad med Nore Norold som regissör, men framförallt medverkade framstående aktörer ur Norolds sedvanliga entourage. Reklamen var för svarstjänsten 118 888 Automatisk nummerupplysning – en tjänst som aldrig blev framgångsrik. Däremot blev reklamen en snackis, vilket föranledde ett besök från lokalmedia P4 Halland och den 5 december 2001 i eftermiddagsprogrammet Halland idag träffade reportern Kathinka Lindhe herr Norold i hans nyligen julskyltade möbel- och inredningsaffär.

Inslaget inleddes med låten Julkväll i Laholm från Norolds egen etikett Lafon.

Hur fick du inspiration när du skrev denna?, frågar radioreportern.

Det är vintern i Laholm. Jag filmade lite grann vintern 1986 när det var mycket snö och vinter här. Jag frös om händerna vill jag minnas, men jag var nere och filmade i Gamleby och granen på Stortorget den var tänd, så den var jättefin. Så nu har jag klippt in den i nån scen på den förra filmen.

Så du sparar det filmade, så du har nästan som i ett skafferi?

Jajjemen, ja jag har väl en 300 kassetter.

Hur kan du hålla reda på var allting finns?

Det skriver jag upp.

Ordning och reda?

Mmm, det måste till. Ändå händer det att man får sitta i ett par dagar för att jag slarvat och inte skrivit vad den rullen innehåller. Får sitta där och kolla å kolla å kolla. Jag vet att jag har scenen, men frågan är i vilken rulle. Nån gång så har jag slarvat när jag gett bort den.

Så har man ju också affären och så ska man som nu måste skicka in postgiro. Jag har försummat telefonen så jag får ringa till Televerket så de inte klipper mig, skrattar han. Det skulle ha varit inne imorgon.

Ojdå?

Nä, det blir så när man jobbar med skyltningen här och så.

Men det blir fint! säger Kathinka.

Ja, jag är ganska belåten så nu är det bara kunderna jag väntar på, säger Nore.

I början av februari 1986 intervjuades han av Hallandsposten om långfilmen Anna-Lena som han spelat in själv och där den totala produktionskostnaden uppgick till 2500 kr (!). Det är här man första gången får höra om hans planer på jullåtar: ”Norolds nästa projekt blir en skivinspelning med en före detta svensktoppsartist från Mellan-Sverige.” Vem det är vill han inte avslöja.

Det ska bli en produktion av julsånger med lokal anknytning, säger han till HP.

Sedan verkar det vara tyst (i alla fall i media) om detta – ända fram till julafton 1986 då Hallandsposten lyfter alstret i en kort notis: ”Lagom till jul kommer Nore Norold i Laholm ut med en ny singel.”

Texten förklarar att ena sidan innehåller Tiden går eller Laholmsminnen, som är skriven av Linnea Norold.”… medan det på andra sidan finns Julkväll i Laholm – gjord av Nore Norold. För musiken svarar före detta kriminalkommissarien Ola Ekh, som senare blev musiker på heltid. Innehållet i låtarna minner om Laholm från förr och det rör sig som slowfox och foxtrot. Upplagan är begränsad till 300 ex.

Några synbara utslag på julmusiks-Richterskalan verkar den singeln inte ha gett upphov till.

Åter till Teliareklamen och radiointervjun.

Nore, nu har du ju blivit känd över hela Sverige genom den här reklamfilmen på Tv4 – har du märkt något av det? frågar reportern Kathinka Lindhe.

Det har jag. Jag har hört det att alla är så pratsamma nu om man håller på med detta här. Många kommer hit och vill vara med.

Kommer de och söker roller?

Jajjamän. På stan och överallt.

Vad säger du då?

Jag sa: nu är där inte mer plats. Jag har 20 stycken nu och kan inte hålla reda på fler.

Så det är ingen idé att jag anmäler mig? […] Nästa film, när sa du att man kan tänkas att den kommer? frågar Kathinka.

2002 i oktober/november. Om det går utan störningar, säger Norold.

Störningar blev det.

Filmen Svunnen kärlek, som han började spela in år 2000, drog ut på tiden på grund av att Nore Norolds mor, som han levt hela sitt liv tillsammans med, dog. Sedan blev han själv sjuk.

Tillbaka till tallrikarna med julmotiven. Förutom att många scener i Nores filmer spelades in i möbelaffären, saluförde han däri även jultallrikar med motiv som han målat själv. Samlartallrikar producerade åren 1973 till 2003 i låga upplagor och som alltid sålde slut på stört. 2001 års version berättade han om för Radio-Kathinka:

Vi har årets Laholms-jultallrik som är ifrån vattentornet här i Laholm. Och så en utförlig text på baksidan. Vem som har ritat den.

Å, det är du!

Det är jag, ja. ”1910 uppfördes vattentornet på Altorna-området”.

Och så är det Nore Norold som har tecknat det.

Jag tecknar jultallriksmotiv. Här gjorde jag en väldigt populär tallrik inför millennieskiftet i Laholm. Jag gjorde bara 50 ex så de tog ju slut med en gång, säger han samtidigt som porslins-skaller hörs i bakgrunden.

Det är äkta guld lagt på här. ”Sekelskiftet i Laholm 2000”.

Guldet är alltså raketskott?

Det är en raket ja på himlen över torget i Laholm. Där är kyrkan, Rådhuset och alla de andra byggnaderna på Stortorget och så granen i förgrunden.

Som jag nämnde i början av artikeln var den exceptionellt oberoende tusenkonstnären ovanligt beroende av sin hembygd. Han var minst sagt hemkär.

Du är förtjust i din lilla stad? undrar Kathinka.

Ja, den är så mysig så man har jämt motiv och jag har ingen anledning att åka ut när jag ska filma för jag hittar de aktuella miljöerna överallt här.

Du har aldrig längtat efter att flytta härifrån till en större stad?

Aaaldriiig. Jag haaatar utlandsresor. Det ska jag säg. Jag har varit bara i Danmark och det får räcka. Varför ska man resa så mycket? Här finns ju så mycket snyggt och fint i Sverige? Det har blitt någon fluga det där att de ska överglänsa varandra, säger Nore Norold.

Så vitt jag vet lämnade han heller aldrig Sverige efter den intervjun fram till sin död 2004.

Extramaterial

Du som vill se mer av Nore Norold kan gärna titta på hela klippet med Ebba Blitz, som också hinner med att medverka i Nores just då planerade film. Däremot är det inte mer jul än vad som framkommer i omnämnandet ovan.

Ebba Blitz träffar Nore Norld i TV (1995)
Ingegerd Sudden Eriksson

Minns du Ingegerd ”Sudden” Eriksson?

Ingegerd ”Sudden” Eriksson var Stuguns stora export till musikvärlden. En glad och manisk mångsysslare som nådde uppmärksamhet sent i livet.

Ingegerd ”Sudden” Eriksson föddes i Stugun 1932. Sudden började som bonnmora, jobbade sedan som förskollärare, musik- och sångterapeut, fritidsledare med mera.

Som artist debuterade hon 1988 med kassetten Wildhussens Blues, därefter släppt hon en singel med samma namn, singeln Suddens travsång samt 1996 CD:n Livet, kärleken, solen och miljön. Allt på eget bolag. Därefter blev det ytterligare två CD-skivor.

Suddens travsång blev lite av en hit under Sunkits första år som klubb.

Ingegerd ”Sudden” Eriksson: Suddens travsång

I en fantastisk intervju, publicerad 1997 i Länstidningen Östersund, berättar reportern Jens Ganman om sitt möte med Sudden:

Det mer eller mindre ryker ur öronen på mig när jag lämnar Ingegerd Sudden Eriksson för att åka in till stan igen. Med en basgitarr i högsta hugg förföljer hon mig ut till bilen, och det sista jag hör innan jag stänger dörren är ett maniskt ’Hejbaberiba! Hejbaberiba! Hejbaberiba!’.

Några rader som väl summerar Suddens entusiastiska karaktär. Sudden turnerade 1991 i USA och i ovan nämnda intervju ger hon goda råd till svenska artister som vill pröva lyckan på andra sidan Atlanten:

… Sen när de kommer över ska de se till att alltid vara sig själva, hälsa artigt på folk och inte vara sura och vresiga och högfärdiga och sätta näsan i vädret utan vara beredda på att ställa upp och spela dygnet runt…

Sudden blev uppmärksammad i teveprogrammet Anders och Måns hösten 2003, där hon porträtterades i ett stort inslag och nådde stor popularitet bland tittarna. Själv blev hon mycket glad över att äntligen nå ett erkännande för sin musikaliska gärning.

I en intervju i Länstidningen Östersund i oktober 2003 berättar hon:

Dom nere i Skåne tycker att jag gör en annan sorts texter och en annan sorts melodier och det ska jag få uppträda med i TV … Och dom tycker tydligen väldigt bra om mig. De var flera stycken som i somras åkte flygplan från Malmö till Sundsvall och tog TV:s buss hit till Kälarne och var här ett par dagar och spelade in.
Dom har lagt låtarna mina på Internet, och det är mycket om mig på Internet.
Jag har som kommit i smöret riktigt, jag, nu.

En annan långkörare med Sudden är Åka tåg från CD:n Livet, kärleken, solen och miljön.

Ingegerd ”Sudden” Eriksson: Åka tåg

Som en kuriös detalj kan tilläggas att Stefan Kéry på skivbolaget Subliminal Sounds i slutet av 1990-talet kontaktade Sudden för att distribuera hennes skivor. Stefan möttes av en enorm entusiasm. När Sudden fick reda på att han själv praktiserade som musiker, så insisterade Sudden på att de skulle starta ett gemensamt countryband.

Tyvärr fick världen aldrig uppleva denna konstellation.

Ingegerd Eriksson avled den 17 mars 2004. Hon avslutade sina dagar som artist, bosatt på Hemgården i Kälarne, Jämtland.

Tack

För oss var du en hjälte, Sudden. Tack ska du ha!

Tack också till Olle Rönnbäck, som var först med att fästa Sunkits uppmärksamhet på Suddens travsång samt till Björn Höglund i Hoven Droven, som var först med att meddela den sorgliga nyheten om Suddens bortgång för oss.

Uppdatering

Den här artikeln påbörjades redan under slutet av 1990-talet och har uppdaterats lite då och då, senast i december 2022.

Stig Hallén

Stig Hallén – sant och sannolikt bakom höj mina öron

Stig Hallén gav oss frasen höj mina öron och fick därmed en plats i turnébussarnas Hall of fame.

Uppdatering

Denna artikel publicerades första gången så tidigt som under sent 90-tal, men har under 2021 väsentligt uppdaterats med ny information. Kommentarer kan därför förhålla sig till tidigare versioner av texten.

Stig Olov Hallén föddes i eller omkring Sundsvall den 17 februari 1942. Under omkring ett decennium, med start 1969, var han fast besluten att slå igenom som sångartist. Något han också – åtminstone delvis – gjorde.

Men allra mest känd är han nog ändå för frasen höj mina öron. Mer om det senare.

När man dammar av de pressklipp som finns om Stig Hallén, så är ett genomgående inslag att man betonar hur okänd han är i hemlandet – men framgångsrik i andra länder – samt att uppgifter kan variera från artikel till artikel. Det är väl inte osannolikt att Stig skarvade lite med sanningen, vilket ju är fullt rimligt om man ska framställa sig som så pass intressant att en tidning vill skriva om en.

Utbildar sig till ekonom och artist

Det här verkar i alla fall sannolikt: I samband med militärtjänsten flyttade Stig Hallén till Stockholm, påhejad av föräldrarna utbildar han sig inom ekonomi och administration, men går senare också på Calle Flygare Teaterskola (tillsammans med bland andra Kisa Magnusson). Han börjar jobba inom ekonomi, men tanken på att bli stjärna verkar inte ha lämnat honom någon ro.

I tidiga intervjuer uttrycker han ett stort, men stilla, självförtroende. Han kommer att slå igenom. Frågan är bara när. Han har ingen brådska. Han jämför sig med Engelbert Humperdinck och menar att den amerikanska underhållningsmusik som han vill ägna sig åt kan vara ett hinder på vägen att bli känd på hemmaplan.

Stig Hallén provsjunger för allt och alla

Det är i slutet av 60-talet som Stig Hallén börjar uppvakta skivbolagen. Först lite trevande, men efterhand blir han uppfylld av en känsla, att alla stora artister har börjat någonstans – och man måste våga för att vinna. Han begär att få provsjunga för skivbolagsdirektörer och impressarier.

Det gick så där.

Stig Hallén! Byt bransch! Bli vad som helst, men inte sångare!

Så lät reaktionerna. Hur vet vi det? Stig berättar det själv i pressklippen.

Stora världen väntar i USA

Stig Hallén lät sig icke nedslås av dessa tråkiga besked, utan stretade tålmodigt vidare. Nu i USA, där han kallar sig Stewe Hall. Här stannade han i ett par år och ska enligt egen utsago ha jobbat sig fram från kust till kust. I många fall obetalt, vad det verkar. I alla fall uppvaktade han Judy Garlands management och möttes enligt egen utsago av gillande. Han ska också ha blivit erbjuden roller på Broadway, men här är informationen knapphändig.

I Tyskland kommer vändningen

På väg hem från USA hamnade han i Hamburg och här fick han faktiskt napp. Den första singeln med Stig Hallén släpptes på Ariola 1969, Alles Geht Einmal Zu Ende. Senare kommer han att kalla sig Stig Hall på den tyska marknaden.

Det är väl inte osannolikt att det var just den tyska bekräftelsen som gjorde att svenska Cupol spelade in och gav ut singeln Sköna dagar / Blott för dig 1970.

Den här inspelningen är mycket omtalad, särskilt i musikerkretsar. Och det är just inspelningen som blivit känd; det som sägs mellan låtarna.

Stig Hallén ger Little Gerhard gråa hår

I studion sitter Little Gerhard, som anställdes som producent på Cupol i slutet av 60-talet. Han eller någon annan i studioteamet låter bandet gå, även när det inte sjungs. Dessa inspelningar fick fötter och därför kan vi idag ta del av kommentarer, falsksång, omtagningar, rapar och mycket annat från Stig Halléns outgivna inspelningar.

Säg höj mina öron till vilken musiker eller studioanställd som helst och du möts säkert av ett leende. Hallén-tejperna har spridits under lång tid och är ett fenomen i svenskt musikliv.

Bandet rullar, Stig börjar sjunga:

Det finns detaljer från förr
som ingen människa glömmer
höj micken lite grann
lite, lite…
där finns det bara det du tyckte om

Little Gerhard lär ha fått banden graverade på vinyl som födelsedagspresent, men det är – som mycket kring legenden om Stig Hallén – ett obekräftat rykte.

Stig Hallén sjunger falskt, han är osäker på sin roll och sina låtar…

Det finns detaljer från förr
som ingen människa gömmer…
… glömmer

Stig Hallén: Inspelningen av Sköna dagar med Little Gerhard (1970)

Sköna dagar kommer ut till slut

Den färdiga produkten låter trots allt inte konstigare än något annat. I ärlighetens namn så finns det dessutom många artister som hanterar sin osäkerhet med olika krumbukter och de spridda inspelningarna fångar ju Stig Hallén när han är ny och oerfaren som skivartist.

Några fler singlar på Cupol blev det hursomhelst inte.

Några år senare kommer ytterligare en singel på tyska, Marianne / Worte (Columbia 1973) och min gissning är att Stig fortsatte att bearbeta den tyska marknaden. Osäkert i vilken skala.

Stig Hallén sjunger Worte i svensk TV (ofullständigt klipp)

Comeback och storsatsning på T-Bone

Men 1977 återkommer Stig Hallén till den svenska offentligheten. Skivbolaget T-Bone Records (som senare blev SOS Records) gav ut LP-skivan The Entertainer, och verkar ha haft höga förhoppningar på satsningen. I samband med albumet kom också tre singlar med låtar från plattan.

Det här måste ha varit Stigs dröm uppfylld. Han nämner redan i tidiga intervjuer att han ser sig som en entertainer. Och på The Entertainer får han uppbackning av en orkester under ledning av Zbysek Kopel, Bosse Waldersten är producent och helheten ger ett ganska maffigt intryck. Stig är ingen stor sångare, men hade det inte funnits en historisk bakgrund i de spridda tejperna så hade ingen reagerat över sången på The Entertainer.

Av allt att döma blev återkomsten till den svenska scenen ingen framgång. Spåren av Stig Hallén slutar här. Helt och hållet.

Mysteriet Stig Hallén fortsätter att gäcka

Många är ryktena om Stig Halléns person. Jag väljer att spara på sådant som tangerar fantasins utmarker, men till de mer bekräftade hör att han starkt ogillade att de nämnda inspelningarna spreds. Det kan jag förstå. Samtidigt som det kanske vore möjligt att vända den berömmelsen till en fördel, att konstatera att detta har hänt men att det faktiskt finns andra saker att fokusera på och visa upp. Uppmärksamheten ger ju en möjlighet att få berätta sin egen historia, tänker jag (väl medveten om att det är lätt för en utomstående att säga).

Våren 2003 användes Stig Halléns Du somnar in i en kortfilm producerad av elever vid Beckmans reklamskola, en film som också visats på Dramaten. Var det början på en ny era för Stig Hallén?

Diskografi

  • Alles Geht Einmal Zu Ende / Dir Schenk Ich Mein Herz Und Meinen Namen, singel, Ariola ca 1969
  • Sköna dagar / Blott för dig, singel, Cupol 1970
  • Marianne / Worte, singel, Columbia 1973
  • The Entertainer, LP/MC, T-Bone 1977
  • Här har du min hand / My Way, singel, T-Bone 1977
  • Den snurrande världen / Take My Heart, singel, T-Bone 1977
  • Sexy Lady, låt oss dansa / Save the Last Dance for Me, singel, T-Bone 1977
  • Du somnar in / Ave Maria, singel, T-Bone 1977

Tack

Stort tack till Fredrik af Trampe, som bidragit med värdefull research. Tack också till Magnus Axelsson, Johan Johansson och Magnus Sandberg.

Alla utom vi är teveserien som har Jolly, Jolly - Buddy, Buddy som ledmotiv

Jolly, Jolly! Reco får revival i ”Alla utom vi”

Plötsligt ekar outsider-singeln Jolly, Jolly – Buddy, Buddy ur tevens högtalare. Hur kom det sig att en udda singel från 1971 blev ledmotiv i en ny dramakomedi? Henrik Martinell har pratar med Erik Jerka Johansson.

Du känner givetvis till Reco och hans ytterst märkliga singel från 1971 – Jolly, Jolly – Buddy, Buddy. Jag menar, har man hört den så glömmer man den aldrig.

Lika säkert är det att du har sett skådespelaren Erik Jerka Johansson. Hans namn är kanske inte lika känt som hans ansikte; efter att ha medverkat i teater, teveserier och film alltsedan barndomen är hans meritlista som aktör imponerande.

Nu debuterar Erik Jerka Johansson som regissör. Just nu snurrar Alla utom vi, en dramakomediserie med Alba August och Björn GustafssonDiscovery+. Och faktum är att här möts Recos och Eriks vägar. Jolly, Jolly – Buddy, Buddy är helt enkelt seriens ledmotiv och återkommer dessutom som en dramatisk poäng i avsnitten.

Henrik Martinell pratar med regissören Erik Jerka Johansson om Alla utom vi

Vi ska väl inte spojla för mycket – lyssna på intervjun – men så mycket står klart, klubben Sunkit har minst ett omedvetet finger med i spelet.

Alla utom vi hade premiär fredagen den 12 februari 2021.

Foto

Pressbilder från Discovery+ samt singelomslaget till Jolly, Jolly – Buddy, Buddy.

Curt Jalmo

Curt Jalmo – en svensk klassiker bortom pretentionerna

Curt Jalmo debuterade som soloartist 1972 med albumet Ängel med krossade höfter. Kompad av den svenska studioeliten hoppades Sonet att skyhöga pretentioner och psykedelisk lyrik skulle hitta till listorna. Det blev inte så.

Curt Jalmo [ja:lmo] föddes i Stockholm den 1 juli 1947. Med albumet Ängel med krossade höfter är Curt Jalmo ett självskrivet namn på gränsen till kalkongården, men faktum är att här finns mer än bara pretentioner.

Sångare i 60-talets popvåg

Curt Jalmo var först sångare i 1960-talets svenska popvåg, där han stod bakom mikrofonen i Lay Abouts (representerade på den klassiska samlingen Stora Popboxen – Svensk Pop 1964-1969). Han skrev också lyrik och debuterade som poet med boken NattsandBonniers 1970.

Så här skriver författaren själv på bokens baksida:

Fantasins drevkarlar är små, obetydliga, men utopiernas fångvaktare – förklädda till arbetsgivare, direktörer, borgarråd, arkitekter, föräldrar och lärare – darrar redan i sina gryt. Låt oss slösa med kärleken till livet och befria oss själva.

Lay Abouts gav ut en singel på Scan-Disc 1967, med låtarna So Long Fanny och Funny Feelin’.

Curt Jalmo debuterade på Sonet

Därefter gick det några år tills Curt Jalmo steg fram som artist i eget namn, då Sonet släppte Ängel med krossade höfter, den skiva som kanske är svensk populärmusiks mest pretentiösa alster någonsin. Curt hade alltså två år tidigare kommit med en diktsamling, och det är som poet i den svåra skolan han pratsjunger sig igenom plattan.

Det är mycket högtravande och det är väldigt mycket mytologiserande av amerikanska rocklegender.

Bach möter Janis Joplin och Jim Morrison

De evighetslånga eposen Janis Joplin (baserad på Toccata och fuga i d-moll av J.S. Bach) och Jim Morrison är häpnadsväckande och först skrattretande för sina skyhöga pretentioner, men samtidigt… Även om Curres gravallvar är svårsmält, så växer skivan med lyssningarna. Curt Jalmo var faktiskt först i Sverige med sin grej, låtarna och kompet är felfritt och omslaget välter.

Kanske är det dags för både en revidering och djupare analys av fenomenet Curt Jalmo. Leta i skivbackarna efter Curt Jalmos Ängel med krossade höfter (Sonet SLP-2351).

Ett ödets ironi är vad som hände med Curt Jalmo efter det enda egna albumet: han fick sätta sig ned och översätta engelska låtar till svensktoppsartister. Vad övrigt var, var tystnad.

Curt Jalmo avled den 20 september 2019. I dödsannonsen stod att läsa: ”Han målade med ljus / och mörker”.

Pappa till Melinda Wrede och Profilen

Pop trivia: Curt Jalmo är pappa till rap-artisterna Melinda Wrede och Profilen (Richard Wrede). Melinda Wrede släppte 2008 sitt andra soloalbum, Lögner efter läggdags, med bland annat en version av en av pappa Curts låtar!

Tack

Tack till Leif. Och tack, Johan Wanloo, som skickade idolbilden ur Starlet. Tack också till Petra.

Den här artikeln publicerades först omkring 2004, men har fyllts på med lite av varje under åren. Kommentera gärna om du har något att berätta om Curt Jalmo och hans gärning.

Länkar

Anders Nilback 2019

Anders Nilback är tillbaks – igen

Skaparen bakom två hårt åtrådda demos är inte längre hemlig. Anders Nilback hittade oss. Och nu är han tillbaks på allvar.

Anders Nilback, bosatt och verksam i Göteborg, föddes 1965 i Landskrona. Som åttaåring började Anders i gosskör och på högstadiet togs de första gitarrlektionerna. Kort därefter skrevs de första låtarna. Dessa var på svenska och ofta med kärleken i fokus, samt med en viss sakral underton.

Den första demon hette Opus Ett (1986). Producent och arrangör var Göran Andersson. Senare utvecklades visorna och med hjälp av bland andra Wilfredo Stephenson (tidigare bland andra Aston Reymers Rivaler och Hot Salsa), så influerades vissa låtar med latinska rytmer och nyanser.

Andra demon fick namnet Gott Gung (1993-94).

Anders låtar har spelats på lokalradio och de mest populära är: Under ditt paraply, Sommarcaféet samt En sensommardag.

Anders har jobbat som vikarierande musiklärare, försäljningschef, marknadschef (bland annat för Frölunda Indians) samt VD på reklambyrå. Via egna företaget, Nilback Marketing har Anders även agerat konsulterande marknadschef hos Nya Fröken Sverige samt arbetat med marknadsföring och lansering av Glenn Strömberg Collection.

Numera arbetar Anders som VD ”inom bröd”, där han jobbar med bland annat innovation inom Polarbrödsgruppen.

Visionen om att skapa en tredje demo lever. Låtarna är delvis klara varav en är en specialskriven bröllopslåt, Kärlekens tribut. En annan är Öppna dörren som är inspelad 2019 i studion hos Esborn Music i Alingsås och som har världspremiär här på Sunkit.com.

Stort tack till Anders, som ställt information, musik och bilder till förfogande.

Lyssna på Anders Nilback

Öppna dörren

Det är 2019 och Anders Nilback är tillbaks, här med Öppna dörren. Några anser att detta är låten som ej kom med i filmen Blues Brothers och som man med fördel buggar till.

En Sensommardag

Från en kommande demo. Publiceras här med benäget tillstånd av Anders Nilback. Alla rättigheter reserverade.

Hej , hå, Indians!

Denna låt skrev Anders inför en konferens då han jobbade på Frölunda Hockey Club säsongen 2007-2008. Melodin är en version som hämtat inspiration från en låt som Anders skrev under tidigt 1980-tal, som en hyllning till sin konfirmation, Hej tjena jag är Jesus.

Just denna ”gamla synd” har blivit något av en undergroundklassiker och finns bland annat upplagd på Youtube:

William Freestyle

William Freestyle – historien om Sveriges första diktjockey

William Freestyle är mannen som pratade en sång om Sverige. Som blev en hit med Eddie Meduza. Journalisten Henrik Martinell hade vår förste discopoet på tråden redan 2001 och här är hans rapport.

1982 var inte bara året då gruppen Iron Maiden släppte albumet The Number of the Beast som tog sig upp till nummer ett på brittiska albumlistan. Det var heller inte enkom årtalet då prinsessan Madeleine föddes. Nej, 1982 var även året då föregångaren till svensk hiphop – iklädd högtidsdräkt och flankerad av en hund vid namn Hubbe – frälste landet med LP:n Sverige.

– Sverige, Sverige. Där björkarna susar och älvarna brusar. Där vi går över daggstänkta berg… och djupa dalar. Genom… tallars äh vafan jag kommer inte ihåg.

Så låter det när jag över telefon ber William Freestyle sjunga lite på skivans titelspår, som blev den mest framgångsrika låten på plattan. Och det kanske inte är så konstigt att han inte minns, det är ju trots allt (när den här intervjun gjordes, red. anm.) drygt 20 år sedan låten var aktuell på den skiva som gavs ut av Scranta Grammofon.

Soundet på skivan sticker ut. Freestyle sjunger inte, utan läser snarast upp sina kverulanta funderingar. Melodin i varje låt är lånad från redan kända låtar. För kompet står bandet Limmericks plus en kör.

William Freestyle föddes 1947 i Nyköping och har skonummer 43.

– Jag har varit discjockey, orkesterledare och copywriter på reklambyrå och reservofficer i 28 år. Och nu de sista fem åren har jag varit hemmafru.

Han berättar att han har en fel kand. istället för fil. kand. och började jobba extra som discjockey för att betala sina studier.

– Jag har flackat mellan de olika yrkena, men det genomgående har varit diskoteken, nattklubbarna, orkestrar, shower, turnéer, folkparker, stadshotell, pubar, födelsedagar, firmafester, jippon – ja allting från ungdomsgård, Gröna Lund till Globen, säger William.

Fast William är ju inte hans riktiga namn.

– Jag hette ju Wilhelm för länge, länge sedan, säger han. Men första gången som jag fick en dikt publicerad i Nya Wermlands-Tidningen 1963 eller -64 så skrev jag William för jag tyckte det såg bättre ut. Man tänkte så på den tiden.

Egentligen heter han Wängström i efternamn. Artistnamnet Freestyle kom från att han 1978 blev ombedd att starta en ny klubb på Bacchi Wapen i Gamla Stan. Då hade han varit borta från branschen och Stockholm några år. Dels hade han studerat på Reklamskolan och dels hade han bott i Örebro och varit officer på heltid ett tag.

– Så när jag kom tillbaka till Stockholm och skulle bli mer offentlig, ville jag byta namn, säger han. Samtidigt hade kavaj- och slipstvånget varit tunga frågor för finare krogar, så då ville jag göra om detta till en lösare och ledigare stil med mindre klädtvång och mera uppsluppenhet. Dessutom hade jag nyss varit pressekreterare åt Frank Andersson som hade vunnit VM i brottning. Och då råkade jag höra ordet freestyle, till skillnad från det klassiska. Då kände jag att det där är ett bra namn för det säger allt om hur publiken ska känna sig och att man komma lite slappare och att underhållningen är slapp – lös, ledig och fritt! Så då blev det Freestyle.

Arbetstakten är inte densamma som förr, men William är fortfarande verksam (vid den här intervjuns genomförande år 2001 red. anm.) – både som musiker och musikproducent.

– Jag har producerat tre friska låtar och sen har jag tagit fram två gamla som aldrig blev utgivna. Detta på grund av att min nya bästa vän i livet heter Rasmus – Rob’n’Raz, dom internationella du vet – och det är så perfekt att vi är som själsbröder, säger han.

– Han är 20 år yngre och frisk och impulsiv, så det känns bättre att göra något nytt med honom än att samla sina patetiska föredettingar till polare för då blir det bara kul, men ingenting gjort. Så han har inspirerat mig till detta och det var länge sen. Man tappar lite författarglöd när man får barn, för barnet är liksom störst i världen. Och då blir man liksom annorlunda. Så det är på gång.

– Raz och jag sitter och mixar tillsammans och han skriver bättre musikslingor än vad jag gör, så det är en lysande kombination!

William har haft en karriär som sträckt sig över ett långt spann av produktivitet på flera områden och musikaliska epoker, vilket gjort att han också arbetat ihop med en hel del kända namn.

– Det har ju varit väldigt många, säger han. Men håller vi oss till de svenska så har vi ju Leif Kronlunds storband som var före min generation. Så jag har spelat med Jan Malmsjö, Carli Tornehave (även känd som ”Sveriges Frank Sinatra” red. anm.) och Lasse Lönndal och fått uppleva deras pondus.

– I mitt yrkesliv har jag ju samarbetat med medlemmarna i Blåblus, Lars “Lalla” Hansson (spelade i grupperna Fabulous Four och Idolerna), alltså många av de som överlevde 60-talets stora pop-era i Sverige. Lennart Grahn framför allt – som var min kompanjon i 20 år – från Luleå. Anna Book har varit min stadiga gästartist i många år, oavsett om hon varit ute eller inne på svartlistan.

Kompbandet på skivan Sverige var alltså Limmericks – ett dansband från Göteborg som William spelade mycket med på den tiden.

– När Freestyle spelade på Bacchi Wapen, så kom det en stor dansbandskoncern som hette Baldakinen, som köpte mig och hela det här konceptet. Vi startade en ny krog 1978 som hette King Creole på Kungsgatan och där var Limmericks ett av “stambanden”. Sedan åkte vi på turné tillsammans så vi kände varandra väldigt bra framförandemässigt.

Utöver det udda framförandet av musiken, så var nog det mest uppseendeväckande med plattan själva konvolutet. Den ser helt enkelt lite rolig ut. Utöver svenska flaggans färger och titeln, så pryds omslaget av ett foto med William iklädd militärens mörkblåa mässdräkt med revär, vita skärmmössa och vita handskar. Bredvid honom står logiskt nog… en golden retriever? William själv håller inte med om att bilden är särskilt rolig, men han gissar att det är många som antar att det var en maskerad. Så var det enligt honom absolut inte.

– När den här skivan spelades in 1982, gick Sten & Stanley och grubblade över vad de skulle ha för omslag. Då råkade det vara så att jag hade en bild som jag sa: “den här kan ni ta”. Det var mitt bröllopskort. Jag gifte mig 1980 och när jag stod där inne med bruden bara kände jag att “min hund har varit med så mycket i mitt liv så han ska få vara med”. Så han var med på bröllopet alltså. Han heter Hubertus, Hubbe, efter kungens tredjenamn, säger William.

Bröllopet hölls på Grand Hotel i Saltsjöbaden och då hade Hubbe eget rum där.

– Han satt i limousinen så jag skickade ut bruden i limousinen – det var 20 minuter innan vigseln. Fotografen blev ju jätteförtjust och då tog vi den bilden. Bilden var bara för min egen skull, för mitt eget liv. Sedan då när den här inspelningen kom igång, så sa jag: “jag har ett förslag, titta här”. Och då tog ju dom det direkt för det är ju ett kungligt porträtt.

Anledningen till att skivan fick namnet Sverige och varför konvolutets baksida pryds av uppmaningen “Var rädd om Sverige, köp svenskt!”, är enligt honom själv en helt egen historia.

– Varför det blev “Sverige” var så enkelt som att det var titellåten som var singeln, som i sin tur var orsaken till att det blev en skiva, säger han. Jag hade sett ett tv-program när jag satt hemma i träslottet i Saltsjöbaden och såg Donna Fargo sjunga om “United States of America”. Hon sjöng något i stil med “and I pay my taxes, I’m so grateful blablabla”. Det var en pampig marschlåt och jag tänkte att: “det här vill jag göra om Sverige!” Så jag gick och satte mig, skrev mina rader och tog med det svenskaste jag kunde om “daggstänkta berg” och så vidare.

Hur vill du själv beskriva din skiva?

– Det var en svår fråga. Det är nästan lättare om du frågar hur den kom till över huvud taget, för då är det lättare för mig att förklara också.

William arbetade på företaget Baldakinen som var stort inom nöjesvärlden och varje år höll de en stor dansgala någonstans i Sverige. Ett stående inslag var att William äntrade scenen och gjorde sina spontaniteter och improvisationer.

– Så alla var så vana att jag gick upp och gjorde översättningar på låtarna som dansbanden lirade. När festen kom kände jag att jag har gjort de här låtarna My Way och Oh! Carol till leda, så jag ville göra något nytt. Samtidigt hade jag fått den där idén med “daggstänkta berg”, så jag satt och filade lite på den, säger han. När jag kom ner sa jag till Limmericks “spela det här”. Och så gjorde jag den och då rusade alla fram och var jätteglada och gratulerade. Samtidigt kom Streaplers och Sten & Stanley och sa att det här måste spelas in.

– Det var inte mycket budskap eller tanke bakom låten, utan jag var mest ute efter versmått och poesi och att ta upp olika samhällsfrågor. Jag hade även skrivit två originallåtar ihop med Michael Areklew (Blåblus, har även medverkat på skivor med Abba och Björn Skifs), som kunde lite mer om musik än jag. Sedan fick jag en låt specialskriven av Rune Wallebom (som skrev Kristina från Vilhelmina åt Sven-Ingvars och Aj, aj, aj som blev en hit med Schytts red. anm.), säger William.

Låtskrivaren och gitarristen Michael Areklew minns Freestyle med glädje.

– En tokig jäkel. En bra discjockey som var väldigt stor i början av 70-talet och 80-talet.

– Han var väldigt speciell, eller är väldigt speciell. Han körde en egen stajl helt enkelt. Klädde sig väldigt udda och själva scenbilden han hade på King Creole var som en lägenhet där musikanter och gäster samlades. Det var väldigt speciellt, säger Areklew.

Michael Areklew var en del av King Creols husband Freestyle Family från 70-talet fram till stället stängde 1996. Han skrev låtarna Fröjdanalys och Åh – vilken skillnad till Williams LP.

– Jag hade en liten portastudio och vi umgicks privat ganska mycket genom bandet. Så han var med och vi satt och spånade lite textidéer. Det kom fram spontant har jag för mig, säger Areklew.

Hunden Hubbe på LP-konvolutet till Sverige minns Michael Areklew väldigt väl.

– Den var fin, den där hunden. Efteråt när man hade spelat på King Creole brukade man gå ner och käka korv på ett ställe. Då fick han alltid följa med och äta en korv med bröd. Ibland fick han bostongurka på korven och då fick han hicka, skrattar Areklew. Han var en polare. Labradoren var med på King Creole. Han var jämt med William.

William erkänner att anledningen till att han gjorde skivan i just den här formen – att han läser texten rakt upp och ner över musik – var på grund av att han inte kunde sjunga.

– Jag är ju poet från början. Jag tycker att det inte är en talskiva, det är inte rapping och det är definitivt inte sång. Men det är mycket sångpartier i den och flera musikaliska låtar, säger William.

Kanske blev låten Sverige ändå mest känd genom Eddie Meduza. Musikern gjorde på sitt femte studioalbum För Jaevle Braa! en cover på Sverige och gavs även ut som singel.

– Ja, vilken rysare det var! I musikaffärerna satte man ju upp sådana här Sverigetoppslistor. Då låg jag etta, men började dala neråt. Åkte ner till sjunde och sen till elfte, säger William.

– Sedan gick jag till skivbutiken på Hötorget. Då låg den plötsligt tvåa, trea eller till och med etta. Då såg jag ju bara “Sverige, Sverige” och tänkte: “I’m back!” Så tittade jag lite noggrannare och såg att det stod Eddie Meduza. Då var det Bert Karlsson som hade gjort en kupp. Till historien hör att först hade Bert tagit dit Alf Robertson för att göra den där versionen, men han hade garvat på sig. Då tog han dit Eddie Meduza istället.

En annan av de mer populära spåren på skivan, är den odödliga balladen Fårfarmaren – en sorglig berättelse som enligt William Freestyle själv till stor del är självupplevd:

Från början var jag fårfarmare i Värmland, där jag plöjde harvade och sådde på mitt sätt. Till helgen gick jag på dans i Folkets park och sökte mig en fästmö. Jag träffade en flicka där. Vi åkte hem till fårfarmen och älskade på höskullen. Gemensamt skulle vi bygga en framtid. Tillsammans skulle plöja harva och så. Men hon hade fått ambitioner, hon hade läst Maria-Pia Boëthius, hon skulle bli självständig. Så hon åkte till Uppsala för att studera. Under tiden gick jag ensam hemma och plöjde, harvade och sådde på mitt sätt.
Så en vacker dag skulle jag åka och hämta min käresta. Hon hade tagit examen. Hon hade blivit akademiker. Jag kom fram till studenthuset. Kom upp i korridoren där jag klev över demonstrationsplakat och gamla Vino Tinto-flaskor. Jag kom fram till studiekammaren. På dörren satt det en lapp: Dra åt helvete bonnjävel! Jag hitta en akademiker.

Jag frågar honom hur mycket av det han sjunger om som är självupplevt.

– Alltihop.

Ärligt talat?

– Jag tror det. Antingen har jag sett på nära håll eller gjort det själv.

Flera av plattans spår är covers på redan kända låtar. Men en sticker ut lite extra, menar William Freestyle.

– Jag tänker på Så vimlande var aldrig havet – jag är alltså den enda, första och sista i hela världen som har fått göra en egen text till en Evert Taube-melodi. Jag fick tillstånd av Evert Taube-stiftelsen. Det var väldigt noga med att det skulle vara bra kvalitet på det, så det är jag väldigt stolt över. Jag är den enda som det står “E. Taube / W. Freestyle” på över huvud taget.

Folkrörelsen (om man kan kalla den så) som i jakten efter bortglömd musik återupptäcker gamla och nya favoriter, växer sig allt större. Men trots det tror inte William att just hans låtar kommer återupptäckas och spelas på dansgolv i framtiden.

– Ja, vem skulle de ha med sig som kan prata fram dom där låtarna då? Några dansbandshits i folkparkerna tror jag inte att de blir, säger William.

Av Henrik Martinell

Leif Källberg och Leif Andersson (foto: Ola Warringer, foto och montage)

Leif Andersson – nu vet vi vem mannen bakom Kind mot kind är

Är du nyfiken på vem Leif Andersson egentligen är? Mannen bakom Sveriges kanske märkligaste skiva, där Leif… ljudar fram örhängena Fly Me To The Moon och Cheek To Cheek. På sitt eget sätt. Nu kommer dokumentären som avslöjar sanningen bakom Leif Andersson.

Nu behöver vi inte undra längre. Stefan Sundbergs uppföljare till radiodokumentären om Sveriges märkligaste skiva är redan här. Programmet om Leif Andersson sänds tablålagt den 21 maj 2016 klockan 23:07, men redan idag kan man höra programmet på Sveriges Radios webbplats: Mannen bakom Sveriges märkligaste skiva.

Mycket av mannen, myten, legenden Leif Andersson har Stefan Sundberg skildrat i sin första dokumentär – Historien om Sveriges märkligaste skiva – som sändes första gången påsken 2015. Men i det programmet lyckas Stefan aldrig hitta föremålet själv, Leif Andersson. Det närmaste är en sannolik person, men den mannen nekar till all kännedom om skivan.

Men det visar sig att Leif Andersson inte ville mörka sin bakgrund. Samlarvurmen under årens lopp och uppmärksamheten efter den första dokumentären har gått Leif Andersson förbi. Inte minst därför att han idag heter Leif Källberg.

Det var tidningen Presspunkten i Karlskrona som hittade Leif. Eller hittade och hittade. ”Våran Kjell”, som redaktörerna säger, medverkar regelbundet i tidningen.

Att strålkastarljuset efter mer än 40 år riktas mot Leif – som 1974 siktade på att bli schlagersångare – är inget annat än sensationellt. En fantastisk upplevelse för oss som är intresserade av udda populärmusik.

Skivan pressades i 50 exemplar och hela upplagan ställde Leif ut i soprummet.

Foto: Ola Warringer (foto och montage), Sveriges Radio

Sida 1 av 6

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén