Magnus Ny-Magnum Nilsson och Burt von Bolton på Sunkit (foto: Casper Hedberg)

Kategori: Artister Sida 2 av 16

Här kan du läsa om många av de artister vi spelar på klubben och håller ett vakande öga över. En del artister är så okända att ingen känd känner till något om dem, då har vi ibland fått chansa. I förhoppningen om att någon okänd som vet mer ska höra av sig och berätta mer.

Rufus Harley

Rufus Harley spelade egen jazz med sin säckpipa

Rufus Harley var jazzens störste säckpipeblåsare. Ärligt talat var han nog också den ende och han stod för ett helt eget The Sound of Philadelphia.

Rufus Harley började spela saxofon och trumpet redan som tolvåring hemma i norra Philadelphia. Från 22 års ålder pluggade han musik och utökade verktygslådan till att även omfatta flöjt, oboe och klarinett.

I början av 1960-talet hade han etablerat sig som en erkänd tenorsaxofonist. Men det starka intresset för olika instrument och det faktum att han fascinerades av säckpipor – efter att ha hört instrumentet vid John F Kennedys begravning 1963 – gjorde att han sökte efter en egen säckpipa. Philadelphia visade sig otillräckligt på den punkten, men till slut hittade han en begagnad på en pantbank i New York. Han började genast att tämja säcken för att den skulle kunna få ur sig jazz, blues och funk. Något som ingen tidigare hade hört – eller ens kunnat föreställa sig – från en säckpipa.

Blev det en omedelbart succé? Nej, istället ringde grannarna till polisen. (Och när polisen dök upp klarade han sig undan med att ifrågasätta poliserna – tycker ni att jag ser skotsk ut?)

Med tiden möttes Rufus Harley och hans säckpipa med respekt, framförallt inom de mer avantgardistiska delarna av jazzen och han var tveklöst den störste säckpipespelaren i jazzens historia. Ja, kanske den ende. Åtminstone den ende namnkunnige.

Rufus Harley spelar säckpipa tillsammans med legendariske Sonny Rollins (1974)

Rufus Harley lyckades på 1960-talet göra respektlös, svängig och samtida jazz med sin säckpipa. Albumet The Pied Piper of Jazz (med inspelningar från omkring 1966-1967) är ett mästerverk, som vi länge har spelat utdrag från då och då på Sunkits klubbkvällar. Det är tveklöst bra, tveklöst också udda. Den stil av jazz man förknippar med Rahsaan Roland Kirk ligger ganska nära till hands, fast framfört på ett instrument som måste kallas oortodoxt i sammanhanget.

Under sin karriär spelade han tillsammans med storheter som John Coltrane, Dizzy Gillespie, Sonny Rollins, Dexter Gordon och Herbie Mann. Senare medverkade han också på skivor med bland andra Laurie Anderson och The Roots.

Här möter vi Rufus Harley i teveprogrammet To Tell the Truth från 1965:

Rufus Harley på To Tell the Truth (1965)

Rufus Harley föddes 20 maj 1936 i Raleigh, North Carolina. Han bodde större delen av sitt liv i stadsdelen Germantown i Philadelphia. Han avled den 1 augusti 2006.

Diskografi

  • Bagpipe Blues, 1965 (Atlantic)
  • Scotch & Soul, 1966 (Atlantic)
  • A Tribute to Courage, 1968 (Atlantic)
  • King/Queens, 1970 (Atlantic)
  • Re-Creation of the Gods, 1972 (Ankh)
  • Brotherly Love, 1998 (Tartan Pride)
  • The Pied Piper of Jazz, 2000 (compilation of Atlantic tracks, 1965–70)
  • Sustain, 2005 (Discograph)
  • Courage: The Atlantic Recordings, 2006 (Rhino Handmade)
  • Rufus Harley with Georges Arvanitas Trio – From Philadelphia to Paris, 2007 (Blue Cat Music)
  • Re-Creation of the Gods, 2009 (Transparency)
  • Bagpipes of the World, 2009 (Transparency)
Willy Björkman (foto: Chris Hilli)

Willy Björkmans måndag, tisdag räcker hela vecka 48

Han skrev Måndag, tisdag och låten hamnade som baksida på världens mest bortglömda singel. Trots att Willy Björkman spelat med många stora namn är han mest känd som profilen Bygglovs-Willy. Hög tid att utropa Willy Björkmans vecka!

Redan när vi startade klubben Sunkit för i skrivande stund 26 år sedan, så plockade vi upp charmiga Måndag, tisdag med Tommy Ferms i den stående repertoaren. Sedan dess har den hängt med som ett givet örhänge för vår publik. Inte minst därför att den också hamnade på vårt och Så funkar dets samlingsalbum Kvart i 2-dansen (V2 2003).

Två versioner av Måndag, tisdag

När jag ställde samman låtlistan för CD:n Kvart i 2-dansen tänkte jag inte så mycket på vem som hade skrivit Måndag, tisdag. Willy Björkman. Det var inte förrän långt senare, då jag stötte på en annan singel med (nästan) samma titel – med artisten Willy Björkman, som polletten trillade ned.

Tommy Ferms singel Måndag, tisdag gavs ut 1979. Redan 1974 släppte upphovsmannen en singel på etiketten Intersound med samma låt – som baksida. Vårt exemplar saknar bildomslag och det är okänt om det alls finns något sådant. Överhuvudtaget verkar spåren efter denna utgåva vara minimala.

Willy Björkman – mer än bara Bygglov

Däremot har Willy Björkman låtit höra tala om sig. För Willy Björkman är högst densamme som blivit känd genom programmet Bygglov. Och senare Let’s Dance. Och väl idag får kallas både folkkär och teveprofil.

Willy Björkman är född 4 augusti 1946 i Stockholm, uppvuxen i Aspudden och bosatt i Bandhagen. Redan i sin ungdom var han aktiv som musiker i olika sammanhang och har spelat på skivor med bland andra Alf Robertson. Han medverkar också på Don Curtis legendariska singel Men of Dakota!

Från scen till bygge och tillbaks igen

Under 1970-talet spelade Willy i åtminstone bandet Paradise, som bland annat uppträdde i Kungsträdgården i Stockholm. (Tack till Chris Hilli för uppgiften och för att vi får låna bilden på Willy till den här artikeln. Fotot är taget 1970.) Ett bandnamn som också förekommer i sammanhanget är Greyhounds. Men musiken verkar sedan 1980-talet ha varit en bisyssla och Willy började arbeta som ”fixare” och byggde dekor och annat för bland annat teveproduktioner (kombinationen scenpersonlighet och allt-i-allo verkar ju ha stegat ut vägen till Bygglov-serien).

Sedan det tevemässiga genombrottet har Willy Björkman åter varit aktiv som uppträdande artist och för några år sedan släppte han också albumet Mot nya mål (Pama Records 2017).

En singel med många namn

Men åter till Måndag, tisdag och den första utgåvan av låten. Ibland är man lite slarvig när man närstuderar skivetiketter. Framsidan heter Fredagskväll i folkparken – också skriven av Willy Björkman – men baksidan har faktiskt hela tre titlar. Eller egentligen fyra, om man räknar ihop alla som en enda titel.

  1. Ja de e’ måndag tisdag…
  2. (Stångkorv gula ärtor pyttipanna)
  3. (Vecka 48)
  4. Ja de e’ måndag tisdag… (Stångkorv gula ärtor pyttipanna) (Vecka 48)

Vecka 48 är Willy Björkmans vecka

Och vad är det egentligen med vecka 48? Bob hund skildrar dess avslutande helg i klassiska Helgen v. 48 på albumet Jag rear ut min själ! Allt skall bort!!! (Silence Records 1998).

Får vi se en ny tradition i den svenska almanackan? ”Nu avrundar vi Willy Björkmans vecka och går in i Bob hunds helg.”

Låt det ske.

Foto

Fotot på Willy Björkman är taget av Chris Hilli och används med benäget tillstånd. Följ Chris Hilli på Instagram. (Bilden är beskuren.)

Uppdatering

Den här texten publicerades ursprungligen 2018, men har uppdaterats 2022. Kommentarer till inlägget kan därför relatera till den tidigare publiceringen.

Frank Valdor

Frank Valdor – kungen av dynamiskt partysound

O’boy-skäggets fader, kungen av dynamiskt partysound, alla hiphopvideodrömmars moder, mannen med den gyllene trumpeten… Han är Frank Valdor.

Frank Valdor föddes i Hamburg den 27 maj 1937. Han var under 1960- och 1970-talen en av de stora tyska orkesterledarna, som med stor framgång gjorde skivor i a gogo-sound, dvs. populära hits i instrumentalarrangemang som gjorda för att spelas utan avbrott på fester. Frank Valdor kallade sig från början av 1970-talet The King of Dynamic Party Sound (bara det borde ge honom nobelpriset i alla kategorier varje år).

Frank Valdors många album pryds ofta av orkesterledaren själv omgiven (snarast omslingrad) av mer eller mindre klädda damer (framförallt mindre). Albumet Dynamic Trumpet Party utgavs till exempel i samarbete med herrtidningen PralineMit Praline Macht das Leben spaß. Die Liebe auch (ungefär ”Livet är roligt med Praline. Kärleken också.”).

Naturligtvis är Frank Valdors skivproduktion minst lika uppmärksammad av konvolutsamlare som av vänner av 1970-talets a go-go-musik.

Ett omslag som för oss skandinaver sticker ut är den eftersökta Scandinavian Party.

Frank Valdor: Scandinavian Party (Somerset 1973)

Scandinavian Party är ett samarbete mellan Frank Valdor och den norske musikgiganten Arne Bendiksen. Med på skivan finns bland andra Bendiksens Lykken er, som när den framfördes av Hanne Krogh kom tia i 1971 års Eurovision Song Contest. Arne Benediksens låtar representerade Norge i Europa åren 1964, 1966 (med Åse Kleveland på tredjeplats!), 1969, 1971, 1973 och 1974!

Ryktet gör gällande att Frank Valdor någon gång besökte Sverige och då i samband med någon vodkareklam.

Frank Valdor med orkester uppträder i TV

Han gjorde runt 30 album bara på Somerset-etiketten och har sålt mer än tre miljoner exemplar av sina skivor! Efter sin storhetstid var det ändå länge omkring honom. Ingen information gick att hitta, trots att Europas loppisar var fullsmockade av hans spektakulära produktion. Omkring 2003 dök webbplatsen frankvaldor.de upp och även om den till en början var knapphändig till sitt omfång, så var det glädjande att se åtminstone ett livstecken. Den växande skaran skivsamlare gjorde också att Frank Valdor nådde ny uppmärksamhet. Och, som sagt, inte minst för skivomslagen.

Frank Valdor måste själv ha haft ett intresse för den grafiska framtoningen. Albumen är genomtänkta och innehåller inte sällan objekt med Dynamic Party Sound-logotypen, som till exempel uppblåsbara plastfåtöljer, genomskinliga plastkuddar…

Frank Valdor: Dynamic Party Sound (Somerset 1969)

Anders Engström samlar Frank Valdor (efter att ha ärvt åtta plattor efter sin farfar) och har varit Sunkit behjälplig i mångt och mycket, inte minst den valdorska diskografin nedan. Anders berättar:

Frank Valdor var sannerligen genomkommersiell och hittade på massor av knep för att få skivorna att sälja. På Unter südlicher sonne hittar vi drinktips, på Trumpets for Dancing blomsterarrangemang och på Wodka a gogo recept på borsjtj. I boxen Dynamic Man hittar vi, förutom två skivor, två stycken ”party sets”, dvs. en grön och en röd duk för bardisken med läckert Frank Valdor-tryck. Dubbelskivorna Star Portrait och Dynamic Party Sound innehåller skivor i läcker genomskinlig vinyl. Dynamic Party Sound innehåller dessutom den fantastiska ”Happy-Party-Kissen”, en uppblåsbar plastkudde med Frank Valdor-tryck samt en plansch på en wet-t-shirt-flicka med… ja, just det: Frank Valdor t-shirt.

Enligt en text jag hittat i en skiva som jag köpte nyligen spelar Frank Valdor själv fyra instrument: trumpet, xylofon, piano och trombon.

Märkligast av mina plattor är Wonderful World of Trumpets. Här ser vi en betydligt äldre Frank Valdor, dessutom är skivbolaget respektabla RCA. Här kan vi läsa att Frank Valdor har en studio i Hamburg och gärna bor i sitt fina hus vid sjön Zug i Schweiz. Här berättas det också att Frank Valdor är en stor ekonomisk framgång: ”In a metaphorical sense the notes (Frank Valdors notblad eller toner) become banknotes since over 3 million long playing discs by the Frank Valdor orchestra are revolving on his fans’ turn-tables”. Här får vi dessutom läsa att Frank Valdor komponerat över 1300 låtar och att han producerat mer än 5000. Dessutom ett Frank Valdor-citat: ”For me music is like air – it must be light, and I need it in order to live”.

Frank Valdor omkom i en olycka den 5 augusti 2013.

Uppdatering

Denna artikel publicerades första gången så tidigt som under sent 90-tal, men har under 2022 väsentligt uppdaterats. Eventuella kommentarer kan därför förhålla sig till tidigare versioner av texten.

Magnus Ny-Magnum Nilsson från Sunkit pratar om tysk orkestermusik i P2

Frank Valdors diskografi

Denna förteckning över Frank Valdors minst sagt omfattande produktion är resultatet av många personers generösa bidrag och arbete. Diskografin har kompletterats av valdorsamlaren Joakim Jörnfalk, och vi utgår själva från att det är den mest korrekta i världen.

Diskografin presenteras inte i kronologisk ordning. Att koppla skivorna till årtal får bli nästa storverk…

LP-skivor

  • 16 Fantastic Golden Latin Hits 1978
  • A gogo Discofoon * 7067
  • Aktuell Somerset 718
  • Big Band Hits – German Jukebok EP, Hippo 21001 *
  • Classics for dancing Europa E 193
  • Coctails for two Hippo 31003
  • Dancing a la diskothek – Constanze
  • Dancing And Dreaming – German Jukebox EP Hippo 21003 *
  • Dancing at midnight – Hippo 41009
  • Das Große stimmung album – Philips H 72 AM 231
  • Dreamy Violins – German Jukebox EP Hippo 24008 *
  • Dynamic Man Somerset 740/741
  • Dynamic Trumpet Party Somerset 734
  • Fiesta Tijuana Somerset 665
  • Frank Valdor Somerset, utgiven 1973
  • Frank Valdor’s tropic beat – Popular 21165
  • Glenn Miller Story – German Jukebox EP Hippo 25010 *
  • Goes Western Somerset 731
  • Gogo Guitars Somerset 677
  • Golden Memories – German Jukebox EP Hot-Six 605 **
  • Goodtime Girls
  • Great Latin Hits BASF BB22862-2
  • Gute Laune a gogo – Happy Trumpet Party – Telefunken NT 276
  • Hammond Hitparade Somerset 669
  • Happy Rosamunde Somerset 715
  • Happy Sax – German Jukebox EP Somerset AP-014 *
  • Happy Saxophon a go go Somerset 674
  • Happy Trumpet Party 2 – Telefunken
  • Happy Trumpets – German Jukebox EP Somerset AP-016 *
  • Hawaii Beach Party GrandPrix GP-10033
  • Heute hau’n auf die pauke Somerset 759
  • Hey Mister Valdor! Somerset 760
  • Hits a gogo Somerset 659
  • Hits am Laufenden Band RCA PPL 1-4167
  • Hot Nights In Rio RCA PL 28305
  • I’m Popschrittmarsch Sonic 9091
  • In Mexico Somerset 712
  • Jede menge hits Somerset 661
  • King of Dynamic Party Sound Somerset 716/717
  • King Size 2 Somerset 773
  • King Size Somerset 739
  • La Montanara Somerset 787
  • Live in Rio Somerset 746
  • Mexican Beat Hippo 41005 ***
  • Mexican Fiesta Grand Prix 10041
  • Music for television, films and radio Europhon ELP 530
  • Music für Verliebte Hippo 41009
  • My Favourite Songs Somerset 780
  • Non Stop Musical – German Jukebox EP Somerset AP-015 *
  • Non-Stop Musicals Somerset 663
  • Polka, Polka, Polka – mit der Schützenliesel Somerset 788
  • Pop no Stomp – Constanze Somerset G 688
  • Pop non stop Somerset 688
  • Presents the Good Time Girls Somerset 769
  • Remembering Glenn Miller – German Jukebox EP Hippo 22.004 *
  • Rock Festival Somerset 783
  • Rubber Boat Party Somerset 748
  • Rythmus à gogo Somerset 698
  • Scandinavian Party Somerset 764
  • Schlager Von Gestern Im Rythmus Von Heute Somerset 775
  • Starportrait Somerset 766, 767
  • Stereo, 28 trumpet hits Discofoon* 7507 131
  • String of pearls Hippo 41004
  • Surprise-partie 2 – Trianon c046-11396
  • Swing And Sweet – German Jukebok EP Hippo 23006 *
  • Tanz bis zum Umfallen Philips 88528DY
  • Tanzparty a gogo – Hippo 31Â 004
  • Tanzparty bei Frankie Europa E 184
  • Trompeten à gogo 2 Somerset 742
  • Trompeten à gogo Somerset 660
  • Tropical Dancing RCA PPL1-4218
  • Tropical evergreens – Bellaphone
  • Tropicana – Center 17 023 ST
  • Trumpets for Dancing Somerset 680
  • Udo Jürgens Hits for dancing Somerset 699
  • Unter südlicher sonne Somerset 723
  • Viva Mexico (Frank Valdor’s Tropic Beats), Grammoclub Ex Libris EL 12 013, Schweiz, LP 1965/1966
  • Volkslieder aus aller Welt – Europa E 187
  • Weekend party – Decca SLK 16Â 364
  • Weekend Party Decca SLK 16 364-P
  • Wir machen durch… Somerset 778
  • Wodka à Gogo Somerset 691
  • Wonderful World of Trumpets RCA PPL2-4084
  • Wünscht Frohe Weihnacht RCA PPL1-4060

* raritet utgiven på 1960-talet
** raritet utgiven 1971
** Med Frank Valdors Tropic Beats ”mit Yvonne Carré und Peter Beil”. ”This is the first tropic beat sound album”, står det på baksidan. ”Arranged, conducted and produced by Frank Valdor ’bay-sound’ Musikproduktion, Eimar Kauffeldt, 2000 Hamburg 73”. Kanske Valdors första LP?

Singlar

  • Cachaca Queima Hippo 83003
  • Delilah Parade 1012
  • Guten Morgen, Keine Sorgen Hippo
  • Highway Patrol Hippo 83015
  • Kleine Annelie Heco 45001
  • Mexican Mambo Hippo 83001
  • Mickey’s Blackout-boogie-shuffle
  • Tropicado – Infosheet RCA 26.11463
  • Have A Nice Day Hippo 83009, B-sida: Zauberland
  • Dynamic men with autogram Advertising disc, Label: Pop Shop – Verlag Hipo Jessica

CD-skivor

  • Frank Valdor Itchy Feet Band Sensation CD
  • Frank Valdor Happy Holiday Dancing CD
  • Frank Valdor Good Morning Friends CD
  • Frank Valdor Stille Nacht CD
  • Frank Valdor Swing Along (4 Tracks, 1992) CD-singel
  • Frank Valdor Flyin’ So High (6 Tracks, 1998) CD-singel
  • Frank Valdors Pfifferlinge Sehr Pfiffig (7 Tracks, 1996) CD-singel
  • Frank Valdor/Chico de Luna Viva la feria (18 Tracks) CD

Tillkommer: St. Pauli Affairs – Diggler Records DIG 002, soundtrack från tyska agent-, deckar- och sexfilmer från 1970-talet. Med två Frank Valdor-spår. Finns på CD.

Tack

Stort tack till Henrik Berglund, Anders Engström, Patrik Falck, Joakim Jörnfalk, Fredrik Månsson, Bo Nolcke, Pär Fredin, Rolf samt David Cinthio.

Lennart Lelle Hegland

Lelle Hegland, Hep Stars och hålligång

Lelle Hegland var basisten som startade Hep Stars, ett av 60-talets främsta rockband. Han myntade begreppet hålligång som en beskrivning av bandets vilda scenshow.

Idag, den 19 maj 2022, begravs Lennart ”Lelle” Hegland i Bromma kyrka.

Lelle Hegland föddes den 9 januari 1943 i Stockholm. I lumpen träffade han trummisen Christer Pettersson och tillsammans bildade de 1963 gruppen Quartet Yep. I bandet spelade också gitarristen och sångaren Janne Frisk och organisten Hazze Östlund – sedermera legendarisk inspelningstekniker och dessutom pappa till Hans Östlund, gitarrist i The Nomads.

Fritidsgårdarna i Storstockholm var bandets scen och i takt med den snabbt ökande erfarenheten utvecklade man en alltmer rockig stil. Medlemmar kom och gick, sångaren Svenne Hedlund rekryterades och snart var även Benny Andersson (senare i ABBA) en del av bandet. Kring den här tiden bytte man också namn till Hep Stars.

Åke Gerhard, mannen bakom Olga Records, blev bandets manager och genombrottet kom med singeln Cadillac 1965. Under senare delen av 1960-talet var Hep Stars landets kanske främsta rockband.

Som tonårsidol var intresset för material om Svenne Hedlund högintressant, så pass att den då 22-årige sångaren skrev sina memoarer – I natt jag drömde… (Europa-produktion, 1967). Även om det förstås är för tidigt att summera ett liv i den åldern, så ger boken en intressant bild av tidens popscen. Och inte minst av Lelle Hegland.

I backspegeln kan man kanske tycka att Hep Stars – och inte minst då basisten Lelle Hegland – framstod som lite småtöntiga. Bandet for fram som galna på scenen och Lelle utstrålar kanske inte direkt hårding. Men faktum är att den snälle Svenne beskriver (om jag minns rätt) hur nervös han var inför de några år äldre killarna i Hep. Och det är alldeles tydligt att Lelle Hegland var bandets starke man, en ledare som drev Hep Stars framåt.

På bilder och filmklipp är det oftast Lelle Hegland som står längst fram på scenen. Han utstrålar kaxig energi. Han ber inte om ursäkt.

För Hep Stars var det, mycket tack vare Lelle Hegland, viktigt att sticka ut. Att vara annorlunda. Lite som de stora drakarna – Rolling Stones, The Beatles och Beach Boys – så fanns en rivalitet mellan de svenska banden och Lelle ville profilera sitt Hep Stars som de vildaste. Han och hepparna kallade det hålligång.

Filmade liveupptagningar från den här tiden växer inte på träd och på internet är tillgängligheten till dem svajig. Men under årens lopp har man ändå snappat upp en del och det är tydligt att Hep Stars hålligång var ett smått surrealistiskt och galet ös. Underbart att se!

Sextiotalets popvåg ebbade ut och Hep Stars upplöstes. Medlemmarna fortsatte i olika konstellationer, bland annat som Gummibandet och ibland även i någon av reinkarnationerna som Hep Stars. Men storhetstiden var över, annat än för Svenne & Lotta (Charlotte Walker anslöt till Hep Stars 1968) som hade stora framgångar som schlagerartister under 1970-talet.

Lelle Hegland framträdde under många år som trubadur på olika ställen i Stockholm. Efter att ha spelat skivor på klubben Sunkit en kväll, så stötte jag på honom vid Medborgarplatsens tunnelbana – som vanligt med ett gitarrcase i handen. Jag tog tillfället i akt och bad om en autograf och uttryckte hur stort jag tyckte att det var att träffa honom.

Vill minnas att han svarade något i stil med att ”nåja, så märkvärdigt är det väl inte”.

Men jag vill hävda – som säkert framgår av det ovan skrivna – att Lennart ”Lelle” Hegland var en speciell ädelsten i den svenska pop- och rockhistorien. Inte minst därför att han, i en tid då alla svenska band stirrade sig blinda på sina förebilder, såg ett egenvärde i att skilja sig från andra – och att dra ut svängarna. Gärna lite för långt. (Nämnde jag att han under en period var tillsammans med Lena Junoff?)

Tyvärr fick Lelle Hegland en tragisk sista tid i livet. Under oklara omständigheter hamnade han i backen i slutet av 90-talet och fick genom detta en hjärnskada.

Tack för autografen, Lelle! Och tack för allt hålligång.

Lennart Hegland avled den 13 april 2022.

Kjell Lönnå

Kjell Lönnå om två guldpennor i kavajfickan och om att vara trött på sig själv

Kjell Lönnå var en av våra mest kända körledare. Sunkits Henrik Martinell minns en radiointervju om guldpennor och frågan om att tröttna på sig själv.

Kjell Lönnå var ”Veckans lantis” i Dagens Nyheter 2009, sprang hyfsat fort på löparbanor, var militärpolis, utbildade sig till reklamtecknare och var son till en baptistpastor. Han älskade choklad, hade nära till sina känslor och omgav sig med musik, gärna i körform.

Det finns himla mycket mer man skulle kunna säga om folkkäre körledaren Kjell Lönnå, som den 10 maj gick bort – 85 år gammal.

I juni 2016, ett par veckor före hans 80-års dag, frågade P4 Västernorrlands programledare Magnus Leijon Kjell om varför han alltid bar två guldpennor i kavajfickan.

– Det härrör sig från att jag hade två idoler från USA som jag var mycket imponerade av. Det var de som startade Upward People, förresten. De hade alltid två guldpennor i sin bröstficka och så tänkte jag som ung tonåring att ”så där ska jag också ha.” Sedan dess har jag faktiskt haft det.

Hur många har du förbrukat?

– Inte så många, men jag har till och med reserver ifall jag skulle tappa någon.

Blir du trött på att vara Kjell Lönnå någon gång, frågar programledaren.

– Nej, jag tror inte det. Jag har funderat själv på det här eftersom man är ganska bekant för många, trots att åren går och den yngre generationen undrar vad det är för person det där. Men är man 40 år och äldre är man ju ganska bekant för folk som har kommit uppåt åren. Nej, jag tror att jag hela mitt liv varit en ledare. Från söndagsskolan till scouterna till färdledare i fjällen till teckningslärare, till musiklärare till körledare till programledare till producent – till polis faktiskt också ett år.

– Då har jag lett folk på ett eller annat vis och det har lett till att jag ofta står i centrum. Är man en ledare står man ofta i centrum.

Det jag tänkte på är att när man är en kändis så måste man ju också leva upp till det på något vis. Kan du känna att nu måste jag vara på ett särskilt sätt när jag går på affären för det är vad människor runt omkring mig förväntar sig?

– Nej, jag försöker vara så naturlig som möjligt. Men ibland har jag väl funderat lite att ”skärp dig nu, Kjell”, skrattar han.

Kjell Lönnå föddes den 13 juli 1936 i Smedjebacken. Han gick bort den 10 maj 2022.

Foto

Kristofer Lönnå

Fasse

Fasse – från Talangen till flaggstången

Han höll huvudet högt, Fasse från Norrköping. Men det var inte musiken som skulle göra honom känd utanför bygden. Det var istället en patenterad flaggstång.

Thomas Sanvik föddes den 22 februari 1955. Och där Thomas växte upp – på Rösgången i Norrköping – fanns i slutet av 50-talet så många Thomas att man var tvungen att hitta sätt för att separera de olika barnen från varandra. Thomas Sanvik blev av okänd (även för honom själv) anledning Fasse i kvarteret.

Och så har det varit sedan dess. Namnet Fasse satt fast.

Efter grundskolan började Fasse att arbeta på Riksbyggen; något som ska visa sig vara ett av flera viktiga steg i Thomas liv.

I början är det musiken som lockar mest. Fasse skriver låtar och skickar dem till olika skivbolag. Bert KarlssonMariann nappar och Thomas Sanvik åker till Skara för att spela upp sitt material. Men valet faller på jämngamle Paul Paljett – som Fasse lärde känna under lumpen – och Fasse blir kvar i Norrköping.

Men drömmen lever och 1976 ger den tjugoettårige Fasse ut singeln Ny atmosfär. Kaxigt nog låter han b-sidan prydas av låten Talangen. Ingen tvekan om vem som är Kejsare av Peking.

Utanför Norrköpings gränser tycks dock detta gå obemärkt förbi.

Fasse försöker igen; nu med singeln Karnevalen / Årets grej, som kom 1984. Fortfarande ingen reaktion utanför Norrköping.

Däremot leder Fasses ivriga uppfinningsrikedom och möjligheterna på Riksbyggen till att Thomas Sanvik en dag är mer att betrakta som uppfinnare än som musiker.

Thomas Sanvik innehar ett antal patent och har på senare tid nått uppmärksamhet för sin uppfinning den automatiska flaggstången. Den har visats upp i TV och Thomas har registrerat patent i runt tjugo olika länder.

Två singlar. Där slutade det för artisten Fasse. Det kan tyckas att vi ägnar honom oproportionerligt stor uppmärksamhet, men faktum är att detta ringa musikaliska livsverk är väl värt att äga och ägna sig åt.

Git Gay

Det var på den glada Git Gays tid

Idag är det 100 år sedan primadonnan Git Gay föddes. Gör plats för champagne!

Under flera decennier var Git Gay en av våra största primadonnor – en larger-than-life-blandning av Anita Lindblom och Zarah Leander. Hon var sin egen lyckas smed, gjorde mycket av sitt material själv och lämnade en imponerande förmögenhet efter sig.

Vem var hon?

Första tiden på musikkonservatoriet

Git Gay föddes som Birgit Agda Holmberg den 13 juli 1921 i Karlshamn. Föräldrarna ville att hon skulle satsa på musiken och bli konsertpianist. Hon utbildade sig på musikkonservatoriet i Malmö, nuvarande Musikhögskolan i Malmö. Den här bakgrunden hörs genomgående i Git Gays brokiga karriär – hon hade definitivt sångröst nog att bära hennes svansföring.

Scendebut på sommarrevy

En artist bör ju ha ett namn som går att minnas och som sticker ut, så ganska snart blev Birgit kort och gått Git. Efternamnet Holmberg bör ha hängt med åtminstone vid scendebuten 1947, då som primadonna på sommarrevyn på Victoriateatern i Malmö. Året därpå uppträdde hon på Gröna Lund i Stockholm och därefter var det dags för Karl Gerhards revy på Lorensbergsteatern i Göteborg. Det ska också ha varit Karl Gerhard som myntade hela artistnamnet – Git Gay.

Git Gay gör reklam för tandkrämen Stomatol (1950-tal)

Framgångsrikt 50-tal

Det gick bra för Git Gay och 1950-talet kantades av en lång rad framgångsrika revyer och föreställningar, hos Nils Poppe och dennes kompanjon Albert Gaubier i Malmö, hos Hagge Geigert i Uddevalla och hos Kar de Mumma i Stockholm. Hon medverkade också i många filmer, ibland fanns hon med i rollistan i flera filmer under ett och samma år.

Git Gay Show på 60-talet

Men 1960 kändes tiden rätt för en egen show. Git Gay Show intog Lorensbergsteatern, med dansgruppen Gits Gayshor och inspiration från Las Vegas och Paris stod hon för något nytt i Sveriges nöjesliv – konsten att gå ett steg längre. Kanske hade hon skrivit under på Yngwie Malmsteens ord:

Less is more – how can that be? It’s impossible. More is more!

Yngwie Malmsteen

Det skulle komma att bli tjugo egna revyer på Lorensbergsteatern. Ibland repriserades föreställningarna också på Hamburger Börs eller Berns i Stockholm.

Sex, synd och skatter

Man kan säga att det fanns två huvuddrag i Git Gays revynummer. Dels det som anspelade på hennes roll som femme fatale – hon sjunger ofta både till och om ”karlarna” i publiken, och deras förmodade åtrå till henne och inte huskorset därhemma – dels samtidspolitiken. Kupletter om en tids politik – och politiker – har förstås åldrats snabbt, men det som finns bevarat på skiva skvallrar åtminstone om att Git inte var helt nöjd med de svenska skatterna.

Git Gay: Man måste älska för att hålla sig frisk, ur Hylands hörna 1966

Slutar på topp, men i sorg

Git Gay var aktiv länge. Hon gjorde sitt sista framträdande 1991, i en föreställning som sändes i Sveriges Television från det kära Lorensberg. Men de sista åren var av allt att döma ingen dans på rosor. Först dog dottern Camilla Carp (1955–1983) och sedan maken Lennart Carp (1918–1991).

Git Gay – i passet Birgit Carp – avled själv den 1 juli 2007 i Malmö och hon är gravsatt i Engelbrektskyrkans kolumbarium i Stockholm.

Diskografi

  • Får jag be om lite mera romantik / Det är så tungt att ta’ farväl (Odeon 1949)
  • Jag är så bekymrad för männen / Charlotta (Odeon 1950)
  • Med glimten i ögat / Där de stora torskarna gå (Odeon 1950)
  • Du har nåt visst / Hand i hand med dej (Odeon 1954)
  • Git Gay Show (Aubergine Records 1976)
  • Primadonna (Aubergine Records 1977)

Filmografi

  • Lattjo med Boccaccio (1949)
  • Spöke på semester (1951)
  • 91:an Karlssons bravader (1951)
  • Det var en gång en sjöman (1951)
  • 69:an, sergeanten och jag (1952)
  • Blondie, Biffen och Bananen (1952)
  • Skrattbomben (1954)
  • Kvinnodröm (1955)
  • Far till sol och vår (1957)
  • Flottans överman (1958)
  • Lejon på stan (1959)
  • Bara en kypare (1959)
  • Oss atomforskere imellom (1961)
  • För tapperhet i tält (1965)
  • Salta gubbar och sextanter (1965)
  • Pappa varför är du arg – du gjorde likadant själv när du var ung (1968)
  • Duvslaget (1995)

Länkar

Bruno Wintzell

Bruno Wintzell – höga höjder och djupa dalar

Bruno Wintzell var en begåvad sångare och skådespelare, vars karriär mer handlade om skandaler än succéer. Han skrämde också slag på franska landslaget i fotbolls-EM 1992. Med sång.

Uppdatering

Denna artikel publicerades första gången så tidigt som under sent 90-tal, men har under 2021 väsentligt uppdaterats. Eventuella kommentarer kan därför förhålla sig till tidigare versioner av texten.

Dag Bruno Victor Wintzell föddes den 23 mars 1944 i stadsdelen Bromma i Stockholm. Trots att han bara blev 58 år gammal så hann han med flera yrkesbanor – operasångare, musikalartist, skådespelare och programledare.

Bruno Wintzell som fotomodell

Bruno Wintzell inledde faktiskt sin karriär som bildromansmodell i Bildjournalen. Så här inleds ett reportage – med rubriken Har vi fått en stjärna på köpet? – om honom i tidningen:

Den dagen Bildjournalens filmregissör Ia Olsson skrev kontrakt med Bruno Wintzell fick vi en stjärna på köpet. Bruno hann inte mer än spela in huvudrollen i vår bildroman ”Jag vill leva mitt liv” […] förrän han gjorde succé som sångare. Nu väntar radio, TV och nya skivor på killen som är Anna-Lena Löfgrens skugga.

Sextiotal som grammofoncharmör

Under 1960-talet var Bruno Wintzell aktiv som grammofoncharmör och det kom en rad singlar och EP-skivor. Genombrottet kom dock först i och med den legendariska svenska uppsättningen av Hair, som gick 1968 på Scalateatern i Stockholm – under titeln Hår. Han spelade också Jesus i den danska versionen av Jesus Christ Superstar.

Bruno Wintzell albumdebuterade 1971 med skivan Debut (Polydor) – bland annat med hela tre tidiga försvenskningar av Elton John-låtar – men det verkar som att karriären som skivartist inte riktigt ville lyfta.

Bruno Wintzell och Goldie Hawn blir ett par

Istället vände sig Bruno Wintzell mot USA och reste till Hollywood för att försöka sig på en internationell filmkarriär. Här spelade han mot Goldie Hawn i filmen Tjejen från Petrovka (The Girl from Petrovka, 1974) och de två var ett par under åren 1973-1975. De ska också ha haft en nära kontakt under resten av Brunos liv.

Goldie är en begåvad och underbar människa. Hon var min största kärlek. Att det hela tog slut berodde på mig. Jag tänkte väl för mycket som en svensk.

Bruno Wintzell om förhållandet med Goldie Hawn

Karriären går i stå, men Bruno kommer igen mot Frankrike

Man måste nog säga att Bruno Wintzells karriär gick i stå från senare delen av 70-talet, trots uppenbar talang. Oklart egentligen varför. Vet du mer om detta, så kommentera gärna inlägget längre ned på sidan.

Under fotbolls-EM i Sverige 1992 dök han plötsligt upp för att sjunga den franska nationalsången inför matchen mot hemmanationen Sverige.

Bruno Wintzell sjunger Frankrikes nationalsång i fotbolls-VM 1992.

Det ska sägas, att det är en svår uppgift att sjunga på en stor arena med tanke på fördröjning, eko och att andra sjunger med i olika sektioner – men faktum kvarstår: inför en viktig fotbollsmatch sjunger hemmasonen Bruno Wintzell motståndarlagets nationalsång fruktansvärt illa. Jag vet inte hur cyniska Svenska Fotbollförbundet var vid tiden, men det här kan inte ha varit en slump. De franska spelarna kom helt av sig. Tack för denna diaboliska insats! 🙂

Uppmärksammad och utskälld som symbol för tutteve

Ett par år senare seglade Bruno vidare på den skandalomsusade vågen. Han blev programledare i TV3:s program Tutti-Frutti, som spelades in i Italien, tillsammans med Dominika Peczynski.

Vips, så var ordet tutt-TV ett fenomen.

Programmet Svart eller vitt (TV4 den 18 oktober 1994) om bland annat Tutti-Frutti

Bruno Wintzell som restauratör?

I Dagens Nyheter skrev Martin Stugart den 15 december 2004 under rubriken Vart tog Grants taverna vägen? om nedlagda restaurangen Grants taverna på Strandvägen i Stockholm. Restaurangen gick i konkurs 1977, men…

Sångaren Bruno Wintzell försökte köpa stället för att tillsammans med några vänner öppna dansrestaurang och tvätta bort de gamla synderna. Men Stockholms kommun vägrade att sälja.

Martin Stugart i Dagens Nyheter den 15 december 2004

Känner du till något om Brunos planer i restaurangbranschen, så skriv gärna en kommentar.

Fakta om Bruno Wintzell

Bruno Wintzell var utbildad ekonom och operasångare. Han var pappa till Dennis Wintzell och Louise Wintzell. Han fungerade under en tid också som något av en plastpappa för rapparen Leila K.

Bruno Wintzell avled på Karolinska sjukhuset i Solna den 1 december 2002. Han är begravd på Galärvarvskyrkogården på Djurgården i Stockholm.

Diskografi

  • Linda, EP 1963
  • Kärlekens vals, singel 1968
  • Hår, LP 1968
  • Idag sköt jag ihjäl en okänd man / Du och jag – en kärlekshistoria, singel 1970
  • Fredens duva, singel 1970
  • Debut, LP 1971
  • Balladen om Joe Hill, singel 1971
  • Jesus Christ Superstar, LP 1972
  • Tillsammans igen, singel 1977
  • Snövit och de sju dvärgarna, LP 1980
  • Juletid och helgefrid, LP 1982
  • Jesus Christ Superstar, LP 1985

Filmografi

  • Miss and Mrs Sweden av Göran Gentele, 1969. Bruno spelar Jarl Kulles revolutionära hippieson, Hasse.
  • Tintomara av Hans Abramson, 1970.
  • The Girl From Petrovka av Robert Ellis Miller, 1974. Med Goldie Hawn och Hal Holbrook i huvudrollerna.
  • Francis Gary Powers: The True Story of the U-2 Spy Incident av Delbert Mann, 1976. TV-film med Bruno i liten roll.
  • Animal Protector av Mats Helge, 1988.

Tack

Stort tack till Elin för tips och skannade sidor. Stort tack också till Louise Wintzell (!) för rättad uppgift.

Stig Hallén

Stig Hallén – sant och sannolikt bakom höj mina öron

Stig Hallén gav oss frasen höj mina öron och fick därmed en plats i turnébussarnas Hall of fame.

Uppdatering

Denna artikel publicerades första gången så tidigt som under sent 90-tal, men har under 2021 väsentligt uppdaterats med ny information. Kommentarer kan därför förhålla sig till tidigare versioner av texten.

Stig Olov Hallén föddes i eller omkring Sundsvall den 17 februari 1942. Under omkring ett decennium, med start 1969, var han fast besluten att slå igenom som sångartist. Något han också – åtminstone delvis – gjorde.

Men allra mest känd är han nog ändå för frasen höj mina öron. Mer om det senare.

När man dammar av de pressklipp som finns om Stig Hallén, så är ett genomgående inslag att man betonar hur okänd han är i hemlandet – men framgångsrik i andra länder – samt att uppgifter kan variera från artikel till artikel. Det är väl inte osannolikt att Stig skarvade lite med sanningen, vilket ju är fullt rimligt om man ska framställa sig som så pass intressant att en tidning vill skriva om en.

Utbildar sig till ekonom och artist

Det här verkar i alla fall sannolikt: I samband med militärtjänsten flyttade Stig Hallén till Stockholm, påhejad av föräldrarna utbildar han sig inom ekonomi och administration, men går senare också på Calle Flygare Teaterskola (tillsammans med bland andra Kisa Magnusson). Han börjar jobba inom ekonomi, men tanken på att bli stjärna verkar inte ha lämnat honom någon ro.

I tidiga intervjuer uttrycker han ett stort, men stilla, självförtroende. Han kommer att slå igenom. Frågan är bara när. Han har ingen brådska. Han jämför sig med Engelbert Humperdinck och menar att den amerikanska underhållningsmusik som han vill ägna sig åt kan vara ett hinder på vägen att bli känd på hemmaplan.

Stig Hallén provsjunger för allt och alla

Det är i slutet av 60-talet som Stig Hallén börjar uppvakta skivbolagen. Först lite trevande, men efterhand blir han uppfylld av en känsla, att alla stora artister har börjat någonstans – och man måste våga för att vinna. Han begär att få provsjunga för skivbolagsdirektörer och impressarier.

Det gick så där.

Stig Hallén! Byt bransch! Bli vad som helst, men inte sångare!

Så lät reaktionerna. Hur vet vi det? Stig berättar det själv i pressklippen.

Stora världen väntar i USA

Stig Hallén lät sig icke nedslås av dessa tråkiga besked, utan stretade tålmodigt vidare. Nu i USA, där han kallar sig Stewe Hall. Här stannade han i ett par år och ska enligt egen utsago ha jobbat sig fram från kust till kust. I många fall obetalt, vad det verkar. I alla fall uppvaktade han Judy Garlands management och möttes enligt egen utsago av gillande. Han ska också ha blivit erbjuden roller på Broadway, men här är informationen knapphändig.

I Tyskland kommer vändningen

På väg hem från USA hamnade han i Hamburg och här fick han faktiskt napp. Den första singeln med Stig Hallén släpptes på Ariola 1969, Alles Geht Einmal Zu Ende. Senare kommer han att kalla sig Stig Hall på den tyska marknaden.

Det är väl inte osannolikt att det var just den tyska bekräftelsen som gjorde att svenska Cupol spelade in och gav ut singeln Sköna dagar / Blott för dig 1970.

Den här inspelningen är mycket omtalad, särskilt i musikerkretsar. Och det är just inspelningen som blivit känd; det som sägs mellan låtarna.

Stig Hallén ger Little Gerhard gråa hår

I studion sitter Little Gerhard, som anställdes som producent på Cupol i slutet av 60-talet. Han eller någon annan i studioteamet låter bandet gå, även när det inte sjungs. Dessa inspelningar fick fötter och därför kan vi idag ta del av kommentarer, falsksång, omtagningar, rapar och mycket annat från Stig Halléns outgivna inspelningar.

Säg höj mina öron till vilken musiker eller studioanställd som helst och du möts säkert av ett leende. Hallén-tejperna har spridits under lång tid och är ett fenomen i svenskt musikliv.

Bandet rullar, Stig börjar sjunga:

Det finns detaljer från förr
som ingen människa glömmer
höj micken lite grann
lite, lite…
där finns det bara det du tyckte om

Little Gerhard lär ha fått banden graverade på vinyl som födelsedagspresent, men det är – som mycket kring legenden om Stig Hallén – ett obekräftat rykte.

Stig Hallén sjunger falskt, han är osäker på sin roll och sina låtar…

Det finns detaljer från förr
som ingen människa gömmer…
… glömmer

Stig Hallén: Inspelningen av Sköna dagar med Little Gerhard (1970)

Sköna dagar kommer ut till slut

Den färdiga produkten låter trots allt inte konstigare än något annat. I ärlighetens namn så finns det dessutom många artister som hanterar sin osäkerhet med olika krumbukter och de spridda inspelningarna fångar ju Stig Hallén när han är ny och oerfaren som skivartist.

Några fler singlar på Cupol blev det hursomhelst inte.

Några år senare kommer ytterligare en singel på tyska, Marianne / Worte (Columbia 1973) och min gissning är att Stig fortsatte att bearbeta den tyska marknaden. Osäkert i vilken skala.

Stig Hallén sjunger Worte i svensk TV (ofullständigt klipp)

Comeback och storsatsning på T-Bone

Men 1977 återkommer Stig Hallén till den svenska offentligheten. Skivbolaget T-Bone Records (som senare blev SOS Records) gav ut LP-skivan The Entertainer, och verkar ha haft höga förhoppningar på satsningen. I samband med albumet kom också tre singlar med låtar från plattan.

Det här måste ha varit Stigs dröm uppfylld. Han nämner redan i tidiga intervjuer att han ser sig som en entertainer. Och på The Entertainer får han uppbackning av en orkester under ledning av Zbysek Kopel, Bosse Waldersten är producent och helheten ger ett ganska maffigt intryck. Stig är ingen stor sångare, men hade det inte funnits en historisk bakgrund i de spridda tejperna så hade ingen reagerat över sången på The Entertainer.

Av allt att döma blev återkomsten till den svenska scenen ingen framgång. Spåren av Stig Hallén slutar här. Helt och hållet.

Mysteriet Stig Hallén fortsätter att gäcka

Många är ryktena om Stig Halléns person. Jag väljer att spara på sådant som tangerar fantasins utmarker, men till de mer bekräftade hör att han starkt ogillade att de nämnda inspelningarna spreds. Det kan jag förstå. Samtidigt som det kanske vore möjligt att vända den berömmelsen till en fördel, att konstatera att detta har hänt men att det faktiskt finns andra saker att fokusera på och visa upp. Uppmärksamheten ger ju en möjlighet att få berätta sin egen historia, tänker jag (väl medveten om att det är lätt för en utomstående att säga).

Våren 2003 användes Stig Halléns Du somnar in i en kortfilm producerad av elever vid Beckmans reklamskola, en film som också visats på Dramaten. Var det början på en ny era för Stig Hallén?

Diskografi

  • Alles Geht Einmal Zu Ende / Dir Schenk Ich Mein Herz Und Meinen Namen, singel, Ariola ca 1969
  • Sköna dagar / Blott för dig, singel, Cupol 1970
  • Marianne / Worte, singel, Columbia 1973
  • The Entertainer, LP/MC, T-Bone 1977
  • Här har du min hand / My Way, singel, T-Bone 1977
  • Den snurrande världen / Take My Heart, singel, T-Bone 1977
  • Sexy Lady, låt oss dansa / Save the Last Dance for Me, singel, T-Bone 1977
  • Du somnar in / Ave Maria, singel, T-Bone 1977

Tack

Stort tack till Fredrik af Trampe, som bidragit med värdefull research. Tack också till Magnus Axelsson, Johan Johansson och Magnus Sandberg.

Jerry K Gustafson

Jerry K Gustafson – från Scafell Pike till Min stil

Gitarristen Jerry K Gustafson spelade i Scafell Pike och hade en framgångsrik karriär under 1970-talet. Sunkit har pratat snits och stil med honom.

Vem är Jerry K Gustafson? Frågan borde vara onödig, men är i hög grad befogad. Under en period av omkring femton år var han i hetluften och spelade med och träffade allt och alla i svensk populärmusik. Men han stod alltid i bakgrunden och det är kanske därför det är så få som känner igen hans namn.

Men vi börjar från början. Kent Jerry Gustafsson föddes den 6 juli 1951 i Göteborg. Eftersom fadern var konditor, så flyttade familjen runt till orter där det för tillfället var lämpligt att driva konditori. Snart nog slog man ned sina bopålar i Nacka. Och här växte Jerry upp, med gitarrer och fotboll och Magnus Uggla.

Tidiga tonår och nätter på Nalen

Redan som fjortonåring började Jerry att spela med ett lokalt popband, Odd Group, som hade en kort period av framgång kring året 1966. Bandet uppträdde på Nalen, Hit House och Jump In. Man turnerade i folkparkerna och nådde så långt som till Köpenhamn. Bandet gjorde några inspelningar på radiohuset vid Karlaplan, men tyvärr gavs ingenting av detta ut på skiva.

– Efter gymnasiet skulle jag börja studera juridik, men så kom jag in i musiken istället. Det var under rättshistorian som jag kroknade och tyckte att det var roligare att spela gitarr.

Granne med Eleanor Bodel

Jerry började jobba i bokhandel. En dag frågade en granne, namnkunniga Eleanor Bodel, om inte Jerry ville hänga med på folkparksturné. Så fick det bli. Med på den turnén var också Ola Håkansson, som var i färd med att bilda Ola, Frukt & Flingor. Året därpå albumdebuterade de (under stavningen Ola, frukt & flinger) med Drömmens dag (Polydor 1972). Och vem dyker upp som gitarrist på plattan, om inte Jerry K Gustafson!?

Överhuvudtaget hade uppdragen börjat rulla på. I samma studio som Drömmens dag spelades in rörde sig många artister och här skapades en hel del kontakter. Bland annat är Jerry med på James Hollingworth-singeln Hallå du gamle indian (Hör & Häpna 1970), det uppoppade arrangemang som senare kom att bli landsplåga med både Schytts och Jigs.

Soaréer på fängelser och trampolin på charterhotell

En annan person som Jerry jobbade med vid den här tiden är skådespelaren och dansaren Christine Gyhagen, som satte upp soaréer på fängelser och i andra sammanhang. Här dök också namn som Charlie Elvegård, Margareta Sjödin och Jarl Borssén upp.

– Fick man nys om ett jobb så tog man det. Om man klarade det eller inte är en annan sak… det gick på ett eller annat sätt.

Under en tid var Jerry K Gustafson artist på charterhotell på Kanarieöarna. Uppdraget var brett och gränslöst. Ena dagen fick man leda allsång, andra dagen ta hand om barngrupper eller hoppa trampolin på grillfest.

Från frukostklubb till Fjällgatan

Samma dag som Jerry kompade Christine Gyhagen hos Sigge Fürst i Frukostklubben, så ringde David Hynes från en då nybildad trio – med arbetsnamnet Derek Hudsons nya grupp. Det som med Jerry K Gustafson vid gitarren skulle bli Scafell Pike.

– Deras replokal låg på Fjällgatan och jag tog min Vox-stärkare och Gibson-gitarr och satte mig på bussen från Nacka och åkte in. Efter ett tag så sa de att ‘det här låter väl bra’. Och jag hade lite brått och sa att jag måste gå. Så det gjorde jag och lämnade grejerna.

– Det här har jag fått höra efteråt: De var ju som frågetecken, de tyckte väl att det var lite märkligt att jag bara stack iväg och lämnade sakerna kvar. Så då hade David sagt ‘I suppose he’s in’… På den vägen är det.

Scafell Pike blir en kvartett

Scafell Pike bildades alltså i mars 1972 med Derek Hudson på sång och gitarr, David Hynes på klaviatur, Roy Colegate på bas samt Jerry K Gustafson på gitarr. Till tre fjärdedelar bestod bandet av britter bosatta i Stockholm och till en början var det brittisk folkrock som var utmärkande för gruppen. Jerry beskriver den första tiden som att Scafell Pike var en del av en scen som man delade med band som Landslaget och New Strangers, där folkmusik var utgångspunkten och ett antal klubbar och restauranger på Södermalm och i Gamla stan var navet.

– Första gången vi var på Magnus Ladulås, så skulle vi egentligen ha spelat på Pistolteatern i Gamla stan. Men det var ingen som kom och öppnade, det var inställt. Så vi tog grejerna till Magnus Ladulås istället och frågade om vi inte kunde spela där istället. Sedan spelade vi där varje tisdag.

För den som är intresserad av Stockholms restauranghistoria kan nämnas att Roy Colegate vid den här tiden jobbade på puben Tudor Arms på Grevgatan 31, där Scafell Pike så småningom också hade sin replokal. Än idag hittar man spår av bandet på pubens väggar.

Brittisk folkrock slår i Sverige

Nåväl. Scafell Pike gjorde en helhjärtad satsning på att göra bandet till ett heltidsjobb och snart nog kom första LP:n, The Month of Maying (Epic 1973). Skivan producerades av Adrian Moar (född 1945), som också stod bakom uppföljaren Lord’s Rake (Epic 1974). Adrian hade även producerat ovan nämnda album med Ola, frukt & flingor samt skivklassiker som Errol (CBS 1975) med Errol Norstedt, Medvind med Hollingworth Liungman (CBS 1974), Trettioåriga Krigets självbetitlade album (Epic 1974), NQB (Henrix Music Production 1974) med NQB för att nämna några. Han var också medlem i den svenska supergruppen Baltik, utöver att till yrket vara klippare på teve.

Under den här tiden spelade bandet flitigt i Storbritannien, med två turnéer bara under år 1974. Man spelade också i Belgien och Nederländerna, och i princip hela tiden hemma i Skandinavien.

Henkan Henriksson gör entré

Men i och med gruppens tredje album, Four’s a Crowd (Mercury 1976), sker en markant förändring. Anders ”Henkan” Henriksson kommer in som producent och bandet får en klart rockigare ton. De egna låtarna blir fler och man börjar närma sig brittisk rock, snarare än dito folk. Det här är i mitt tycke bandets starkaste period och det är inte fel att jämföra Four’s a Crowd med samtida storheter som Slade och i viss mån Nazareth.

Scafell Pike: Four’s a Crowd (Mercury 1976)

– Jag har aldrig varit med om en människa som varit så genommusikalisk som Henkan. Och som kom med så mycket idéer; du hängde aldrig med! Det bara flödade ur honom hela tiden. Det var aldrig några stopp, ingenting var omöjligt, du kunde testa vad som helst.

– Han var så engagerad och man ville verkligen göra sitt yttersta när man jobbade med honom. Han tog ens idéer till oanade höjder. Jag har bara superlativ att säga om honom.

Four’s a Crowd är en bortglömd milstolpe i svensk rockhistoria.

Brittiska rötter möter Bellman och Taube

Paradoxalt nog är det vid den här tiden som Scafell Pike införlivar traditionell svensk musik i sitt alltmer rockiga sound, med engelskspråkiga version av låtar av Bellman och Evert Taube.

– Och vi började skriva mer material själv. Det är väl det alla band vill vara; självskrivande.

Även uppföljaren Skagerack (Mercury 1977) har Anders Henriksson bakom spakarna och det är nu som Scafell Pikes karriär står i zenit. Man är ständigt på turné, tonårsflickor svimmar vid scenkanten och Gröna Lund är knökfullt när man spelar på hemmaplan.

Kort dokumentärt inslag med Scafell Pike på Gröna Lund

Framgång leder till stora planer

Framgång är ju trevligt, men det brukar också innebära att artisternas alster flyttas upp flera pinnhål i viktighet hos skivbolag och musikförlag. Inte alltid till gagn för kreativiteten. På LP:n X-Ray Vision (Mercury 1978) är Anders Henriksson fortfarande producent, men bandet är på väg mot en slickare musik och på de två sista studioalbumen, Air Traffic Controller (Mercury 1980) och United States of Japan (Moonshine 1981) har producentrollen tagits över av Andy Di Martino. Dessa skivor är på intet sätt dåliga, men det märks att bandet är hårt hållet av någon annans vision och luften går alltmer ur Scafell Pike.

– När du är med i ett band så är det kompromisser hela tiden; också gentemot management och skivbolag. Sedan är det klart, det slås blå dunster i ögonen på en… Det är självklart att man vill slå i Amerika. Och förutsättningarna fanns väl egentligen, men det är lite som att gå på Solvalla.

Samlingsplattan The Best of Scafell Pike (Moonshine 1982) skulle bli bandets sista.

Utflykter på svenska med Jerry K Gustafson som front

Men det finns också en annan vinkel på fenomenet Scafell Pike, som är väl värd att berätta. Så låt oss backa bandet tillbaks till den mest intensiva perioden, i mitten av 70-talet.

Här finns för det första ytterligare en paradox. Även om Scafell Pike var ett svenskt band, så uppfattade publiken gruppen som brittisk. Eftersom det alltid uppfattas som ballare att komma från UK än från gamla välbekanta Sverige, så såg varken skivbolaget eller bandet någon anledning att förtydliga sin hemvist.

Detta till trots skapades utrymme för låtar på svenska. Med Jerry K Gustafson som sångare.

– Vi ville ta in något udda i scenshowen och då blev det Karl Gerhards Jazzgossen. Och folk undrade ju “vad fan håller de på med?!” De bröt ju helt med det övriga som vi framförde. Men det gick hem och folk tyckte att det var roligt. Så vi fortsatte.

På listorna med bannlyst stenkaka

Scafell Pikes största enskilda hit är faktiskt Det är så hälsosamt och stärkande i fjällen, Lennart Hagvalls bannlysta klassiker från 1947. Men eftersom det var viktigt att hålla bandets brittiska fasad polerad lanserades låten som singel under artistnamnet Jerry K Gustafson & Scafell Pikes Fjällkvartett (Mercury 1976).

– Vi spelade väldigt mycket upp i Åre. Där träffade jag en tjej som sjöng på den här låten. Jag tyckte att den var rolig och av en händelse råkade jag lyssna på Lasse O’Månsson, som hade radioprogrammet Blå tummen, sent på söndagskvällar. På något sätt visste jag att han skulle spela den här låten, och jag hade bandspelaren i högsta hugg. Sen började vi köra den och det blev ju en jättesuccé.

– Det var Henkan som föreslog att vi skulle köra in den på singel. Och vi valde att fronta med mitt namn för att diversifiera den från den övriga repertoaren.

Jerry K Gustafson: Jag glömde min kavaj i Hawaii (1978)

Hit banade väg för Snits & Stil

En av anledningarna till att Jerry fick sjunga var att Derek Hudson skulle kunna vila rösten emellanåt. Det här föll så väl ut att det först kom ytterligare en singel, Snits & Stil (Sonora 1977) – nu under namnet Refrängsångare Jerry K Gustafson med Scafell Pikes Drömorkester – och sedan en hel LP med Jerry K Gustafson och Populärensemblen Scaffel Pike, Min stil (Sonora 1978).

– Den spelades in -77 och vi hade roligt som sjutton. Vi försökte hitta på så mycket tokerier som möjligt med den här plattan. Bland annat ringde Henkan upp Yngve Stoor och sa att “nu ska vi göra en liten skämtsam låt om Hawaii, skulle du ha lust att vara med och spela på den?” Han fick jordens utskällning av Yngve Stoor. Han hade ju ägnat hela sitt liv åt att förmedla den polynesiska kulturen – “och så kommer vi och driver gäck med hans verk!” Han blev störtförbannad och slängde på luren. “Adjö!”, sa han.

– Nej, han ville inte vara med. Men däremot lyckades vi få med en himla många bra artister. Py Bäckman, Peter Lundblad, Karin Stigmark… Och första och enda gången som Magnus Uggla hoppat in på någon annans platta. Och Göte Wilhelmsson!

Kupletter och upptåg utmanar samtidens smak

Det här är alltså mitten av 70-talet och vi får ta del av något i sin tid så ovanligt som rockmusik inspirerad av gamla stenkakor och kupletter. Inspiration från Gunnar Wiklund och Bröderna Marx omskrivs redan på omslaget. Och att lyckas få skivbolaget att skaka liv i etiketten Sonora vittnar om att Jerry hade koll på sin nöjeshistoria.

– Skivbolaget var med på det hela vägen, de tyckte att det var jätteroligt att göra den här skivan. Vi insåg ju att det inte kommer att bli någon storsäljare, men vi var tämligen nöjda med hur det blev.

Konjaken tog slut redan vid första stopp

Som led i marknadsföringen gick Jerry själv runt till tidningsredaktionerna och delade ut recensionsexemplar. I bagaget fanns också konjak och cigarrer – helt i linje med plattans tema, snits och stil.

– Jag kom så långt som till Aftonbladet. Tanken var ju att jag skulle bjuda på en sipp av konjaken och att man kunde prata lite över en cigarr och en kopp kaffe. Men den journalist jag pratade med drack upp hela flaskan och somnade på soffan.

– Men jag fick en bra recension i alla fall.

Snitsig stil från Bryan Ferry

På omslaget till Snits & Stil ser vi Jerry K Gustafson iklädd smoking i ett rum fyllt av referenser till gammal populärkultur.

Som musiker stack Jerry sällan ut, utan höll sig ödmjukt i bakgrunden. Det märks på inspelningarna att han är en musiker som inte måste höras hela tiden. Men stilen är det lite tvärtom, även om han aldrig klädde sig skrikigt. Han syns sällan på bild utan pilotsolglasögon, oftast med slips, gärna läderjacka eller kostym. Eller lite av varje.

– Jag gillade Roxy Music. Medlemmarna var väldigt olika som typer i bandet. Bryan Ferry var ju eleganten, någon annan ser ut som en hårdrockare osv. Det var lite den imagen jag var ute efter.

Uppvuxen med Ramel och pilsnerfilm

– Och från det jag var liten så älskade jag Povel Ramel och så kom jag sedermera att tycka att Karl Gerhard var fantastisk. Även Hasse och Tage och hela det där gänget. Jag gillade de här gamla låtarna, det fanns ju många radioprogram på 60-talet som spelade gamla stenkakor… och jag gillade gamla pilsnerfilmer. Thor Modéen! Jag menar, det är den störste idolen! En äkta mexikanare, har du hört den? Det är ju toppklass!

– Egentligen skulle jag ha varit född tjugo år tidigare!, säger Jerry och skrattar.

Melodi och komp i ett präglar gitarrstilen

Vi rundar av samtalet med att prata om Jerrys spelstil som gitarrist.

– Jag blev väldigt glad när jag lärde mig fingerpicking, så jag har spelat en hel del utan plektrum. Jag tycker att det är rätt kul att köra… vad ska man kalla det; man både kompar och kör lite melodi i kompet.

– Tidigt var Hank B Marvin i The Shadows en idol. Sedan blev det George Harrison i Beatles, som jag fortfarande tycker är en jättebra gitarrist. Därefter kom ju Hendrix, Cream och Clapton. Ry Cooder och David Lindley, den typen av gitarrister gillar jag väldigt mycket. Även Mark Knopler, när han kom – han var ju också revolutionerande, med en helt annan stil.

Jerry K Gustafson har kvar sina gitarrer, men efter att Scafell Pike lade ned verksamheten har han inte varit verksam som yrkesmusiker. Först arbetade han i sin dåvarande svärfars reklambyrå och därefter hade han tillsammans med en kompanjon egen reklambyrå i omkring tjugo år. Numera är han pensionerad och bor i Saltsjö-Boo. Han har också fyra barn, där den äldste är 32 år och den yngste är 12.

– Det har varit ett innehållsrikt, omväxlande och roligt liv, konstaterar Jerry K Gustafson.

Sida 2 av 16

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén