Skådespelaren Margaretha Krook må ha utstrålat stenhård kontroll, men även hon kunde känna tvivel. Sunkits Henrik Martinell har lyssnat på en radiointervju hon gav 1974 – om nerver på gott och ont.
”Jag är jämt nervös”, berättar Margaretha Krook (1925-2001) i en radiointervju från 1974. Hon talar om hur nervositeten både driver henne till toppform – tär på henne. Med disciplin, andning och rutin hittar hon pauser och låter aldrig bördan märkas utåt.
Margaretha Krook håller inte igen i samtalet. Hon kör på från första stund:
Ja, det är jag. Jämt nervös. Och även under. Hela tiden ligger det och hoppar och skvalpar. Men jag har förstått att det ingår i yrket. Man är inte så solitär. Nervositeten som jag kände var inte unik. Man märker när man läser stora skådespelares böcker eller memoarer att även de har slitit och släpat med nerver långt utöver vad man anade.
Det säger Krook till programledarna Maj Ödman och Gabriella Garland i Sveriges Radio-programmet ”Nerver – på gott och ont”.
I år skulle Margaretha Krook ha fyllt 100. För många av oss är hon en symbol för ”rakt på sak” och samtidigt full av lyskraft. Som barn gick mitt videoband av ”Släpp fångarne loss – det är vår!” (1975) varmt därhemma. Satiren om svensk fångvård där Krook spelade mot Ernst-Hugo Järegård gav henne en Guldbagge.
Ernst-Hugo var fången, Margaretha var den trofasta räddaren med brödlimpor som gömde filar och sågar. För mig blev hon kvinnan som var ”färg även i svartvitt” med en närvaro som bar tysta pauser lika lätt som tunga repliker, och hon var självklar i både drama och humor. Stark och känslig på samma gång.
En myt spricker: också giganter darrar
I intervjun från 1974 punkterar hon bilden av den stencoola stjärnan – och tar in en annan ikon:
Jag såg en intervju i TV med Laurence Olivier. Han sa på Dick Cavetts fråga… I fem års tid hade han en god vän som stod i kulissen varje gång han stod på scenen. Skulle han inte rida ut den tiden, så skulle han aldrig komma upp på scenen igen. Det var fantastiskt. Denna enorma aktör som inte verkar så nervös, berättar Margaretha.
På scen var Krook majestätisk, men bakom kulisserna kämpade hon, precis som så många andra. Hon kämpade med den skoningslösa prestationen, att visa sina mest nakna erfarenheter inför en full salong. Ja, hon var komplex. En både stor och sträng konstnär med ett tydligt krav: att få ha sitt privata för sig själv.
Nerver som motor – och motstånd
För Krook är nerverna dubbla, varje dag:
De är på gott och ont. Gott, därför att man måste komma upp till en topp för att prestera nånting, säger hon.
Samtidigt mal något i magen:
De dåliga nerverna är de när man är så ohyggligt spänd inför ett lopp att det blir för svårt att bära. Man agar sig för onödiga saker… har den här skolflicks-nervositeten, en löjlig sorts ambitionsnervositet, säger hon.
Det här är också varför scennerver fascinerar: skådespelare måste vara öppna och nära sina känslor – samtidigt som kroppen drar i handbromsen. Hur är man fri när hela systemet spänner sig? Krook levde med rampfebern – och bar den själv. Hon beskrev både hur det känns och vad som hjälper:
Det sätter igång en kroppslig svaghet som gör att hjärtat börjar banka och benen känns svaga. Det har alla upplevt, tror jag. Dessa nerver försöker man behärska medelst andningsteknik. Andas man rätt lugnar kroppen ner sig. Om hjärtat flåsar på och man andas stötvis blir man ännu nervösare. Det lär man sig med tiden. Men det är obehagligt när det sker. Det vill jag kalla för dåliga nerver, säger Krook.
Receptet? Disciplin utan krusiduller:
Jag rutar in dagen innan en föreställning på ett sätt varvat med motion, måttlig förstås, och rätt mat… Utvilad är nummer ett. Att man sover ordentligt, inte slafsar med sömnen. Ingmar Bergman sa: Det är det pris man får betala. Man kan inte vara på toppen mellan åtta och elva på kvällen om man inte sköter dygnets övriga timmar.
Ambitionen: bästa vän och värsta fiende
Med tiden blir kraven inte mindre – snarare tvärtom:
Fordringarna blir större på dig själv. Du själv är din värsta fiende… Ambitionen, denna
högtsträvande ambition.
På scen drevs hon av viljan att ”till varje pris göra det bästa”. Minnesluckor oroade henne inte, för hon litade på förarbetet:
Om jag tänker rätt i rollen, kommer orden. Det är ett faktum. Är det analyserat, så är det. Då sitter orden där. Men jag går inte och tänker på läxan, säger hon.
Väl på scen vill hon ha kroppen i balans – och hon försvarar något som länge sågs som ”tråkigt”:
Rutinen, ja. Det var en skamfläck för ett par år sen i mitt yrke… Det finns goda nerver,
tävlingsnerverna, som är bra. Bra tävlingsnerver, att para med lusta, det är A och O.
Vilopunkter – små andhål mitt i stormen
När en roll tuggar på nerverna tar hon mikropauser. Ett proffstips från teaterföreställningen ”Modern” på Dramaten, tidigt 70-tal:
Jag gick på högvarv från första stund till sista. Efter den var jag trött som sjutton. Men då märkte jag till min egen glädje… Det finns passusar i varje pjäs där du kan slå av och vila upp. En människa måste vila, om än så för en sekund. Du slår av och vilar ut. Det går på en sekund. Man får inte somna. Men precis klipper av… för att sätta på igen. Man måste ha vilopunkter, säger hon.
Och nej – ”nerviga” roller är inte alltid värst:
Nej, det är inte rätt. Det tar lika mycket. Jag har suttit tyst på scen i två pjäser. Helt tyst! … Men det var inte lätt. Det var nervpåfrestande. Du skulle ha uttryck och lyssna hela tiden. Det är sjutton så jobbigt!
Nervositeten får aldrig synas
Förebilden Inga Tidblad gav en enkel regel – som bränner till i sin rakhet.
Hon verkade så lugn. Hon sa ”Det får inte synas. Det får inte synas. Du får inte lägga den bördan på andra. De är lika nervösa själva”.
Till sist, Margaretha Krooks egen sammanfattning som är lika stram som användbar:
Goda och bra nerver… Det ena förskjuter inte det andra. De ska väl till bägge delarna. Det är en balansgång, säger hon utan att beklaga sig – utan mer som ett konstaterande.
Eller som man kan översätta det till scenvardag: Andning, sömn, ”rätt mat”, rutin och vilopunkter håller balansen. Utan lust – inget nöje. Utan nerver – ingen topp. Utan disciplin – ingen hållbarhet. Och framför allt: det får inte synas.
Källor
- Intervju i Sveriges Radio ”Nerver – på gott och ont”, sänd den 12 oktober 1974.
- Boken ”Drottningen av skrattet och gråten” av Astrid Hasselrot, Svenska Dagbladet oktober 1971.
Foto
Staty föreställandes Margaretha Krook utanför Dramaten i Stockholm, av Marie-Louise Ekman (född 1944). Foto av Frankie Fouganthin, använd under Creative Commons-licens Attribution-ShareAlike 4.0. Bilden är beskuren.
