Det går inte att passera Noice när man pratar om svensk populärmusik. Den unga gruppen var stjärnor en mycket kort period, men de gjorde avtryck. Nu har deras historia blivit musikal.
Popgruppen Noice bildades 1977 i Gustavsberg öster om Stockholm. Medlemmarna var alla i tonåren och deras drömmar om rockstjärneliv skulle snart komma att uppfyllas. De debuterade med albumet Tonårsdrömmar 1979, gjorde braksuccé efter att ha medverkat i teveprogrammet Måndagsbörsen 1980 och får väl sägas ha upplösts i slutet av året därpå.
Noice hade alltså en kort tid i rampljuset. Musikbranschen tuggade glupskt i sig de nyblivna stjärnorna och spottade ut dem med samma bekymmerslösa min. Sångaren Hasse Carlsson beskrev sig som slut redan som nittonåring. Han skulle bli 37, keyboardisten Freddie Hansson blev 38.
Utöver det musikaliska avtryck som gruppen gjort, så finns det ju definitivt en historia att berätta här. Och det budskapet har hittat hem. Under året har jag läst flera biografier med beröring på bandet – Från Noice till nu av gruppens basist Peo Thyrén, Tonårsdrömmar – Noice, Hasse och jag av Pernilla Gillback och Bedårande barn av sin tid – historien om Noice av David Bogerius.
Oavsett vad man tycker om gruppens musik, så är det lätt att fatta tycke och sympati för det här kompisgänget som drömmer sina stora drömmar i trummisens garage och som når ända fram till målet tidigare än vad som är bra för någon av dem.
Nu har historien om Noice blivit musikal. Till och med rockmusikal.
Mitt eget intresse för ämnet är fokuserat kring det biografiska; hur de här ungarna från Gustavsberg satsade allt på musiken och hur bra och illa det sedan gick. Och så fort allting hände.
Döm om min glada förvåning, när det är musiken som sticker ut i NoIcE Rockmusikalen.
Ensemblen är tajt, all musik framförs live (på och bakom scenen) och framförallt de tidiga låtarna håller än. Man behöver inte vara ett nostalgiskt fan från tiden det begav sig (som många i publiken är) för att konstatera – Noice var ett band med starka låtar och stark utstrålning.
Men om musiken vinner i musikalen, så är det musikdramatiska i musikalen lite fattigare.
Det börjar bra. Autentiska bilder från de första åren projiceras i bakgrunden och ackompanjerar känslan av framåtrörelse – här kommer det att hända grejer. Historien följer de biografier som nämnts ovan och det är en klassisk saga om drömmar som lockar, slår in och slår fel.
Men de där jobbigare bitarna blir lämnade åt sitt öde. Kanske skaparna bakom NoIcE Rockmusikalen valt att lägga krutet på det roliga och trevliga för att inte förstöra kvällen för oss som tagit oss till Cirkus en måndag i mellandagarna? Det känns ändå märkligt att gå förbi det faktum att två av medlemmarna i vad som kan beskrivas som ett tidigt exempel på pojkband redan i unga år förlorade sig till drogerna, och tidigt dog som en effekt av det.
Kanske Hasse Carlssons person hade behövt en extra stund i manusverkstaden? Den som ser det berömda inslaget i Måndagsbörsen ser ju att Hasse var en talang i en egen klass, att hans utstrålning var helt och hållet elektrisk.
Men. Ändå. Fram till att det börjar gå utför med Noice, så är musikalen om bandet övertygande, underhållande och faktiskt rolig.
Och, som sagt, musiken sticker ut. Jag hade inte räknat med att få gåshud av den här föreställningen.
