Trion Harlequin gav sig i kast med Melodifestivalen 1978. Trots goda förutsättningar försvann de ut i kulisserna. Totalt.

Den svenska Melodifestivalens historia är full av artister som stannat vid tre minuter i rampljuset. Det blev helt enkelt varken mer eller mindre. Artisten hamnade kanske på en mittenplacering och glömdes bort. Inget konstigt med det.

Ibland kan det vara så illa att ett framträdande är bortglömt redan en kort stund efter att det har genomförts (vilket är lite fascinerande, eftersom det rör sig om en tävling i schlagermusik; själva essensen är ju att låtarna ska vara efterhängsna). Andra grupperingar faller i glömska, men i efterhand väcks nyfikenheten – hur kom det sig att de överhuvudtaget stod på scenen tillsammans?

Videoklipp: Harlequin med Harlequin (1978)

En trio från Melodifestivalen 1978 är ett sådant exempel, tänker jag. Harlequin. De framträdde på Cirkus i Stockholm med låten Harlequin (spela på din mandolin), skriven av Jan Askelind och Johan Langer. Låten kom på åttonde plats och Harlequin förpassades snart till schlagerartisternas mycket anonyma begravningsplats.

Det blev ett album och några singlar på CBS.

Man kan undra vad som hände. Och varför ingen pratar mer om Harlequin, inte minst med tanke på att nära nog minsta detalj om Melodifestivalen granskas med lupp idag.

Vilka var Harlequin?

Medlemmar i Harlequin var Agneta Baumann, Britt Wiklander och Sven-Erik Lundegard.

Agneta Baumann föddes den 20 november 1944 i Kalmar och var framförallt jazzsångerska. Några år efter satsningen på Harlequin lanserade RCA Victor henne med en jazzigt discorockig soloplatta – I Am An Illusion, där bland annat Rutger Gunnarsson, Janne Schaffer och Lasse Wellander finns med i kompet. Agneta kom senare att ge ut jazzskivor på egen hand. Hon gick bort den 22 februari 2011 i Stockholm.

Britt Wiklander var körsångerska, som på den här tiden stod i bakgrunden hos större artister som Alf Robertson. Hon återfinns också i medverkandelistan hos en rad dansband från 1970-talet. Vad som hände henne efter Harlequin är mig obekant.

Sven-Erik Lundegard var under tiden strax före Harlequin medlem i gruppen Wasa – som inte ska förväxlas med Wasa Express – en annan grupp som också gett ut självspeglande material. Wasas enda LP heter praktiskt nog Wasa.

Och vem var praktiskt nog med i Wasa? Jo, Jan Askelind, som var med om att skriva bidraget till Melodifestivalen och som sedan blev låtskrivare, producent och tekniker till Lill-Babs, Roger & The Biceps, Anna Book, Factory, Strix Q, Rock de Luxe, Attack och många fler (ja, det är Jan Askelind som producerat Factorys Efter plugget). För övrigt spelar Rutger Gunnarsson bas på plattan och producenter är inte helt obekanta Benny Andersson, Björn Ulvaeus och Michael B Tretow.

Nåväl, var Harlequin ett hugskott från skivbolaget CBS? Något man hade slängt ihop i sista stund för att ha artister till en av stallets låtar det året?

Nja, mycket tyder på annat. Dels har vi ju Magnus Ugglas bok Johnny the Fucker (Norstedts 2021) att hänvisa till, en bok som i mångt och mycket handlar om just CBS vid den här tiden – och inte minst textförfattaren Johan Langer. Skivbolaget CBS lämnade inte sådana här saker åt slumpen i allmänhet, och baksidestexten på en tidig singel med Harlequin på tyska CBS talar sitt tydliga språk (i min mycket fria översättning från tyskan):

Trion Harlequin – två damer, en herre – är en toppakt i Sverige. Jämförelser med ABBA håller bara om Harlequin har lika sofistikerade vokalharmonier. En direkt imitation skulle inte ha lyckats med det som Harlequin har lyckats med, nämligen att nå lika höga topplaceringar på listorna som den världsberömda kvartetten.

Dessutom: Sveriges legendariska gitarrist Janne Schaffer, som spelat gitarr på ABBA:s världshits, har också anslutit sig till Harlequin.

Återstår att fundera över om listplaceringarna faktiskt var så höga och vad Janne Schaffer säger om den historieskrivningen. Men det framgår ju ganska tydligt, att CBS tänkte att man i Harlequin hade hittat ett nytt ABBA.

En stor kostym att fylla för vem som helst. CBS släppte två singlar med Harlequin året därpå, men varken satsningen eller bandet lyfte.

Men kanske finns det en framtid för gruppen, en senkommen revival för singeln Harlequin (spela din mandolin)? I Aftonbladet har Olle Kvarnsmyr konstaterat att i baksidans Oui Mon Amour (Jan Askelind – Johan Langer)… porrar Harlequin till det riktigt ordentligt. Låten har beskrivits som ”obscure disco beauty”.

Videoklipp: Harlequin framför Oui, Mon Amour

Och Olle Kvarnsmyr är långt ifrån ensam om att jämföra Harlequin med den sentida schlagerdiscotrion Alcazar.

Har du minnen från den här tiden och från gruppen? Är du eller har varit medlem i Alcazar och tycker att jämförelsen är barock? Delta i diskussionen genom att kommentera detta inlägg!