Magnus Ny-Magnum Nilsson och Burt von Bolton på Sunkit (foto: Casper Hedberg)

Kategori: Skivbolag

Skivor från Mercury Records med flera

Anders Holmstedt och den sensationella skivbolagstransfern

Skivbolagschefen Anders Holmstedt snuvade Metronome på tre etiketter. Inget för historieböckerna, men 1959 var detta en sensation.

Strax efter att stereoljudet introducerades på bred front i slutet av 1950-talet sker i Sverige flera uppmärksammade sammanslagningar av skivbolag och skivbolagstransfers. Den kanske mest spektakulära – men ändå minst medialt bevakade – var representationsövertagandet av tre stora amerikanska skivmärken.

Scandinavian Record Company – Sonet förenades med Gazell och blev Sonet. I de krokarna köpte även det relativt nya Svenska Philips det anrika Sonora och blev Philips/Sonora.

I juni 1959 inträffade något som av Aftonbladet beskrevs som en transfer på grammofonmarknaden av det mer sensationella slaget.

Anders Holmstedt hade arbetat inom Philipskoncernen på radiosidan, men 1952 sökte han och fick jobb på Husbondens Röst – det vill säga Skandinaviska Grammophon AB på Sandhamnsgatan. Han blev efter några år VD på Skandinaviska Grammophon – dotterbolag till engelska jätten EMI – och blev inom branschen känd för att vara lite avantgarde när det gäller bolagsstyrning. Han omfamnande ny teknik och förespråkade att branschen behövde förnyelse. Det märktes bland annat på att han 1957 snabb-okejade Sven-Bertil Taubes påkostade inspelning av Bellmanskivan, som blev en succé och som gjorde att många svenska vissångare fick tillbaka självförtroendet.

Det var i början av sommaren 1959 som Skandinaviska Grammophon – med Holmstedts förhandlande i spetsen – övertog representationen för tre stora amerikanska skivmärken: popmärket Mercury, jazzmärket EmArcy och det i Sverige mindre kända märket Wing.

Mercury Records, grundat i Chicago 1945, släppte under 50-talet pop- och soulhits med musiker som The Platters, Brook Benton, The Diamonds och Patti Page. Mercury var en av världens mest framgångsrika skivetiketter under 1940- till 1970-talet och hade flera underetiketter.

EmArcy (en fonetisk stavning av MRC, initialerna för Mercury Record Company), grundat 1954 av Mercury, gav ut mycket jazz. Dinah Washington, Lars Gullin, Clifford Brown and Max Roach, Herb Geller, Terry Gibbs, Cannonball Adderley och John Williams är några exempel.

Wing, grundat 1955 och dotterbolag till Mercury, hade i slutet av 1950-talet mindre framgångar med olika R&B-artister som till exempel Lola Dee, Eddie Ballantine, Kitty Nation, Morgana King, The Griffins och Charles Jones.

Tidigare hade dessa tre representerats i Sverige av Metronome, men nu kunde alltså Skandinaviska Grammophons direktör Anders Holmstedt placera tre nya märken vid sidan av etiketter som HMV, Capitol, MGM, Columbia och åtskilliga andra.

Skivköparna i Sverige kunde nu se fram emot en kontinuerlig tillgång till de bästa numren i EmArcy- och Mercury/Wingkatalogerna.

Sven Norman Ljudproduktion

Sven Norman och hans udda ljudproduktion

Vem var Sven Norman? Den frågan är lika svår att svara på som att förstå hans drivkraft. Välkommen till avdelningen för udda ljudproduktion.

Ett ytterst perifert – men verkligt intressant – namn i svensk skivproduktion är Sven Norman.

Vad vi vet om honom är ganska lite. Han föddes 1935 i Lyckelse och avled 1996 i Bandhagen utan att efterlämna några bröstarvingar. Han verkar ha flyttat runt en hel del under sitt liv, under 1970-talet verkar både Norrköping och Göteborg ha varit baser. Adresser i Oxie i Malmö dyker upp.

I Norrköping drev han, eller hyrde in sig i, FBM Studio på Bråddgatan 7 i centrala stan. Här verkar han ha bedrivit en sorts idealistisk mikrobolagsverksamhet. Amatörer som han stötte på och såg någon talang hos togs till studion, fick göra en inspelning och sedan gavs det hela ut på LP-skiva. Upplagorna verkar ha varit små, men produktionerna är gjorda enligt konstens alla regler.

Eller snarast: delvis enligt konstens alla regler. Det är nämligen mycket tveksamt om Sven Norman själv ägde någon talang för det han höll på med. Inspelningarna är udda och mycket tyder på att utrustningen var enkel. Inte sällan trasig.

Det är värt att leta efter de skivor som ändå kom ut. Dels för sitt avvikande sound, dels för att de minner om en så udda företeelse i svensk populärmusiks historia. En ensam man som letar talanger som han kan hjälpa. Talangerna är verkligen talanger, men problemet är Svens egen bristande förmåga.

Bäst är ändå omslagen. Willys orkester får till exempel på sin LP Maria (1976) – med stora röda bokstäver på framsidan – heta Williys orkester. Och så här presenteras de på baksidan:

Heja blågult! Här är gänget det svänger om, killar som gillar att lira, killarna med spelglädje. Vi hoppas att Du skall uppleva spelglädjen, liksom vi gjorde vid inspelningstillfället. Sedan ett par år har de spelat tillsammans, nu kommer alltså deras debutplatta som så länge varit önskad och som på så mångas begäran äntligen blivit till. Nu är det således bara att plocka undan bord och stolar och sedan sätta igång och svänga runt med gänget det svänger om, Willys orkester från Öland.

Av någon anledning finns det noga angiven teknisk information på omslaget:

Frekvensområde Ca 15-20.000 p/s
Teknisk apparatur: Tandberg studio
Mikrofon: AKG kondensator

Sven Norman verkar ha varit lite slumpmässigt noga med vissa detaljer. Annars är skivorna fulla med felstavade artistnamn och upphovsmän får inte sällan heta något fonetiskt.

Under 1970-talet hinner Sven Norman ge ut åtminstone nyss nämnda albumet Maria med Willys orkester samt en LP med den då nittonårige vissångaren Björn Blidh med albumet Till dig! Hälsningar från Björn Blidh. En skiva som presenteras så här på baksidan:

Björn Blidh från Vingåker 19 år gör nu sin debut på grammofon. Ända sedan han, var 11 år har han spelat gitarr och då mest visor men även folk- och protestsånger. Hans målsättning var att bli bäst i gitarr i skolan. Hans brinnande intresse för visor har gjort att han varje ledig stund övat och övat med gitarr samt även med att skriva egna visor och tonsätta desamma. Med denna debut på grammofon vill han delge Dig sin sång och framför allt sin spelglädje.
I samband med denna inspelning poängterade han att vi icke fick göra några s.k. försköningar av inspelningen utom hans visor skulle återges enligt principen naturmetoden, en sak som jag som inspelningsledare icke vågat sätta mig emot. Jag hoppas att Du tillsammans med oss får en trevlig musikstund och helst då vid den öppna brasan.

Inte minst gav Sven Norman också ut den mycket eftersökta LP:n med Steinar Haraldsta.

Baksidetexten på Steinar Haraldsta-skivan pekar ut ett möjligen än mer förvirrande spår. Här nämns en studio med namnet Europa Ton. Under åren 1977-1978 hade en Peter Sajovic en grammofon- och inspelningsstudio som hette Europa Ton Grammofon i Göteborg. De gav ut några skivor med inriktning mot folkmusik. Detta bolag verkar sedan ha övergått i, alternativt en kort period samexisterat med, Sverige Ton Grammofon. Artisten Ari Finn gav exempelvis ut skivor på båda etiketterna. Sajovic avregistrerade Europa Ton på hösten 1978, och på våren 1979 registrerar Norman Sverige Ton.

Sedan hoppar vi fram till mitten av 1980-talet. Nu har Sven Norman sadlat om, bildat Norman Ljudproduktion och flyttat verksamheten till Malmö. Nu är inriktningen en annan. Han ger ut ett antal LP-skivor och singlar – framförallt med pudelrockarna Boulevard – men sedan upphör spåren efter Sven Norman. På Norman Ljudproduktion låter skivorna som skivor i allmänhet lät på 1980-talet.

Men baksidestexterna lever. Eller vad sägs om Boulevards singel On the Line från 1986?

I juli 1986 bildades rockbandet. Alla hade innan dess känt varandra i några år. De skriver övervägande egna låtar och här presenterar vi dom första två egenhändigt skrivna låtarna. Vi önskar gruppen lycka och framgång.

På samma singel kan man läsa följande. Möjligen en liten vink om hur skivutgivningen kunde finansieras?

Din helkväll med rockmusik och kompisarna, blir häftigare med god mat från MAT-IN, Oshögavägen 86, Oxie.

Vet du det minsta om Sven Norman, så berätta gärna i kommentarerna på den här sidan!

Tack

Stort tack till Fredrik af Trampe för hjälp med research.

Lennart Östlund från Polar Studios på Tekniska museet (foto: Magnus Nilsson)

Albumism – Lennart Östlund tecknar en fascinerande bild av ljudteknikens historia

LP-skivan gjorde rocken till en konstform, manifesterad i album som en helhet. Albumism, som den legendariske ljudteknikern Lennart Östlund kallar det. Han menar också att utvecklingen av inspelningstekniken drivit på utvecklingen av själva musiken.

Ett av de museer som under de senaste åren piggnat till rejält är Tekniska museet i Stockholm. Länge har man vänt sig till och lyckats nå barn, men på sistone märks det att arrangemang och inriktning också vänder sig till intresserade vuxna i alla åldrar. Ett sådant initiativ är Nördcafé (som visserligen hållit igång sedan 2008), som ogenerat samlar specialintressen och belyser dem i hur snäv vinkel som helst.

Passion är ju ett bra bränsle för att göra saker intressanta. Och i mitt tycke var kvällens träff med Lennart Östlund hyperintressant.

Legendarisk ljudtekniker

Lennart Östlund, född 1956, är för den breda allmänheten inget affischnamn. Däremot är han en legend för den som kan sin svenska pophistoria – inte minst för oss som suttit och detaljstuderat det finstilta på skivomslag. Redan som mycket ung började nämligen Lennart att arbeta som ljudtekniker i den världsberömda Polarstudion, tillsammans med kollegorna Leif Mases och Michael B. Tretow.

– Under vinylens storhetstid hade alla större skivbolag sin egen studio, men det hade inte Polar, berättar Lennart. ABBA och andra artister på bolaget hoppade runt mellan Atlantis och andra ställen och det ville framförallt Björn och Benny ändra på.

Polarstudion byggdes i en biograf

Den lokal man fastnade för var en gammal biograf precis intill S:t Eriksbron på Kungsholmen – i det jättelika Sportpalatset, som stod färdigt 1930. Själva studion kapslades in i sand och lecakulor och man lade enorm energi på att få till optimala förhållanden för ljudinspelning.

– Studion kostade 1978 tio miljoner att bygga, berättar Lennart. Det motsvarar fyrtio miljoner idag. Ändå kan man säga att det räckte med royalty från tre låtar från ABBA:s album Arrival för att bekosta bygget.

ABBA gick före AC/DC

Just finansieringen låter som lite av en paradoxal förbannelse för Polarstudion. Lennart berättar att timpriset vid den här tiden låg på låga 800 kronor, vilket gjorde att stora band som AC/DC ville hyra flera månader i sträck. Den ambitionen krockade med huvudsyftet, att det skulle vara enkelt för Polars egna artister – främst ABBA – att jobba friare än man tidigare hade gjort.

Ändå avslöjar Lennarts CV att studion verkligen lockade världsartister. Eller vad sägs om att ha jobbat med band som Genesis och Led Zeppelin?

Albumism är rock som konstform

Nåväl, detta nördcafé fokuserade naturligtvis på ljud och inspelningsteknik. Lennart Östlund vurmar inte oväntat för det konstnärliga helhetstänk kring ett album, som växte fram från mitten av 1960-talet – och som han kallar för albumism.

– Albumism är som impressionism. Det är några som går i bräschen och som gör något nytt – men som ingen först förstår sig på. Och man kan faktiskt säga att ljud- och inspelningstekniken drivit på utvecklingen av själva musiken.

Multikanal öppnade dörren för ny musik

Bandspelare med 16 kanaler gjorde en musikstil som disco möjlig. Tidigare hade man lagt trummor på en kanal och försökte någon hitta på något nytt – något som stack ut – så klagade skivbolaget på att det blivit fel. Och allt fick göras om.

Därför spelade man inte in trummor som stack ut.

Med flera kanaler kunde man lägga bastrumma och annat på egna kanaler, experimentera och ändra mycket enklare. Och till sist få igenom ett nytt sound.

Skivbolagen tog en ny roll

– Först var LP-skivan en samling singlar, men med hippiebanden började man göra skivor som en helhet. Då satte man en plan och en budget. Det ledde också till att banden ville arbeta självständigt. Skivbolaget blev inte så inblandade i inspelningen.

Att skivbolagen styrde mindre i studion ledde, enligt Lennarts mening, till att saker runtomkring musiken blev viktigare för dem.

– De som jobbade på bolagen ville förstås känna sig nyttiga, så då blev omslagen mer och mer påkostade – det var ju något man kunde ha långa möten om.

Polarstudions historia är en unik epok

Det finns mycket att säga om Lennart Östlunds karriär som ljudtekniker, hans syn på ljud och inspelning – men som inte görs rättvisa av de anteckningar jag fick med mig från den här kvällen. Det finns också all anledning att dyka djupare i Polarstudions historia – eftersom studion på många sätt var unik. Även i internationellt perspektiv var den storslagen och tillhör en epok som vi kanske aldrig får uppleva igen. En tid som både var krasst kommersiell och som satte ljudupplevelsen i högsätet.

Lennart Östlund driver än idag Polar Studios som företag, men den klassiska geografiska boningen på S:t Eriksgatan 58 ändade 2004. Han dokumenterar på egen hand minnen från den gamla Polarstudion, men tyvärr har inget förlag visat intresse för att göra bok av detta. Än. Men om du får möjlighet att höra honom berätta, så ta den.

Både albumism och Polarstudion är mitt i prick för dig som är intresserad av musik.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén