Omkullvälta trummor, oväntade gäster och en skönsjungande, lycklig publik. Det var Doktor Kosmos på Cirkus.
Kan vi prata om den kanske starkaste comebacken för ett svenskt band överhuvudtaget? Kanske. Efter omkring femton års frånvaro från de svenska klubbscenerna är Doktor Kosmos tillbaka; nu inbokade på arenor som Pustervik och Cirkus. På den sistnämnda förklarar bandets frontman Uje Brandelius, att ”vi visste att vi skulle spela på Cirkus, men inte att det skulle vara folk där”. Det är (kanske) inte utsålt, men det är smockfullt.
Bandet har i viss mån varit aktivt under dessa femton år och släppt ifrån sig albumet Hej alla barn (2019). Men det är ändå naturligt att vara lite fundersam över hur deras prestationsförmåga – och ambitionsnivå – skulle vara när det handlar om att stå inför en publik efter så många år. Det var funderingar som kom på skam direkt.
Imponerande och oerhört tajt.
Doktor Kosmos själva var nog också förvånade. Uje Brandelius berättade att han gått igenom bandets musikaliska katalog och konstaterat att de under årens lopp gjort väldigt mycket… inte så bra musik. Men att mycket håller bra än idag. Publiken höll med och sjöng starkt och minnessäkert. Inte sällan varenda textrad.
Doktor Kosmos bildades av ett gäng kompisar från Gävle, i Uppsala, 1991. Det är långt ifrån alltid som de mött en så kärleksfull och hyllande publik som på Cirkus i Stockholm. Men det har ju också varit en av bandets storheter, att de vågat vara på tvärs. Både textmässigt, musikaliskt och tematiskt.
Själv blev jag tidigt fascinerad av att ett band klistrade upp affischer om ett eget fanzine, som gjorde ambitiösa rockoperor med en vildsint blandning av humor och allvar – alltid med en osäkerhet hos betraktaren; vad är det som är humor och vad är det som är allvar? Är det jag eller den de sjunger om som blir dragen vid näsan? Alltid lite larger than life, på ett faktiskt ganska unikt sätt.
Frågan är vad Doktor Kosmos inkarneras som nu, när de blir genomälskade av en stor publik i alla åldrar och med (kan man ana av pratet i garderobskön) väldigt olika närhet till bandets långa historia? Nej, de kanske inte provocerar sönder sina egna, men en sak är definitivt intakt. Som när Uje Brandelius berättar att en i publiken tidigare under turnén kommit fram och tyckt att ett uttalande varit obalanserat.
”Om du är ute efter balans, så tror jag att du har kommit fel.”
När konserten är slut ligger trummor och högtalare spridda över scenen. Doktor Kosmos har sannerligen visat var skåpet ska stå. Det ska inte stå still.
Ordinarie set var en timme, bandet blev inropat flera gånger – och gästades då också av de tidigare medlemmarna Catti Brandelius och Henrik Högberg – men det kändes ändå som att de bara hann nosa på sitt digra material. Vi sällar oss till välkomstkommitén och önskar att Doktor Kosmos snart är ute och spelar igen.
Och: du som brukar besöka klubben Sunkit undrar kanske om de spelade Mobbaren eller Tala allvar. Nej, men det vet du att vi gör.
Foto
Magnus Nilsson
