Magnus Ny-Magnum Nilsson och Burt von Bolton på Sunkit (foto: Casper Hedberg)

Etikett: Svensk country

Mats Rådberg

Tack, käre Mats Rådberg

Han kan sägas ha skapat den svenska countryn. Mats Rådberg gick bort nyss fyllda 72 år. Redan saknad av många.

Det börjar bli lite av en följetong för oss på Sunkit. Vi bevakar ju en musik som skapats av utövare som i de flesta fall hör en annan tid till, så förr eller senare så kommer det en tid då dödsrunorna är fler än dopannonserna. Det är väl naturligt; icke desto mindre är det sorgligt.

I fredags deltog jag digitalt i Lars Åke Lundbergs begravning (generöst inbjuden av Lars Åkes son, Fredrik Lundberg) och redan dagen efter så nås vi av beskedet att Mats Rådberg lämnat jordelivet.

Sunkit handlar om att lyfta udda och bortglömd populärmusik – och betoningen ligger kanske på udda. Här hörde inte Mats Rådberg naturligt hemma, men han upplevde nog sin beskärda del av att ”spotta snus i motvind”.

Mats Rådbergs karriär rymde både pionjärskap, framgång och hånskratt. Han, och brorsan Anders Rådberg, var tidiga med spela countrymusik i Sverige. De gjorde country på svenska, men – i sina bästa stunder – var det blues på svenska; sorg och smärta ur svenska hjärtan, med ärvd eller förvärvad ton.

Visst älskar vi Peta in en pinne i brasan, men Mats Rådberg hade fler strängar på sin lyra. Utöver att han var yrkesverksam arkitekt. Och de här stora hitsen, de folkliga framgångarna, ledde ofrånkomligen till att det från tid till annan inte gick så bra.

Det bör dock stå i den svenska populärmusikens himmel att Mats Rådberg – samtidigt med Alf Robertson – gjöt svenskt liv i den amerikanska genre vi känner som country. Och gjorde något som var på riktigt, inte bara efterapningar.

Hur var Mats Rådberg som person? Ingen aning förstås, men på en av Hans Edlers musikgalor på Tyrol i Stockholm bad jag Mats om en autograf. Gissningsvis hade han varit i logen och passerade genom restaurangen. Han passerade vårt bord och jag greppade möjligheten i stunden.

”Hej Mats, är det okej att be om en autograf?”

”Självklart.”

Det här är ett av mina starkaste minnen av Mats Rådberg. Hur han tar tag i en penna, lägger ned papperslappen mot bordsytan och ägnar en otrolig omsorg kring den första raden: ”Med hjärtliga hälsningar”.

Därefter själva autografen: En kråka som tog millisekunder att skriva.

Mats Rådberg hade tid för den som gillade hans musik. I rampljuset såväl som inför en enskild anhängare på en restaurang på Djurgården.

Tack, Mats Rådberg!

Vinjettbild från DJ 50 Spänn (foto: Tommie Jönsson)

Sunkits Ny-Magnum pratar vingliga vinyler och loppisfynd i podcasten DJ 50 Spänn

Sunkits medgrundare Magnus ”Ny-Magnum” Nilsson fick en femtiolapp och ett uppdrag. Gå in på en loppis, kom tillbaks till civilisationen och berätta om dina fynd.

Podcasten DJ 50 Spänn bygger på konceptet att låta någon mer eller mindre intressant person gräva fram skivor på en loppis. 5 skivor med budgeten 50 spänn. I det rykande färska programmet är det Sunkits Magnus ”Ny-Magnum” Nilsson som är mer eller mindre intressant gäst.

Du kan lyssna på avsnittet här och det finns också på Itunes.

Det här är kriterierna:

  1. En loppmarknadsklassiker.
  2. En slumpmässigt uppplockad skiva, random access vinyl.
  3. Ett nostalgiköp: en skiva som du ägt någon gång tidigare i livet.
  4. En ren chansning.
  5. Den bästa skivan du hittar utan att spräcka budgeten.

Radio- och teveprofilen Tommie Jönsson står bakom DJ 50 Spänn och du kan följa programserien på www.dj50spann.se.

Foto: Tommie Jönsson.

Ny-Magnum om låga toner i P2

I P2 sänds nu en programserie, Tofft och Lundberg, som undersöker olika teman kring musiken. Måndagen den 7 mars gästas programmet av Sunkits Magnus Nilsson. Då är rubriken "låga toner".

Det är Camilla Lundberg och Carl Tofft som djupdyker i olika aspekter på musik i den egna programserien Tofft och Lundberg. Teman som tas upp är höga toner, sjuka toner och kapade toner. I det program som sänds måndagen den 7 mars filosoferar man kring låga toner, och Sunkits Magnus ”Ny-Magnum” Nilsson är gäst i den del som , givetvis , handlar om det låga i musiken i bemärkelsen låg verkshöjd.

Inslaget gjordes i fredags, den 18 februari, hos Produktionsbolaget Munck och Camilla Lundberg imponerade genom att sjunga Sunkit-klassikern Jag har älskat en yngling med Christa Berger (från den legendariska EP:n IOGT Sångfestival) utan att tveka:

Jag har älskat en yngling
Jag gör det nog än
Han var vacker och god
En verklig god vän
Men det fanns dock ett men:
Han använde sprit

Avsnittet sänds (har det sagts oss) måndag den 7 mars 2011, kl 12.00 i P2. Repris senare samma vecka, torsdag kl 14.03 (P1) och lördag kl 23.07 (P1).

I inslaget spelas De tre klockorna med Linnéa Ambjörnson, Jag är en man med Åke Uppman samt Är det sant som skrivet står med Anita och Marianne Sikström.

Länkar

Kurt på tappen Johansson

Kurt på tappen – mannen vid pumpen som sjöng som han ville

Kurt på tappen” stod vid bensinpumpen och drömde om exotiska platser och fagra damer. Och gjorde en skiva av sin längtan. Kurt Johansson är Kurt på tappen.

Kurt Johansson var eller är innehavare av en bensinstation, därav smeknamnet Kurt på tappen. Mycket lite har skrivits om honom, trots att hans inspelningar gavs ut i slutet av 1980-talet.

Uppdatering: nätet fylls ju ständigt på med ny och nygammal information, och TV Fyrstad har från sitt arkiv grävt upp en intervju med Kurt Johansson, även känd under namnet Kurt på tappen. Här får det mesta sin förklaring, vilket vi tackar för. Vårt inlägg på den här sidan kan därför ses som en aning föråldrat, men

Kurt Johansson intervjuas av Fyrstad TV.

Jag är också lite osäker på var Kurts bensinstation kan ha legat. De flesta som nämner Kurt på tappen hänvisar till Tjörn, men jag har också sett uppgifter om Ellös; en ort som ligger på fastlandet norr om Tjörn. Att det rör sig om Bohuslän torde stå utom tvivel.

Två album på kassett gav Kurt Johansson ut: Från Orust till Hawaii (1986) och Country i Bohuslän (1987). Jag har bara hört den första och här sjunger Kurt om Hawaii, de fala damerna därifrån (även om han omnämner ”brudarna på Tahiti” i samma låt) och diverse burleska sjömansskildringar. Texterna är sedvanlig svensk exotism, där ögonvittnesskildring, rimlighet eller geografiska kunskaper inte är så himla viktigt.

Själv är Kurt Johansson ute på egen färd; hans sång spretar åt alla håll samtidigt. Något han verkar högst obekymrad om.

Ibland har kompmusikerna fått ihop Kurts musik till någon sorts begriplig helhet, men lika ofta jammar de på i ett försiktigt försök att följa Kurts oberäkneliga sång.

Sunkits medarbetare Fredrik af Trampe kommenterar:

Filmkritikern Ronny Svensson, som var den som var ansvarig för att musiken kom mig till livs, har även någonstans en inspelning av en radiointervju, där Kurt stolt förklarar vilka suveräna musiker han har. Ja, med tanke på att de faktiskt lyckas hänga med i hans vilda sång, så får man nog säga att de är ganska skickliga!

Spåren på Från Orust till Hawaii är:

  1. En vår
  2. Sköna Hawaii
  3. Fruar uti Hamburg
  4. Älska på Hawaii
  5. Cowboy-livet
  6. Jul på Hawaii
  7. (Instrumental)
  8. Jag vill höra din sång
  9. Nordsjön ger och Nordsjön tar
  10. Hembrännarpolka
  11. Över Nordsjöns våg
  12. Över Klippiga bergen
  13. Hawaii, Hawaii

Vet du något om Kurt på tappen? Skriv gärna en kommentar, så kan vi kanske räta ut en del frågetecken kring denna relativt sett vida spridda, men ytterst okända, person.

Tack

Tack till Gunnar ”Kulan” Kugelberg och Fredrik af Trampe.

30 Önskefavoriter med Cacka Israelsson

Nästan allt man kan önska sig med Cacka Israelsson – legenden.

Obs! Skivan 30 Önskefavoriter med Cacka Israelsson är slutsåld. Du hittar andra skivor i Sunkits affär.

Trots att denna mycket omfattande samling saknar Sunkit-klassikern Cigaretter, Whiskey och Vilda kvinnor har den i princip allt man kan önska med Cacka Israelsson. Cacka var mycket produktiv som skivartist, estradör och talangscout på Cupol – och hann dessutom med sitt ”vanliga arbete” som illustratör och grafisk formgivare. Mest känd är han kanske för Gamle Svarten, en av de första exemplen på country i Sverige (och som smakfullt placerats sist på denna skiva). Cacka får nog också sägas ha introducerat outlaw country i vårt land; den ”vita blues” som beskriver livets baksidor från samhällets bakgårdar och som företrätts i USA av Merle Haggard och Waylon Jennings. En nästan heltäckande introduktion till fenomenet Cacka Israelsson!

Cacka Israelsson
30 Önskefavoriter
CD, ca 70 min. Riverside 2002

Obs! Skivan 30 Önskefavoriter med Cacka Israelsson är slutsåld. Du hittar andra skivor i Sunkits affär.

Låtar på skivan

  1. Minnet Av Svarten
  2. Min Blåaste Blues
  3. Kom Min Lilla Vän
  4. Den Gamla Spinnrocken
  5. Alaska
  6. Ol’man River
  7. Djupt inne i Skogen
  8. Gamle Joe
  9. Blue Moon Of Kentucky
  10. Blue Boy
  11. Anna, Charlotta Och Susanna
  12. Frogg
  13. Vinden Ger Svar
  14. En Främling Kom
  15. Jo Minsann
  16. Adios Amigo
  17. Jingle-jangle-jingle
  18. Dina Tårar Biter Inte På Mig
  19. Han Måste Gå
  20. Silvermåne Över Bergen
  21. Femton Fot
  22. Amerikabrevet
  23. Full Av Minnen
  24. Din dummer
  25. Geraldine
  26. San Antonio Ros
  27. Saknadens Rum
  28. Gå, Gå, Gå
  29. Oklahoma
  30. Gamle Svarten
Cacka Israelsson

Cacka Israelsson

Cacka Israelsson. Stor i friidrott. Stor på country. Gjorde omslag åt Marilla. Kung. Då, nu och för evigt.

Cacka föddes som Karl Erik Israelsson den 23 augusti 1929 i Stockholm.

En föregångare för country på svenska

Cacka Israelsson kan sägas vara ett förtida svenskt svar på Merle Haggard och Johnny Cash. Med djup stämma berättade han om det vilda livet i vilda västern. Sårad kärlek och långa ökenritter har knappast haft någon större uttolkare i vårt land.

Cacka Israelsson slog igenom i radioprogrammet Speldosan, där han parodierade Lee Gaines och Carl Jones i Delta Rhythm Boys. Störst framgång fick han med Gamle Svarten (spelades in den 10 september 1954). Från 1953 reste Cacka i folkparkerna ensam med gitarr, framträdde på Chinateatern 1954 och samarbetade senare med Ragnar Wetters orkester från Göteborg, bland annat i SJ:s reklamfilm Till fjälls på räls (1957). Han hade egen trio och 1962 sextett, Western Pop Six.

