Kategorier
Personligheter

Stjärnadvokaten, boxaren och operasångaren

Stjärnadvokaten Henning Sjöström fortsätter att fascinera. Sunkits Henrik Martinell har läst hans böcker och minns särskilt en passus om hur vännerna Ingemar Johansson och Rolf Björling gjorde intryck i Sundsvall.

Sommaren 2002 besökte jag och min kompis Cecilia en loppis i Åkersberga. Mitt enda fynd blev stjärnadvokaten Henning Sjöströms bok Kvinnorna i byn – en biografisk bok med korta anekdoter om livet i hans hemby Burträsk. Varför det blev just den vet jag inte, men när jag någon dag senare plöjt boken köpte jag fler av Sjöströms böcker: Männen från byn, Vägen från byn och Så fortsatte vägen från byn.

Men det enda ur Sjöströms böcker som verkligen etsat sig fast i minnet är en kort passage ur boken Brottstycken, som är – precis som det låter – en samling brottstycken ur hans händelserika liv.

Det var mitten av 1960-talet. Henning umgicks mycket med folk i kändiskretsar – bland annat Ingemar Johansson, boxaren, Jussi Björling, operasångaren, och Jussis son Rolf Björling som också var operasångare. Sjöströms namn har förresten tidigare nämnts på Sunkit i operasammanhang, i Magnus Karlssons artikel Crossover – opera möter pop.

Henning skulle – tillsammans med Ingemar och Rolf – resa till hemtrakterna. Först göra ett stopp vid Burträsk bokhandel, där de skulle marknadsföra och signera Henning och hans bror Ernst Sjöströms nya bok Vägen förbi. Tätt inpå, samma dag, skulle de åka till Skellefteå för Guldrushen – ett festivalliknande arrangemang med bland annat underhållningsartister och karuseller. Där skulle Ingemar delta i en armbrytningstävling och Ingemar och Henning skulle kora vinnaren i skönhetstävlingen Miss Guldrush. En intressant parentes är att vinnaren blev inburen på scenen i en säck som sedan knöts upp så att alla kunde se vem vinnaren var. Alla deltagande flickor fick behålla kläderna som de poserat i – en skjorta, vita byxor, stövlar, pistoler och en cowboyhatt – som tack för att de ställt upp.

Men strunt i det nu.

Avsnittet jag syftar på är resan från Stockholm till Västerbotten. De är på väg i den nya Rollsen för att mellanlanda i Sundsvall. De övernattar på Knaust i Sundsvall – ett hotell med anor från slutet 1800-tal. I middagssalen sjunger Rolf Björling spontant några dryckesvisor. De är glada, har trevligt och folk samlas runt de två folkkära Ingemar och Rolf.

Alla uppskattar dock inte sjungandet. En stor man kommer fram och försöker tvinga Rolf att sluta sjunga.

Ingo blir ilsk, skriver Henning:

– Om ni sysslar med kollastning så ber jag er nu gå ut och sätta igång att lasta kol. Kanske ni fattar att vi har att göra med en som till yrke har sång. Då sjunger han när det passar honom och inte er, säger Ingemar.

Mannen reagerar våldsamt och blir hotfull. Tills Ingemar reser sig. Då går han därifrån.

När sällskapet sedan lämnar restaurangen står den hotfulle mannen utanför med ett åtminstone sju man starkt följe. Henning fruktar det värsta och skriver i boken så här:

Ingo tände snabbt. Jag gick åt sidan för att inte behöva befinna mig i tumultet. Ingemar gick resolut fram till den kraftige mannen, som hade hatt på sig. Drog ner hatten rakt i ansiktet och sa:
’Det är bäst att pysa nu, kisen. Innan det är för sent!’

Det blir ett brakskratt runtomkring och mannen plus följet blir så förlägna att de vänder därifrån och skingras.

”Vi skrattade och gick och la oss”, skriver Henning.

Tidigt dagen efter fortsätter färden mot Burträsk.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

tjugo − fjorton =