Etikett: Tyskland

O’boy-skäggets fader, kungen av dynamiskt partysound, alla hiphopvideodrömmars moder, mannen med den gyllene trumpeten… Han är Frank Valdor.

Frank Valdor föddes i Hamburg den 27 maj 1937. Han var under 1960- och 1970-talen en av de stora tyska orkesterledarna, som med stor framgång gjorde skivor i a gogo-sound, dvs. populära hits i instrumentalarrangemang som gjorda för att spelas utan avbrott på fester. Frank Valdor kallade sig från början av 1970-talet The King of Dynamic Party Sound (bara det borde ge honom nobelpriset i alla kategorier varje år).

Frank Valdors många album pryds ofta av orkesterledaren själv omgiven (snarast omslingrad) av mer eller mindre klädda damer (framförallt mindre). Albumet Dynamic Trumpet Party utgavs till exempel i samarbete med herrtidningen Praline… Mit Praline Macht das Leben spaß. Die Liebe auch (ungefär ”Livet är roligt med Praline. Kärleken också.”).

Naturligtvis är Frank Valdors skivproduktion minst lika uppmärksammad av konvolutsamlare som av vänner av 1970-talets a go-go-musik.

Ett omslag som för oss skandinaver sticker ut är den eftersökta Scandinavian Party.

Frank Valdor: Scandinavian Party (Somerset 1973)

Scandinavian Party är ett samarbete mellan Frank Valdor och den norske musikgiganten Arne Bendiksen. Med på skivan finns bland andra Bendiksens Lykken er, som när den framfördes av Hanne Krogh kom tia i 1971 års Eurovision Song Contest. Arne Benediksens låtar representerade Norge i Europa åren 1964, 1966 (med Åse Kleveland på tredjeplats!), 1969, 1971, 1973 och 1974!

Ryktet gör gällande att Frank Valdor någon gång besökte Sverige och då i samband med någon vodkareklam.

Frank Valdor med orkester uppträder i TV

Han gjorde runt 30 album bara på Somerset-etiketten och har sålt mer än tre miljoner exemplar av sina skivor! Efter sin storhetstid var det ändå länge omkring honom. Ingen information gick att hitta, trots att Europas loppisar var fullsmockade av hans spektakulära produktion. Omkring 2003 dök webbplatsen frankvaldor.de upp och även om den till en början var knapphändig till sitt omfång, så var det glädjande att se åtminstone ett livstecken. Den växande skaran skivsamlare gjorde också att Frank Valdor nådde ny uppmärksamhet. Och, som sagt, inte minst för skivomslagen.

Frank Valdor måste själv ha haft ett intresse för den grafiska framtoningen. Albumen är genomtänkta och innehåller inte sällan objekt med Dynamic Party Sound-logotypen, som till exempel uppblåsbara plastfåtöljer, genomskinliga plastkuddar…

Frank Valdor: Dynamic Party Sound (Somerset 1969)

Anders Engström samlar Frank Valdor (efter att ha ärvt åtta plattor efter sin farfar) och har varit Sunkit behjälplig i mångt och mycket, inte minst den valdorska diskografin nedan. Anders berättar:

Frank Valdor var sannerligen genomkommersiell och hittade på massor av knep för att få skivorna att sälja. På Unter südlicher sonne hittar vi drinktips, på Trumpets for Dancing blomsterarrangemang och på Wodka a gogo recept på borsjtj. I boxen Dynamic Man hittar vi, förutom två skivor, två stycken ”party sets”, dvs. en grön och en röd duk för bardisken med läckert Frank Valdor-tryck. Dubbelskivorna Star Portrait och Dynamic Party Sound innehåller skivor i läcker genomskinlig vinyl. Dynamic Party Sound innehåller dessutom den fantastiska ”Happy-Party-Kissen”, en uppblåsbar plastkudde med Frank Valdor-tryck samt en plansch på en wet-t-shirt-flicka med… ja, just det: Frank Valdor t-shirt.

Enligt en text jag hittat i en skiva som jag köpte nyligen spelar Frank Valdor själv fyra instrument: trumpet, xylofon, piano och trombon.

Märkligast av mina plattor är Wonderful World of Trumpets. Här ser vi en betydligt äldre Frank Valdor, dessutom är skivbolaget respektabla RCA. Här kan vi läsa att Frank Valdor har en studio i Hamburg och gärna bor i sitt fina hus vid sjön Zug i Schweiz. Här berättas det också att Frank Valdor är en stor ekonomisk framgång: ”In a metaphorical sense the notes (Frank Valdors notblad eller toner) become banknotes since over 3 million long playing discs by the Frank Valdor orchestra are revolving on his fans’ turn-tables”. Här får vi dessutom läsa att Frank Valdor komponerat över 1300 låtar och att han producerat mer än 5000. Dessutom ett Frank Valdor-citat: ”For me music is like air – it must be light, and I need it in order to live”.

Frank Valdor omkom i en olycka den 5 augusti 2013.

Uppdatering

Denna artikel publicerades första gången så tidigt som under sent 90-tal, men har under 2022 väsentligt uppdaterats. Eventuella kommentarer kan därför förhålla sig till tidigare versioner av texten.

Magnus Ny-Magnum Nilsson från Sunkit pratar om tysk orkestermusik i P2

Frank Valdors diskografi

Denna förteckning över Frank Valdors minst sagt omfattande produktion är resultatet av många personers generösa bidrag och arbete. Diskografin har kompletterats av valdorsamlaren Joakim Jörnfalk, och vi utgår själva från att det är den mest korrekta i världen.

Diskografin presenteras inte i kronologisk ordning. Att koppla skivorna till årtal får bli nästa storverk…

LP-skivor

16 Fantastic Golden Latin Hits 1978
A gogo Discofoon * 7067
Aktuell Somerset 718
Big Band Hits – German Jukebok EP, Hippo 21001 *
Classics for dancing Europa E 193
Coctails for two Hippo 31003
Dancing a la diskothek – Constanze
Dancing And Dreaming – German Jukebox EP Hippo 21003 *
Dancing at midnight – Hippo 41009
Das GroÃŸe stimmung album – Philips H 72 AM 231
Dreamy Violins – German Jukebox EP Hippo 24008 *
Dynamic Man Somerset 740/741
Dynamic Trumpet Party Somerset 734
Fiesta Tijuana Somerset 665
Frank Valdor Somerset, utgiven 1973
Frank Valdor’s tropic beat – Popular 21165
Glenn Miller Story – German Jukebox EP Hippo 25010 *
Goes Western Somerset 731
Gogo Guitars Somerset 677
Golden Memories – German Jukebox EP Hot-Six 605 **
Goodtime Girls
Great Latin Hits BASF BB22862-2
Gute Laune a gogo – Happy Trumpet Party – Telefunken NT 276
Hammond Hitparade Somerset 669
Happy Rosamunde Somerset 715
Happy Sax – German Jukebox EP Somerset AP-014 *
Happy Saxophon a go go Somerset 674
Happy Trumpet Party 2 – Telefunken
Happy Trumpets – German Jukebox EP Somerset AP-016 *
Hawaii Beach Party GrandPrix GP-10033
Heute hau’n auf die pauke Somerset 759
Hey Mister Valdor! Somerset 760
Hits a gogo Somerset 659
Hits am Laufenden Band RCA PPL 1-4167
Hot Nights In Rio RCA PL 28305
I’m Popschrittmarsch Sonic 9091
In Mexico Somerset 712
Jede menge hits Somerset 661
King of Dynamic Party Sound Somerset 716/717
King Size 2 Somerset 773
King Size Somerset 739
La Montanara Somerset 787
Live in Rio Somerset 746
Mexican Beat Hippo 41005 ***
Mexican Fiesta Grand Prix 10041
Music for television, films and radio Europhon ELP 530
Music für Verliebte Hippo 41009
My Favourite Songs Somerset 780
Non Stop Musical – German Jukebox EP Somerset AP-015 *
Non-Stop Musicals Somerset 663
Polka, Polka, Polka – mit der Schützenliesel Somerset 788
Pop no Stomp – Constanze Somerset G 688
Pop non stop Somerset 688
Presents the Good Time Girls Somerset 769
Remembering Glenn Miller – German Jukebox EP Hippo 22.004 *
Rock Festival Somerset 783
Rubber Boat Party Somerset 748
Rythmus à gogo Somerset 698
Scandinavian Party Somerset 764
Schlager Von Gestern Im Rythmus Von Heute Somerset 775
Starportrait Somerset 766, 767
Stereo, 28 trumpet hits Discofoon* 7507 131
String of pearls Hippo 41004
Surprise-partie 2 – Trianon c046-11396
Swing And Sweet – German Jukebok EP Hippo 23006 *
Tanz bis zum Umfallen Philips 88528DY
Tanzparty a gogo – Hippo 31Â 004
Tanzparty bei Frankie Europa E 184
Trompeten à gogo 2 Somerset 742
Trompeten à gogo Somerset 660
Tropical Dancing RCA PPL1-4218
Tropical evergreens – Bellaphone
Tropicana – Center 17 023 ST
Trumpets for Dancing Somerset 680
Udo Jürgens Hits for dancing Somerset 699
Unter südlicher sonne Somerset 723
Viva Mexico (Frank Valdor’s Tropic Beats), Grammoclub Ex Libris EL 12 013, Schweiz, LP 1965/1966
Volkslieder aus aller Welt – Europa E 187
Weekend party – Decca SLK 16Â 364
Weekend Party Decca SLK 16 364-P
Wir machen durch… Somerset 778
Wodka à Gogo Somerset 691
Wonderful World of Trumpets RCA PPL2-4084
Wünscht Frohe Weihnacht RCA PPL1-4060

* raritet utgiven på 1960-talet
** raritet utgiven 1971
** Med Frank Valdors Tropic Beats ”mit Yvonne Carré und Peter Beil”. ”This is the first tropic beat sound album”, står det på baksidan. ”Arranged, conducted and produced by Frank Valdor ’bay-sound’ Musikproduktion, Eimar Kauffeldt, 2000 Hamburg 73”. Kanske Valdors första LP?

Singlar

Cachaca Queima Hippo 83003
Delilah Parade 1012
Guten Morgen, Keine Sorgen Hippo
Highway Patrol Hippo 83015
Kleine Annelie Heco 45001
Mexican Mambo Hippo 83001
Mickey’s Blackout-boogie-shuffle
Tropicado – Infosheet RCA 26.11463
Have A Nice Day Hippo 83009, B-sida: Zauberland
Dynamic men with autogram Advertising disc, Label: Pop Shop – Verlag Hipo Jessica

CD-skivor

Frank Valdor Itchy Feet Band Sensation CD
Frank Valdor Happy Holiday Dancing CD
Frank Valdor Good Morning Friends CD
Frank Valdor Stille Nacht CD
Frank Valdor Swing Along (4 Tracks, 1992) CD-singel
Frank Valdor Flyin’ So High (6 Tracks, 1998) CD-singel
Frank Valdors Pfifferlinge Sehr Pfiffig (7 Tracks, 1996) CD-singel
Frank Valdor/Chico de Luna Viva la feria (18 Tracks) CD

Tillkommer: St. Pauli Affairs – Diggler Records DIG 002, soundtrack från tyska agent-, deckar- och sexfilmer från 1970-talet. Med två Frank Valdor-spår. Finns på CD.

Tack

Stort tack till Henrik Berglund, Anders Engström, Patrik Falck, Joakim Jörnfalk, Fredrik Månsson, Bo Nolcke, Pär Fredin, Rolf samt David Cinthio.

Ambros Seelos – greven av German groove

Av Magnus Nilsson

den 15 december 2020

i Artister

Ambros Seelos var orkesterledaren som konkurrerade med de främsta i Tyskland och vann en hel värld med stötig, funkig och nära nog barnförbjuden German groove.

Orkesterledaren Ambros Seelos föddes i bayerska Töging am Inn den 30 januari 1935. Ambros växte upp som ett av sju barn och utbildade sig till rörmokare. Men fritidsintresset klarinett utgjorde en starkare lockelse och efter att han gått som rörmokarlärling sökte han till högskolan för klassisk musik i München. Och kom in – med klassisk klarinett som huvudinriktning. Sina studier finansierade han genom att på sidan av spela i rock’n’roll-band, något som vid tiden – 1956 – var minst sagt hett.

Även om det i de akademiska studierna var klarinett som var Ambros Seelos huvudinstrument, så är det under sitt musikerliv främst saxofonen – inte minst barytonsaxofon – som han förknippas med.

Sin första orkester startade han 1958 tillsammans med Hansl Bauer – Jokers. Två år senare var det dags för egen låda med Ambros Seelos Orchestra. Sättningen gick från septett till tio musiker plus sångare. Spelningarna började trilla in och snart nog var man ständigt på vift mellan nöjesmetropolerna i Europa. Under hela 1960-talet var Ambros Seelos en del av jetset-livstilen och hans orkester spelade i miljöer som jag främst associerar med James Bond-filmer; på casinon, lyxbåtar, Natos högkvarter osv.

Dessutom spelade Ambros Seelos Orchestra tillsammans med världsberömda solister, både vid enstaka framträdanden och på hela turnéer. Här hittar vi namn som Ella Fitzgerald, Count Basie och Chubby Checker.

Jag vet inte om det bidrar till bilden av det glamorösa livet, men hursomhelst så var Ambros Seelos Orchestra många gånger i Sverige under 60-talet och ska också ha framträtt i svensk TV under den tiden.

Under 70- och 80-talet var orkestern ofta engagerad i Asien, där de spelade i Manila, Hong Kong, Bangkok, Mumbai osv. De var aktiva långt in på 90-talet, men den riktiga geisten hade väl gått ur redan någon gång på 80-talet – om man ska döma av de inspelningar som finns.

Även om Ambros Seelos var jazzmusiker i sitt hjärta, så var han som yrkesman främst underhållare. Hans musik följer tiden och publikens smak. Här tycket jag att man hittar tre väldigt tydliga linjer:

Storbandsjazz – den klassiska storbandsjazzen med dynamiskt tryck och utrymme för instrumentalister och utsvävningar. Typiskt för Ambros Seelos 60-tal.
German groove – otroligt stötig och svängig orkestermusik, mitt emellan jazz och funk – inte sällan soundtrack i dåtidens tyska sexfilmer. Ambros Seelos 70-tal och kanske orkesterns allra bästa tid.
Dansbandsstomp – ärligt talat ganska trött och anonym underhållningsmusik.

Orkesterns skivor förekommer på loppmarknader och deras bästa stunder finns återutgivna på olika samlingar med German groove – väl värda att kolla in.

Ambros Seelos bröt båda armarna i en fallolycka 2011 och där avslutades hans musikaliska karriär – och möjligheter att spela överhuvudtaget. Han dog den 3 augusti 2015 och lämnade hustru och tre söner efter sig.

Vad får hundarna för regi nuförtiden?

Av Magnus Nilsson

den 9 december 2013

i Artiklar

Vi har tidigare tagit upp den tyske popsångaren Michael Holm och hans ofrivilliga karriär som kompositör till skräckfilm. Även andra rörliga bilder där Holm förekommer väcker viss… förundran.

Vilken roll spelar hundarna i videon till Michael Holms dundersuccé Barfuß im Regen från 1970?

Michael Holm: Barfuß im Regen (1970)

Cocktail International (detalj av skivomslag)

Cocktail International – en skivserie med historisk vikt

Av Henrik Martinell

den 2 maj 2010

i Artiklar

Du har säkert sett dem i reabackarna – LP-skivorna med mer eller mindre glamorösa omslag och alkoholromantiskt klingande titlar. Sunkits Henrik Martinell har gått på djupet med fenomenet Cocktail International.

Det är ett omdebatterat område, och mycket oseriöst har skrivits om det genom åren, men frågan kvarstår: hur lång är Claudius Alzners easy listening-serie Cocktail International?

Nu tror sig forskare knutna till Sunkit.com – i samarbete med ett flertal second hand-butiker i Sverige – för första gången ha funnit ett slut på det schweiziska samhällshotet. Hotet ansågs verkligt fram till att den sista volymen gavs ut 1980 och kunde härledas bakåt ända till volym nummer ett från 1967.

Än idag kan man se spåren och såren efter Cocktail Internationals tassande, samtidigt brutala framfart i sjuttiotalets Sverige. Ett spår är den trojanska häst som lämnats i ett av våra mest vardagliga färdmedel – hissen – där intetsägande cocktailmusik inte sällan fortfarande väller fram ur luddiga högtalare.

Men hur svårt kan det egentligen vara att ta reda på vilken den sista volymen i serien var? Inte särskilt svårt faktiskt, men efter att ha rådfrågat 118 100 som säger sig ha ”svar på allt”, insåg forskarna att det fanns en kitsch-historisk lucka att fylla hos svenskarna.

118 100s svar löd:

Claudius Alzners Cocktail International finns i 15 volymer. Vi önskar en trevlig kväll!
118 100

Svaret är inkorrekt, då Sunkits forskningsrapport visar att det fanns sammanlagt 17 volymer (om man bortser från samlingsalbumet Cocktail International – 30 top hits à la carte och ett par samlingar återutgivna på cd).

Under sextio- och sjuttiotalet plöjde schweizaren Claudius Alzner med Cocktail International en djup fåra genom populärkulturen och delade den tyskspråkiga delen av Europa i två delar.

Det ena lägret, som bestod av sönderavlade medborgare av småstäder och pittoreska alpbyar, förespråkade österrikisk joddel och tyrolermusik av bumpa-bumpa-hålli-gång-sing-along-karaktär. Det andra lägret däremot, bestående av gravt understimulerade akademiker med talsvårigheter och alkoholrelaterade problem, förespråkade hissmusik och förkastade allt mänskligt tal.

Man kan barskt säga att det var hos människorna i det senare lägret som cocktailmusiken tidigt blev en försäljningssuccé.

Cocktailmusiken ansågs av många sjuttiotalstonårsföräldrar vara ett hot liknande den fara som rock’n’roll-musikens inverkan – av femtiotalets föräldrar – ansågs ha på femtiotalets unga. Till exempel degenererande och sexuellt frigörande. Men cocktailmusiken spädde dessutom på föräldrarnas rädsla för hur genrens nästan lyriska skildring av alkoholhaltiga drycker skulle påverka deras ungdomar negativt.

Musikformen cocktailmusik är kusin till hissmusik, easy listening och muzak, men är uteslutande instrumental och innehåller alltid en elorgel, framför allt av märket Hammond.

Nästan alla låtar är evergreens, och tar sig ofta uttryck i maratonpotpurrier där musikern växlar från det ena kända temat till det andra. Musikstilen används i synnerhet på cocktailpartyn, där det alltid skall finnas cocktailmusik.

Om Klaus Wunderlich var genrens okrönte kung var Claudius Alzner dess prins.

Exakt varför inställsamma skivor av det här slaget producerats i sådana massiva mängder ifrån just den tysktalande delen av Europa vet man inte riktigt, men kitschentusiaster världen över tackar och bugar ödmjukt för deras glada och okultiverade bidrag till musikvärlden.

Fredrik Hallberg, ägaren av skivbörsen Rainbow Music i Solna och med lång erfarenhet av vinylskiveförsäljning, har några volymer av serien Cocktail International i sina skivbackar.

Han kallar serien för lågpris partyplattor made for dancing som fyller backarna bredvid Klaus Wunderlichs alster.

– Det är ju det här klassikt tyska tre låtar i rad medley-stuket, säger han.

Men det intressanta med serien är kanske inte vad som fanns på LP-skivorna, utan vad som prydde konvoluten.

Enligt Fredrik Hallberg har de obskyra omslagen ett skärt spritromantiskt skimmer över sig.

– Skivorna kom ju under en tid där man fick dricka sprit utan att för den skull vara politiskt inkorrekt. Med konvoluten ville man visa att sprit var gott, men att man skulle dricka drinkar av finare sorter och inte vanliga shots, säger Fredrik Hallberg.

Cocktail International-serien har sällan ansetts vara varken kontroversiell eller en maktfaktor i musikhistorien och den har heller inte revolutionerat musikvärlden på något sätt, men Sunkits efterforskningar visar att den haft en stor roll i samhällsomvälvande skeden av svensk nutidshistoria.

Efter Göteborgs-kravallerna 2001 dömdes flera människor till grov anstiftan till upplopp och grov skadegörelse. Fyra av de dömda var anställda på secondhand-butiker och hade tillgång till ett stort antal skivor ur Cocktail International-serien. Dessa skivor hade av de dömda använts som ”Molotov Cocktail Internationals”, dvs. vinylskivor som doppats i tändbar vätska, tänts eld på och kastats mot polisbilar och skyltfönster.

Skeptiker hävdar dock att detta aldrig har inträffat.

Idag vill alla unga formgivare göra dem – skivkonvoluten. Det är tufft, det bästa av två världar helt enkelt; musik och formgivning.

Men under tiden då Cocktail International kom, 1967 – 1980, var kanske inställningen hos formgivarna inte densamma. Då ville man hellre formge produktannonser framför skivkonvolut. Det var det som var ”inne”. Och det kan vara därför som konvoluten till Cocktail International fick det utseendet de fick.

Lasse Ermalm är Sveriges meste LP-formgivare med cirka 2500 vinylkonvolut i bagaget. Efter en titt på Cocktail International-omslagen säger han att han inte förut har sett något vinylkonvolut som är så uppenbart och starkt sammankopplat med sprit.

– Det här skulle inte ha gått att göra i Sverige, utan mer i Europa eller USA, säger han och syftar på omslagsbildernas alkoholglorifiering i förhållande till folkhemmets uppfostrande syn på svenskens alkoholvanor.

– Sjuttiotal, mycket drinkar och James Last-liknande omslag gör att jag tänker på James Bond när jag ser omslagen. De uttrycker liksom ”it’s a man’s world”. Titta till exempel på 9:an – ett glas med en stor jävla isbit, det är en manlig drink, säger Lasse Ermalm.

Än är forskningen på Cocktail International-konvolutområdet i sin linda, men forskare har utifrån de återkommande spritsorterna med tillbehör redan konstaterat att bilderna verkar återge en sansad bartömning. Att allt sponsrades av spritmärket Martini & Rossi är svårt att ta miste på. Vissa tycker mest att konvoluten verkar återge ett zoo av drinkar som slumpen skapat.

Någon lång resa från första till sista volymen är det inte fråga om, utvecklingen på bilderna samt typografin är nästan obefintlig. Men det finns små skillnader, menar Lasse Ermalm:

– Ettan är lite stram i sin typografi och uppställning; mot slutet av serien gör man mindre distinkta plåtningar. Jag tror att flera av bilderna plåtades vid samma tillfälle, att man plåtat varianter av samma motiv (som exempelvis på volym 7 och 11, red. anm.). Det här var produktbilder, de var inte gjorda för illustrera skivan utan mer för att sälja sprit och skivor i annonser och skivomslag. En ganska tidig produktplacering kan man säga.

De teologer som forskat i ämnet, menar att om gud har röjt ett hörn i himlen åt sådan här musik, har han röjt en hel våning i himlen åt sådana omslag.

Omslagen uttrycker en viss aptitlighet, men enligt Lasse Ermalm står sjätte volymen på ett taffligt sätt ut från resten av seriens omslag.

– Ljussättningen är dålig, objekten verkar ha ställts dit bara raktuppochner utan känsla och den tråkiga bakgrunden skiljer sig väsentligt mot de andra omslagen. Den ordinarie formgivaren kanske var sjuk den dan.

Bilderna signalerar även att det är ganska billigt.

– Och lättsmält värre, säger Lasse Ermalm, det här var inget för den musikintresserade. Inget man satte sig ned och lyssnade aktivt på, utan på sin höjd en ljudkuliss.

Att lyssna igenom samlingen var för forskarna som att äta en elefant. Man valde därför att inte gå ut på den djupa delen av Cocktail International-bassängen, utan nöjde sig med att räkna ut att serien består av:

17 volymer uppbyggda av sammanlagt 475 låttitlar.
Dessa buntades ihop till 170 potpurrier (exempelvis ett på volym fem som utgörs av hitsen Schwarzbraun ist die Haselnuss, Der Junge an der Reling och givetvis Westerwald-Lied) och
fyllde en tidsrymd av storleken 10 timmar, 6 minuter och 46 sekunder.

Genom åren medverkade sammanlagt 23 musiker på skivorna. På varje skiva medverkade i snitt sju till nio musiker, 10 av dessa var med endast på en skiva. Endast två av musikerna – Claudius Alzner (klaver) och sidekicken Robert Opratko (Hammondorgel, Yamahaorgel) – fanns med på alla skivorna. Nämnas bör att Opratko fortfarande, 78 år gammal, är aktiv inom musiken (komponerar, arrangerar, producerar och dirigerar) i sitt hemland Schweiz.

Ville man äga skivorna var Domus ett bra inköpsställe och priset för plattorna steg under åren från 15,95 till 29,50 kronor.

Omslag till Coctail International Operetten Cocktail

I Cocktail Internationals kölvatten släppte samma bolag (Elite Special) andra, smalare samlingar med blandad spritdrycksmusik som också de framförs av Das Orchester Claudius Alzner.

En av dessa var Operetten Cocktail.

Men det är en annan historia, en annan forskningsrapport.

Michael Holm som den ofrivillige skräckmästaren

Av Magnus Nilsson

den 6 september 2009

i Artister

En trevlig scarf. Några tama schlagersånger. Det var vad Michael Holm hade i bagaget när han 1969 skrev musiken till den dittills mest brutala tyska skräckfilmen, Mark of the Devil.

Michael Holm är en tysk sångare och kompositör, född i Szczecin i nuvarande Polen den 29 juli 1943. Som artonåring inledde han en karriär som skivartist och hade under hela 60-talet en lång rad hits, både som artist och som låtskrivare. Det skulle dock dröja ända till 1969 innan han fick sin allra största framgång, en tysk version av Sir Douglas Quintets Mendocino. Den blev det årets bäst säljande tyska singel.

Michael Holm: Mendocino (1973)

Michael Holm var en ganska blid schlagerstjärna, egentligen utan någon större utstrålning. Han sjöng bra, men hans främsta kännetecken var att han alltid bar scarf.

Men ödet hade andra planer för den tvålfagre ynglingen.

Michael Reeves tar sig an Michael Holm

Den unge och genialiske brittiske regissören Michael Reeves hade 1968 fått ett genombrott med sin film Witchfinder General, med Vincent Price, Ian Ogilvy och Hilary Dwyer i huvudrollerna. Filmen baserades – ganska löst – på faktiska händelser under 1600-talets häxjakt och är en brutal exploitation-film med rejäla doser våld och tortyr.

Framgång föder, som alltid, efterföljare och den unge manusförfattaren till filmen Witchfinder General – Michael Armstrong – smidde planer på en liknande film i eget namn.

Witchfinder General kommer till Tyskland

Michael Armstrong hittade villiga finansiärer i Tyskland och filmen Hexen bis aufs Blut gequält började spelas in i de österrikiska Alperna. Filmen lanserades sedan med den engelska titeln Mark of the Devil. Michael Armstrong fick själv förtroendet att regissera filmen.

Trailer för filmen Mark of the Devil (1970)

Filmen var en mardröm

Filmatiseringen var en mardröm från början till slut, inte minst därför att filmens producent, den österrikiske skådespelaren Adrian Hoven, helst av allt hade velat regissera filmen själv och verkar ha gjort allt han kunde för att sabotera Armstrongs arbete. Hoven var vän med filmens fotograf, Ernst W. Kalinke, och tillsammans filmade de flera scener utan regissörens vetskap. Till slut blev brytningen total och det var med Hoven som regissör som filmen slutfördes. En av filmens stjärnor, en ung och isögd Udo Kier, har vittnat om att det konstnärliga försvann med Armstrong – till förmån för det spektakulära.

Olivera Vučo och Udo Kier i Mark of the Devil (1970)

Michael Armstrong skrattar åt sin skapelse och Michael Holm trillar dit

Det är ett sant nöje att följa Michael Armstrongs kommentarer på filmens DVD-utgåva. Han kiknar återkommande av skratt.

Men hur kom Michael Holm med i bilden?

På ett diskotek på Kurfürstendamm i dåvarande Väst-Berlin stötte Adrian Hoven ihop med Holm, som då stod på höjden av sin karriär. Hoven frågade om Holm hade lust att skriva musiken till en film han höll på att producera. På grund av den höga ljudvolymen på diskot, så hörde inte Holm frågan. Han nickade bara lite artigt. I Adrian Hovens ögon var det likvärdigt med ett färdigt kontrakt.

Michael Holm gjorde musiken till Mark of the Devil – i blindo

Michael Holm misstyckte inte när han fick klart för sig vad han svarat på. Han tyckte att det var ett roligt uppdrag att få göra filmmusik. Några scener utan ljud och dialog fick han se, och filmen sades vara en dramatisering av häxförföljelserna i Österrike. Delar av filmen spelades in på historiskt autentiska platser. Allting verkade seriöst och att Michael Holm inte anade vilken sorts film det skulle bli hörs i musiken, som skiftar mellan det romantiska och det dramatiska.

Mark of the Devil lanserades som extremt brutal

När filmen sedan lanserades, som ”den i särklass mest skräckinjagande filmen någonsin”, kom dess brutala innehåll som en total överraskning för Michael Holm. Men för Adrian Hoven var det en succé, Mark of the Devil blev en större framgång än förebilden Witchfinder General.

Trailer för filmen Witchfinder General (1968)

Michael Holms musik är välskriven och snyggt arrangerad. Men han skrev musik för en film som inte fanns, hans uppfattning baserades på några smakprov och en förskönad resumé. Det här visade sig dock vara en fördel. Det romantiska ledmotivet förhöjer den oroväckande känslan. Dramatiken finns också där; det återkommande ”häxtemat” minner om ett klassiskt ljudspår som det till Alfred Hitchcocks Psycho (1960).

Schlager möter skräck

Delar av musiken är så naivt schlagermässiga, att de i sammanhanget ter sig löjliga. Men det ger en bra blandning, en som Michael Holm knappast hade tänkt ut om uppdraget varit glasklart för honom.

Mark of the Devil spelades in 1969 och hade premiär den 19 februari 1970. I huvudrollerna märks, utöver Udo Kier, Herbert Lom (kanske mest känd som kommissarie Dreyfus i Rosa Pantern-filmerna) och den serbiska stjärnan Olivera Vučo. När den gick upp på biograferna delades kräkpåsar med varningstext ut till publiken.

Olivera Vučo som sångerska

Just Olivera Vučo (även känd som Olivera Katarina) hade en samtida och parallell karriär som sångerska.

Olivera Vučo sjunger

Och hon dök upp i många filmer och teveprogram.

Olivera Vučo sjunger i TV

Mark of the Devil på DVD och CD

Filmen Mark of the Devil finns i en ambitiös DVD-utgåva från Anchor Bay Entertainment (med både kommentarer av och intervju med regissören Michael Armstrong).

Den tyska etiketten Diggler släppte 2001 filmmusiken på CD. Här finns både Michael Holms originalmusik och den musik som skrevs av andra till den betydligt mindre uppmärksammade uppföljaren, Mark of the Devil II (1972). När den gjordes hade Michael Holm lämnat filmens värld och fortsatt som schlagersångare, något som han gör än idag.

Michael Holm har haft hits med Barfuß im Regen (1970), Tränen lügen nicht (1974) and Musst Du jetzt gerade gehen, Lucille (1977). Sedan 1980 är han verksam i new age-bandet Cusco, tillsammans med Kristian Schultze (som för övrigt är son till Norbert Schultze, mannen bakom klassikern Lili Marlene). Duon har spelat in över tjugo album. Deras musik är flitigt använd i film- och teve-sammanhang, bland annat i en reklamfilm för Bud Ice.

Läs mer

Magnus Nilsson: Vad får hundarna för regi nuförtiden? den 9 december 2013

Etikett: Tyskland

Frank Valdor – kungen av dynamiskt partysound

Frank Valdors diskografi

LP-skivor

Singlar

CD-skivor

Tack

Ambros Seelos – greven av German groove

Vad får hundarna för regi nuförtiden?

Cocktail International – en skivserie med historisk vikt

Michael Holm som den ofrivillige skräckmästaren

Michael Reeves tar sig an Michael Holm

Witchfinder General kommer till Tyskland

Filmen var en mardröm

Michael Armstrong skrattar åt sin skapelse och Michael Holm trillar dit

Michael Holm gjorde musiken till Mark of the Devil – i blindo

Mark of the Devil lanserades som extremt brutal

Schlager möter skräck

Olivera Vučo som sångerska

Mark of the Devil på DVD och CD

Läs mer

Länkar