Cigaretter, whisky och vilda kvinnor

Cackas främsta – i vårt tycke – inspelning är Cigaretter, whisky och vilda kvinnor från 1968. Titeln säger väl det mesta, men en pikant detalj är Cackas svengelska uttal av ordet vilda, som mer låter som [u:wi’lda].

Cacka Israelsson: Cigaretter, whiskey och vilda kvinnor

Cacka avslutade sin omfattande och framgångsrika karriär inom musiken med en LP 1979.

Cacka Israelsson hade SM-guld i längdhopp och var reklamtecknare

Cacka Israelsson hade även framgångar som friidrottare. Han tog SM-guld i längdhopp 1951 och i 110 meter häck 1952. Vid OS 1952 kom han sjua i längdhopp. Personliga rekord: längd 7,33 och 110 meter häck 14,8. Han var en av grundarna av Bromma IF.

Dessutom arbetade han som reklamtecknare. Cacka har under sin karriär gjort en rad skivomslag, bland annat åt Hans Edlers skivbolag Marilla och skivbolaget Cupol.

Han och hustrun Margit Israelsson var från 1972 bosatt i Grisslehamn. Därefter bosatte sig paret i Östhammar och senare i Uppsala.

Han avled den 10 januari 2013 i Uppsala.

Tack

Tack till Kjell Börjeby och Rune Ljungberg.

Jan Grönborg

Min vän Åke Uppman – Jan Grönborg berättar om texten till Jag är en man

Trots att Åke Uppman bara gav ut en enda singel under sin levnad är han idag en kultartist. Låten Jag är en man är ett tidigt exempel på grovkornig country. Sunkit har träffat mannen bakom texten, Jan Grönborg.

Jan Grönborg (foto: Henrik Martinell)

Jan Grönborg (foto: Henrik Martinell)

De två exemplaren i Sveriges Radios arkiv vittnar om att den mytomspunna EP:n med Åke Uppman faktiskt existerar. Den gavs ut 1969, pressades i tusen exemplar och såldes av upphovsmännen själva. Den samtida framgången var blygsam, men nära 40 år senare är skivan en riktig dyrgrip och ett hett eftertraktat byte för samlare av mystisk musik.

– Då kanske jag skulle gå och leta i alla mina lokaler. Jag vet inte vad timpengen blir då, skrattar Jan Grönborg, som skrev texterna på skivan.

Jan Grönborg var en av Åkes närmaste vänner. De kom i kontakt med varandra genom ett extrajobb som Jan hade på ett tryckeri på gamla Klarabergsgatan i Stockholm. Åke var chaufför och Jan hjälpte honom att lyfta bland annat tryckplåtar.

– Vi satt ju tillsammans i bilen en hel del och kom varandra väldigt nära. I bilen hade vi mycket practical jokes och han kunde dra strofer utan gitarr när vi satt och körde bil. Han berättade bokstavligen med sång ibland när vi showade, säger Jan.

Tillsammans hade de många tillställningar och fester.

– Då kom Åke med sin gitarr och säregna sångröst. Han hade en speciell sång som definitivt gick hem.

– Men jag fick väl inte så stor chans att exponera honom, säger Jan.

Åke och Jan hade mer långtgående planer än bara en skiva, men på grund av dels giftermål och barn och dels andra privata anledningar blev det ingen ytterligare inspelning.

Jan Grönborg kategoriserar Åkes musik som blues som nosar lite på negro spirituals. Andra har beskrivit musiken som ”svensk outlaw-country”.

– Åke hade ju ingen lätt uppväxt, utan han kom från tuffa förhållanden. Det satte ju sina spår och han var nog väldigt känslomässig och kunde sätta ton på det också, säger Jan.

Åke Uppman var drygt 30 år när han och den fyra år yngre Jan spelade in skivan. Det var Jan som tog initiativ till inspelningen.

– Jag kände i hela mig att det här var något som verkligen skulle kunna slå. Men vi hade ju så små ekonomiska resurser, säger Jan.

De gjorde inspelningen helt på egen bekostnad, hyrde en studio i Gubbängen med tekniker och spelade in skivan under mycket kort tid. Jan berättar att det sammanlagt rörde sig om cirka tio timmars studiotid uppdelat på några dagar.

– Det var rätt ut i etern, får jag väl kalla det. Där fanns det inga omskrivningar. Vi var två arbetande killar som gick mer på känsla än ekonomi och planering tyvärr, säger Jan.

– Allt det här var ju en slags prototyp med Åke för att vi skulle lära oss att spela in rent tekniskt och vad det handlade om. Detta gjorde vi för att eventuellt satsa mer på skiva nummer två.

Spåret Jag är en man väcker känslor. Den har av vissa kallats för ”en underbar låt med ett starkt budskap utan innehåll”, medan andra ställt sig undrande till sanningshalten i textraderna ”Jag är en man som träffat många kvinnor, även på krogar och bordeller”.

– Nu kommer du in på något som jag varit med och mixtrat i också, men krogar och bordeller är väl att ta i. Vi säger i framgång och i motgång istället. Han var väl inte helt utan attraktionskraft på det täckta könet. Så det fanns mycket kvinnor, säger Jan.

Jan bekräftar att Åke under tidigt 60-tal spelade ihop med Benny Andersson från ABBA.

– Det här var före min tid. Eller parallellt faktiskt, men jag träffade bara Benny vid ett enstaka tillfälle på en restaurang då Åke träffade honom. Hade Åke kunnat klättra med där tror jag att han skulle ha bidragit en hel del musikaliskt också, säger Jan.

Jan menar att EP-inspelningen var ett försök i en för liten skala för en artist med så stor potential som Åke Uppman. Han återkommer ofta till att det var bristen på resurser som gjorde att det inte har blivit så mycket uppmärksamhet kring Åke. Men det visar sig att Åke faktiskt haft chanser att nå en större publik. Chanser som Åke aldrig tog.

Jan berättar att han hade ordnat jobb åt Åke på restaurang Stinsen som låg mittemot T-centralen på den tiden. Det var en stor restaurang där Åke skulle gå omkring som entertainer och sjunga och spela på begäran. Allt var klart. De satt i bilen nere i garaget, det var första dagen och Åke skulle just gå upp och spela.

– Då bangade han ur. Vi hade verkligen pratat om det här innan, men då ville han inte. Vi ska komma ihåg att han var en väldigt emotionell kille. Den gången följde han ju inte upp det hela och han hade ju problem ibland med kvinnor och…

Jan hejdar sig och tystnar.

– Den gången var han kanske inte tillräckligt stark för att gå upp och spela för folk, men annars backade han ju inte ur när det var större sällskap. Då tog han gärna gitarren och sjöng, säger Jan.

Vid ett tillfälle träffade Jan Little Gerhard på Söder och försökte marknadsföra skivan och få Gerhard att bli intresserad av artisten Åke Uppman. Men samtalet ledde inte till någonting.

– Det skulle ha kunnat vara en väg att hitta etablerade i branschen som kunde ta hand om Åke.

Jan kan se flera orsaker till att Åke inte blev känd, till exempel att hans vanliga jobb tog upp för mycket tid från musiken.

– Och Åke var inte känd heller, men han hade blivit känd om någon hade satsat på honom , det kan jag garantera, säger Jan tvärsäkert.

Skivan pressades i begränsad upplaga och några outgivna spår finns inte.

– De har ju försvunnit i stort sett. Jag har några ex kvar själv, men de är en sällsynt vara idag. De här tusen exemplaren försvann ju ganska snabbt. Ingen restupplaga. Åke och jag sålde och skötte distributionen så det såldes en hel del till bekantas bekanta, säger Jan.

Jan gissar att skivorna idag finns i olika hem runtom i Sverige.

– Eller har gått ur tiden som det heter. Sönderkörda förmodligen, ler han.

Jan Grönborg försöker idag njuta av de eventuella frukter han skördat i livet.

– Jag drömmer väl som alla människor gör, att man skall få en värdig sorti, säger Jan.

Flera år efter att Åke och Jan fjärmat sig från varandra stötte de ihop i en gång. Åke hade startat en mindre bilverkstad i Huddinge som han försörjde sig på.

– Senare isolerade han sig. Han var ju i grunden en sällskapsmänniska som det fokuserades mycket på. Men i slutet av livet blev han mer isolerad. Jag kan inte sätta fingret på varför, säger han.

Trots att Åkes och Jans EP aldrig blev någon storsäljare hör Jan ibland deras låtar spelas på radion.

– Och då ska du veta att jag inte har radion på så ofta, skrattar Jan.

Åke Uppman föddes 1938 och dog 1988. Jan Grönborg utvecklar idag sportprodukter, som hockeyhjälmsvisir och skridskoskydd, och är bosatt söder om Stockholm.

Läs vidare om Jan Grönborgs kommenterar om EP:n Jag är en man.

Av Henrik Martinell

Jan Grönborg om Jag är en man

Här kommenterar textförfattaren Jan Grönborg sin och Åke Uppmans EP, Jag är en man. Läs också intervjun med Jan Grönborg – Min vän Åke Uppman.

Jan Grönborg om…

Låttexterna
Om vi tar texten till Jag är en man. Där har vi ju ett relationsdrama mellan kvinna och man. Själva budskapet i den står vi ju för.

Hemma är vår jord är en apell så att säga. På den tiden överöstes det med investeringar uppe i rymden, men att sköta om vår egen jord i form av hungersnöden med mera, det borde vara det som skulle prioriteras. Sköta om vår egen jord först och främst. Så det var menat så, ungdomar som vi var.

Höghusidyll kan vi stryka helt. Den kom med bara för att det fattades en fjärde låt och blev till alldeles för fort. Den ska vi stryka när det gäller textinnehåll, skrattar Jan.

Den fjärde Min vän handlade om att man hittade äldre människor mumifierade i sina lägenheter. Döda sedan långt tillbaka och ingen hade saknat dom. Den handlar alltså om ensamhet och att djur betyder mycket som sällskap för många för äldre människor.

Åke Uppman
En sällskapsmänniska. Han var väldigt rak och uppriktig. Jag tror inte det var många som överhuvudtaget kunde ta ut toner på gitarr och sjunga på det sätt som han kunde göra. Det tillhör en ytterst liten priviligerad grupp. Han kunde närma sig de flesta människor på ett naturligt sätt, så jag vill inte säga att han var teatralisk.

Omslagsfotografiet
Det är ju faktiskt en bild på personen Åke. Han hade ett så öppet fejs. Jag tycker bilden gör honom rättvisa.

Åkes sound
Jag vill nog säga att han gärna sjöng låtar som var ärliga i sina texter och då menar jag inte texter på just vår skiva som jag varit med och skrivit. Utan han sjöng ju storheters låtar , redan kända låtar.

Åkes musikaliska skolning
Han var inte mer skolad mer än av livet och sin goda musikalitet. Den fanns i hela kroppen på honom. Låten Route 66 sjöng han ju bättre än originalet. Tänk om vi hade haft en inspelning av det.

Skivans basist, studiomusikern Lars Forsén
Det var Åkes bekant från Uppsala som han hade spelat med flera gånger tidigare. Han var inte bara basist, utan spelade även dragspel, solo- och basgitarr. Han var den enda back-up vi hade bakom Åke.

Av Henrik Martinell
Publicerad 2008-05-18

Jag är en man som hört många låtar

Min gode vän Fredrik af Trampe gör just nu sina sista veckor på Visskolan i Västervik, där han gjort mycket propaganda för Åke Uppmans klassiker Jag är en man. Inte nog med att han framfört den på egen hand och tillsammans med Johan Johansson (som jag tror sitter i skolans styrelse) – nu börjar andra elever ta upp den uppmanska manteln.

Dick Pålsson har gjort en mjukt bluegrassdoftande version, som kan avnjutas på hans ”profil” på MySpace:

> Dick Pålsson på MySpace

Snart nog räknas väl låten till ”den svenska visskatten” och blir obligatorisk på skolavslutningar…

Av Magnus Nilsson

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén