Rocksångaren Jim Jidhed har valt att inte bli vid sin läst – flera gånger. Nu debuterar han med en barnbok om hästen som bajsar på barn.
Göteborgaren Jim Jidhed, född den 23 februari 1963, är sångare i gruppen Alien. Bandet hade en rejäl storhetstid under senare hälften av 1980-talet, då bandet låg på listorna och turnerade flitigt. Efter att bandet lagt av i en första omgång – som många andra grupper med en etablerad skara fans så har Alien återbildats flera gånger – satsade Jim Jidhed på en solokarriär.
Första egentliga soloskivan, Jim från 1990, är en mjukt popig fortsättning på den melodiösa rock som Alien stått för. Året därefter går Jidhed all in genom att delta i Melodifestivalen. Med Kommer du ihåg mig? kom han faktiskt på tredje plats. (Carola vann med Fångad av en stormvind det året.)
Några år senare var det dags igen. 1997 deltog Jim Jidhed med Charlie, en låt där det är svårt att inte nämna det mycket märkliga försöket till rim i dessa rader:
Han hette Charlie, han var kung
Han spred glädje var han sjöng
Nu gick det sämre; Jim slutade på tionde plats. I och för sig precis bakom Nick Borgens klassiker World Wide Web, så det kanske inte säger så mycket.
Det där riktiga lyftet infinner sig dock inte för Jims solokarriär. Han fortsätter ändå att på olika sätt arbeta inom musikens värld. Då och då kommer det en platta i eget namn eller så återförenas Alien i någon reinkarnation.
Bland annat gör den idérike Jidhed en låt tillsammans med personalen på ICA Maxi i Torslanda, Vi kan ICA! från 2015. En bagatell som är väl värd att avnjuta.
Men 2020 går Jim Jidhed steget längre och skriver en barnbok. Om några kompisar som hänger i ett stall. Och om en häst. En häst som bajsar på barn.
Jim Jidheds debut som författare bär titeln Brunte – hästen som bajsar på barn och är utgiven av Idus förlag.
Det här har inte möts med hurra-rop i alla läger.
Musiktidningen Gaffa sätter rubriken Rocksångare har tappat det – släpper bok om häst som bajsar på barn, där frasen ”tappar det” visserligen inte hittar stöd i själv brödtexten, men man får väl ana att rubriksättaren utgår från att Jidhed blivit tokig.
I sociala medier är det också fritt fram att spinna loss kring titeln. Här hittar vi utlåtanden som att musiker tydligen måste sälja sig åt alla håll när karriären dalar, att det här är vad som händer när folk har för mycket tid i och med den pågående pandemin osv.
Hittills inte ett ord om själv boken, alltså. Så låt oss ägna några rader åt Brunte – hästen som bajsar på barn. Jim Jidhed har lätt för att skriva, det märks att han är van att uttrycka sig. Men debuten skulle ha mått bra av en redaktör som styrde upp materialet, berättelsen tappar ibland fokus. Däremot har alla inblandade fattat helt rätt beslut när det gäller titeln. Brunte – hästen som bajsar på barn. Vem i hela världen kan gå förbi en boktitel som denna och inte bli åtminstone lite, lite nyfiken? Genialt!
Till boken finns tre låtar, som är skrivna av Jim Jidhed men som inte verkar framföras av honom (läs: det verkar inte vara han som sjunger). Även dessa har Jante synpunkter på, men det verkar närmast kopplat till att det per definition måste vara så.
Jim Jidhed slog igenom på 80-talet och var på riktigt en rockstjärna under flera år. Den tiden kommer väl inte tillbaks, men det är ju inget som borde diskvalificera en artist från att ena dagen engagera personalen på en ICA-affär till att sjunga en reklamlåt, andra dagen göra skivor med sitt gamla hårdrocksband och plita på ett barnboksmanus den tredje.
Och visst sjunger Jim Jidhed bättre idag än för 30 år sedan?
