Cocktail International – en skivserie med historisk vikt

Du har säkert sett dem i reabackarna – LP-skivorna med mer eller mindre glamorösa omslag och alkoholromantiskt klingande titlar. Sunkits Henrik Martinell har gått på djupet med fenomenet Cocktail International.

Det är ett omdebatterat område, och mycket oseriöst har skrivits om det genom åren, men frågan kvarstår: hur lång är Claudius Alzners easy listening-serie Cocktail International?

Nu tror sig forskare knutna till Sunkit.com – i samarbete med ett flertal second hand-butiker i Sverige – för första gången ha funnit ett slut på det schweiziska samhällshotet. Hotet ansågs verkligt fram till att den sista volymen gavs ut 1980 och kunde härledas bakåt ända till volym nummer ett från 1967.

Än idag kan man se spåren och såren efter Cocktail Internationals tassande, samtidigt brutala framfart i sjuttiotalets Sverige. Ett spår är den trojanska häst som lämnats i ett av våra mest vardagliga färdmedel – hissen – där intetsägande cocktailmusik inte sällan fortfarande väller fram ur luddiga högtalare.

Men hur svårt kan det egentligen vara att ta reda på vilken den sista volymen i serien var? Inte särskilt svårt faktiskt, men efter att ha rådfrågat 118 100 som säger sig ha ”svar på allt”, insåg forskarna att det fanns en kitsch-historisk lucka att fylla hos svenskarna.

118 100s svar löd:

Claudius Alzners Cocktail International finns i 15 volymer. Vi önskar en trevlig kväll!

118 100

Svaret är inkorrekt, då Sunkits forskningsrapport visar att det fanns sammanlagt 17 volymer (om man bortser från samlingsalbumet Cocktail International – 30 top hits à la carte och ett par samlingar återutgivna på cd).

Under sextio- och sjuttiotalet plöjde schweizaren Claudius Alzner med Cocktail International en djup fåra genom populärkulturen och delade den tyskspråkiga delen av Europa i två delar.

Det ena lägret, som bestod av sönderavlade medborgare av småstäder och pittoreska alpbyar, förespråkade österrikisk joddel och tyrolermusik av bumpa-bumpa-hålli-gång-sing-along-karaktär. Det andra lägret däremot, bestående av gravt understimulerade akademiker med talsvårigheter och alkoholrelaterade problem, förespråkade hissmusik och förkastade allt mänskligt tal.

Man kan barskt säga att det var hos människorna i det senare lägret som cocktailmusiken tidigt blev en försäljningssuccé.

Cocktailmusiken ansågs av många sjuttiotalstonårsföräldrar vara ett hot liknande den fara som rock’n’roll-musikens inverkan – av femtiotalets föräldrar – ansågs ha på femtiotalets unga. Till exempel degenererande och sexuellt frigörande. Men cocktailmusiken spädde dessutom på föräldrarnas rädsla för hur genrens nästan lyriska skildring av alkoholhaltiga drycker skulle påverka deras ungdomar negativt.

Musikformen cocktailmusik är kusin till hissmusik, easy listening och muzak, men är uteslutande instrumental och innehåller alltid en elorgel, framför allt av märket Hammond.

Nästan alla låtar är evergreens, och tar sig ofta uttryck i maratonpotpurrier där musikern växlar från det ena kända temat till det andra. Musikstilen används i synnerhet på cocktailpartyn, där det alltid skall finnas cocktailmusik.

Om Klaus Wunderlich var genrens okrönte kung var Claudius Alzner dess prins.

Exakt varför inställsamma skivor av det här slaget producerats i sådana massiva mängder ifrån just den tysktalande delen av Europa vet man inte riktigt, men kitschentusiaster världen över tackar och bugar ödmjukt för deras glada och okultiverade bidrag till musikvärlden.

Fredrik Hallberg, ägaren av skivbörsen Rainbow Music i Solna och med lång erfarenhet av vinylskiveförsäljning, har några volymer av serien Cocktail International i sina skivbackar.

Han kallar serien för lågpris partyplattor made for dancing som fyller backarna bredvid Klaus Wunderlichs alster.

– Det är ju det här klassikt tyska tre låtar i rad medley-stuket, säger han.

Men det intressanta med serien är kanske inte vad som fanns på LP-skivorna, utan vad som prydde konvoluten.

Enligt Fredrik Hallberg har de obskyra omslagen ett skärt spritromantiskt skimmer över sig.

– Skivorna kom ju under en tid där man fick dricka sprit utan att för den skull vara politiskt inkorrekt. Med konvoluten ville man visa att sprit var gott, men att man skulle dricka drinkar av finare sorter och inte vanliga shots, säger Fredrik Hallberg.

Cocktail International-serien har sällan ansetts vara varken kontroversiell eller en maktfaktor i musikhistorien och den har heller inte revolutionerat musikvärlden på något sätt, men Sunkits efterforskningar visar att den haft en stor roll i samhällsomvälvande skeden av svensk nutidshistoria.

Efter Göteborgs-kravallerna 2001 dömdes flera människor till grov anstiftan till upplopp och grov skadegörelse. Fyra av de dömda var anställda på secondhand-butiker och hade tillgång till ett stort antal skivor ur Cocktail International-serien. Dessa skivor hade av de dömda använts som ”Molotov Cocktail Internationals”, dvs. vinylskivor som doppats i tändbar vätska, tänts eld på och kastats mot polisbilar och skyltfönster.

Skeptiker hävdar dock att detta aldrig har inträffat.

Idag vill alla unga formgivare göra dem – skivkonvoluten. Det är tufft, det bästa av två världar helt enkelt; musik och formgivning.

Men under tiden då Cocktail International kom, 1967 – 1980, var kanske inställningen hos formgivarna inte densamma. Då ville man hellre formge produktannonser framför skivkonvolut. Det var det som var ”inne”. Och det kan vara därför som konvoluten till Cocktail International fick det utseendet de fick.

Lasse Ermalm är Sveriges meste LP-formgivare med cirka 2500 vinylkonvolut i bagaget. Efter en titt på Cocktail International-omslagen säger han att han inte förut har sett något vinylkonvolut som är så uppenbart och starkt sammankopplat med sprit.

– Det här skulle inte ha gått att göra i Sverige, utan mer i Europa eller USA, säger han och syftar på omslagsbildernas alkoholglorifiering i förhållande till folkhemmets uppfostrande syn på svenskens alkoholvanor.

– Sjuttiotal, mycket drinkar och James Last-liknande omslag gör att jag tänker på James Bond när jag ser omslagen. De uttrycker liksom ”it’s a man’s world”. Titta till exempel på 9:an – ett glas med en stor jävla isbit, det är en manlig drink, säger Lasse Ermalm.

Än är forskningen på Cocktail International-konvolutområdet i sin linda, men forskare har utifrån de återkommande spritsorterna med tillbehör redan konstaterat att bilderna verkar återge en sansad bartömning. Att allt sponsrades av spritmärket Martini & Rossi är svårt att ta miste på. Vissa tycker mest att konvoluten verkar återge ett zoo av drinkar som slumpen skapat.

Någon lång resa från första till sista volymen är det inte fråga om, utvecklingen på bilderna samt typografin är nästan obefintlig. Men det finns små skillnader, menar Lasse Ermalm:

– Ettan är lite stram i sin typografi och uppställning; mot slutet av serien gör man mindre distinkta plåtningar. Jag tror att flera av bilderna plåtades vid samma tillfälle, att man plåtat varianter av samma motiv (som exempelvis på volym 7 och 11, red. anm.). Det här var produktbilder, de var inte gjorda för illustrera skivan utan mer för att sälja sprit och skivor i annonser och skivomslag. En ganska tidig produktplacering kan man säga.

De teologer som forskat i ämnet, menar att om gud har röjt ett hörn i himlen åt sådan här musik, har han röjt en hel våning i himlen åt sådana omslag.

Omslagen uttrycker en viss aptitlighet, men enligt Lasse Ermalm står sjätte volymen på ett taffligt sätt ut från resten av seriens omslag.

– Ljussättningen är dålig, objekten verkar ha ställts dit bara raktuppochner utan känsla och den tråkiga bakgrunden skiljer sig väsentligt mot de andra omslagen. Den ordinarie formgivaren kanske var sjuk den dan.

Bilderna signalerar även att det är ganska billigt.

– Och lättsmält värre, säger Lasse Ermalm, det här var inget för den musikintresserade. Inget man satte sig ned och lyssnade aktivt på, utan på sin höjd en ljudkuliss.

Att lyssna igenom samlingen var för forskarna som att äta en elefant. Man valde därför att inte gå ut på den djupa delen av Cocktail International-bassängen, utan nöjde sig med att räkna ut att serien består av:

• 17 volymer uppbyggda av sammanlagt 475 låttitlar.
• Dessa buntades ihop till 170 potpurrier (exempelvis ett på volym fem som utgörs av hitsen Schwarzbraun ist die Haselnuss, Der Junge an der Reling och givetvis Westerwald-Lied) och
• fyllde en tidsrymd av storleken 10 timmar, 6 minuter och 46 sekunder.

Genom åren medverkade sammanlagt 23 musiker på skivorna. På varje skiva medverkade i snitt sju till nio musiker, 10 av dessa var med endast på en skiva. Endast två av musikerna – Claudius Alzner (klaver) och sidekicken Robert Opratko (Hammondorgel, Yamahaorgel) – fanns med på alla skivorna. Nämnas bör att Opratko fortfarande, 78 år gammal, är aktiv inom musiken (komponerar, arrangerar, producerar och dirigerar) i sitt hemland Schweiz.

Ville man äga skivorna var Domus ett bra inköpsställe och priset för plattorna steg under åren från 15,95 till 29,50 kronor.

I Cocktail Internationals kölvatten släppte samma bolag (Elite Special) andra, smalare samlingar med blandad spritdrycksmusik som också de framförs av Das Orchester Claudius Alzner.

En av dessa var Operetten Cocktail.

Men det är en annan historia, en annan forskningsrapport.