Sista segertåget med Vikingarna

”And now, the end is near” sjöng Christer Sjögrens idol Frank Sinatra och nu kan man skönja slutet även för Vikingarna. Sunkit var på plats när bandet intog Cirkus för första gången på 39 år.

Gamla klassiska dansbandet Vikingarna är ute på en tvåårig avskedsturné och i söndags nådde man anrika Cirkus på Djurgården i Stockholm.

Det här är inte första gången som Vikingarna lämnar in sin avskedsansökan. Den stora finalen genomfördes 2004; och då hade man ändå haft för avsikt att sluta i flera år – men en oerhört framgångsrik karriär i Tyskland kom emellan.

Jag vet inte hur bandets medlemmar ställer sig till teorin, men jag gissar att debaclet med Nya Vikingarna 2016-2017 bör spela roll i att det blev en sista sväng på vägarna. Rimligen kan man ha tänkt att ”vi ska inte bli ihågkomna för den fadäsen i alla fall”.

Ett bra beslut i så fall. För även om många hits sjöngs in med Stefan Borsch som sångare, så är det nog Christer Sjögren och hans mullrande stämma som vi främst förknippar Vikingarna med.

Med Ragnar Dahlberg som ciceron tas publiken på Cirkus genom åren från den första LP:n Det går som en dans 5 (1973) till de sista studioalbumen i början av 2000-talet.

Vän av ordning kanske protesterar och menar att Vikingarna bildades redan i slutet av 50-talet. Då måste man ge vännen rätt, men att föregångaren The Vikings var ett renodlat rock- och popband och att det var som nykläckta Vikingarna man albumdebuterade och kom att bli det kanske mest ikoniska dansbandet i svensk historia.

Ytterligare en vän av ordning kanske undrar varför ett debutalbum får siffran fem i sin titel. Det beror på att svenska EMI – lite motvilligt – testade att presentera olika dansband i en serie av LP-skivor på sin etikett Odeon.

När turen kommit till Vikingarna så hade Bengt Palmers tagit över rodret på bolaget och meddelade helt sonika att satsningen inte slagit väl ut och att det därför inte skulle bli någon skiva för Vikingarna. Men värmlänningarna menade att man väl skulle hålla vad man lovade. Sagt och gjort; Palmers gick med på tre inspelningsdagar – varav en skulle läggas på att mixa skivan.

Bengt Palmers behövde inte ångra sig. Inte heller EMI. Faktum är att ingen behövde ångra sig det minsta – Vikingarna slog igenom omedelbart och med buller och bång.

Lite om detta berättar Jörgen Arnemar, som var gruppens gitarrist 1965-1984 och som sedan fungerat som Vikingarnas manager. Han dyker nämligen upp på scenen – delvis iklädd scenkläder i original från 70-talet – och berättar anekdoter från de första åren som dansband.

– Det var ju en himla tur att det blev en LP på Odeon, för det var ju med det löftet som jag lockade Stefan Borsch att bli sångare i bandet.

De här återblickarna ger en rolig bild av hur det gick till bakom kulisserna. Jörgen och Christer berättar om när Stefan hade bestämt sig för att sluta och Jörgen började jaga Christer – då basist i Pelles – för att ta över som sångare. Christer Sjögren var på semester och var ute och fiskade vid en sjö i skogen, långt från telefoner och andra kommunikationsmöjligheter.

– Vi kom tillbaks till min svärmors stuga och hon sa att ”den där Jörgen har ringt igen och han lät väldigt angelägen”. Jag tänkte att ”jag känner ingen Jörgen” och dessutom var jag ledig. Men okej, jag ringde upp.

– Jag hade ju varit professionell musiker i tio år redan, men på en helt annan, lägre nivå. När jag blev tillfrågad om att sjunga i Vikingarna bad jag om två dagars betänketid. Men egentligen behövdes det bara två sekunder.

Säger Christer Sjögren och greppar sitt gamla huvudinstrument och så river Vikingarna av Sail Along, Silvery Moon tillsammans med Jörgen Arnemar på gitarr.

Två timmar med återblickar och hits visar på medlemmarnas spelglädje och hur samspelta de är. Keyboardisten Erik Lihm står för flera introduktioner till låtarna och låter förnöjt meddela att ”jag tror faktiskt att ni är den bästa publiken på hela turnén”. Mot slutet är Christer Sjögren märkbart rörd av publikens gensvar.

Självklart står Christer Sjögren lite mer i centrum än någon annan en sådan här kväll. Hans mjuka basstämma ligger långt fram i ljudbilden, ibland får den hela Cirkus att vibrera. Han sjunger – precis som Hasse Carlsson i Flamingokvintetten – artikulerat och med en fantastisk inlevelse. Kalla gärna dansbandsmusiken och dess texter för banala, men kom inte och säg att Christer Sjögren inte är där; är närvarande i varenda stavelse.

Just det här bekräftas väl av att Vikingarna hade fyra fullspäckade år av spelningar i Tyskland, Österrike och Schweiz och att Christer Sjögren sjöng alla bandets låtar på tyska. Utan att från början kunna ett ord tyska. Han såg till att lära sig och att sätta låtarna, förstås.

Det känns bra att ha fått se och uppleva Vikingarna innan de lägger av. Ändå visar spelningen på Cirkus, tycker jag, något av den begränsning som det innebär att vara ett dansband och spela inför en sittande publik. Vikingarna är ju ett bruksband, deras musik är menad att spelas till dans. Och i och med att bandet slog igenom med – och delvis kan sägas vara medskapare till – den stil som grovt förenklat kan kallas ”ambulansbas”, så är det klart att det är den musiken man spelar. Men det blir inte en så bred palett. Ordinarie set avslutas med ett Elvis Presley-medley; något som jag tycker pekar på andra möjligheter. Släpp de här musikerna fria, förbi det strikta dansbandsformatet och du får en helt annan upplevelse.

Det hade jag velat se och höra mer av.

Nåväl, det är en randanmärkning. Det var trots allt en underbar upplevelse att få se ”riktiga” Vikingarna avsluta sin långa karriär. På värdigast möjliga sätt.

Foto

Magnus Nilsson