Som keyboardist i Vikingarna höll sig Erik Lihm i bakgrunden. Men 1979 kom LP-skivan som skulle göra honom till popstjärna. Den är riktigt bra.
Erik Lihm föddes den 18 maj 1949. I hemstaden Malung bildades första bandet, Skintones, 1964. Från början av 70-talet kunde han försörja sig på heltid som musiker, först på Svenska Amerikalinjens båt M/S Gripsholm. Under en tid var han också medlem i klassiska instrumentalpoparna Telstars. Även Pelles och Spotlight finns på Eriks CV.
Men det är väl främst genom sina många år (1984-2004) som keyboardist i Vikingarna han blivit ett household name i nordisk musik.
Vad inte många pratar om – inte ens Erik Lihm själv – är den soloplatta som han gjorde på RCA Victor 1979, Ton för ton.
När Erik skrev om den här skivan på sin blogg för några år sedan, så lät det som att han ser på plattan som lite av ett ”olycksfall i arbetet” och att han därefter ”överlät till andra att sjunga”. Det här kan ju tyda på självdistans eller dåligt självförtroende – eller både och – men även skivbolaget verkar ha drabbats av kalla fötter. Erik Lihms soloalbum har nämligen ytterligare två solosångare!
Nils Högström och Lars Ekström gör bra ifrån sig som gästande sångare. Men det gör även Erik Lihm. Greppet med tre solosångare är obegripligt, men bidrar förstås till det pussel som gett Ton för ton kultstämpel.
Och det här med sångarna är bara början. Eller vad sägs om texter skrivna av Sören Skarback!? Omslaget är plåtat av Gunnar Bunker! Bland musikerna hittar vi också en 22-årig Nils Landgren.
Upprinnelsen till Ton för ton är att Erik Lihm året innan ”hade skrivit några låtar som jag tyckte verkade vettiga” samt det faktum att ett pärlband skickliga musiker råkade spela på restaurang Trädgår’n i Eriks dåvarande bostadsort Göteborg. Mellan föreställningarna satt bandet i studion och hjälpte Erik att – möjligen – bli popstjärna.
Ja, pop är det kanske inte. Inte schlager. Inte heller dansband. Erik Lihm skriver på LP:ns omslag att hans ambition varit att göra en så varierad platta som möjligt. Det kan ju vara både en välsignelse och en förbannelse. I huvudsak är det en riktigt bra skiva.
En favorit är inledande Det finns en sång (för alla tankar), med en lätt skruvad text signerad Monica Forsberg. Och man kan inte prata om Ton för ton utan att nämna låten Brigitte Bardot:
Brigitte Bardot
vill du va' med i mitt band
Jag kan spela jättebra
ibland
Odödliga rader från Sören Skarbacks penna.
Faktum är att samma år som LP:n gavs ut, så var det Erik Lihms tur att befinna sig på Trädgår’ns scen. Nu som keyboardist i det nybildade Spotlight, som då var kompband till Bosse Parnevik. Bandet gjorde ljudeffekter och spelade när Parnevik sjöng. Och mellan Parneviks imitationsnummer och sketcher, så underhöll Erik Lihm och hans vänner med låtar som Brigitte Bardot. Vilken dröm att få ha varit med om det!
Erik Lihm har också gjort en singel som soloartist, Hi-Flower, utgiven på skivbolaget E. Mann – som också gav ut Sunkit-favoriten Gunnar Winald. Och självklart är Erik fortfarande mycket aktiv som musiker, även om han lagt sitt band Erik Lihms orkester på hyllan sedan några år.
Tack för Ton för ton, Erik! Hoppas att du kan känna att det finns människor därute som sätter din LP mycket, mycket högt.
Tack
Tack till Daniel Standar, som var först med att fästa våra öron på Ton för ton. Tack också till Alice Radomska, som bidragit med förstahandsinformation om spelningarna på Trädgår’n.
Läs mer
Peo Thyrén ger en intressant – och lite skräckinjagande – inblick i lanseringen av Nya Vikingarna, där Erik Lihm skulle vara en av medlemmarna. Det här är nog en parentes som alla inblandade helst vill glömma, men det är som sagt en spännande historia. Boken heter Från Noice till nu – du lever bara en gång och finns som inbunden bok, pocket och ljudbok.
19 svar på ”Erik Lihm och hans låtar som verkar vettiga”
På samma LP sjunger Erik Lihm också en låt på engelska. Alltså ”Baccara Girl” som tidstypiskt hyllade den i Tyskland boende spanska tjejduon Baccara. I några få år var Baccara ledande, trendsättande, inom disco-musiken, som väl blev ett gissel för dansbanden. På något sätt hade Baccara smugits in även i Bosse Larssons (och producent Benny Perssons) ”Nygammalt” som hade Sveriges Televisions absolut högsta tittarsiffror. Jodå, där på Cirkus sjöng och stönade Baccara disco till playback i samma hemvävda programavsnitt som Thore Skogman och Öjebyns Musikskolas unga Mona Öström framträdde i. Men hördes i ”Nygammalt” någon låt av Erik Lihm innan Thory Bernhards sjöng ”Den irländska våren” 1982? Jag tvivlar.
Erik Lihm var i den åldern så vältränad – han var en trogen Vasalopps-åkare, terränglöpare och på musikernas lediga veckodag (måndagar) lirade han fotboll på skoj med Flamingokvintettens och Streaplers välkända musikanter. 1979, när jag hade satsat på studio (hos GMP under Rågsveds torg) och att hyra in lite andra musikanter (Janne Guldbäck trummor, Danny Boström bas osv) kring kapellmästare Erik, spelade vi in originalet av vår låt ”Den irländska våren” med vokalissan Christina Wendel från Kalmar. Så hyrde Erik plötsligt en fjällstuga för en veckas sommarsemester i sitt kuperade Dalarna. Han erbjöd mig att helt utan kostnad följa med, för att kuta uppför fjäll på morgnarna och skriva låtar ihop på eftermiddagar och kvällar. Men efter några oväntat uteblivna inkomster var jag för tillfället helt pank, så jag tackade nej till detta fina generösa anbud. Erik må i det läget ha funnit mig okamratlig – jag vet ej – men även om han ville bjuda på allt, så skulle det känts uselt för mig att penninglös inte kunnat bidra till bensin, en del mat, pannkaksingredienser osv. Vi har aldrig diskuterat det efteråt. Det grämer mig än i dag. Jag borde förklarat för honom, borde hängt med till fjälls, skrivit låtar (fler hits???) och återgäldat hans erbjudna gästfrihet vid ett senare tillfälle. Jo, mitt ”tack men nej” den gånger var ett korkat misstag.
Tack för att du delar med dig av ditt minne, Sören! Förstår _så väl_ att det sett i backspegeln var en ”missed opportunity”.
Observera att i baksidestexten på LP-omslaget tackas Grammofon AB Electras berömda producent Ingela ”Pling” Forsman ”bara” som gladlynt kaffe- och pizza-servitris, medan mäster Erik i studion var sin egen producent, minsann.
Gästartisterna Nils Högström och Lars Ekström som sjunger varsitt spår på Eriks ”solo”-LP kan ha varit yngre dagars kurskamrater eller på något vis haft musikstudier ihop med Erik. (Varför inte fråga Erik?) Nils och Erik var förstås även samtidigt i Telstars i mitten av 70-talet. Låten ”Jennifer” som Nils på plattan sjunger och ”En nittonårig dam” med Lars är båda skrivna av Erik Lihm (musik) och Sören Skarback (text). Dessa låtar kom relativt snart ut i bättre versioner. När Erik startat bandet Spotlight sjöng dess vokalist/gitarrist Roland Ruus ”Jennifer” på Spotlights LP ”På väg igen” och 1979 spelade västgötabandet Pelles (dock utan Christer Sjögren som just hade lämnat) in ”En nittonårig dam” för LP:n ”Kom och låt oss dansa” hos GMP i Rågsved, den studio som Skarback i någon höstmånad ”nästan bodde i” samt själv under vintern sjöng in en LP i.
Låten ”En nittonårig dam” som du nämner sjöng jag faktiskt också själv in där i Rågsved med toppmusiker i kompet, men den mixades inte färdigt just då och kom inte på min LP våren 1980 utan sparades för en LP jag ämnade göra med betoning på Erik Lihm-material. Men så kom från sommaren ’80 en ny jobb-sejour i London och även en smula California emellan och jag var inte åter på blågul mark förrän i slutet av ’81. Jag vill minnas att det var då som jag fick höra att GMP Studio, Rågsved, var stängd och den mysige entusiasten/ljudteknikern Stig Wiklund hade flyttat till Dalarna för att där snarare bli säljare. Någon inspelad men outgiven GMP-studiotejp såg jag därefter inte till.
1989, när Erik Lihm i fem års tid varit med i Vikingarna, kom hans gamla gäng Spotlight att byta namn till Stefan Borsch Orkester. De hade alltså fått Vikingarnas ursprunglige sångare vid micken och de höll på till orkesterns upplösning 1993. Har vi därefter ändå sett bandnamnet Spotlight på affischer här och var, så har jag ingen förklaring till detta. Men det händer ju att band återuppstår, eller (som t. ex. Cool Candys) säljer sitt goda namn till helt andra gäng.
Intressant att låten ”När ängarna är gröna” (sid 1, spår 7 på Eriks LP) är helt instrumental och att trumpetsolisten är Sven Sjöholm – han som på 1940-talet med sin orkester på danshaken Kungsgillet och Vauxhall i Göteborg hade hela danskvällar direktsända i radio, i stil med vad stockholmska Nalen introducerat. Tänka sig Lihm och Sjöholm – två olika generationer som förstod varann för att båda var dalmasar!
Den mjuka fina danslåten ”I min egen fantasi” på Eriks solo-LP gjorde Erik Lihms Orkester långt senare en nyinspelning av. Skönt intro på saxofon, men en usel sångare – skral röst, inget liv, ingen klang, klart ointresserad av vad han sjöng. Sångaren borde även den gången ha varit Erik.
Erik Lihm sjungande ’Brigitte Bardot’…Ja, det var ju 1979, men en smula av 1960-talets världsuppfattning fanns ju kvar. Redan i ordet fransyska låg en lockande syndfull känsla, och Brigitte var från topp till tå, ut i minsta rödmålade lilltånagel en sådan! Paris var Paris – en förebild för fri romantik. Och inom svensk kultur låg det rätt i tiden att tidningsutgivaren Curth H:Son Nilson lät publicera den tecknade serien ’Suzanne – fransyskan’ i behändiga lilla blaskan Piff, som ingen mindre än den store estradören Karl Gerhard hade gjort reklam för med stora Piff-skyltar, med tidningens rätta logga, i en av sina kritikerrosade revyer. Sedan gav H:Son även ut den tecknade serietidningen Belinda, där Belindas dock lite mer italienska äventyr i princip började där Brigittes slutade och en annan filmsekvens tog vid. Erik Lihms insjungning till Bardot 1979 är vid jämförelse att betrakta som söt. Men det outtalade, outsjungna ordet fransyska dallrade liksom i luften 1979, vilket kanske inte varje lyssnare i dag, 2024, känner lika tydligt.
Tack, Mona. Och vid skapandet av låten ”Brigitte Bardot” var det just hennes fransyskt fräcka utstrålning som Erik och jag hade i sinnet. Vackert minne. Men i sången sjunger Erik ”Nu vet du väl om att hon är över 40 år”. Tja, i år den 29 september ska hon fylla 90(!). Hon var igång några år innan hon på biodukarna fick sitt genombrott i ”Och Gud skapade kvinnan” 1956. Att under andra halvan av 1960-talet ge henne en mer amerikansk touch var ett ganska omöjligt projekt för hennes producenter. Visst var hon i lättsamma västernfilmen ”Viva Maria” (1965) gudomligt självsäker i par med mörkbrunhåriga bruden Jeanne Moreau och visst var LP-skivan ”Brigitte Bardot Show” 1968 okej, men i vår sinnebild blev hon inte till närmelsevis amerikansk. Och MC-låten ”Harley Davidson”??? Rätta materialet? Jo, hennes tighta lårhöga stövlar är av knutte-aktigt svart läder/skinn en bit upp på lårens fransyskt bara hud. Men MC-brud? Näää, honklädde bättre i parisisk negligé.
Lite smått fransyskt av Erik även på Sounders LP ”Alla behöver en vän” 1986. Erik var väl knappast med i Sounders, men B-sidan inleds med spåret ”Drömmarnas Paris” – och för arrangemang & produktion krediterades Erik Lihm och Nick Borgen.
Håll i kärt minne att Brigitte Bardot sjöng in några stycken skivor själv också. Inte någon stor sångröst, men med sweet sex appeal. Jag tänker främst på Gérard Borgeois komposition ”La Madrague” som Brigitte sjöng in på en singel 1963. Och när Erik Lihm sjunger sin önskan att hon ska läsa hans brev, så är det ingen utopi, för hon svarade/svarar på fler brev än de flesta andra superkändisar.
Flamingokvintettens skivor kom från 1970 ut på egna etiketten Flam Records, med distribution i yppersta toppklass. För lite mindre produktioner, eller chansningar, tycks man även haft etiketten KaSon, som på STIM-avräkningar ändå kallades Flam. I någon bolagsform hade KaSon en 8-kanals liten studio i Tollered väster om Alingsås – där gjorde dansbandet Hobsons någon inspelning. Jag har sett den Erik Lihm-producerade KaSon-singeln ”Mitt rätta jag” (B-sida ”Capricorn”) med sångerskan Mari-Anne Westberg. Båda kompositionerna av Erik. Möjligen år 1979. Viss blandning av tillgängliga musiker där, som trummisen Thomas Johansson (från Janne Lucas Band), gitarristen Roland Ruus (från Spotlight) och så Erik själv på klaviatur. Mari-Anne sägs ha sjungit ”möjligen mer på färjor än på torra land”.
Alf Robertsons ”Sverige-brevet” med text av Alf och melodi av Erik Lihm är fin.
Sveriges Radio P4 Plus spelade den 9 mars ett hit-låts-program lett av Kersti Adams-Ray i repris från 1991. Många gamla godingar framförda av Elvis, Perry Como, Gyllene Tider … och Erik Lihm(!) med Brigitte Bardot. Undrar varför Erik Lihm helst skulle haft den topp-låten ogjord(. Bryter den av för mycket mot den annars rätt så slätstruket trygga dansbandsmusiken??? (Inget ont om slätstruket förutsägbart, men…)
Förkortningen ELO kunde stått för Erik Lihms Orkester, om den inte varit välkänt upptagen av legendariska Electric Light Orchestra. Med förtjusning hör jag i närradion ibland Erik Lihms Orkester med ”I Wonder” och andra låtar. Dock mest på svenska, förstås.
Vad vaket av Sunkit och Magnus ”Ny-Magnum” Nilsson att uppmärksamma Erik Lihms 70-årsdag våren 2019. Men plötsligt är det nu våren 2024 – och den 18 maj fyller Erik 75(!).
Tänk vad tiden går! Eller som jag vill minnas att Elvis Presley, Roger Miller, Tom Jones med flera har uttryckt det: ”Ain’t it funny how time slips away?”
Ölandsbladets utsända reporter Ulla Sjögren skrev 1979 om Christina Wendels singel-inspelning ”Den irländska våren/Goodbye Yesterday Road” som Ulla åkt upp till Stockholm för att vid sluttampen få uppleva jobbet med. Hon skrev:
”Erik Lihm är ’häxmästare’ och sköter arrangemangen. Han kan trolla fram vilka effekter som helst ur sin ’maskinpark’. Anders Eljas, Erik och Christina gick in i studion. De tränade en stund och ville sedan in på en av kanalerna för att sjunga vissa delar unisont. De gjorde tre olika variationer och bandade dem. De kom tillbaka ut i mixerrummet, satte sig och började lyssna. Sedan prövade de på nytt. Och lyssnade. En timme. Två timmar. Sedan fick Christina själv göra stämmorna. Det är inte underligt att musiken blir bättre med de resurser som finns.” Efteråt kunde Christina som bodde i Kalmar praktiskt lifta med öländska Ulla, som kom att avsluta artikeln med orden: ”Christina satt ovanligt tyst i bilen. Mellan Oskarshamn och Kalmar tog orken slut, då somnade hon.”