Magnus Ny-Magnum Nilsson och Burt von Bolton på Sunkit (foto: Casper Hedberg)

Etikett: Barnskivor

Bruce Haack, detalj från skivomslaget The Electric Lucifer

Bruce Haack var den störste elektroniske pionjären

Bruce Haack utvecklade den elektroniska musiken i alla riktningar och han gjorde det redan på 1950-talet. Han byggde egna synthar, spelade futuristisk musik för barn. Bruce Haack var på egen hand ett helt fenomen.

Videoklipp: Bruce Haack med Electric To Me Turn från albumet The Electric Lucifer

Bruce Haack (uttalas ”hack” som i ”hack i häl”) föddes den 4 maj 1931 i Rocky Mountain House i provinsen Alberta i Canada. Han dog den 26 september 1988.

Bruce visade tidigt ett stort musikaliskt intresse. Han började spela på familjens piano redan som fyraåring och vid tolv gav han pianolektioner. Under tonåren spelade han i lokala countryband.

Bruce Haacks uppväxt i en liten stad på den kanadensiska prärien kom att prägla honom starkt. Det var litet, det var isolerat och det var ganska tråkigt. Musiken blev en räddare, och han gick helt upp i den. Han ska också ha haft kontakt med lokala indianer, deltagit i deras pow-wower och experimenterat med peyote (en kaktus som man kan framställa droger av).

Bruce sökte sig vidare i livet. Han försökte komma in på en musikhögskola, men fick avslag med motiveringen att han inte läste noter tillräckligt bra. Istället började han studera psykologi vid Edmonton University. Tiden här fylldes också av musik. Bruce skrev musik till skolteatern, hade egna radioprogram och spelade i ett band. Mitt i all musikalisk aktivitet lyckades han faktiskt också ta examen i sitt huvudämne, och intresset för psykologi hade säkert stor betydelse för att han senare kom att arbeta med musik och barns inlärning.

Efter tiden på universitetet kom Bruce 1954 till New York. Med hjälp av ett stipendium från den kanadensiska staten började han studera musik på anrika The Juilliard School. Här mötte han Ted Pandel, som också skulle komma att bli kompositör av elektronisk musik – och som blev en av Bruces närmaste vänner.

Men det konservativa Juilliard var ingen bra miljö för den självständige och musikaliskt gränslöse Bruce Haack. Efter åtta månader hoppade han av och började sin snåriga karriär som kompositör och artist. Han byggde egna instrument, han skrev klassiskt, han skrev musik till dansföreställningar och teatrar, han skrev poplåtar till skivbolag som Dot Records och Coral Records.

Videoklipp: Bruce Haack visar sina musikaliska uppfinningar i amerikansk teve

Han fick under denna tid uppdraget att skriva balletmusik för belgisk teve. Detta resulterade i stycket Les Etapes, en blandning av bandade samplingar, elektroniska instrument, violin och sopran. Jag vet inte hur musiken lät, men uppsättningen skvallrar om att Bruce redan på 1950-talet experimenterade långt utanför de gängse ramarna.

I början av 1960-talet var rymd och framtid stora teman i all amerikansk populärkultur. Bruce Haacks hembyggda synthar väckte allt större intresse och han började plötsligt dyka upp i teveprogram som The Tonight Show med Johnny Carson. Ofta i sällskap med Ted Pandel. De kunde spela på instrument som Dermatron, en rörelse- och värmekänslig synth… och saker som folks pannor. I ett av programmen I’ve Got A Secret från 1966 framför duon musik spelad på tolv ”kromatiskt stämda” unga damer!

I New York lärde Bruce känna dansläraren Esther Nelson. Tillsammans med henne startade Bruce Haack och Ted Pandel skivbolaget Dimension 5 Records, vars utgivning helt ägnades åt elektronisk undervisningsmusik för barn. 1962 släpptes den första skivan – Dance, Sing and Listen – och de närmaste åren skulle det komma ytterligare tio album i samma stil.

Barnskivorna på Dimension 5 gjordes som sedvanliga barnskivor. ”Häng med i musiken och sångerna, härma och rör dig”. Det hade gjorts tidigare och görs än idag. Det unika med Ester Nelsons och Bruce Haacks samarbete var den elektroniska, futuristiska musiken och den ofta hämningslösa fantasin. Haack hade ingen teknisk utbildning, men experimenterade fram synthar, modulatorer och effektboxar efter eget huvud.

Hela 1960-talet var en blomstrande tid för Bruce Haack. Även det ofta moraliserande och konservativa offentliga livet i USA välkomnade det nyskapande och futuristiska. Gärna med inslag som förde tankarna till rymden. Chris Kachulis, Bruces vän och manager, fixade en lång rad reklamuppdrag. I mitten av decenniet gjorde Bruce Haack jinglar och reklammusik för varumärken som Parker Brothers, Goodyear, Kraft och Lincoln. Samtidigt fortsatte Bruce att introducera elektronisk musik och synthar på teve.

Det var också Chris Kachulis som fick Bruce Haack att upptäcka den psykedelisk rocken i slutet av 1960-talet. Med sitt första rockalbum gjorde Bruce Haack 1970 debut på ett stort bolag. Columbia Records släppte Electric Lucifer – Haacks magnum opus som står sig väl bland rockhistoriens stora klassiker. Haack lyckas kombinera konstmusik, moogar, tidiga Kraftwerk, monotoni, psykedelia, satanism, hemlagad vocoder… Allt förpackat i ett häpnadsväckande snyggt omslag, signerat Isadore Seltzer.

Efter Electric Lucifer började Bruce att samarbeta med en annan elektronisk kompositör, Raymond Scott. Samarbetet resulterade inte i någon skiva, men Scott introducerade två nya maskiner för Bruce: Clavivox och Electronium.

Bruce Haack fortsatte att utforska rock- och popmusik. Nästa album var Together, som 1971 släpptes på Dimension 5. Skivan lanserades som en barnskiva och av någon okänd anledning valde Bruce att framträda under pseudonymen Jackpine Savage. Därefter följde en rad barnskivor, men det blev inga fler rockalbum på andra bolag. I slutet av 1970-talet spelade Bruce in två rockalbum, Haackula (1978) och Electric Lucifer Book 2 (1979), men dessa gavs inte ut under hans samtid.

Varför följde han inte upp framgången med Electric Lucifer? Kanske var han svår att samarbeta med, kanske fanns det en trygghet i att barnskivorna såg till att det stod mat på bordet? Jag vet inte, men det är bara att konstatera att Bruce Haacks musik i vår tid fått ett enormt uppsving.

Bland de skivor som återutgetts (eller släppts för första gången) vill jag särskilt rekommendera Electric Lucifer och Electric Lucifer Book 2 – som är i princip oumbärliga – samlingen Listen Compute Rock Home, som ger en bra och mycket underhållande överblick över barnskivorna på Dimension 5, samt den mörka Haackula. Det finns också en dokumentär, med den något missvisande titeln Haack: The King of Techno, från 2004. Den finns utgiven på DVD i USA, och har faktiskt sänts i svensk teve.

Videoklipp: Dokumentären Bruce Haack: The King of Techno med svensk text

Under 1980-talet började Bruces hälsa att vackla och hans produktionstakt avtog. Skivbolaget drevs vidare av Nelson och Pandel, men de gav i huvudsak bara ut notböcker och återutgivningar på kassett. Med Party Machine från 1982, en nära åtta minuter lång låt som Bruce gjorde tillsammans med Def Jams grundare Russell Simmons, avslutade Bruce Haack sin skivkarriär. Han dog 1988 av hjärtfel.

Jag vill gärna citera den pojkröst som kommer in med kommenterar i Motorcycle Ride från Listen Compute Rock Home:

I love it, man. It’s the greatest.

Jepp, så är det. Bruce Haack var störst.

Diskografi

  • Dance, Sing and Listen, 1963
  • Dance, Sing and Listen Again, 1964
  • Dance, Sing and Listen Again & Again, 1965
  • The Way Out Record for Children, 1968
  • Electronic Record for Children, 1969
  • Electric Lucifer, 1970
  • Together, 1971
  • Dance to the Music, 1972
  • Captain Entropy, 1973
  • This Old Man, 1974
  • Funky Doodle, 1975
  • Ebenezer Electric, 1976
  • Haackula, 1978 (utgiven 2008)
  • Electric Lucifer Book 2, 1978-1979 (utgiven 2001)
  • Bite, 1981
  • Zoot Zoot Zoot, 1981
  • Hush Little Robot, 1999
  • Listen Compute Rock Home – The Best of Dimension 5, 1999

Länkar

Tack

Tack till Stefan Kéry, som introducerade fenomenet Bruce Haack för mig.

Uppdatering

Den här artikeln publicerades ursprungligen 2008, möjligen långt tidigare. En större uppdatering har gjorts i december 2022 varför kommentarer på sidan kan referera till tidigare versioner.

Jim Jidhed och hästen som bajsar på barn

Jante, Jidhed och hästen som bajsar på barn

Rocksångaren Jim Jidhed har valt att inte bli vid sin läst – flera gånger. Nu debuterar han med en barnbok om hästen som bajsar på barn.

Göteborgaren Jim Jidhed, född den 23 februari 1963, är sångare i gruppen Alien. Bandet hade en rejäl storhetstid under senare hälften av 1980-talet, då bandet låg på listorna och turnerade flitigt. Efter att bandet lagt av i en första omgång – som många andra grupper med en etablerad skara fans så har Alien återbildats flera gånger – satsade Jim Jidhed på en solokarriär.

Första egentliga soloskivan, Jim från 1990, är en mjukt popig fortsättning på den melodiösa rock som Alien stått för. Året därefter går Jidhed all in genom att delta i Melodifestivalen. Med Kommer du ihåg mig? kom han faktiskt på tredje plats. (Carola vann med Fångad av en stormvind det året.)

Några år senare var det dags igen. 1997 deltog Jim Jidhed med Charlie, en låt där det är svårt att inte nämna det mycket märkliga försöket till rim i dessa rader:

Han hette Charlie, han var kung
Han spred glädje var han sjöng

Nu gick det sämre; Jim slutade på tionde plats. I och för sig precis bakom Nick Borgens klassiker World Wide Web, så det kanske inte säger så mycket.

Det där riktiga lyftet infinner sig dock inte för Jims solokarriär. Han fortsätter ändå att på olika sätt arbeta inom musikens värld. Då och då kommer det en platta i eget namn eller så återförenas Alien i någon reinkarnation.

Bland annat gör den idérike Jidhed en låt tillsammans med personalen på ICA Maxi i Torslanda, Vi kan ICA! från 2015. En bagatell som är väl värd att avnjuta.

Jim Jidhed med personal på ICA Maxi Torslanda: Vi kan ICA!

Men 2020 går Jim Jidhed steget längre och skriver en barnbok. Om några kompisar som hänger i ett stall. Och om en häst. En häst som bajsar på barn.

Jim Jidheds debut som författare bär titeln Brunte – hästen som bajsar på barn och är utgiven av Idus förlag.

Det här har inte möts med hurra-rop i alla läger.

Musiktidningen Gaffa sätter rubriken Rocksångare har tappat det – släpper bok om häst som bajsar på barn, där frasen ”tappar det” visserligen inte hittar stöd i själv brödtexten, men man får väl ana att rubriksättaren utgår från att Jidhed blivit tokig.

I sociala medier är det också fritt fram att spinna loss kring titeln. Här hittar vi utlåtanden som att musiker tydligen måste sälja sig åt alla håll när karriären dalar, att det här är vad som händer när folk har för mycket tid i och med den pågående pandemin osv.

Hittills inte ett ord om själv boken, alltså. Så låt oss ägna några rader åt Brunte – hästen som bajsar på barn. Jim Jidhed har lätt för att skriva, det märks att han är van att uttrycka sig. Men debuten skulle ha mått bra av en redaktör som styrde upp materialet, berättelsen tappar ibland fokus. Däremot har alla inblandade fattat helt rätt beslut när det gäller titeln. Brunte – hästen som bajsar på barn. Vem i hela världen kan gå förbi en boktitel som denna och inte bli åtminstone lite, lite nyfiken? Genialt!

Till boken finns tre låtar, som är skrivna av Jim Jidhed men som inte verkar framföras av honom (läs: det verkar inte vara han som sjunger). Även dessa har Jante synpunkter på, men det verkar närmast kopplat till att det per definition måste vara så.

Imse Sagor: Bruntes sång m.fl.

Jim Jidhed slog igenom på 80-talet och var på riktigt en rockstjärna under flera år. Den tiden kommer väl inte tillbaks, men det är ju inget som borde diskvalificera en artist från att ena dagen engagera personalen på en ICA-affär till att sjunga en reklamlåt, andra dagen göra skivor med sitt gamla hårdrocksband och plita på ett barnboksmanus den tredje.

Och visst sjunger Jim Jidhed bättre idag än för 30 år sedan?

Länkar

Arne Weise och Henrik S Järrel i Mössen i ljudarkivet

Mössen i ljudarkivet med Arne Weise och Henrik S Järrel

Vad kan vara mer naturligt än att avsluta Sunkits julkalender med hela Sveriges Mr Julafton, Arne Weise. Tillsammans med en annan TV-profil, Henrik S Järrel, gjorde Arne en barnskiva i början av 80-talet – Mössen i ljudarkivet – i sällskap med en viss Hans Edler.

Grattis på julafton, kära läsare! Nyligen gick Hela Sveriges Mr Julafton, Arne Weise, bort och en hel nation mindes och prisade honom för hans insats som TV-profil i till exempel Ett med naturen och som mångårig julvärd. Mycket av hans arv går enkelt att finna på SVT Play och Youtube. Men så finns det en del av Arne Weises arv som är mycket mindre känt och mer svårfunnet.

Vi syftar givetvis framförallt på Arne Weises och Henrik S Järrels barnskiva Mössen i ljudarkivet.

– Jag heter Henrik S Järrel och intervjun ska – om jag har förstått saken rätt – gälla skivan Mössen i ljudarkivet som jag gjorde med kollegan Arne Weise och jag tror det var -82 eller -83 någon gång, säger den före detta TV- och riksdagsmannen över telefon.

Under början av 80-talet gjorde Weise och Järrel åtta avsnitt av barnprogrammet Mössen i filmarkivet ihop. LP-skivan, som kom 1982, var en utlöpare från det TV-programmet.

– Då tyckte Jan Arrendal, som var författare till TV-serien, att man – tillsammans med en producent som heter Hans Edler – skulle kunna göra en motsvarighet till ”Mössen”, men i ljudarkivet. Det var deras idé och den gjordes i ordning. Man la fram manus och så och det var 19 olika låtar om jag minns rätt.

Hans Edler producerade Mössen i ljudarkivet

Henrik S Järrel och Arne Weise var nära vänner ända fram till Arnes bortgång. Henrik S är osäker på om han själv eller Arne hade kommit i kontakt med Hans Edler, men vägarna korsades hur som helst.

– Han såg väl delar av de här programmen på TV, nappade då och så tyckte han att det där skulle vi spinna vidare på, säger han. Jag törs inte svara på det exakt, men på ett eller annat sätt blev han inspirerad och tog intryck och tog kontakt.

– Vi hade kul och det var en del roliga låtar. Jag tror även att Hasse Edler är musiker i botten. Han har nog komponerat en del av de här låtarna och Arrendal skrivit huvuddelen av texterna. Jag vet inte ens om Arne skrev några texter, men han har ju inte varit främmande för att skriva visor och så där.

På konvolutet sammanfattas plotten med texten

En berättelse om och när underhunden och stolmusen möter portvaktskatten Rasper och hans kattanhang.

Henrik S Järrel har flera minnen från skivinspelningarna. Bland annat att Arne Weise var mer musikalisk än honom själv.

– Han hade lärt sig spela piano på de svarta tangenterna, som fadern tydligen också gjorde, hans pappa Per. Det var väl i den skolan han hade gått och han var ju inte omusikalisk. Det är ju inte jag heller, men jag hade inte trakterat nåt instrument.

Vidare nämner Järrel Weises lekfullhet som genomsyrade mycket av det han gjorde.

– Arne var ju mera en lustigkurre än jag på flera sätt. Och barnsligare på ett sätt. Han hade ju en viss musikalitet med sig, säger han.

– Arne var ju lekfull på så vis, skrattar Järrel. Det var ingen tillfällighet att det i barnprogrammet och TV-serien var Arne – som var 18 år äldre än jag – som skulle spela Busige Gusten, brorsonen, och jag skulle vara den förståndige Onkel H.

”Tjena tjena möss, tjena tjena tjena möss”

Bland låttitlarna finns God natt min svans, Angora-Oskars rocklåt och Öka gagerna med plumagerna.

– Ja, just det. Det är en rolig titel. En hund som snackar med magen.

Raspers spacelåt – vad tänker du om den?

– Haha, ja just det. Den var lustig. Och Hurra för katten Rasper! Tjena tjena möss, tjena tjena tjena möss. Ja, man kan nog spegla en hel del Hasse Edler här bland musiken, säger Järrel.

Skivan Mössen i ljudarkivet finns faktiskt med i den humörhöjande boken Sveriges sämsta skivomslag och Fredrik af Trampe, känd för många Sunkit-följare, är en av bokens tre författare. af Trampe chattar till mig om en låt på A-sidan: ”Det jag minns är att jag förbryllades av att Bond-James country skulle vara 4 sekunder lång (!) enligt konvolutet. Vilket den väl inte var.”

Vidare minns af Trampe texten på skivans ledmotiv: ”Tjena tjena tjena möss, här har ni Oskar och hans musketör, tjena tjena tjena möss, var musfru, lady och munskör (!?). Ska nog vara nån sorts variant på monsieur”.

Henrik S Järrel minns den goda stämningen vid inspelningarna

På konvolutet, samt i TV-serien, var Arne och Henrik klädda i musdräkter, en med morgonrock och en med kavaj. De hade roligt på inspelningarna och några gånger drabbades Järrel av skrattanfall. Då var Arne, enligt Järrel, den som alltid kunde hålla masken.

– Jag har berättat, när jag framträtt i medierna på olika sätt med anledning av Arnes bortgång, en episod som jag inte vet om du har hört. Det var när vi spelade in den tredje eller fjärde episoden av de åtta halvtimmarna, det sattes på en vecka ungefär.

I ett av dessa program hade Arne en passus med en synnerligen rolig replik. Henrik S Järrel berättar vidare:

– Jag kommer inte ihåg exakt hur situationen var. Jag kommer bara ihåg att den i mina ögon och öron var infernaliskt rolig. Så rolig att jag inte kunde hålla mig för skratt, vilket scenen krävde av den förståndige onkeln. Utan jag brast i skratt och kunde inte hålla mig. Jag tror vi fick ta om den där fyra-fem gånger och jag skämdes ju. Men där ser man: den glade amatören brister och proffset håller god min.

– Jag bara kunde inte hålla mig för skratt utan vi fick ta om scenen och jag fick då pröva tålamodet hos golvpersonalen och motspelare Weise plus kontrollrumspersonalen.

Rosades av barnen – risades av andra

När Henrik S Järrel ser tillbaka på skivan idag säger han att den ”tillhör de lite äldre försyndelserna i branschen”.

– Jag har ju inte professionellt ägnat mig åt ett klassiskt artisteri. Det kan man inte beskylla mig för. Trots, som jag brukar säga, visst påbrå såväl på möderne som på fäderne.

Henrik S Järrel syftar förstås på sina föräldrar, skådespelarna Stig Järrel (1910-1998) och Ingrid Backlin (1920-2013).

Järrel berättar att de inblandade hade skoj när de gjorde skivan Mössen i ljudarkivet, men att de blev lite olika bedömda och att de fick en del kritik för skivan.

– Hur vi kunde låna oss till sånt här? Det var väl nånting främmande, minns Järrel. Det hade man väl inte tänkt sig kanske i alla kretsar. Men vi hade roligt och jag tror att en del barn hade roligt för det var ju dem vi vände oss till att ge en lite rolig upplevelse, säger han.

Var det som att de tänkte: det här är inte tillräckligt fint?

– Ja, ungefär så får man nog tolka det. Vi sågs ju som seriösa presentatörer och programmedarbetare. Vi skulle inte låna oss till sånt här, skrattar han.

– Man får väl alltid räkna med – alltid, alltid, alltid – att om man sticker ut näsan i offentligheten så tas det oftast och alltid emot delat. Man får rikta in sig på det helt enkelt, säger han.

Som pensionerad riksdagsledamot för Moderaterna har Järrel sannolikt fog för det han säger.

Andreas Weise växte upp med skivan

Men Henrik S Järrel konstaterar att många barn säkerligen haft glädje av skivan – i alla fall Järrels barnbarn och Arnes barn, framför allt barnen i de två sista äktenskapen: Andreas och Anna.

– När de var små fick de också se och höra den här skivan, säger han. Det tyckte dom var roligt, när vi båda var närvarande, att höra och sjunga tillsammans med oss, de här små liven. De är gulliga, jag har ju följt dem från att de var nyfödda. Så det tyckte de var roligt. Sedan har vi nån gång kommenterat det och sagt ”hör du Arne, har du fått nåt från Stim för skivan?” Och det hade han fått för vi fick ju lika mycket då, men det rör sig inte om några förmögenheter.

Andreas Weise är alltså uppvuxen med den här skivan?

– Ja, de fick ju den här när de var små. Absolut. De var några år gamla innan de kunde tillgodogöra sig det här förstås.

Om Arnes smeknamn ”Mr Jul” och ”Rikstomten”

– ”Rikstomten” står jag själv för. Det har jag döpt honom till. ”Årets mesta julvärd”.

Järrel jämför Arne Weise med en annan långkörare i etern kring storhelger. För trots att Weise satt julvärd över flera decennier så får han ändå se sig slagen av en person som suttit värd fler årshögtider än Arne.

– Jag har en annan god vän, som heter Christofer Murray. Han har varit radiohallåman i många herrans år och det är han som har fått sitta för han passar bra med det. Att sitta över nyårshelgerna från årsskifte till årsskifte.

Christofer Murray har programlett Sveriges Radios nyårssändning i 31 år. Arne satt julvärd på julafton i 27 år, med några års avbrott.

– De två har var och en i sitt medium varit mycket trogna de här respektive stora årshögtiderna för vårt svenska folk.

Om man kallar Arne för ”rikstomte”, vad skulle du kalla Murray?

– Ja, vad ska man kalla honom då? Radions Mr Nyår möjligen.

Tror du att någon svensk någonsin kommer att förknippas så mycket med julafton så som Arne Weise?

– Inte nån svensk, säger Järrel. Det är nog svårt att tänka sig det, i alla fall när det gäller TV-sammanhang. Jag vet inte heller om det är nödvändigt att söka efter någon sådan. Där har Arne mutat in sig i TV-historien, men även som – i Lennart Hylands efterföljd – Mr TV för svenska folket.

I Arnes ställe, skulle du vilja skicka med någon julaftonshälsning till våra läsare?

– I så fall är det väl en väldigt naturlig hälsning: det är en riktigt varm och god jul. Det vill jag gärna önska dina läsare!

Anita och Televinken

Anita och Televinken – osannolika och oskiljaktiga superstjärnor

Den 31 augusti dog Anita Lindman Lamm, ena delen av det oskiljaktiga radarparet Anita och Televinken. Den reaktion som nyheten mötte visar hur folkkär ”Tant Anita” var. Och det fick Henrik Martinell att minnas ett inslag från studentradion.

År 2001-2002 hade min klasskamrat Gunnar Vesterlund och jag ett studentradioprogram i Piteå som hette Fossil. Programidén var enkel: köp billiga gamla vinylskivor med roliga omslag / konstiga namn / – ring upp de medverkande och låt dem förklara sig.

Turen kom till slut till Anita och Televinken och när jag fick Anita Lindman på tråden var hon mitt uppe i att försöka summera Televinkens liv i en bok. Av någon anledning frågade jag Anita om det någonsin varit mer än bara vänskap mellan henne och Televinken…

– Mellan mig och Televinken?? Ja, när det gäller dockan var det ju mer för jag blev ju någon sorts mammasymbol. När det gäller Ola (Ola Lundberg som gjorde Televinkens röst) så var det inget annat – eller ÄR inget annat – än ren vänskap.

Anita och Televinken var superstjärnor

Anita hamnade på plats fem på Aftonbladets lista över 1900-talets svenska kvinnliga tv-person. Televinken kvalade inte ens in på topp-10 över de manliga tv-personerna.

– Nämen om det är jag som är med så är det ju inbegripet Televinken, det är jag ju nästan säker på, säger hon.

– Av Expressen fick vi ju Guldgetingen båda två först. Nästa år var det Se & hör som påstod att det var jag som fått de flesta rösterna, men det redde vi ut sedan – Televinken och jag.

Ingen konkurrens mellan Anita och Televinken

Om jag hävdar att du tog Televinkens plats i solen, vad säger du då?

– Nej, men möjligtvis i stolen. Eftersom Ola var tvungen att stå på ett bord bredvid så var ju jag tvungen att ta platsen i stolen och fick även rampljuset på mig för vi var tvungna att ljussätta oss i tv-studion.

Vi pratade lite om hur hennes liv var idag. Hon berättade att många – oftast äldre damer och herrar – kommer fram till henne på stan för att de känner igen henne.

– Och säger: ”Å vad det är roligt att se er. Varför kommer ni inte tillbaka?” och så vidare.

Ingen comeback för Anita och Televinken

Ja, varför kommer ni inte tillbaka?

– Ja varför kommer vi inte tillbaka? Jag tror väl att i tv har vi gjort vårt på sätt och vis. Det finns yngre förmågor idag som kan göra bra barnprogram – särskilt i Sveriges Television, tycker jag.

Vet du var Televinken-dockan ligger nu?

– Televinken-dockan ligger väl förvarad hos Ola. Om inte han sitter i ett skåp där? Jag kommer inte riktigt ihåg. Det kan hända att jag avslöjar det i eventuella memoarer. Vi brukar tissla och tassla om det Televinken och jag. Alltså dockan och jag, säger hon och skrattar.

Ola Lundberg var Televinkens röst och drog i trådarna

I samma program intervjuade min kollega Gunnar Vesterlund Ola Lundberg som gjorde Televinkens röst och drog i trådarna.

Radarparet Anita och Ola uppstod lite som av en slump. Ola jobbade i Sveriges Radios programkontroll, där även barnhallåorna sändes ifrån. Dessa hallåor band ihop de barnprogram som då fanns.

– Då var jag där en dag när Anita hade varit med sin man i London och köpt en marionettdocka. Så frågade hon om det var någon som kunde hålla den där och svara ja och nej på hennes frågor. ”Ja, det kan jag göra” sa jag. Sedan visade det sig, efter att vi varit luften, så var det hon som hade svarat ja och nej på mina frågor. Så började det.

Ola har starka minnen av att de fick stora mängder post. Brev och paket i mängder.

Ola Lundberg fick inte samma uppmärksamhet som dockan

– Det tog rätt så lång tid innan jag blev känd som Televinken. Jag syntes ju aldrig så Televinken var känd, men inte jag.

Hur kändes det?

– På sätt och vis var det skönt att slippa den här uppmärksamheten.

En sak som jag undrar – ta det här på rätt sätt – blev det lättare att få tag på kvinnor sedan du spelade Televinken?

– Nej, de som vi attraherade med Televinken var nog inte rätt ålder. Så det gjorde varken till eller från, säger Ola.

Kultstatusen som växt kring det här – vad har du att säga om det?

– Det är rätt roligt att lilla jag har blivit kult i Sverige. Det är så främmande för mig, men det känns som en uppskattning att det var många som tyckte det var bra.

Henrik Martinell och Gunnar Vesterlund

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén