Hur många människor gick det in när AC/DC spelade på Cortina i Vinberg? Sprakade det i elledningarna i hela samhället? Eller är allt en kollektivt konstruerad önskedröm? Alex Bennheden funderar.
I de allra flesta mindre svenska städer och orter så existerar en viss typ av historier. Relativt moderna vandringssägner eller skrönor som – hur betydelselösa och små de en gång var – kollektivt liksom växer med tiden. Och egentligen är det inte skrönor. Snarare en händelse vars betydelse kanske överdrivits en smula med åren. Som om ett helt samhälle har en tyst överenskommelse där dess gemensamma, grovt romantiserade efterkonstruktion till slut blir till en småstads sanning. Till allas lokala självförtroendes stora fördel såklart.
Så här beskrevs det jag pratar om i Sveriges Radios dokumentär ”När AC/DC kom till byn” 2009:
Det sägs att gatlyktorna blinkade ända ner till Vinberg och att publiken drog sig undan i ren förskräckelse när rockbandet AC/DC drog igång sin första konsert i Sverige, den där kvällen.
I Falkenberg har alla hört talas om AC/DC-giget 1976 på dansbanan Cortina i Vinberg utanför stan. Och missförstå mig inte. Det är en stor grej. Tänk så många tusentals unga rockband som uppträtt på lokala scener runt om i världen, men som sedan inte kommit längre. AC/DC blev ju ändå ett av världens mest kända band, så givetvis är kontrasten mot en dansbana på Falkenbergs landsbygd värt en egen rubrik i historieböckerna.
För förtydligandes skull så är alltså Vinberg en liten tätort utanför Falkenberg som bland annat består av lantbruksmark, en golfbana, en liten kyrkby, ett samhälle och en idrottsplats. En mysig plats likt flera hundratals andra i Sverige. I utkanten ligger (än idag) den gamla dansbanan Cortina. Ett numera ganska eftersatt guldkorn bland västkustens förfallande dansbanor (som dock fick nytt ljus kastat på sig när SVT sände dokumentären ”Too heavy for you” om hårdrocksfestivalen där 2001, som spårade ut och bland annat slutade med hårdrocksbajsande i golfbanehål på den närliggande golfbanan. Väl värd en titt för er som missat).
Redan i unga år så vet jag att jag frågade farsan om den där AC/DC-konserten. Han är född -58, så han borde varit i en perfekt ålder för en sådan utflykt. Det ska dock sägas att han är extremt omusikalisk. Och han har genom åren alltid varit relativt ointresserad av musik. Han stänger av radion när han startat bilen, han har aldrig dansat och den enda musikaliska textrad han någonsin memorerat är Arne Quicks ”Rosen” från 1966. Så hans svar om AC/DC var föga oväntat:
Ingen aning. Men gjorde de det så känner jag säkert någon som var där.
Här skiljer sig farsan från mängden. Det jag vill belysa i den här texten handlar nämligen inte specifikt om den där julikvällen när bröderna Angus Young och Malcolm Young och deras bandkollegor agerade pausunderhållning till dansbandet Jigs spelning på Cortina. Det jag vill att vi snackar om är alla de fyrtiosjutusen personer som verkar ha varit där.
För visst finns det något otroligt fascinerande över musikintresserade, framförallt män, i övre medelåldern, som vill poängtera att de upptäckt något tidigare än andra. Att ha varit på Springsteens första Ullevi-spelning. Att minnas när man köpte Maidens första LP-skiva innan den ens hade spelats på radio eller att ha upptäckt Bowie långt innan han blev en kommersiell framgång. Jag skulle vilja gå så långt att säga att det är en grundläggande drift hos musikmänniskor lika stark som överlevnadsinstinkten eller sexualdriften.
Ofta är själva skrytet förklätt. Det basuneras inte ut högt, snabbt och ljudligt att han ”MINSANN VAR PÅ DEN FÖRSTA SPELNINGEN INNAN BOB HUND BLEV KÄNDA!!!”. Nej, det ska smygas fram. När den näst mest musikintresserade i sällskapet hållit låda om hur bra Judas Priest var innan ”Dave Holland, den fjärde trummisen, lämnade bandet” det är då personen i fråga tar chansen. Han lutar sig tillbaka, ler och lugnt liksom i förbifarten berättar om den där gången när han, Jompe och Conny från Sumpan tågluffade genom fyra världsdelar för att se när Rob Halford gjorde ett hemligt gig med en stulen banjo i ett bortglömt kvarter i Uzbekistan. Ett diskret härskartekniskt statement om att han är mer Judas Priest-fan än någon annan i sällskapet.
Min (troligtvis opopulära) tes är att den kollektiva och romantiserande efterkonstruktionen av just Cortina-spelningen tillsammans med den starka driften av att ha upptäckt något tidigt skapat tusentals dimmiga och okritiska minnesbilder av att ”Jag kan nog faktiskt ha varit där”.
Ju äldre jag blir, desto fler har varit på den där konserten. Ju fler år som passerar, desto mer magisk upplevelse var det när ”publiken drog sig undan i ren förskräckelse” den där otroliga spelningen bortom åkern i Vinberg.
Vad lär då den här reflektionen oss, tänker ni? Nej, precis. Ingenting. För en stor del av mig unnar alla dessa efterkonstruerande hårdrocksgubbar det där minnet som kanske egentligen inte finns. Klart som fan att de såg AC/DC innan genombrottet! Och jag kan till och med tänka mig att lyssna på hur ”gatlyktorna blinkade ända ner till Vinberg” hur många gånger som helst. Jag ler, nickar och ser deras tindrande ögon när de berättar. Och för varje berättelse, för varje vittnesmål så växer legenden. Om femtio år görs en film och de reser en staty över detta monumentala och världsavgörande stycke musikhistoria.
Några år efter att jag frågat farsan om spelningen så träffade jag en barndomskompis till honom. Av någon anledning kom vi in på AC/DC.
”Har farsan aldrig berättat?”
”Vadå, menar du?”
”Ja, han och jag var ju på Cortina -76!”
Fotnot
Enligt AC-DC.net så tror de att publiken bestod av ca 40 personer.
Foto
Privat.
