Magnus Ny-Magnum Nilsson och Burt von Bolton på Sunkit (foto: Casper Hedberg)

Etikett: ABBA

Harlequin

Harlequin – anonym trio som fick sjunga om sig själva

Trion Harlequin gav sig i kast med Melodifestivalen 1978. Trots goda förutsättningar försvann de ut i kulisserna. Totalt.

Den svenska Melodifestivalens historia är full av artister som stannat vid tre minuter i rampljuset. Det blev helt enkelt varken mer eller mindre. Artisten hamnade kanske på en mittenplacering och glömdes bort. Inget konstigt med det.

Ibland kan det vara så illa att ett framträdande är bortglömt redan en kort stund efter att det har genomförts (vilket är lite fascinerande, eftersom det rör sig om en tävling i schlagermusik; själva essensen är ju att låtarna ska vara efterhängsna). Andra grupperingar faller i glömska, men i efterhand väcks nyfikenheten – hur kom det sig att de överhuvudtaget stod på scenen tillsammans?

Videoklipp: Harlequin med Harlequin (1978)

En trio från Melodifestivalen 1978 är ett sådant exempel, tänker jag. Harlequin. De framträdde på Cirkus i Stockholm med låten Harlequin (spela på din mandolin), skriven av Jan Askelind och Johan Langer. Låten kom på åttonde plats och Harlequin förpassades snart till schlagerartisternas mycket anonyma begravningsplats.

Det blev ett album och några singlar på CBS.

Man kan undra vad som hände. Och varför ingen pratar mer om Harlequin, inte minst med tanke på att nära nog minsta detalj om Melodifestivalen granskas med lupp idag.

Vilka var Harlequin?

Medlemmar i Harlequin var Agneta Baumann, Britt Wiklander och Sven-Erik Lundegard.

Agneta Baumann föddes den 20 november 1944 i Kalmar och var framförallt jazzsångerska. Några år efter satsningen på Harlequin lanserade RCA Victor henne med en jazzigt discorockig soloplatta – I Am An Illusion, där bland annat Rutger Gunnarsson, Janne Schaffer och Lasse Wellander finns med i kompet. Agneta kom senare att ge ut jazzskivor på egen hand. Hon gick bort den 22 februari 2011 i Stockholm.

Britt Wiklander var körsångerska, som på den här tiden stod i bakgrunden hos större artister som Alf Robertson. Hon återfinns också i medverkandelistan hos en rad dansband från 1970-talet. Vad som hände henne efter Harlequin är mig obekant.

Sven-Erik Lundegard var under tiden strax före Harlequin medlem i gruppen Wasa – som inte ska förväxlas med Wasa Express – en annan grupp som också gett ut självspeglande material. Wasas enda LP heter praktiskt nog Wasa.

Och vem var praktiskt nog med i Wasa? Jo, Jan Askelind, som var med om att skriva bidraget till Melodifestivalen och som sedan blev låtskrivare, producent och tekniker till Lill-Babs, Roger & The Biceps, Anna Book, Factory, Strix Q, Rock de Luxe, Attack och många fler (ja, det är Jan Askelind som producerat Factorys Efter plugget). För övrigt spelar Rutger Gunnarsson bas på plattan och producenter är inte helt obekanta Benny Andersson, Björn Ulvaeus och Michael B Tretow.

Nåväl, var Harlequin ett hugskott från skivbolaget CBS? Något man hade slängt ihop i sista stund för att ha artister till en av stallets låtar det året?

Nja, mycket tyder på annat. Dels har vi ju Magnus Ugglas bok Johnny the Fucker (Norstedts 2021) att hänvisa till, en bok som i mångt och mycket handlar om just CBS vid den här tiden – och inte minst textförfattaren Johan Langer. Skivbolaget CBS lämnade inte sådana här saker åt slumpen i allmänhet, och baksidestexten på en tidig singel med Harlequin på tyska CBS talar sitt tydliga språk (i min mycket fria översättning från tyskan):

Trion Harlequin – två damer, en herre – är en toppakt i Sverige. Jämförelser med ABBA håller bara om Harlequin har lika sofistikerade vokalharmonier. En direkt imitation skulle inte ha lyckats med det som Harlequin har lyckats med, nämligen att nå lika höga topplaceringar på listorna som den världsberömda kvartetten.

Dessutom: Sveriges legendariska gitarrist Janne Schaffer, som spelat gitarr på ABBA:s världshits, har också anslutit sig till Harlequin.

Återstår att fundera över om listplaceringarna faktiskt var så höga och vad Janne Schaffer säger om den historieskrivningen. Men det framgår ju ganska tydligt, att CBS tänkte att man i Harlequin hade hittat ett nytt ABBA.

En stor kostym att fylla för vem som helst. CBS släppte två singlar med Harlequin året därpå, men varken satsningen eller bandet lyfte.

Men kanske finns det en framtid för gruppen, en senkommen revival för singeln Harlequin (spela din mandolin)? I Aftonbladet har Olle Kvarnsmyr konstaterat att i baksidans Oui Mon Amour (Jan Askelind – Johan Langer)… porrar Harlequin till det riktigt ordentligt. Låten har beskrivits som ”obscure disco beauty”.

Videoklipp: Harlequin framför Oui, Mon Amour

Och Olle Kvarnsmyr är långt ifrån ensam om att jämföra Harlequin med den sentida schlagerdiscotrion Alcazar.

Har du minnen från den här tiden och från gruppen? Är du eller har varit medlem i Alcazar och tycker att jämförelsen är barock? Delta i diskussionen genom att kommentera detta inlägg!

Arne Krusing: Sambo (omslag)

Arne Krusing – sambo med skitig skjorta

Arne Krusing är kanske mest känd som medlem i dansbandet Roynes från Uppsala. Men en gång slog han sig lös och gav ut en singel i eget namn. Och vilken singel det blev.

Uppsalas stoltheter i dansbansgenren, Roynes, har spelat tillsammans i mer än 50 år och bandet är fortfarande aktiva – även om det är länge sedan de gav upp heltidsarbetet på vägarna.

Bandets keyboardist och dragspelare är Arne Krusing. Någon gång på 70-talet gav han ut en singel som Arne Krusing och hans ensemble. Skivetiketten är Mercury.

Den här singeln är inte som andra. Framförallt är texten speciell. Vi kan hoppa över verserna, vars berättelse utspelar sig ”långt ned i mörka djungeln” och har en tematik som inte åldrats med så himla stor värdighet. Det riktigt intressanta är refrängen.

Arne Krusing och hans ensemble: Sambo

Jag låter den finstämda bryggan introducera det hela:

… Han dränker sina sorger uti en lemonad
och sjunger sen för flickan denna lilla serenad:
Hej, fadderittan
har du skiti’ skjorta?
Tjo, faderrullan
Aj, kussa vajka
Suddi buddi vajka
Arra barra hit och katalog
Om furru skumfen
marra varra hitto
arra barra hit och åka tåg
Ann kacka racka
suddi buddi vacka
Um furri rumfen skum
Hulicka racka
hula hula hula
och lurifax bom-bom
bom-bom

Stark reservation för mina säkert grova felhörningar, men du förstår andemeningen. En given hit, med andra ord.

Hur samtiden tog emot singeln vet jag inte, men det lustiga är att Arnes komposition dyker upp flera år senare.

Först i ungefär samma skrud hos dansbandet Pär Grips mä Skarv-Einar, som b-sida på en singel med en cover på dåtidens stora hit Köppäbävisan (Click 1981) och senare samma år också på bandets LP Fånt ja en körv, så hupper ja i älva (Mariann).

Lätt maskerad och med ny text och stukad melodi får Sambo nytt liv hos Curt Haagers 1990. På albumet Curt Haagers 10 – producerad av ABBA-basisten Rutger Gunnarsson – heter låten Ajka sa lajka (En glad sång).

Och i Curt Haagers händer blev väl låten lite av en hit.

Sven Eric Gissbol med Curt Haagers: Ajka Sa Lajka (1990)

Arne Krusing är född den 3 mars 1941 och bosatt i Storvreta, norr om Uppsala. Tillsammans med sin hustru är han också skapare av den första korvbrödssemlan.

Länkar

Pelle Karlsson och den gröna LP-skivan

Folkrörelsen Pelle Karlssons gröna skiva

Vilken loppis du än besöker och vilken skivback du än rotar i – visst tusan hittar du en viss skiva med Pelle Karlsson där. Henrik Martinell rapporterar.

Sunkit är långt ifrån först att skriva om kulten kring Pelle Karlsson – mannen bakom Sveriges vanligaste loppis-skiva; 1973 års storsäljare Han är min sång och min glädje. Men vi har försökt ta reda på vad Pelle själv tänker kring hans skivas nya liv. Samt om andrahandsmarknaden kan dra ekonomisk nytta av internetfenomenet.

Alla skivsamlare känner till att Pelles anlete är ett av de mest återgivna i Sverige. Ansiktet finns på tusentals vinylomslag som står och samlar damm på loppmarknader.

– För det första är jag uppvuxen i den miljön där den gröna skivan landade, i kyrklig miljö. Och på den tiden var den mycket uppskattad, väldigt speciell. Det minns jag redan på den tiden, säger Daniel Grahn, som är generalsekreterare på Erikshjälpen.

LP:n Han är min sång och min glädje gavs ut 1973, men sålde relativt svagt vid lanseringen – omkring 5000 exemplar det första halvåret. Det var först när Pelle Karlsson dök upp i allsångslegendaren Bosse Larssons TV-program Nygammalt som det tog det skruv. Så pass att Karlsson under några veckor sålde mer än ABBA.

Skivan blev en sleeper hit och sålde mellan 300 000 och 500 000 exemplar.

Senare gifte sig Pelle Karlsson med den kristna sångerskan Evie Tornquist, bosatte sig i Florida och har sedan dess varit borta från det svenska rampljuset.

– Det är först när jag börjat på Erikshjälpen som jag inser att den här skivan har fått ett helt nytt liv i ett helt nytt sammanhang, där den lyfts upp och skojas med. Det har blivit någon sorts kultförklaring av det här omslaget och hela skivan, säger Daniel Grahn och syftar på rörelsen kring den gröna skivan.

Få verkar vilja köpa skivorna, men likt fridlysta blommor får de stå kvar – men frontade – i backarna. Liknelsen med fridlysta blommor kommer från Facebook-gruppen Jag har skådat Pelle Karlsson! och lyder ordagrant:

Att köpa Pelle Karlsson är som att plocka fridlysta blommor. Precis som man låter fridlysta blommor stå i backarna, bör man låta Pelle Karlsson stå i backarna.

Rörelsen Jag har skådat Pelle Karlsson! har funnits i över ett decennium och dess huvudsakliga uppgift är att i varje loppis-back sätta ett Pelle Karlsson-album på front row-plats och därefter fotografera sig själv ihop med skivan.

– Det finns ju en grupp människor som har satt i system och har gjort som en ploj, gimmick eller i värsta fall närmast en besatthet i att var än den här skivan dyker upp ska man fronta den och lyfta fram den. Det finns till och med de som gör Photoshop-idéer kring de här bilderna. Det här skivomslaget som finns på så många olika ställen används för att skapa någonting närmast en folkrörelse kring, säger Daniel Grahn.

Varför tror du att det blivit så? Det finns ju fler album i loppisbackarna som det sålts nästan lika mycket av, så varför blev det just det här albumet som det skapats en rörelse kring?

– Det måste väl också hänga ihop med att den finns på så många ställen. Hade den här bara funnits i två butiker – en skiva som bara dyker upp då och då – hade det varit annorlunda. Men nu finns den i princip överallt och därför tycker folk att det är roligt att göra så här tror jag.

Har du ”skådat” själv?

– Absolut. När jag hörde om detta trodde jag det var ett skämt först. Sedan gick jag in på Facebook-gruppen Jag har skådat Pelle Karlsson!. Sedan var jag ju tvungen. Bara för att bevisa att jag klarade detta, har jag ju också gjort detta på några ställen. Vi har ju 62 butiker i Erikshjälpen och vart jag än kommer går jag till skivhyllan för att titta om Pelle Karlsson står längst fram och gör den inte det – ja då får man hjälpa till lite grann, säger Daniel Grahn.

Rörelsen kring Pelle Karlsson-albumet har även lett till popkulturella spin-offs på originalet. Till exempel har någon publicerat den klassiska bilden av Pelle Karlsson i ny version iförd corpse paint (samma bild hamnade även på en köpe-t-shirt).

Omslagsbilden spelar även en viktig roll i popgruppen Knight Musics musikvideo Green River Killer.

Knight Music: Green River Killer

Sett till det faktum att den märkliga kulten kring gröna skivan växer, så frågar jag Daniel Grahn om han ser någon möjlighet att dra nytta av folkrörelsen kring skivan i Erikshjälpens butiker framöver. Det känns ju inte omöjligt att göra en vinst på skivbackarnas underutnyttjade resurser, som Karlssons skiva ju faktiskt är. Eller?

– Alltså, vi får ju sätta oss och fundera på detta om det finns någon möjlighet. Vi är ju en välgörenhetsorganisation så vi slåss ju för att få in så mycket pengar som möjligt för att göra så gott som möjligt för så många barn som möjligt runt om i världen. Och det är klart: allt som hjälper till i den riktningen försöker vi ju lyfta fram. Samtidigt är nog detta mer ett roligt fenomen som vi ska skratta åt och uppmuntra på nåt sätt, men jag tror inte att det kanske ger så mycket större ringar på vattnet just nu, säger han.

Daniel Grahn tycker snarare att det gröna albumet fyller en viktig roll i att lyfta fram loppis-tingens ofta intressanta bakgrund.

– Vi är ju i en bransch där man berättar historier om gamla saker. Vi försöker hålla fräscha butiker, men kring gamla grejer finns ju oftast spännande historier. Det är inte sällan vi har samlare och auktionsförrättare som kommer till våra butiker – då är ju detta en jättespännande historia. Hur denna okända personen kunde bli så enormt stor, gjorde den här skivan och nu är det en folkrörelse kring hans omslag som sätts längst fram i skivbackarna – det är en helt fascinerande historia.

Pelle Karlsson och Daniel Grahn har träffats flertalet gånger när Pelle och hustrun Evie besökt Sverige och turnerat. En av gångerna berättade Daniel för Pelle om kulten kring LP:n Han är min sång och min glädje.

– Jag nämnde faktiskt det för honom. Det är ju så att Pelle Karlsson lämnade rampljuset med buller och bång och flyttade till USA och valde ett liv betydligt mer i skymundan. Han har jobbat med satelliter och som affärsman, så han valde ju bort kändisskapet han hade i Sverige. När jag påminner honom om detta skrattar han ju gott och samtidigt så markerar han att detta är en svunnen tid som ligger bakom honom. Jag tror inte han lägger ner så där jättemånga tankar på sin gamla karriär om jag ska vara ärlig.

Blev han förvånad när du berättade för honom om rörelsen?

– Ja, det blev han ju naturligtvis. För det första förstod han inte riktigt storheten i den här skivan nu – han har lite distans till den. För det andra: det är klart att det är en konstig berättelse även för honom att hans gamla skiva skulle bli en folkrörelse där folk runt i landet på loppisar ställer hans skiva längst fram i skivlådor. Det är en konstig berättelse till och med för honom, säger Daniel Grahn.

Om vi spekulerar nu – skulle den här internettrenden kunna vara en väg in för Pelle i musikens rampljus igen? Han har ju inte helt lämnat musiken, men är i stort sett borta från den.

– Han sjunger ju, precis som du säger, fast han gör det i mindre sammanhang och han gör det mer för husbehov och så där. Men han har ju en fantastisk röst och han är ju en otrolig personlighet så skulle han bestämma sig för att göra en comeback i Sverige och man skulle kunna rida på den här Pelle Karlsson-vågen och koppla till butiker, jag tror nog att det skulle gå att göra en rätt så rolig grej av det faktiskt. Sen hur långt det når eller vad en comeback är i sammanhanget det vågar jag inte gissa, men att det skulle väcka ett stort intresse det är jag säker på, säger Daniel Grahn.

Att skivan blev populär över gränserna – det vill säga att den slog stort både inom frikyrkorörelsen samt bland ”vanligt folk” – gjorde att den av många sågs lite som en andra nationalsång.

– Den här skivan hade ingen stor förväntan på sig att lyckas. Utan den spelades in, den skickades ut till mycket kyrkfolk och rätt vad det var togs den upp av Nygammalt – och skivan fick helt plötsligt helt nytt liv. Den trycktes om och trycktes om och trycktes om. När jag forskade i detta för ett tag sedan för att få reda på hur många skivor det kan finnas så har jag fått siffror mellan 300 000 och 500 000.

– Den spelades ju överallt, den låg på listor över ABBA. Det sägs ju till och med att Björn och Benny besökte Filadelfiakyrkan i Stockholm för att se vem som låg före dem på listan. Jag vet inte om det är sant eller bara en skröna, men så otroligt kan det vara. Den här sången Han är min sång och min glädje som hade en sån där klassisk inledning ”bambabambam…” Den låten sa man ju var Sveriges andra nationalsång under den här tiden och spelades ju överallt. Det här är en märkvärdig historia, en märkvärdig skiva och den har fått en fortsättning ända in i vår tid, säger Daniel Grahn.

Lennart Östlund från Polar Studios på Tekniska museet (foto: Magnus Nilsson)

Albumism – Lennart Östlund tecknar en fascinerande bild av ljudteknikens historia

LP-skivan gjorde rocken till en konstform, manifesterad i album som en helhet. Albumism, som den legendariske ljudteknikern Lennart Östlund kallar det. Han menar också att utvecklingen av inspelningstekniken drivit på utvecklingen av själva musiken.

Ett av de museer som under de senaste åren piggnat till rejält är Tekniska museet i Stockholm. Länge har man vänt sig till och lyckats nå barn, men på sistone märks det att arrangemang och inriktning också vänder sig till intresserade vuxna i alla åldrar. Ett sådant initiativ är Nördcafé (som visserligen hållit igång sedan 2008), som ogenerat samlar specialintressen och belyser dem i hur snäv vinkel som helst.

Passion är ju ett bra bränsle för att göra saker intressanta. Och i mitt tycke var kvällens träff med Lennart Östlund hyperintressant.

Legendarisk ljudtekniker

Lennart Östlund, född 1956, är för den breda allmänheten inget affischnamn. Däremot är han en legend för den som kan sin svenska pophistoria – inte minst för oss som suttit och detaljstuderat det finstilta på skivomslag. Redan som mycket ung började nämligen Lennart att arbeta som ljudtekniker i den världsberömda Polarstudion, tillsammans med kollegorna Leif Mases och Michael B. Tretow.

– Under vinylens storhetstid hade alla större skivbolag sin egen studio, men det hade inte Polar, berättar Lennart. ABBA och andra artister på bolaget hoppade runt mellan Atlantis och andra ställen och det ville framförallt Björn och Benny ändra på.

Polarstudion byggdes i en biograf

Den lokal man fastnade för var en gammal biograf precis intill S:t Eriksbron på Kungsholmen – i det jättelika Sportpalatset, som stod färdigt 1930. Själva studion kapslades in i sand och lecakulor och man lade enorm energi på att få till optimala förhållanden för ljudinspelning.

– Studion kostade 1978 tio miljoner att bygga, berättar Lennart. Det motsvarar fyrtio miljoner idag. Ändå kan man säga att det räckte med royalty från tre låtar från ABBA:s album Arrival för att bekosta bygget.

ABBA gick före AC/DC

Just finansieringen låter som lite av en paradoxal förbannelse för Polarstudion. Lennart berättar att timpriset vid den här tiden låg på låga 800 kronor, vilket gjorde att stora band som AC/DC ville hyra flera månader i sträck. Den ambitionen krockade med huvudsyftet, att det skulle vara enkelt för Polars egna artister – främst ABBA – att jobba friare än man tidigare hade gjort.

Ändå avslöjar Lennarts CV att studion verkligen lockade världsartister. Eller vad sägs om att ha jobbat med band som Genesis och Led Zeppelin?

Albumism är rock som konstform

Nåväl, detta nördcafé fokuserade naturligtvis på ljud och inspelningsteknik. Lennart Östlund vurmar inte oväntat för det konstnärliga helhetstänk kring ett album, som växte fram från mitten av 1960-talet – och som han kallar för albumism.

– Albumism är som impressionism. Det är några som går i bräschen och som gör något nytt – men som ingen först förstår sig på. Och man kan faktiskt säga att ljud- och inspelningstekniken drivit på utvecklingen av själva musiken.

Multikanal öppnade dörren för ny musik

Bandspelare med 16 kanaler gjorde en musikstil som disco möjlig. Tidigare hade man lagt trummor på en kanal och försökte någon hitta på något nytt – något som stack ut – så klagade skivbolaget på att det blivit fel. Och allt fick göras om.

Därför spelade man inte in trummor som stack ut.

Med flera kanaler kunde man lägga bastrumma och annat på egna kanaler, experimentera och ändra mycket enklare. Och till sist få igenom ett nytt sound.

Skivbolagen tog en ny roll

– Först var LP-skivan en samling singlar, men med hippiebanden började man göra skivor som en helhet. Då satte man en plan och en budget. Det ledde också till att banden ville arbeta självständigt. Skivbolaget blev inte så inblandade i inspelningen.

Att skivbolagen styrde mindre i studion ledde, enligt Lennarts mening, till att saker runtomkring musiken blev viktigare för dem.

– De som jobbade på bolagen ville förstås känna sig nyttiga, så då blev omslagen mer och mer påkostade – det var ju något man kunde ha långa möten om.

Polarstudions historia är en unik epok

Det finns mycket att säga om Lennart Östlunds karriär som ljudtekniker, hans syn på ljud och inspelning – men som inte görs rättvisa av de anteckningar jag fick med mig från den här kvällen. Det finns också all anledning att dyka djupare i Polarstudions historia – eftersom studion på många sätt var unik. Även i internationellt perspektiv var den storslagen och tillhör en epok som vi kanske aldrig får uppleva igen. En tid som både var krasst kommersiell och som satte ljudupplevelsen i högsätet.

Lennart Östlund driver än idag Polar Studios som företag, men den klassiska geografiska boningen på S:t Eriksgatan 58 ändade 2004. Han dokumenterar på egen hand minnen från den gamla Polarstudion, men tyvärr har inget förlag visat intresse för att göra bok av detta. Än. Men om du får möjlighet att höra honom berätta, så ta den.

Både albumism och Polarstudion är mitt i prick för dig som är intresserad av musik.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén