Han har producerat över 1400 arrangemang, fått 93 guld- och platinaskivor och spelat med både Vikingarna och ABBA. Ändå är Lars O. Carlsson från Varberg en av svensk musiks mest lågmälda profiler.
– Jag har alltid hållit en låg profil. Jag har inte haft nåt behov av att synas, säger han.
Efter att Lars O. Carlsson utbildat sig till musiklärare på Ingesunds folkhögskola i Arvika, började hans bana som saxofonist i Lasse Holms band Moonlighters, efter att ha blivit rekommenderad av en bekant. Turnélivet tog honom till Norrland, där Stockholmsbanden hade flest spelningar.
– Vi spelade inte det folk ville ha, vi spelade sånt vi själva tyckte var roligt, minns han.
Från Moonlighters till Jigs – starten på producentkarriären
Genombrottet som producent kom via Bert Karlsson, som var kund i KMH-studion där Lars O. arbetade. Den första skivan han producerade var Jigs version av “Hallå du gamle indian” 1972.
– En Lasse Dahlquist-låt och den hade han velat spela in med Jigs. Bert hade anlitat flera arrangörer i Stockholm och gjort inspelningar på den här. Han var besatt av den där låten, men ingenting av det funkade. Det blev aldrig nåt bra av det, menar Lars.
Då föreslog Lasse Holm för Bert Karlsson att Lars O. Carlsson kunde prova. Lars O. provade.
– Och jag gick direkt in på Svensktoppen och så fortsatte det med andra band han hade på sin klubb där i stan.
Lars skrev också arrangemanget till ”Aj, aj, det bultar och det bankar” för Schytts. Även det en framgång.
Vikingarnas hovproducent i över tre decennier
Arrangörsjobbet blev snart i det närmaste en heltidssysselsättning för Lars O., för hans goda rykte som producent ledde till att fler orkestrar ville produceras av honom. Så sedan följde samarbeten med band som Schytts, Sten & Stanley, Ingmar Nordströms, Matz Bladhs, Säwes, Curt Haagers, Sven-Ingvars, Mats Rådberg, Pierre Isacsson, Family Four, Lena Ericson och framför allt Vikingarna – som han producerade i över 30 år.
– Jag producerade från de två EMI-plattorna och sen hela vägen fram till 2004, säger Carlsson, som av branschfolk ibland kallas “Vikingarnas hovproducent”.
Att Lars började producera Vikingarna berodde dels på hans framgångar hos Bert Karlsson, dels på att Lars kände värmlänningarna i bandet sedan tiden på Ingesund.
– Då skulle de göra en platta på EMI och då kontaktade de mig och ville ha min hjälp. De fick då en hit med låten ”På världens tak”, och ja, och sen fortsatte vi.
Han beskriver samarbetet med Vikingarna som smidigt och kreativt.
– De bestämde låtarna, men jag fick fria händer att göra det på mitt sätt.
Samarbetet med Christer Sjögren och andra dansbandsstjärnor
Christer Sjögren – hur är han att umgås med som person och att arbeta med som sångare?
– Ja, alla i Vikingarna var ju väldigt trevliga. Christer är ju en väldigt bra sångare. Lätt att ta regi, så han var en fröjd att jobba med.
– Jag har aldrig jobbat med nån som har varit dålig. Det finns fördelar med alla sångare och musiker, lägger Lars till.
Flera av låtarna han först tvivlade på blev stora hits.
– Jag minns en som är rätt sen: “Kan man älska nå’n på avstånd?” Den tyckte jag var lite smålöjlig. Men Vikingarna var övertygade om att det var en hit – och det blev det.
Hur tänker du kring att du själv först inte trodde på vissa låtar, men sedan blev motbevisad?
– Nej, men det gör mig ingenting. Det är bara roligt att det fungerar. Då vet jag att jag gjorde ett bra jobb i alla fall, säger han.
Experimenterande i studion med ABBA
Carlsson har också spelat saxofon och flöjt på ABBA-inspelningar, efter att ha blivit rekommenderad av ljudteknikern Michael B. Tretow.
– Han var ett geni. Han hittade på olika inspelningsmetoder som fick soundet att bli som det blev.
Inspelningarna med ABBA minns Lars som jättetrevliga.
– Det var ett väldigt experimenterande. De hade ju inga färdiga arrangemang på grejerna utan de provade en massa saker i studion. Så det var ett enda experimenterande.
Vad var din roll i ABBA-inspelningen?
– Jag var saxofonist och flöjtist.
Var ni där och spelade in samtidigt eller var det ofta att de spelade in var för sig?
–Jag kom och lade mina saker efter kompet var klart. Det var ju Björn och Benny som var i studion, men tjejerna var ju inte där. De hade ju lagt sitt och la sig inte i, för det var ju Björn och Benny som producerade.
Lars O. Carlsson värvades även till Abbas turné i Europa och Australien våren 1977 och spelade då bland annat i Sydney inför 20000 åskådare.
Göteborgs-Posten lyfter Lars O. Carlsson som landets flitigaste arrangör
I november 1977 i Göteborgs-Posten skriver journalisten Tore Ljungberg en artikel om att många svenska dansband har tuffat till sig, blivit mer kvalitetsmedvetna och att de nu satsar på personlighet, bättre låtar och mer variation. Tore har noterat att ett återkommande namn på flera förbättrade skivmappar är Lars O. Carlsson: ”Lars är just nu kanske landets flitigaste dansbandsarrangör och -producent.”
– När jag arrangerar för dansband så försöker jag plocka fram den aktuella orkesterns egenhet och personlighet, säger den då 30-årige Lars O. Carlsson i artikeln.
Han menar att många dansband har fastnat i en viss mall och imiterar varandra.
– Jag har funnit att många av de här banden i sig haft dolda egenskaper, som grabbarna i bandet själva inte känt till.
Då gäller det att ta vara på de egenheterna menar Lars.
– Det är viktigt att Streaplers är Streaplers och Schytts är Schytts och att det inte är Streaplers och Schytts som spelar Lars O. Carlsson. Våra dansband har faktiskt många kvaliteter, trots den kritik som riktats mot dem, säger han till Tore.
G-P:s reporter Tore Ljungberg lyfter dåtidens kritik mot dansband, att de är utslätade och alla låter som alla andra, musikerna är dåliga, och så vidare.
– Det där är inte sant, säger Lars O. Carlsson. Oftast är dansbandskillarna mycket skickliga musiker. Skivproduktionerna har onekligen blivit bättre och bättre. Vi jobbar mera i studio i dag.
Lars O. säger att det är sällsynt i dag att man skriver arrangemangen hemma och sedan går direkt till studio och spelar in. Numera skapas arrangemangen i studion, i den rätta atmosfären.
– Dessutom tycker jag man ska utnyttja en modern studios tekniska utrustning. Jag drar mig heller inte för att låna in stråkar och körer.
Efter G-P-artikelns publicering blev det många år till i branschen för Lars O.
Han minns mycket av det han gjort i stora drag, men detaljerna är desto svårare att locka fram. Till exempel när jag frågar om en låt som är stor i Sunkit-sammanhang: Jigs låt ”Min jojo” från ”Goa Bitar 5”, som Lars O. var med och producerade.
– Du det här är 50 år sedan. Jag minns inte.
Nej okej, men minns du låten ”Min jojo”?
– Ja, när du säger titeln så har jag ett svagt minne av att jag har spelat in något sånt, säger Lars O.
93 stycken guld och platinaskivor har han fått ta emot. I början hängde han upp dem på väggen hemmavid, men till slut blev det ohållbart.
– Har man en, två eller tre, då pryder de sin plats på vardagsrumsväggen. Men har man 80–90, då är det en belastning. Då vet man inte var man ska göra av dem.
Sedan flera år är alla skivorna magasinerade.
– Det är roligt att ha fått dem och roligt att veta att jag har gjort ett bra jobb en gång i tiden.
Trots framgångarna har Carlsson aldrig sökt rampljuset.
– Mitt jobb har talat för sig självt, så jag har inte behövt göra reklam för mig på något annat sätt än att göra ett bra jobb.
Sunkit-låten han helst vill glömma
Lars O. Carlsson är en grymt bra saxofonist och var i många år med i lokala band i Varberg, bland andra storbandet Bohemia. I samma band spelade vännen Torgny Söderberg, som under många år var en av de hetaste svenska låtskrivarna för dansband och pop. I början av 60-talet skrev de två tillsammans ”Tänk att va’ lektyrfotograf”, som spelades in av bland andra Moonlighters, men sedermera blev en stor hit på klubben Sunkit med Paul Dennis. Låten är ett känsligt ämne idag.
– Den där gamla ungdomssynden vill jag inte prata om, säger Lars.
– Alltså, det var skräp. […] Jag tar avstånd från den idag.
Lars O. förklarar kort att den låten skrev han som en rolig grej tillsammans med Torgny Söderberg, som var några år äldre än honom. De var goda vänner sedan folkskoletiden på Rosenfredsskolan och skrev mycket ihop genom åren.
I dag är Lars O. Carlsson pensionär, men spelar fortfarande saxofon – om än mer sällan.
– Jag är 78 år nu. Det blir fysiskt för jobbigt att stå och spela i två timmar.
Och framtiden?
– Nej, jag tar det lugnt bara.
Foto
Privat och Leif Schröder/GP.
