Magnus Ny-Magnum Nilsson och Burt von Bolton på Sunkit (foto: Casper Hedberg)

Etikett: Opera Sida 1 av 2

Cathy Berberian

Cathy Berberian – från Berio till Beatles

Ingen har någonsin tolkat The Beatles på samma sätt som Cathy Berberian. I övrigt låg hon alltid i framkant av konstmusikens avantgarde.

I Sunkits barndom – då tillgången till musik och kännedomen om artister var begränsad – blev vi tipsade om den amerikanska operasångerskan Cathy Berberian. Det uppstod en omedelbar kärlek när vi fick låna hennes LP Beatles Arias (även känd under namnet Revolution) från 1967.

Cathy Berberian: Eleanor Rigby / Yellow Submarine (1967)

The Beatles enorma popularitet bidrog ju till att världen svämmade över av Beatles-tolkningar under 1960-talet. På klubben har vi spelat en hel del fantasifulla varianter, men ingen har stuckit ut som Berberians.

Catherine Anahid Berberian föddes den 4 juli 1925 i Attleboro, Massachusetts. Hon var mezzo-sopran med klassisk skolning, amerikanska med armeniskt ursprung. Utövare, kompositör och forskare inom området ny konstmusik. Hon studerade musik vid universitetet i New York och senare vid Conservatorio Giuseppe Verdi i Milano – innan sin debut i Napoli 1957. Ett år senare framträdde hon i Rom vid en hyllningskonsert till John Cage med stycket Aria with Fontana Mix.

1960 framträdde hon för första gången i USA, vid musikfestivalen i Berkshire, med ett stycke av Luciano Berio; Circles. Hon gifte sig också med Berio samma år. Berio komponerade många verk direkt för Cathy Berberian, och det gjorde också Igor Stravinsky, nyss nämnde John Cage, Sylvano Bussoti med flera.

Senare studier vid Musikschule Köln, University of Vancouver och The Royal Conservatory of Music i Toronto. Det här med omfattande studier är centralt i Cathy Berberians karriär. Hon rörde sig ledigt mellan scenen, forskningen och ett eget komponerande. Oftast i framkant av konstmusikens avantgarde.

Hon belönades med en Grammy 1971, 1973 och 1974 samt en Grand Prix du Disque 1972. Bland de verk hon själv skrev märks Stripsody, beställd av Radio Bremen 1966, ett verk som baseras på seriestrippar av Roberto Zamarin. Hon skrev också en rad vokala verk, kammarstycken och en teaterpjäs; The Architect and The Emperor of Assyria, baserad på en text av Fernando Arrabal. Pjäsen fick premiär i Paris. Hon gav också ut en antologi med verk av kvinnliga kompositörer. Hennes arbeten är i huvudsak utgivna i Tyskland.

Cathy Berberians album med kända Beatles-låtar i opera-tappning är en mycket ovanlig och eftersökt skiva. Den måste sägas vara av högsta klass, eftersom den förenar en småknasig idé med ett lysande genomförande. Om du hittar ett exemplar av skivan i fint skick: den är absolut värd att köpa, även om prislappen brukar vara hög.

Cathy Berberian presenterar och sjunger Ticket to Ride

Efter att vi i februari 2004 tipsat om att skivan Revolution tillfälligt lagts ut i sin helhet på webben, så fick vi följande trevliga och informativa brev från operasångaren Bengt Krantz:

Bedyrande vänner,
Vilken strålande överraskning att få ta del av Cathy Berberians Beatlesskiva i sin helhet. Entusiaster blommar på nätet. Det är helt klart. Jag skall sent glömma den underbara konsert jag övervarade i Stockholm, troligen med pianisten Bruno Canino (!). När det var dags för honom att spela, så satte hon sig i en fåtölj och slumrade strax in. Dessemellan drack hon generösa mängder sprit. Hon demonstrerade också skoningslöst elakt hur det kunde låta i de engelska salongerna när tondöva individer lät upp sina röster. Det var nog inte bara tondött, utan även rytmblint. En oförglömligt charmig dam vars like världen tyvärr inte längre skådar. Tack för er stramt lealösa hållning när det gäller att apostrofera folk av de mest vitt skilda slag. Det är så det skall vara i den bästa av världar.
God natt så länge,
Bengt Krantz

Tack för de vänliga orden, Bengt! Kul att få veta att Cathy Berberian alltså uppträdde i Stockholm.

Cathy Berberian avled i Rom i Italien den 6 mars 1983.

Länkar

Uppdatering

Denna artikel påbörjades redan i slutet av 1990-talet och har sedan dess väsentligt uppdaterats, senast i december 2022.

Peter Hofmann - opera möter pop

Crossover – när opera möter pop

Magnus Karlsson gräver i skivarkivet och hittar operasångare som breddar sin repertoar med pop.

Operasångare som sjunger populära schlagers eller poplåtar är inget nytt i musikhistorien, inte heller något övergående fenomen. Det ligger något dolt hos många så kallade seriösa utövare att någon gång få göra en crossover och bli stjärnor hos den stora allmänheten, att få lämna de ”fina” salongerna och känna på ett liv utanför dessa.

Här i Sverige minns vi med förtjusning Loa Falkmans insatser från 1990 och inte minst Henning Sjöströms tre album från det smaklösa 80-talet. Då Loa Falkman tog ganska lätt på uppgiften, åtminstone retroaktivt, så var Henning Sjöström desto allvarligare i sin insjungning av Bob Dylans Blowin in the Wind med ackompanjemang av den rutinerade och högt aktade pianisten Jan Eyron, vars medverkan säkerligen förenklades av ett generöst penningbidrag. Den sjungande advokaten kanske ändå inte riktigt motsvarar definitionen av operasångare som sjunger rock eftersom repertoaren mestadels bestod av örhängen från den klassiska genren. Ett flertal förstå-sig-påare skulle nog inte ens hålla med om att han är sångare.

Redan på 1800-talet populariserade och profilerade sig många tenorer och sopraner med att hämta material från mer lättsamma kompositörer och senare på 1900-talet blev storheter som Jussi Björling bekanta med allmänt kända örhängen. 1965 sjöng ju Ingvar Wixell alla bidrag i den svenska uttagningen till melodifestivalen. Leena Skoogs oförglömliga version av Serge Gainsbourgs Je t’aime moi non plus från 1969 får draghjälp av barytonen Anders Näslund.

Lena Skoog och Anders Näslund: Je t’aime (jag älskar dig så), 1969

Internationellt så finns det en hel del att glädja sig åt om man tillhör det masochistiska släkte där de flesta läsare av den här spalten hör hemma. Jag vill gärna trycka på sopranen Cathy Berberians LP med Beatles-tolkningar från 1967 där John Lennon och Paul McCartneys kompositioner kläs i en lite annorlunda skrud. Den sålde faktiskt ganska hyfsat i en tid då underhållningsmusik värderades högt hos både melodiradioproducenter och dess åhörare.

Min egen favorit i den här något nonchalerade delen av musikhistorien när klassiska artister klampar in i främmande territorier är den framstående Wagner-tenoren Peter Hofmanns bombastiska och dramatiska tolkningar av ett antal rockklassiker på albumet Rock Classics från 1982. Tillsammans med Tyska Operans Orkester i Berlin destabiliserar han bland andra Sailing och The House of the Rising Sun som om de vore hämtade ur Niebelungens ring. Peter Hofmann räknades vid slutet av 70- och början av 80-talet till en av världens främsta tolkare av den store Richard Wagner. När han sjöng in dessa pärlor ur rockhistorien stod han på toppen av sin karriär men såg ändå en möjlighet att bredda sin repertoar och samtidigt, givetvis, utöka inkomsterna. Dessvärre innebar övergången till det nya röstläget en smärre katastrof för Herr Hofmann, som ansträngde stämbanden till den grad att operakarriären så småningom gick i stå.

Peter Hofmann: House of the Rising Sun, 1982

Inledande The House of the Rising Sun börjar oerhört dramatiskt, som en uvertyr, för att sedan mattas av och ge artisten en ingång för de första fraserna. Plattan lär ha varit framgångsrik i förbundsrepubliken. På omslagets framsida poserar stjärnan med uppknäppt skjorta i halvfigur och på baksidan syns han ute i naturen i en för tiden cool skinnpaj.

Man får väl bara hoppas att Peter Hofmann fick tillfälle att riktigt njuta av sin nyfunna ”rockstardom” innan publiken tröttnade. Idag framstår albumet Rock Classics bara som en av många märkliga utgivningar som grammofonskivans historia är så full av. Vågar jag säga att karln gjorde en efterföljare…

Från andra hållet då? Jag menar populärartister som givit sig in den seriösa musikvärldens regelbundenhet och konventioner. Jovisst. Här finns det också rikligt med lycksökare. Med största sannolikhet betydligt fler. Svårigheterna infinner sig faktiskt betydligt tidigare bland dessa utövare eftersom själva materialet ter sig mycket svårare redan vid första anblicken. Det är ju ingen slump att en musikdramatiskt sångare behöver flera års utbildning för att bli en fullfjädrad scenkonstnär. Detta hindrade inte Michael Bolton från att ge sig i kast med ett knippe kända verk på albumet My Secret Passion 1998. Publiken var dock med på noterna och förde hans insjungningar till tätpositionen bland klassiska skivor det året på Billboards klassiska lista, givetvis till förtret för den seriösa skaran skivköpare.

Desto vanligare då att instrumentalister ger sig på kända stycken ur musikhistorien; James Last, Klaus Wunderlich, Mantovani med flera har alla bidragit till detta. Det mest kända exemplet torde vara Wendy Carlos, som 1968 gav ut den legandriska Switched on Bach och därigenom även populariserade moog-synthen. Skivan blev en megasuccé.

Nyss nämnda Klaus Wunderlich gjorde en kanske inte så banbrytande, men dock oväntad, insats i slutet av 60-talet när han mot alla konventioner lät sin hammondorgel trolla fram kända opera-arior på plattan Opera Happening. Tillsammans ”Mit Rythmusgruppe”, så står det på omslaget, ges dessa en populärmusikalisk touch med uppdaterade titlar som Nabucco-Bounce och Hippie Women. Opera som partymusik. Den alltid så underhållande informationen på omslagets baksida ger betraktaren förväntningar som kanske inte alltid infrias. En och annan operafantast lär ha grinat illa eller till och med utstött diverse förbannelser om de kommit i kontakt med denna produktion. Desto fler måste ha stuffat förnöjt till den på något av alla dessa cocktailpartyn som verkar ha pågått oavbrutet under det sena 60-talet. Mitt favoritspår är versionen av La donna è mobile ur Rigoletto, en aria som brukar finnas med på de flesta tenorers repertoar. Här har den fått namnet Trueless Girl efter en liten omarbetning av den gode Klaus Wunderlich.

En annan favorit från samma period – som får mig att begrunda motiven hos dåtidens grammofonproducenter – är plattan Symphony of the Birds från 1967. Här rör det sig i grunden om en helt vanlig easy listening-produktion som det kryllade av vid denna tid, fast med ett ganska avgörande undantag: man har kallat in en brasiliansk amatörornitolog, en senor Johan Dalgas Fisch, som frikostigt bidragit med ljudupptagningar från regnskogens fjäderfän. Under allt kvittrande döljer sig en anonym orkester spelandes kända melodier, både populär- och klassiska kompositioner. Som så ofta, när den goda smaken stod under angrepp, tillskyndade dess beskyddare och plattan fick hos Sveriges Radio en så kallad dödskallemärkning, fast bara de spår som härrörde ur den klassiska myllan. Den här åtgärden var ett sätt att skydda den intet ont anande allmänheten från att exponeras för smaklöshet i form av alltför vidlyftiga arrangemang av musikskatten.

Vi har givetvis inte sett slutet på flödet av ovannämnda, ska vi kalla det för försök till, banbrytande insatser men onekligen har det lämnat avtryck hos vissa skadeglada existenser här och där. Idag när musikdistribution finns tillgänglig för alla de glada amatörer som absolut inte kan – och kanske inte heller borde – få skivkontrakt så har nya, inte så öppna, dörrar slagits in. Inspelningar från de mest häpnadsväckande utövare letar sig fram i myllret. Men det är en annan historia.

Länkar

Uppdatering

Den här artikeln publicerades ursprungligen den 23 januari 2002. Den är redigerad med lätt hand i december 2022.

Henning Sjöström med polarna Rolf Björling och Ingemar Johansson (kollage)

Stjärnadvokaten, boxaren och operasångaren

Stjärnadvokaten Henning Sjöström fortsätter att fascinera. Sunkits Henrik Martinell har läst hans böcker och minns särskilt en passus om hur vännerna Ingemar Johansson och Rolf Björling gjorde intryck i Sundsvall.

Sommaren 2002 besökte jag och min kompis Cecilia en loppis i Åkersberga. Mitt enda fynd blev stjärnadvokaten Henning Sjöströms bok Kvinnorna i byn – en biografisk bok med korta anekdoter om livet i hans hemby Burträsk. Varför det blev just den vet jag inte, men när jag någon dag senare plöjt boken köpte jag fler av Sjöströms böcker: Männen från byn, Vägen från byn och Så fortsatte vägen från byn.

Men det enda ur Sjöströms böcker som verkligen etsat sig fast i minnet är en kort passage ur boken Brottstycken, som är – precis som det låter – en samling brottstycken ur hans händelserika liv.

Det var mitten av 1960-talet. Henning umgicks mycket med folk i kändiskretsar – bland annat Ingemar Johansson, boxaren, Jussi Björling, operasångaren, och Jussis son Rolf Björling som också var operasångare. Sjöströms namn har förresten tidigare nämnts på Sunkit i operasammanhang, i Magnus Karlssons artikel Crossover – opera möter pop.

Henning skulle – tillsammans med Ingemar och Rolf – resa till hemtrakterna. Först göra ett stopp vid Burträsk bokhandel, där de skulle marknadsföra och signera Henning och hans bror Ernst Sjöströms nya bok Vägen förbi. Tätt inpå, samma dag, skulle de åka till Skellefteå för Guldrushen – ett festivalliknande arrangemang med bland annat underhållningsartister och karuseller. Där skulle Ingemar delta i en armbrytningstävling och Ingemar och Henning skulle kora vinnaren i skönhetstävlingen Miss Guldrush. En intressant parentes är att vinnaren blev inburen på scenen i en säck som sedan knöts upp så att alla kunde se vem vinnaren var. Alla deltagande flickor fick behålla kläderna som de poserat i – en skjorta, vita byxor, stövlar, pistoler och en cowboyhatt – som tack för att de ställt upp.

Men strunt i det nu.

Avsnittet jag syftar på är resan från Stockholm till Västerbotten. De är på väg i den nya Rollsen för att mellanlanda i Sundsvall. De övernattar på Knaust i Sundsvall – ett hotell med anor från slutet 1800-tal. I middagssalen sjunger Rolf Björling spontant några dryckesvisor. De är glada, har trevligt och folk samlas runt de två folkkära Ingemar och Rolf.

Alla uppskattar dock inte sjungandet. En stor man kommer fram och försöker tvinga Rolf att sluta sjunga.

Ingo blir ilsk, skriver Henning:

– Om ni sysslar med kollastning så ber jag er nu gå ut och sätta igång att lasta kol. Kanske ni fattar att vi har att göra med en som till yrke har sång. Då sjunger han när det passar honom och inte er, säger Ingemar.

Mannen reagerar våldsamt och blir hotfull. Tills Ingemar reser sig. Då går han därifrån.

När sällskapet sedan lämnar restaurangen står den hotfulle mannen utanför med ett åtminstone sju man starkt följe. Henning fruktar det värsta och skriver i boken så här:

Ingo tände snabbt. Jag gick åt sidan för att inte behöva befinna mig i tumultet. Ingemar gick resolut fram till den kraftige mannen, som hade hatt på sig. Drog ner hatten rakt i ansiktet och sa:
’Det är bäst att pysa nu, kisen. Innan det är för sent!’

Det blir ett brakskratt runtomkring och mannen plus följet blir så förlägna att de vänder därifrån och skingras.

”Vi skrattade och gick och la oss”, skriver Henning.

Tidigt dagen efter fortsätter färden mot Burträsk.

Margareta Hallin (1931-2020)

Tack för allt, Margareta Hallin!

Hovsångerskan Margareta Hallin har lämnat oss. Vi minns henne för hennes integritet och stora konstnärliga begåvning. Och förstås för skivorna på Fonofon.

Idag har Margareta Hallin avlidit. Under många år verkade hon som operasångerska med anställning på Operan i Stockholm, utnämndes till hovsångerska och var själv aktiv som kompositör. Genom sin vänskap med bröderna Erik Bergh och Einar Bergh hamnade hon dessutom under en kort period i popmusikens värld, med EP-skivor på den märkliga etiketten Fonofon. Legendariska är hennes mycket udda popdängor Ludde och Etta på Söder, ofta spelade pärlor på klubben som bär denna webbplats namn.

När Sunkit hade funnits i omkring 10 år arrangerade vi en spelning på Debaser i Stockholm, helt och hållet ägnad Einar Bergh och hans gärning (som entusiasten som försökte försörja en operaverksamhet med popmusik) med Carl-Eiwar Sect på scenen. I samband med det hörde bandets trummis, den mer än legendariske Åke ”Doktor Åke” Eriksson av sig till Margareta Hallin och andra Fonofon-relaterade personer.

Margareta gav sitt benägna tillstånd till att Sunkit publicerade vissa av hennes poplåtar på webben – under en begränsad tid. Motivet till begränsningen? ”Jag har gjort så otroligt mycket inom musiken, och jag vill inte bli ihågkommen enbart för Ludde” (fritt citerat ur ett svagt minne).

Underbart generöst och på alla sätt begripligt.

Operastjärnan Lars Cleveman var först med att fästa vår uppmärksamhet på Margareta Hallins frånfälle. I våra kretsar är Lars säkerligen ett känt namn, både som medlem i det avantgardistiska rockbandet Dom Dummaste och kultbandet Blomsterunge. För Wagnerkännare världen över är han dessutom ett household name. Så här skriver han på Facebook:

Vila i frid, Margareta Hallin. Hovsångerskan Margareta Hallin är en lysande representant för den fasta ensemble av absolut världsklass som Kungliga Operan höll sig med under 50- och 60-talen. Hon var en av de barn- och ungdomsidoler jag har haft turen, glädjen och privilegiet att få träffa och samarbeta med. Hennes Majorska i Kavaljererna på Ekeby kommer jag inte att glömma så länge jag lever. Tack för allt.

Lars Cleveman
Margareta Hallin och Lars Cleveman i Kavaljererna på Ekeby (1995)

Bästa sättet att hylla Margareta Hallin är förstås att upptäcka hennes förmåga som artist. En hel del finns att börja med på Spotify:

https://open.spotify.com/artist/1SHCXoPuDahffThmIxlnq1?si=sN9MiDYiQ3ub1AlhFjC8cA
Margareta Hallin på Spotify

Margareta Hallin blev 88 år gammal.

Vinjettbild från DJ 50 Spänn (foto: Tommie Jönsson)

Sunkits Ny-Magnum pratar vingliga vinyler och loppisfynd i podcasten DJ 50 Spänn

Sunkits medgrundare Magnus ”Ny-Magnum” Nilsson fick en femtiolapp och ett uppdrag. Gå in på en loppis, kom tillbaks till civilisationen och berätta om dina fynd.

Podcasten DJ 50 Spänn bygger på konceptet att låta någon mer eller mindre intressant person gräva fram skivor på en loppis. 5 skivor med budgeten 50 spänn. I det rykande färska programmet är det Sunkits Magnus ”Ny-Magnum” Nilsson som är mer eller mindre intressant gäst.

Du kan lyssna på avsnittet här och det finns också på Itunes.

Det här är kriterierna:

  1. En loppmarknadsklassiker.
  2. En slumpmässigt uppplockad skiva, random access vinyl.
  3. Ett nostalgiköp: en skiva som du ägt någon gång tidigare i livet.
  4. En ren chansning.
  5. Den bästa skivan du hittar utan att spräcka budgeten.

Radio- och teveprofilen Tommie Jönsson står bakom DJ 50 Spänn och du kan följa programserien på www.dj50spann.se.

Foto: Tommie Jönsson.

Margareta Hallin i Strindbergs pjäs Taklagsöl

Hovsångerskan Margareta Hallin gör nu en hyllad insats som en av två skådespelare i Taklagsöl av Augusti Strindberg. Pjäsen spelas på Strindbergs Intima Teater fram till och med den 27 mars 2011.

För Sunkits vänner är operasångerskan, pedagogen och skådespelaren Margareta Hallin mest känd för sitt inhopp i skivetiketten Fonofons märkliga utgivning under 1960-talet. Att kalla Etta på Söder ”legendarisk” är att förminska dess centrala roll i den svenska floran av incredibly strange music.

Man man gör Margareta Hallin lika orätt om det är enbart för denna EP man nämner henne. Trots att hon har varit verksam länge (hon fyllde just 80 år), så står hon mitt i en hyllad karriär , både själv på scenen och som kompositör.

Fram till och med den 27 mars 2011 spelar hon sjuksköterskan i August Strindbergs pjäs Taklagsöl.

”Margareta Hallin spelar denna multi-roll, och hon gör det med en scensäker diskretion som fullständigt lyser kring hennes svarta husjungfruklänning” skrev Expressen efter att pjäsen haft premiär den 28 februari.

Gå och se henne!

Av Magnus Nilsson

Foto

Margareta Hallin och Anna Lyon i pjäsen Taklagsöl. Fotograf: Bengt Wanselius.

Länkar

Cocktail International (detalj av skivomslag)

Cocktail International – en skivserie med historisk vikt

Du har säkert sett dem i reabackarna – LP-skivorna med mer eller mindre glamorösa omslag och alkoholromantiskt klingande titlar. Sunkits Henrik Martinell har gått på djupet med fenomenet Cocktail International.

Det är ett omdebatterat område, och mycket oseriöst har skrivits om det genom åren, men frågan kvarstår: hur lång är Claudius Alzners easy listening-serie Cocktail International?

Nu tror sig forskare knutna till Sunkit.com – i samarbete med ett flertal second hand-butiker i Sverige – för första gången ha funnit ett slut på det schweiziska samhällshotet. Hotet ansågs verkligt fram till att den sista volymen gavs ut 1980 och kunde härledas bakåt ända till volym nummer ett från 1967.

Än idag kan man se spåren och såren efter Cocktail Internationals tassande, samtidigt brutala framfart i sjuttiotalets Sverige. Ett spår är den trojanska häst som lämnats i ett av våra mest vardagliga färdmedel – hissen – där intetsägande cocktailmusik inte sällan fortfarande väller fram ur luddiga högtalare.

Men hur svårt kan det egentligen vara att ta reda på vilken den sista volymen i serien var? Inte särskilt svårt faktiskt, men efter att ha rådfrågat 118 100 som säger sig ha ”svar på allt”, insåg forskarna att det fanns en kitsch-historisk lucka att fylla hos svenskarna.

118 100s svar löd:

Claudius Alzners Cocktail International finns i 15 volymer. Vi önskar en trevlig kväll!

118 100

Svaret är inkorrekt, då Sunkits forskningsrapport visar att det fanns sammanlagt 17 volymer (om man bortser från samlingsalbumet Cocktail International – 30 top hits à la carte och ett par samlingar återutgivna på cd).

Under sextio- och sjuttiotalet plöjde schweizaren Claudius Alzner med Cocktail International en djup fåra genom populärkulturen och delade den tyskspråkiga delen av Europa i två delar.

Det ena lägret, som bestod av sönderavlade medborgare av småstäder och pittoreska alpbyar, förespråkade österrikisk joddel och tyrolermusik av bumpa-bumpa-hålli-gång-sing-along-karaktär. Det andra lägret däremot, bestående av gravt understimulerade akademiker med talsvårigheter och alkoholrelaterade problem, förespråkade hissmusik och förkastade allt mänskligt tal.

Man kan barskt säga att det var hos människorna i det senare lägret som cocktailmusiken tidigt blev en försäljningssuccé.

Cocktailmusiken ansågs av många sjuttiotalstonårsföräldrar vara ett hot liknande den fara som rock’n’roll-musikens inverkan – av femtiotalets föräldrar – ansågs ha på femtiotalets unga. Till exempel degenererande och sexuellt frigörande. Men cocktailmusiken spädde dessutom på föräldrarnas rädsla för hur genrens nästan lyriska skildring av alkoholhaltiga drycker skulle påverka deras ungdomar negativt.

Musikformen cocktailmusik är kusin till hissmusik, easy listening och muzak, men är uteslutande instrumental och innehåller alltid en elorgel, framför allt av märket Hammond.

Nästan alla låtar är evergreens, och tar sig ofta uttryck i maratonpotpurrier där musikern växlar från det ena kända temat till det andra. Musikstilen används i synnerhet på cocktailpartyn, där det alltid skall finnas cocktailmusik.

Om Klaus Wunderlich var genrens okrönte kung var Claudius Alzner dess prins.

Exakt varför inställsamma skivor av det här slaget producerats i sådana massiva mängder ifrån just den tysktalande delen av Europa vet man inte riktigt, men kitschentusiaster världen över tackar och bugar ödmjukt för deras glada och okultiverade bidrag till musikvärlden.

Fredrik Hallberg, ägaren av skivbörsen Rainbow Music i Solna och med lång erfarenhet av vinylskiveförsäljning, har några volymer av serien Cocktail International i sina skivbackar.

Han kallar serien för lågpris partyplattor made for dancing som fyller backarna bredvid Klaus Wunderlichs alster.

– Det är ju det här klassikt tyska tre låtar i rad medley-stuket, säger han.

Men det intressanta med serien är kanske inte vad som fanns på LP-skivorna, utan vad som prydde konvoluten.

Enligt Fredrik Hallberg har de obskyra omslagen ett skärt spritromantiskt skimmer över sig.

– Skivorna kom ju under en tid där man fick dricka sprit utan att för den skull vara politiskt inkorrekt. Med konvoluten ville man visa att sprit var gott, men att man skulle dricka drinkar av finare sorter och inte vanliga shots, säger Fredrik Hallberg.

Cocktail International-serien har sällan ansetts vara varken kontroversiell eller en maktfaktor i musikhistorien och den har heller inte revolutionerat musikvärlden på något sätt, men Sunkits efterforskningar visar att den haft en stor roll i samhällsomvälvande skeden av svensk nutidshistoria.

Efter Göteborgs-kravallerna 2001 dömdes flera människor till grov anstiftan till upplopp och grov skadegörelse. Fyra av de dömda var anställda på secondhand-butiker och hade tillgång till ett stort antal skivor ur Cocktail International-serien. Dessa skivor hade av de dömda använts som ”Molotov Cocktail Internationals”, dvs. vinylskivor som doppats i tändbar vätska, tänts eld på och kastats mot polisbilar och skyltfönster.

Skeptiker hävdar dock att detta aldrig har inträffat.

Idag vill alla unga formgivare göra dem – skivkonvoluten. Det är tufft, det bästa av två världar helt enkelt; musik och formgivning.

Men under tiden då Cocktail International kom, 1967 – 1980, var kanske inställningen hos formgivarna inte densamma. Då ville man hellre formge produktannonser framför skivkonvolut. Det var det som var ”inne”. Och det kan vara därför som konvoluten till Cocktail International fick det utseendet de fick.

Lasse Ermalm är Sveriges meste LP-formgivare med cirka 2500 vinylkonvolut i bagaget. Efter en titt på Cocktail International-omslagen säger han att han inte förut har sett något vinylkonvolut som är så uppenbart och starkt sammankopplat med sprit.

– Det här skulle inte ha gått att göra i Sverige, utan mer i Europa eller USA, säger han och syftar på omslagsbildernas alkoholglorifiering i förhållande till folkhemmets uppfostrande syn på svenskens alkoholvanor.

– Sjuttiotal, mycket drinkar och James Last-liknande omslag gör att jag tänker på James Bond när jag ser omslagen. De uttrycker liksom ”it’s a man’s world”. Titta till exempel på 9:an – ett glas med en stor jävla isbit, det är en manlig drink, säger Lasse Ermalm.

Än är forskningen på Cocktail International-konvolutområdet i sin linda, men forskare har utifrån de återkommande spritsorterna med tillbehör redan konstaterat att bilderna verkar återge en sansad bartömning. Att allt sponsrades av spritmärket Martini & Rossi är svårt att ta miste på. Vissa tycker mest att konvoluten verkar återge ett zoo av drinkar som slumpen skapat.

Någon lång resa från första till sista volymen är det inte fråga om, utvecklingen på bilderna samt typografin är nästan obefintlig. Men det finns små skillnader, menar Lasse Ermalm:

– Ettan är lite stram i sin typografi och uppställning; mot slutet av serien gör man mindre distinkta plåtningar. Jag tror att flera av bilderna plåtades vid samma tillfälle, att man plåtat varianter av samma motiv (som exempelvis på volym 7 och 11, red. anm.). Det här var produktbilder, de var inte gjorda för illustrera skivan utan mer för att sälja sprit och skivor i annonser och skivomslag. En ganska tidig produktplacering kan man säga.

De teologer som forskat i ämnet, menar att om gud har röjt ett hörn i himlen åt sådan här musik, har han röjt en hel våning i himlen åt sådana omslag.

Omslagen uttrycker en viss aptitlighet, men enligt Lasse Ermalm står sjätte volymen på ett taffligt sätt ut från resten av seriens omslag.

– Ljussättningen är dålig, objekten verkar ha ställts dit bara raktuppochner utan känsla och den tråkiga bakgrunden skiljer sig väsentligt mot de andra omslagen. Den ordinarie formgivaren kanske var sjuk den dan.

Bilderna signalerar även att det är ganska billigt.

– Och lättsmält värre, säger Lasse Ermalm, det här var inget för den musikintresserade. Inget man satte sig ned och lyssnade aktivt på, utan på sin höjd en ljudkuliss.

Att lyssna igenom samlingen var för forskarna som att äta en elefant. Man valde därför att inte gå ut på den djupa delen av Cocktail International-bassängen, utan nöjde sig med att räkna ut att serien består av:

  • 17 volymer uppbyggda av sammanlagt 475 låttitlar.
  • Dessa buntades ihop till 170 potpurrier (exempelvis ett på volym fem som utgörs av hitsen Schwarzbraun ist die Haselnuss, Der Junge an der Reling och givetvis Westerwald-Lied) och
  • fyllde en tidsrymd av storleken 10 timmar, 6 minuter och 46 sekunder.

Genom åren medverkade sammanlagt 23 musiker på skivorna. På varje skiva medverkade i snitt sju till nio musiker, 10 av dessa var med endast på en skiva. Endast två av musikerna – Claudius Alzner (klaver) och sidekicken Robert Opratko (Hammondorgel, Yamahaorgel) – fanns med på alla skivorna. Nämnas bör att Opratko fortfarande, 78 år gammal, är aktiv inom musiken (komponerar, arrangerar, producerar och dirigerar) i sitt hemland Schweiz.

Ville man äga skivorna var Domus ett bra inköpsställe och priset för plattorna steg under åren från 15,95 till 29,50 kronor.

Omslag till Coctail International Operetten Cocktail

I Cocktail Internationals kölvatten släppte samma bolag (Elite Special) andra, smalare samlingar med blandad spritdrycksmusik som också de framförs av Das Orchester Claudius Alzner.

En av dessa var Operetten Cocktail.

Men det är en annan historia, en annan forskningsrapport.

Se Margareta Hallin på Ulriksdal

Hovsångerskan Margareta Hallin är i Sunkit-sammanhang mest känd för sina kultsinglar på skivbolaget Fonofon under 1960-talet, men detta är naturligtvis en mikroskopiskt liten del av hennes karriär. I sommar kan du njuta av hennes sång på Confidencen, Ulriksdals slottsteater, i Solna.

Den 16 augusti 2009 (klockan 16.00) uppträder Margareta Hallin under rubriken I dikt och ton – Visor i Tidlösa. Tillsammans med pianisten Torsten Lundqvist framför hon dikter av Emil Hagström, tonsatta av Thorstein Bergman.

Biljetter kan bokas genom Confidencens webbplats.

Diamanda Galás går på knock

Hon är känd som en demon både i operans och industrirockens värld. På Södra Teatern sågade Diamanda Galás, bildligt talat, i publikens själar med rostig fogsvans. Och med finess.

Diamanda Galás skrider in i (sjävklart) svart aftonklänning och sätter sig vid den dramatiskt upplysta flygeln. Hon ägnar inte publiken en blick. Ordet diva är inte i närheten , hon är majestätisk. Bredvid henne framstår teveserien Familjen Adams karaktär Morticia, en ofta förekommande och oundviklig referens, som fullständigt banal.

Inför ett i princip fullsatt Södra Teatern inleder Diamanda Galás med att ge prov på hela omfånget i sin röst. Det låter stundtals som ett tjuvlarm löper amok. Hon har också kapacitet för att hålla ut toner i vad som känns som en evighet. Det är en skolad sångerska som använder sitt verktyg som en rostig fogsvans.

Det är starkt att inleda med en sådan programförklaring, this is what you get. Inga kompromisser, inga eftergifter, ingen god smak, inget lagom. Samtidigt är det väl det som man förväntar sig av henne.

Hennes insats förvånar inte, men imponerar. Och i ärlighetens namn hade jag nog väntat mig än mer apart musik. Det är kanske det som förvånar istället… Diamanda Galás beskrivs ofta som en , konstnärligt framstående, men dock , freakshow. I själva verket är hon absolut fokuserad, hon är ett med sitt ämne. Och hon vet vad hon håller på med: Sången är redan legendarisk, även som pianist är hon fantastisk.

Diamanda Galás markerar att en låt är slut med att vända publiken ryggen. Hon dricker stora klunkar vatten, vänder sig kort mot publiken i ett tyst ”thank you” med ett vridet leende; som att hon just svalt en ättiksgurka.

Konserten går i saknadens och livssorgens tecken, temat är musik skriven av människor i exil. Det blir en hel del blues, och det är, åtminstone för mig, i just bluesen hon verkligen blommar ut. Hennes närvaro i musiken fullständigt pulvriserar de ofta trötta formerna av blues som spelas i vår tid.

Jag gillade Diamanda Galás tidigare. Nu har jag också insett hennes storhet. Det här är helt enkelt en av de största musikaliska konstnärerna, punkt.

Efter att under en dryg timme ha blivit överkörd av tåget känns uppmaningen naturlig: Motörhead , det är dags att gå i pension, bluesrockare , gör om, gör nytt, gör rätt… och industrirockare , klipp er och skaffa er ett jobb. Er tid är över. 😉

Av Magnus Nilsson

Länkar

Operan är tillbaks på schlagerns topp

Nära två decennier efter Loa Falkmans Symfonin är operan tillbaks på schlagerns estrader. Den här gången vann operan omedelbar framgång, med en övertygande insats från Malena Ernman.

Malena Ernman (foto: Mats Bäcker)

Malena Ernman (foto: Mats Bäcker)

Det är nära 20 år sedan som en framträdande operasångare framträdde i Melodifestivalen. 1990 kom Loa Falkman sist med Symfonin, en pompös historia med text av Elisabeth Lord och musik av Tommy Gunnarsson. Till en början blev Loas bidrag utskrattat, men man kan väl säga att den ”goda smakens” skratt snart fastnade i halsen… Symfonin låg hela tolv veckor på Svensktoppen och har idag en självklar plats bland vårt lands klassiska schlagerlåtar.

Självklart har Symfonin legat Sunkit varmt om hjärtat sedan klubbens start. Och lika självklart hade vi nog höga förväntningar när det i år åter var dags för en framstående operaprofil att ”göra en schlager”. Malena Ernman är en av landets fixstjärnor, en mezzosopran med imponerande röstomfång och dessutom en knivskarp och kaxig personlighet.

Men den som väntade på magplask blev nog besviken. Musiken till La Voix är skriven av Fredrik Kempe, som själv deltagit i Melodifestivalen med operaflörtande låtar i höga register, och personligen tycker jag versen var lite svag… (kanske rent av bara till för att få kontrastera refrängens höga toner med Ernmans bitvis mörka röst; Ã la Yma Sumac). Men visst måste man böja sig inför faktum: ska en operasångare göra något i Melodifestivalen, och samtidigt luta sig mot sin roll som just operasångare, så måste La Voix vara svaret.

Och så gick ju låten rakt till finalen också. Grattis, Malena Ernman. Som var lika förvånad över placeringen som alla andra. Men entusiastisk…

Men visst är det lustigt att Melodifestivalen, nitton år efter Loa Falkman, fortfarande inte är mogen för annan koppling till andra genrer annat än som ”meta-musik”. Om en operasångare sjunger schlager, så måste schlagern handla om opera. Loa Falkman framför Symfonin. Malena Ernman sjunger La Voix (”Rösten” på franska).

Hur långt har vi kommit om ytterligare nitton år?

Av Magnus Nilsson

> Läs mer om Loa Falkman
> Läs artikeln Crossover – opera möter pop
> Läs mer om Yma Sumac

Sida 1 av 2

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén