Bror Christoffersson – den skönsjungande reklamchefen som dekorerade damernas ben

Vem var Bror Christoffersson? En fundering som kanske inte drabbar alla, hela tiden. Men när namnet dyker upp en här, en där i svensk nöjeshistoria så kittlar det förstås intresset. Fredrik af Trampe har grävt i mysteriet.

För några år sedan lyssnade jag på ett gammalt avsnitt av ”Skivor från Vetlanda”, programmet där Lars-Göran Frisk spelade svenska stenkakor ur sin egen gigantiska samling. Det fina med det programmet var att Frisk sällan eller aldrig spelade sådant som fanns återutgivet på vinyl, än mindre CD. Fick man höra ”Min soldat” var det i Siv Ericks eller Karin Juels inspelningar, inte Ulla Billquists. Spelades det Karl Gerhard spelades det inte ”Den ökända hästen från Troja” utan ”Jag har kommit hit på en kort visit” eller kanske ”Du är gräddan i mitt kaffe”. Lars-Göran Frisk brann för att lyfta fram det mindre välbekanta.

I just detta avsnitt var det en skiva som särskilt fick mig att lystra. Antagligen på grund av diskrepansen mellan text och musik. Melodin var sydländskt smäktande och vacker, den hade utan problem kunnat passera för vilken sydamerikansk tango som helst. Den manliga sånginsatsen var inte mindre smäktande den. Men texten var av ett helt annat slag:

Alla är så noga med make-up-accessoarer och med puder
När det gäller benen finns det säkert bara ett som riktigt duger
Det ska vara Westerholms och helst den strumpa som jag sjunger om

Darling, Darling, Darling, Darling
du har både charm och skönhet
I ditt namn bor romantik
och ljuv musik
i harmoni

Darling, Darling, Darling, Darling
önskedröm för varje kvinna 
du ger tjusning åt ett ben
en ädelsten
för aftonbruk

Lars-Göran Frisk förklarade att detta var en reklamskiva för Westerholms Tricotfabrik, skriven och insjungen av Bror Christoffersson år 1955. Darling var en silkesstrumpa och en av företagets mest efterfrågade produkter. Hur märklig kombinationen av sydländskt smäkt och strumpsäljande än var så fungerade den utmärkt. Skivan lät väldigt bra. Jag noterade namnet ”Bror Christoffersson”, och så var det inte mer med det.

Något år senare hittade jag på en skivbörs plattan ”Efter kaffet” med pilsnerpunkbandet Grus i dojjan från 1981. Grus i dojjan är inte minst kända för att ha lyft fram en annan gammal reklamlåt, ”Kaffe utan grädde”, ur glömskan. På den här LP:n fanns bland mycket annat sången ”Cubana”. En käck sambabit vars refräng blixtsnabbt placerade sig i hjärnans nynnar-centrum:

En dag jag gick till en affär
En fin affär, en strumpaffär
Och expediten sa så här:
Vad får det vara där?

Jag svarade då strax på stund
Som varje kund, på godan grund
Det finns ju bara ett att ta
Cubana ska det va!

Jag vill ha Cubana, Cubana, Cubana
Det har blitt en vana, Cubana, för mig
Ni kan inte ana, så bra är Cubana
Ni blir en Diana som går på galej

Under lyssningen tittade jag på konvolutet för att se vad det här var för låt. Upphovsman: Bror Christoffersson. Där var han igen! Uppenbarligen en begåvad jäkel på att skriva reklamlåtar om strumpor. Någon gång borde man kanske titta lite närmare på honom? Men så tänker jag ganska ofta, om ganska många.

Hösten 2022 satt jag så i Göteborg och gick igenom material i nöjesforskaren Uno Myggan Ericsons digra arkiv. Där råkade jag, bland mycket annat, snubbla över några dokument som rörde just Bror Christoffersson. Tredje gången gillt, således. Dags att faktiskt ta reda på vem han var.

Bror Arvid Christoffersson föddes i Marstrand 1920, yngst i en skara av tio syskon. När han var ett år gammal dog pappan, och fyra år senare gick också mamma Beria Charlotta bort. De tio syskonen fick nu ensamma, utan samhällets stöd, hjälpas åt att ta hand om och försörja varandra. Ett av den unge Brors första jobb var att tillsammans med en av sina bröder trampa luft i orgelbälgarna i Marstrands kyrka. De stora glädjestunderna i syskonens materiellt sett väldigt enkla liv utgjordes av sången. Alla var musikaliska och Bror fick tidigt tag i en gitarr som han lärde sig spela på. Det fanns en kusin i New York och vid 15 års ålder utvandrade Bror för att söka lyckan i Amerika. Han återkom så småningom till Sverige, gifte sig och bildade familj med Margit, och den 6:e februari 1950 fick han anställning som handelsresande hos Westerholms Tricotfabrik i Norrköping.

Här fick Bror snabbt goda kontakter, både bland kunderna och på själva företaget. Han var karismatisk, hade ett optimistiskt och glatt sätt och var bra på att ”få med sig” sin omgivning. Han var inte den som sparade på beröm till sina kollegor, och hittade dessutom på olika spexiga titlar till dem. Tricotfabrikens färgmästare kallades för ”Regnbågens betvingare”. Springflickorna var ”Ministrar för löpande ärenden”, och särskilt bemärkta kollegor erhöll en av Bror instiftad orden – Crura Feminarum Exornavit (”Han dekorerade benen på kvinnor”). Bror Christoffersson blev en populär säljare med mycket goda resultat, och inom några år hade han avancerat till reklam- och försäljningschef på Westerholms.

Samtidigt fortsatte musiken att vara en viktig del av Brors liv. På fester plockade han ofta fram ”klanglådan” och sjöng och spelade, inte sällan tillsammans med Per Westerholm, son till dåvarande fabriksägaren Gustaf Westerholm och inom några år själv VD för företaget. Bror var också omvittnat duktig på att skriva verser till olika tillställningar och höll ofta spontana tal. Som den påhittige person han var var det därför inte konstigt att han snart kom på att Westerholms produkter borde marknadsföras med musik. Ledningen gillade idén och såg till att det gjordes skivinspelningar. Mellan 1953 och 1956 for Bror Christoffersson då och då till Stockholm för att i Borgarskolans aula föreviga alster som ”Tango Rigolette”, ”Vals Lamasan” och ”Samba Cubana”. Totalt spelades det in 14 reklamsånger, två ”vanliga” sånger plus fyra stycken engelska översättningar. Etiketten var Cupol.

Det som utmärker Bror Christoffersons reklamskivor är det mycket goda hantverket. Bror sjunger bra, är en flyhänt rimmare (”men uti Lamasan / blir man en stålman / med alla muskler spelande / smidigt och elegant / ty uti Lamasan / blickarna tål man / från varje sjuttonåring och tant!”) och melodierna har inte bara stark öronmask-potential utan rör sig också bekvämt mellan olika genrer – vals, tango, samba, rumba med mera. Ackompanjemanget skäms inte heller för sig – orkestrar ledda av Sigurd Ågren, Jerry Högstedt, Willard Ringstrand och Hasse Tellemar. När något låter så pass bra blir reklaminslaget också något av ett maraschinobär på den vispade grädden: det som låter som en välgjord, catchy 50-talsschlager får något je ne sais quoi av att samtidigt göra reklam för damstrumpor.

Reklamskivorna gavs bort till både anställda, kunder och grossister. En som fick med sig en skiva hem från en kurs i Norrköping var Elsa Cervin, anställd på NK:s strumpavdelning i Stockholm. Hennes lille brorson Christer Cervin hörde skivan hemma hos faster och fick därmed sin första favoritmelodi. Drygt 25 år senare skulle han göra sin egen tolkning av den med Grus i dojjan – just det, ”Cubana”. Både den och Christoffersson-dängan ”Corona” blev sen stående inslag i bandets liverepertoar, den senare med viss förnyad aktualitet på 2020-talet.

– Vi brukade skoja från scen om att Westerholms Tricotfabrik var vår stora sponsor, berättar Christer Cervin för mig. Krutte, vår frontman, sa att ”efter spelningen säljer vi strumpbyxor på löpmeter, damerna är välkomna backstage så klipper vi av strumporna till lagom längd”.

Bror Christoffersson hade fler originella marknadsföringsidéer. På ett par mannekänguppvisningar framträdde sjungande mannekänger med hans reklamrepertoar, och inte sällan underhöll han också själv med egna visor. På Textil-mässan i Stockholm 1955 anlitades ett gäng unga damer från Stockholms Konståkningsklubb för att åka runt på mässan i rullskridskor och piruetterande visa upp Westerholms jumprar, kjolar och piratbyxor. Det blev succé! När varuhuset Meeths i Göteborg år 1958 gjorde en utställning om ”Strumpans historia” anlitades Bror som föredragshållare i ämnet. Och den 6:e augusti 1956 kunde man läsa följande i Expressen, under rubriken ”Kul reklamshow”:

”Kombinationen grammofonbolag och tricotfabrik blev ett lyckokast i Kungsträdgården i går. Det var Westerholms sjungande, komponerande och kuplettskrivande reklam- och försäljningschef Bror Christoffersson, som tidigare bara framträtt i interna firmaspex nere i Norrköping, men nu i samarbete med Cupol gav en prima underhållning. Från hemstan hade han med sej ”radions rospigg” Gösta Elweroth, som den lanserade den förres ”Kungsträdgårdspolka” och drog rospiggt av Albert Engström. Från Mogata utanför Söderköping framträdde ”Vildgässlåtens” upphov, lantbrukare Sven Olstorpe. Han deklamerade sin roliga, egenhändiga dikt ”Om jag bare kunde få söve” och sjöng hemmagjord Hawaiilåt. Ett annat fynd var unga, söta musiklärarinnan Gullan Pålmark från Malmö, som swingade självkomponerat på piano. Kusinerna Tore Skogman (sic!) och May-Lis Rundgren är på energisk frammarsch som duettpar i den folkligt hejiga stilen. F.ö. medverkade Sigurd Ågrens orkester, sjungande mannekänger och rullskridskoåkande småflickor bland diskret instoppade reklampuffar”.

(Ja, det är DEN Thore Skogman!)

När tyska intressen tog över Westerholms lämnade Bror firman. Under de kommande åren jobbade han med bland annat grossistverksamhet i Uddevalla och Ulla-strumpan i Linköping. Några fler skivor blev det inte. Men i Sveriges Radios arkiv finns en inspelning gjord med Bror och hustrun Margit så sent som 1979. Där sjunger de egna och andras visor i vackra stämmor. Musikaliteten hade inte svikit.

Bror Christoffersson avled 1983, 63 år gammal. 

Tack till

Ett stort tack till Brors son Per Christoffersson och Christer Cervin, som båda tagit sig god tid att svara på frågor.