Magnus Ny-Magnum Nilsson och Burt von Bolton på Sunkit (foto: Casper Hedberg)

Etikett: Johnny Bode Sida 1 av 2

Sunkits spellista i februari 2021

Sunkits spellista i februari 2021

Vad döljer sig bakom Sunkits spellista Sunkit bjuder upp – februari 2021? Vi går till botten med pärlorna från Spotify.

Här hittar du Sunkits spellista i februari 2021 på Spotify.

Som vanligt öppnas Sunkits spellista med den låt som blivit vår signaturmelodi, Happy José eller Ching-Ching. Denna gång med den artist som låten faktiskt är starkast förknippad med, trumpetaren och orkesterledaren Jack Ross (1916-1982). Med Happy José (Ching Ching) låg han 1962 på listorna i Sverige och Nederländerna, men var i hemlandet USA mer framgångsrik med uppföljaren Cinderella.

Johnny Bode är numera inte den ratade och bortglömde artist och kompositör han en gång var. Under perioden innan han blev de stora skandalernas man var Johnny en grammofonsångare på väg upp. Bland schlagers som Vackra Viran och Faderittan Hoppsan hittar vi en låt som är så in character med Johnny Bode att den inte ens gavs ut. Värre värst spelades in i Stockholm i september 1935. Då under pseudonymen Sven Arnelin. Låten gavs ut först på CD:n Johnny Bode till dragspel.

I revyn Dessa ridderliga tider sjöng Karl Gerhard 1939 Bom, en försvenskning av franska Boum, skriven av Charles Trenet (du vet, han med La Mer). Magnus Uggla gör en riktigt bra version på sin Karl Gerhard-skiva Ett bedårande barn av sin tid från 2006.

Charles Trenet: Boum (1938)

Charmören Carli Tornehave, som faktiskt uppträtt på ett av Sunkits evenemang på Södra Teatern, har många fina schlagers och jazznummer på sitt samvete. I Melodifestivalen 1966 ställde han upp med underbara Monte Carlo, med musik av Bengt-Arne Wallin och text av Carl Gyllenberg. Det blev en andraplats, då.

Hej på dej som är tjej gavs ut på singel 1977 med Karlstad-Örjans. Senare samma år kom den med på gruppens album Vi håller Sverige dansande. Låten, som är skriven av gruppens egen Georg Haenflein, är lika bra som titeln antyder. I brist på originalet nöjer vi oss med en version insjungen av norska Gudny Dahlen.

Charlies gav ut en singel på Hans Edlers etikett Marilla 1971. Det i sig räcker för att uppnå kultstatus. Och En bedårande kvinna, singelns baksida, bara betonar detta.

Five Teddys låg på Bert Karlssons Mariann, men var väl inget av skivbolagets största namn (konkurrensen var onekligen hård). På det självbetitlade albumet Five Teddys från 1977 hittar vi den troskyldiga En gunghäst och en nallebjörn, skriven av Hans Sidén och Ingvar Blom.

Evigt unga Flamingokvintetten har spelat in Indianernas vän, skriven av bandets Hasse Carlsson, flera gånger. Denna version är från albumet Flamingokvintetten 15 från 1984.

Renée Agén finns det all anledning att återkomma till. Hon hårdpluggades som tonåring av Thore Skogman, som skrev låtar till henne och satte in henne i de sammanhang han kunde komma åt. En hel rad singlar blev det, men kanske inte något riktigt genombrott. Vilket är synd. Gräshoppan från 1962 visar att Thore var på rätt spår.

I början av 1960-talet var rocken het i Frankrike. Så het att i stort sett vem som helst kunde bli föremål för skivinspelning, bara det fanns lite rôck med i bilden. Väldigt lite är känt om gruppen Les Blousons Noirs, men de fastnade i alla fall på en smått sensationell skiva från 1961 eller 1962. Myten säger att det var några kompisar som var på genomresa till Marocko, men vad som är sant eller inte lär vi väl aldrig få veta. Hursomhelst, deras version av Be Bop Alula av Gene Vincent är egen. Stark och egen.

I det gamla Sovjetunionen var däremot rock inget som roade makthavarna. Men folket ska, i mycket lagom portioner, ha bröd och skådespel och godtyckligt kunde viss musik komma att bli tillgänglig. 1985 var tiden plötsligt mogen för sovjetisk rockabilly. Denna slot tillföll Mister Twister. Deras första album gavs ut på statliga Melodiya och blev en enorm framgång. Rockabilly Rock har varit en given hit på Sunkit så länge vi har kört klubben.

Det moderna dansbandet Black Jack har lyckats förvalta en generisk stil och ändå lägga till något personligt. Ofta strösslar man in låtar med en mild humor, men En dag i taget plockar vi – lite otypiskt – med bara för att den har ett skönt gung och en lite ovanlig text. Låten kommer från albumet Nakna på balkongen från 2014.

Om Paul Paljett var omåttligt populär på 1970-talet var hans stjärna på väg utför 1980. Paul Sahlin fattade galoppen och strök artist- och efternamn, nöjde sig med Paul och lanserades som en ny Magnus Uggla på albumet Passar galoscherna? (Mariann). Det gick väl ärligt talat sådär. Pålles känsla för att skriva låtar finns förstås kvar, men image och texter… Döm själv av Hur var hon i sängen? En lustig detalj är att Paul återvände till fotbeklädnaden galosch när han senare skrev Drag under galoscherna för sin skivbolagsdirektörs politiska parti.

Sten & Stanleys framsida är ett album med Sten & Stanley från 1977. Omslaget pryds av Sten Nilsson i silhuett, iförd Jack Nicholson-mössa och poppiga glasögon. På skivan hittar vi försvenskningar av flera av dåtidens stora internationella hits, inte minst En kvinna, en man – som i original är No Woman, No Cry, Bob Marleys stora hit. Här i en mjuk och skön version, som inte riktigt vet på vilket ben den ska stå – och kanske just därför är en sådan fullträff. Den svenska texten är anmärkningsvärt egen och innehåller bland annat den odödliga frasen ”han var en fantastisk reklamman”.

Skådespelaren Per Myrberg var en gång i tiden kanske mer uppmärksammad som schlagersångare än för sitt egentliga yrke – och det var nog lite oväntat och inte alltid helt välkommet för herr Myrberg själv. Några år efter de riktiga braksuccéerna kom denna singel på Metronome. Mitt namn är Jack från 1968 är en cover på My Name is Jack med Manfred Mann från samma år.

På tal om klassiska hits gjorda på svenska. Älskade Schytts gjorde på sitt album Hålligång 2 Let’s Twist Again med svensk text av Ewert Ljusberg. Här kommer Mårtensson från 1974 är en av Sunkits evergreens. Förstås.

Ett annat klassiskt dansband på Mariann är ju Jigs och deras Min jojo finns med på albumet Goa bitar 5 från 1975.

Cool Candys bildades redan 1950, hade hits som popband under det tidiga 1960-talet – men förknippas trots allt främst med sin roll som ett av dansbandsmusikens stora affischnamn i början av 70-talet. Rara underbara Katarina är en långkörare på Sunkit.

Tänk att va’ lektyrfotograf är förstås främst känd genom Paul Dennis, både från LP:n Danspartaj (1975) och samlingsplattan Kvart-i-2-dansen (2003). Men den är inte alls pjåkig i superproffsiga Moonlighters händer. Deras version kom redan 1973, och finns med på deras album – förvirrande nog kallat – Danspartaj 2. Låtskrivare är Lars Olof Carlsson och Torgny Söderberg.

Låt oss återvända till Sten & Stanley (det gör man ju gärna), eller framförallt Sten Nilsson. Decca släppte 1972 en solosingel med Sten och a-sidan är Här finns det jobb för vitaminer. Låten är i original den – framförallt i Europa – framgångsrika Is This The Way To Amarillo, skriven av Neil Sedaka och Howard Greenfield, som Tony Christie sjöng. Här med fin svensk text av Bo Carlgren.

Sacha Distel spelade in Les Moustaches 1967, hade en hit med den och flera år senare hamnade bakgrundsmusiken på ett svenska skivbolag. Thore Callmars letade förmodligen efter en utfyllnadslåt till den LP man höll på med – orkestern hade definitivt kapacitet att spela den själva – och den svenska versionen Mustaschen kom med både som singelbaksida 1972 och på albumet 25 år! året därpå. Historia!

För att en skiva ska bli spelad på klubben Sunkit krävs i allmänhet en viss patina. Det behöver gå ett antal år av inkubation för att en låt ska passa in, få rätt känsla. Denna gyllene regel gäller inte I Love Europe med Christer Sjögren. Samma kväll som den premiärspelades, i Melodifestivalen den 9 februari 2008, visste vi, visste våra stammisar, visste alla kännare av sunkadelisk musik landet kring, att den här låten åker rakt in på klubbens tio-i-topp. Musik av Torgny Söderberg och Magnus Johansson, text av Ingela ”Pling” Forsman.

Ingen låt är lämpligare att avsluta en klubbkväll, eller spellista, med än De’ e’ slut med Lars Berghagen. Tyvärr finns inte den första inspelningen, baksida på singeln Min kärlekssång till dig – som Lasse kom tvåa med i Melodifestivalen 1974, på Spotify så vi får här höra en senare, och slickare, version. Det funkar, det med.

Tack för att du lyssnar! Och glöm inte att följa oss på Spotify, så missar du ingen mumsig musik.

Lennart ”Rock-Chrichan” Christiansson och Johnny Bode

Rock-Chrichan, Johnny Bode och Bordellmammas visor

Han jobbade på Sveriges första piratradiostation, gick under epitetet Skånes Rock-kung, gav ut en singel med Ricky Bruch och framförde hyllningssången ”Viva Britt Wadner” om sin fängslade chef. Och så producerade han en odödlig porrskiva – men blev sannolikt lurad på pengarna.

Nyligen skrev jag här på Sunkit lite om Lennart ”Rock-Chrichan” Christiansson och historien kring Ricky Bruchs Mej fångar ingen brud. Men Lennart producerade så mycket mer: otaliga dansbandsskivor, Grus i Dojjans debut-LP, några skivor med klassisk musik, Nu-kören (som bestod av trettiotalet kyrkliga ungdomar ledda av Göte Strandsjö) – samt gjorde en skiva med porrvisor av en viss man som ofta beskrivs som en enfant terrible.

– Han jobbade bland andra med Johnny Bode, berättar Andy Lundgren.

Andy Lundgren är ljudtekniker, samlare av sunkadeliska skivor och sedan flera år producent på podden Snedtänkt med Kalle Lind. Mycket av det han vet eller tror sig veta om Lennart Christianssons liv, vet han genom sina föräldrar som var goda vänner (och grannar) med Lennart och hans fru Monica.

Lennart Christiansson växte upp i Malmö och inledde tidigt en rockkarriär under namnet ”Rock-Chrichan.” Efter tiden som rocksångare jobbade han under 60-talet som discjockey och ljudtekniker på Radio Syd, piratstationen som flöt omkring på en skuta i Öresund.

Piratstationen var ett hot mot radiomonopolet och stoppades till slut. I början av 1966 – efter sju år i etern – tog ”piratdrottningen” Britt Wadner farväl av Radio Syds lyssnare genom att spela Evert Taubes Så länge skutan kan gå för sista gången och lättade sedan ankar.

Därefter jobbade Lennart en tid som ljudtekniker på ett Malmöföretag som bland annat spelade in kurser för utbildning av väktare. Men i slutet av 60-talet startade Lennart sitt inspelningsföretag Playback. Så här skriver Lennart själv om uppstarten i sin biografi Sicket himla liv:

Och jag blir ovän med arbetsgivaren för att han inte köper mina idéer. Jag är ju av den sorten som lätt blir sur och förbannad om inte alla omkring mig uppskattar mina förslag. Lika bra att säga upp sig och starta eget, så slipper man ju dessutom att stå som en tiggare framför chefen varje gång man vill ha löneförhöjning. Med lån från Handelsbanken och borgen från svärfar startar man ett eget litet inspelningsbolag, Playback AB. Lånet tar slut efter investering i ett par bandspelare, och det blir till att skaffa kunder snabbt om man ska ro den här båten i land. Med ett par kraftiga årtag och hårt arbete är man på väg ut i den väntande och lukrativa inspelningsoceanen.

Redan efter något år blir den hyrda källarlokalen för trång. Det lilla inspelningsbolaget flyttar då in i nya rymligare källarlokaler på Hillerödsvägen. Senare bygger han en jättestor studio på Gustav Adolfs torg. Det är i någon av dessa studios som delar av LP:n Bordellmammans visor ska ha blivit till.

Historien om detta nämns – som du kommer att förstå – inte med ett endaste ord i Lennarts biografi. Men Andy berättar:

– Det sägs att Johnny Bode la sång i en av hans studios på någon av Bordellmammans visor. Och det här var något som Lennart aldrig ville prata om. När man frågade honom om Johnny Bode så bytte han samtalsämne, säger han.

Andys teori är att han blev lurad av Johnny Bode – en ganska rimlig tanke.

– Det var nog ingen annan som lyckades lura Lennart. Han var en otroligt förslagen affärsman och hade koll på allt. Jag tror att den enda som lyckades blåsa honom var Johnny Bode och därför ville han inte prata om det. Faktum är att jag har haft svårt att kartlägga exakt vad Johnny Bode spelade in hos Lennart och det hänger ihop med att han aldrig ville prata om det, säger Andy.

Andy har pratat med Lillemor Dahlqvist (duettpartner med Bode på skivan) om saken och hon säger att hon minns att hon varit hos Lennart i hans studio.

– Det var under de åren då Johnny Bode bodde i Malmö så det var egentligen inte så konstigt, säger Andy Lundgren.

Bode lurade även Lillemor

1968 ställde Lillemor Dahlqvist – efter viss övertalning – upp som duettpartner till Johnny Bode på Bordellmammas visor. Bode lovade henne anonymitet, men Bode bröt det löftet. När det blev känt att det var Dahlqvist som sjöng på skivan uteblev engagemangen och hennes revykarriär tog hastigt slut.
Kulturarbetaren Kalle Lind beskriver i boken Snedtänkt: Boken som handlar om det inga andra böcker handlar om tiden efter porrplattan:

Trots detta fortsätter Lillemor Dahlkvist vara Bodes vän. Inte hela tiden, för det går inte, men ibland. Det är hon som långt senare hittar hans uttjänta kropp i den lilla ettan på Fågelbacksgatan i Malmö.
Porrvisorna blir en sorts comeback för Johnny Bode och han finner en ny publik, som inte har en aning om och inte kunde bry sig mindre om hans tid som plattcharmör, hans ömsinta Nils Ferlin-tonsättningar, hans många havererade och färdigställda operetter, hans digra oeuvre och hans märkliga levnad.

Kalle Lind skriver också att det än idag oftast är Bodes ”snuskmaterial” som varit ingången för dem som börjat bry sig om hans leverne; ”Dess aura av dekadens och dess smak av förbjuden frukt har stått sig genom åren.”

Var finns mastertejpen?

Frågan är var Lennarts mastertejp – alltså de rullband som användes som förlaga i vinyltillverkningen – med Bode finns idag.

– Lennart var ingen sentimental person, så varje gång han flyttade sin studio så kan han mycket väl ha kastat iväg stora volymer med sånt som han ansåg vara utan värde, säger Andy Lundgren.

Andy tror alltså att många av Lennarts inspelningar har försvunnit på vägen.

– Jag menar ju att annars borde han ju rimligtvis haft kvar mastertejperna till Johnny Bodes gamla plattor. Men Johnny Bode betalade inte räkningarna, så jag kan tänka mig att han raderade nog banden i ren ilska, säger Andy.

Sedan då?

– Sedan flyttade Lennart till en ny studio på Fridhemstorget. Han jobbade där mycket med diabildspel som var populärt på 80-talet, säger Andy.

I februari 2008 skriver Larz Lundgren, Andys far, minnesord om Lennart Christiansson i Sydsvenskan:

1990 beslutade Monica och Lennart att det var dags att sälja Playback och börja om på något sätt. De siktade på Kalifornien, men rastlöse Lennart stod inte ut med att vänta på grönt kort. I Australien var det lättare att komma in och de hittade ett hus på östkusten och där kände de att de skulle trivas.

Där, i Montville, bodde han med Monica fram till den 23 januari 2008 då han hastigt avled i en hjärtinfarkt.

Av Henrik Martinell

PS Vet du mer om Lennarts inspelning med Johnny Bode? Vad hände med mastertejpen? Skriv i kommentarsfältet eller kontakta Sunkit!

Foto

Bilden till vänster: Lennart Christiansson i Playback-studion. Fotokälla: Göran Carlsson. Johnny Bode. Foto från SVT Bild. Foto på konvolutet Bordellmammas visor. Bilden till höger: En ung Lennart ”Rock-Chrichan” Christiansson på Radio Syd-båten. Fotokälla: Göran Carlsson.

Lars-Rune Jätbrink, Johnny Bodes barnbarn (foto: Henrik Martinell)

Han var kanske geni, kanske dåre – vad vet jag? Johnny Bodes barnbarn berättar

”När man går därifrån så har man ett leende på läpparna”, säger Johnny Bodes barnbarn om filmen Ingen tid för kärlek – en film om Johnny Bode. Lars-Rune Jätbrink bor i Fjärås och Henrik Martinell har träffat honom.

Lars-Rune Jätbrink har ett minst sagt delat förhållande till sin farfar, som han aldrig har träffat – men som präglat hans och mammans liv. Lars-Rune bor i Fjärås i Halland, en anledning god som någon att Sveriges Radios redaktion i Halland tar kontakt med honom i samband med att Ingen tid för kärlek – en film om Johnny Bode har premiär.

– Jag har aldrig haft någon kontakt med honom, men jag minns att det var lite skämmigt när jag var liten, säger han i inslaget.

Henrik Martinell, reporter på P4 Halland och flitigt medverkande som skribent här på Sunkits webbplats, är den som pratar med Lars-Rune. Lyssna på inslaget Skandalartisten blir film – sonsonen bor i Fjärås, sänt i P4 Halland den 3 november 2017.

Foto

Bilden på Johnny Bodes barnbarn Lars-Rune Jätbrink är tagen av Henrik Martinell och används med benäget tillstånd.

Ingen tid för kärlek - filmen om Johnny Bode

Ingen tid för kärlek – nu kommer filmen om Johnny Bode

Vem var Johnny Bode? Den frågan lämnade inte dokumentärfilmaren Bo Sjökvist någon ro. Nu kommer filmen om Johnny Bode – Ingen tid för kärlek – där Bo går till botten med mannen, myten, legenden Johnny Bode.

För den trogne Sunkit-vännen är namnet Johnny Bode inte alls obekant. Men ändå är den legendomsusade kompositören och skandalernas man ett gäckande frågetecken. Vad drev honom och vem var han som person; bakom de uppenbart mytomana inslagen?

Det är en fantastisk historia, som till viss del liknar skrönor som Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann eller Forrest Gump. Men den är alldeles sann!

Bo Sjökvist – som gjort filmen tillsammans med Bengt Löfgren och Fredrik Lange – vill utforska det motstridiga i Johnny Bodes livsöde. Han sjön rosenskimrande schlagers med en gosses röst och snattade silverskedar hos bekanta. Han blåste människor på pengar och löften men behandlades samtidigt själv oerhört omilt av samhället och sin samtid.

I filmen får vi möta Lillemor Dahlqvist, salig Ingmar Norlén samt Mattias Enn. Och Bo Sjökvist själv förstås. Och honom känner säkert Sunkit-vännen igen från storslagna projekt som Lena Junoff – primadonnan från Hisingen och Bland strippor och fakirer – den svenska marknadsvarietén (Vertigo förlag, 2006).

Filmen om Johnny Bode visas i Stockholm på Victoria

Ingen tid för kärlek – en film om Johnny Bode produceras av Vilda Bomben Film i samproduktion med Sveriges Television, Film i Väst, Shoot & Post och Kwarna Musik & Media. TriArt Film ansvarar för distribution.

Filmen har premiär den 3 november 2017. I Stockholm visas den på anrika Victoria, Götgatan 65. Johnny Bode-sällskapet har en lista över vilka biografer som visar filmen i övriga landet (en lista som givetvis kan komma att ändras, så kolla ditt lokala bioprogram).

Lena Junoff på Sunkit (foto: Jan-Erik Nilsson)

En typisk Sunkit-kväll av kaos och galenskap med primadonnor och författare på Mosebacke

När Sunkit återuppstod som klubb med fasta tider och fast adress var nära nog alla där. Självklart lagade legendaren Lena Junoff snittar. Ahrvid Engholm rapporterar från vimlet.

Sunkit är ju klubben för udda, rolig musik – ”sunkedelia” gemenligen kallad – som höll hus på Bröderna Olssons på Folkungagatan 1996-2011 varje månad, och sedan dess återkommit med årliga specialfester. Men nu har den återupplivats av gärningsmännen Magnus och Burt som kvartalsträff. Tanken är, om jag fattat det rätt, att det blir första torsdagen i varje kvartal på Mosebacke, Stockholm.

Där huserade en gång Mosebacke Monarki, och det känns inte helt opassande.

När jag den 2 oktober vid pass kl 20 kom intrippande och just hunnit säga hej till Martin och Anna-Lena (tack för öl!) och kanske någon till, fick jag till min stora överraskning se Kjell Genberg sitta (a k a Sveriges meste författare) där i ett hörn! Rusade dit och satte mig.

Det visade sig att Kjell är gammal bekant till kvällens stjärna, Lena Junoff. Han var under 60-talet musikmanager (bland annat för Björn Skifs och hans band Slam Creepers!) och huserade i musikkretsar där frk Junoff också rörde sig. Hon skulle underhålla under kvällen, laga plockmat och lansera boken om hennes liv, Primadonnan från Hisingen (som såldes och signerades i ett hörn), och det hade lockat hr Genberg till denna udda församling. Vi snackade litet innan musikvolymen höjdes.

De flesta av de Vanliga Misstänkta var på plats. Jag är dålig på att minnas alla, men utöver redan nämna till exempel 2 x Danne, Trampe, Grosshandlarn, och en del nya: Victoria (som för några år sedan gjorde en dokumentär om Sunkit) och såg jag inte Uppdrag Gransknings Fredrik Laurin där också! Planerar SVT ett elakt avslöjarreportage om vår skumma samling? Aj-aj-aj…

Snart intogs scenen av ett matlagningsbord som sköttes av Junoff, Trampe, Anna-Lena och nämnda boks medförfattare Bo Sjökvist. Boken om Lena Junoff är nämligen en blandning av biografi, serie (Pontus Lundkvist som tecknat var också på plats) och kokbok, där vår sångfågel delar med sig av sina udda recept. Kvartetten satte genast igång med att tillverka små ”snittar” som bestod av den välkomponerade junoffska specialblandningen falukorv, gravlaxsås, gurka och sallad (på bröd) vilka sedan delades ut till den månghövdade publiken. Fler överraskande recept finns i boken.

Sedan började The Junoff Show! Lena Junoff är en legend på Sunkit, beroende på att hon medverkat på någon av den illustre Johnny Bodes Bordellmamman-plattor, vilka ofta går heta på Sunkit. Hon kommenterade detta med att hon förmodligen därför blivit ”familjens svarta får”. (Men herregud! Idag då sexet brer ut sig på kvällstidningarnas löp finns värre saker än att ha sjungit med Bode. Sådant är till och med en kulturgärning av något slag.)

Junoff sjöng loss på några klassiska jazzlåtar (bland andra A-train, Summertime och The Lady is a Tramp) och berättade däremellan små snuttar om sitt vilda liv, som bland annat inkluderade att ha varit primadonna hos nyligen hästavlidne Hasse Wallman, sjungit med Tony Bennett, festat med Hep Stars, spelat i Jesus Christ Superstar, träffat Lauren Bacall, invigt färg-TV-sändningar i Västtyskland och på 70-talet varit rubrikprinsessa i skandalpressen.

Då och då utbröt hon under sjungandet i en mix av scatsång och mild primalterapi. Pianist var Kaj Sundholm. Jag stod alldeles invid pianot och tog bilder med min dassiga mobil. Kjell försvann efter detta. Jag fick aldrig möjlighet att sammanföra honom med Anna-Lena som ville fråga om hans texter till Bordellmammans Julvisor. Någon annan gång kanske.

Det vanliga sunkittandet utbröt. Folk dansade och sjöng med i de kända trudelutterna, som jag skildrat tidigare men som kan sammanfattas: ”I love mustaschprydde Mårtenssons sidovagnsmotorcykel, tjugo minuter från Eslöv eller Södertälje, där det är partaj-aj-aj och skyller på Rolling Stones men inte Beatles som gav oss sin musik”.

Så är det. Stundtals samlades folk ute på Mosebackes terrass, i den milda, tidiga oktoberkvällen för att vila mellan mer ansträngande duster på golvet, medan Burt och Magnus vände plattor.

Efter en hektisk vecka var jag en smula slak så jag gick motvilligt framemot halv tolv (det brukar hålla på till kl 01), men jag tror att folk hade det kul trots det.

En typisk Sunkit-kväll av kaos och galenskap. Plus Primadonnan från Hisingen.

Foto

Foto: Jan-Erik Nilsson.

Lena Junoff (Foto: Bengt Löfgren)

Sensationell radiodokumentär lockar fram sanningen bakom fenomenet Lena Junoff

Vad är myt och vad är verklighet i historien om Lena Junoff? Det reder ut sig i radiodokumentären Primadonnan från Hisingen som har premiär den 16 mars. Men innan dimmorna skingras blir förvirringen först än större. Missa inte denna upplevelse.

På 1960-talet hängde hon med Hep Stars, i början av 70-talet sjöng hon med Duke Ellington och senare blev hon ”Bordellmammas dotter” i Johnny Bodes regi. Men därefter slocknade strålkastarljuset för Lena Junoff. Hon – eller människor i hennes närhet – hade bränt bro efter bro till artistkarriären.

Häromåret, när Johnny Bodes hundraårsjubileum skulle firas, klev hon åter fram i rampljuset och framförde låtar från undergroundklassikern Bordellmammas dotter i Göteborg. Det blev startskottet till en mycket märklig radiodokumentär, som den 16 mars 2014 premiärsänds i Sveriges Radio P1.

Journalisterna bakom dokumentären, Bo Sjökvist och Bengt Löfgren, beger sig i programmet hem till Lena för att intervjua henne som en del av arbetet med en film om Johnny Bode. Men Lena pratar hellre om annat. Om sig själv. Om alla kändisar hon träffat och arbetat med. I början är Bo och Bengt inte ens säkra på att det är Lena Junoff de träffar.

Av intervjun som ska handla om Johnny Bode blir det inget. Istället ska de provfilma ett teveprogram där Lena lagar mat med kändisar. Kort sagt – det är rena rama cirkusen.

Det skulle vara enkelt att avfärda Lena Junoff som en bitter mytoman. Men under programmets gång lyckas programmakarna komma Lena in på livet. Och bakom alla historier och vilda infall visar sig en person med självinsikt och som lyssnare kommer man närmare en sannare bild. En sannare bild som inte nödvändigtvis är mindre storslagen.

Sunkit har fått ta del av dokumentären i en råklippt version och vi törs lova en sak: är du det minsta intresserad av svensk sunkadelisk kulturhistoria så vill du inte missa Primadonnan från Hisingen. Programmet sänds följande tider:

  • Söndag den 16 mars kl. 15:03
  • Lördag den 22 mars kl. 23:07
  • Måndag den 31 mars kl. 00:02

Uppdatering: Länk till programmets sida på Sveriges Radios webbplats.

Foto

Fotot av Lena Junoff är taget av Bengt Löfgren.

Ingmar Norlén talar vid Johnny Bodes grav

Ingmar Norlén – vi minns och saknar mannen som satte ljus på Johnny Bode (och många fler)

Utanför mediebruset meddelas att författaren och journalisten Ingmar Norlén har gått bort. Ingmar var den som satte mannen, myten och musikern Johnny Bode på vår tids karta. Han var också en stor man i egen kraft.

I början av 1990-talet gav Carlsson Bokförlag ut en bok om Johnny Bode. Jag vill minnas att det blev några recensioner, men därefter är mitt intryck att mycket av utgåvan såldes på pall i några av Stockholms boklådor med ständig rea. Man kunde få den – och en annan klassiker från Carlssons, Nils Asthers självbiografi Narrens väg – för en tia stycket. När biografin över Bode kom var denne schlagerkompositör totalt bortglömd, och de som eventuellt mindes honom skydde hans namn som pesten.

Men vid sidan av att den breda publiken totalt struntade i Herre i frack – berättelsen om Johnny Bode fann boken snart ett kultrykte i snävare kretsar.

Ingmar Norlén skrev boken om Johnny Bode tillsammans med Bengt Nyquist. Det är en genomarbetad biografi som inte ryggar för de rätt osympatiska sidorna hos huvudpersonen, samtidigt som den också lyfter fram det ganska ohyggliga sätt som samhället och samtiden behandlade avvikaren Bode. Norlén och Nyquist skildrade en osnitslad bana och boken innehåller kanske saker som inte helt kan beläggas. Därför följde Ingmar Norlén upp med en ny bok – Jakten på Johnny Bode, skandalernas man (Carlsson Bokförlag, 2003) – där han rättat felaktigheter och lagt till nya fakta i målet.

Hade vi idag ens känt till Johnny Bode om Ingmar och Bengt inte skrivit sina böcker? Det hade vi nog. Med möjligheten att dela innehåll på internet är tillgängligheten av utgivna skivor större idag. Men i arbetet med den första boken träffade författarna den borttynande Bode själv. Och någon måste ta det första spadtaget för att en kulturyttring ska uppstå. Ingmar Norlén och Bengt Nyquist satte nytt ljus på Johnny Bode och de gjorde det på ett helt igenom journalistiskt sätt, en artist som människor än idag uttrycker sig nedlåtande om skildras i Herre i frack och Jakten på Johnny Bode på ett vederhäftigt och resonerande sätt.

De två böckerna är idag eftersökta dyrgripar. Också en sorts upprättelse.

Ingmar skrev fler böcker, ofta om filmare och artister. Böckerna gav honom blodad tand och han blev 2005 förläggare i Bokförlaget Norlén & Slottner. Efter några år återgick han till det yrke jag tror han jobbat med hela sitt liv, journalistiken.

Hur kom vi i kontakt med Ingmar? För mig var Herre i frack en total kultbok. Den skildrade en man som stod bakom häpnadsväckande skandaler, som skrev tidslösa schlagers med en osviklig lätthet och som försvann i missbruk och motgång (ändå med flaggan i topp). Det är som gjort för att göra intryck! Boken kom 1991, Sunkit startade 1996. Det finns ett samband, även om det naturligtvis finns andra bitar i klubbens tillkomst.

Det här gjorde i alla fall att jag någon gång måste ha skrivit ett brev till Ingmar. Jag vill minnas att vi ett tag sålde Jakten på Johnny Bode genom Sunkits webbplats. Sedan behöll vi kontakten, om än sporadiskt.

Jag minns Ingmar Norlén framförallt för en sak: hans generositet. Behövde man råd, tips, en kontakt i något projekt – då kunde man alltid vända sig till Ingmar och han svarade alltid, ofta med en fingervisning i helt rätt riktning. Han höll inte på sitt, utan delade med sig. Tack, Ingmar!

Ett annat drag som man måste nämna i samma andetag är Ingmar Norléns yrkesskicklighet. Han står i mina ögon för klassiska värden i journalistiken; att kolla fakta, att ha på fötter, att ompröva. Han hade integritet.

Genom Facebook hade vi mer kontakt på senare år, och när Johnny Bode-sällskapet firade Johnny Bodes 100-årsdag i Göteborg 2012 fick jag också träffa Ingmar i egen hög person. Det var väldigt trevligt, förstås.

Ingmar Norlén dog den 11 februari 2014. Begravningen ägde rum den 26 februari i Korsets kapell i Arvika. Han hann inte fylla 61 år, men han hann med mycket i sitt liv. Vi som driver Sunkit kan inte hitta ord för att uttrycka vår tacksamhet och vårt deltagande med Ingmars familj.

Foto: Ingmar Norlén talar vid Johnny Bodes grav. Till vänster i bild ses Gustaf Görfelt, initiativtagare till Johnny Bode-sällskapet. Bilden är hämtad från Ingmar Norléns Facebook-sida. Om du som tagit bilden misstycker mot denna publicering, så hör av dig till Sunkit.

Länkar

Tom Zacharias är död

Den legendariske rockartisten Tom Zacharias är död. Han blev 62 år gammal.

Vi har sent om sider nåtts av beskedet att Tom Zacharias har dött. Tom föddes den 27 mars 1948 och dog den 20 augusti 2010.

Tom Zacharias var generationskamrat med Kenta och Stoffe, som skildras i Stefan Jarls klassiska filmer Dom kallar oss mods (1968) och Ett anständigt liv (1979). Tom umgicks i de kretsarna och levde det ”hårda livet” i Stockholms underground i slutet av 60-talet och början av 70-talet.

Samtidigt drogs Tom till teaterlivet och påbörjade studier vid Calle Flygares teaterskola.

Det tycks som att alla som hängde i det löst sammansatta gänget kring Kenta och Stoffe på något sätt medverkade i olika rockband. Tom Zacharias var inget undantag och 1972 debuterade han med en singel i eget namn på en underetikett till MNW; Josephine.

Av allt att döma blev debutsingeln en flopp, men detta hindrade inte att Tom redan året därpå fick ge ut en LP på Europafilm. Skivan, med det fantastiska namnet Är du ärlig är du härlig, kan sägas vara en förstudie till senare skivor. Tom sjunger till eget gitarrkomp och det är svårt att förstå vad skivbolaget såg för potential i satsningen.

Europafilms tålamod var märkligt nog inte slut. Uppföljaren Horar gör vi alla! släpptes 1975 och var en betydligt rockigare produkt. I kompet hittar vi gitarristen Tommy Broman, basisten Lars Bergström och Rolf Alex på trummor, tre namn som dominerar under Tom Zacharias artistiska glansperiod.

Det var samma år som Tom träffade på två ”affärsmän”, som fått för sig att man kunde tjäna stora pengar på att producera porrskivor. Johnny Bodes försök i genren hade ju varit mycket framgångsrika. Att uppdraget gick till Tom Zacharias var nog mycket en slump, men visst känns valet naturligt , en undergroundrebell som just gett ut ett album med titeln Horar gör vi alla!

Det är oklart hur glada de lycksökande uppdragsgivarna var över resultatet, men Belinda och uppföljaren Belindas döttrar (båda 1975) var försäljningsmässiga framgångar. Innehållet var grovt och får Johnny Bodes eskapader att framstå som riktigt salongsfähiga.

Därefter dalade Tom Zacharias (redan haltande) karriär rakt ned. Han återkom 1979 med barnskivan Alla vi barn, som gavs ut i ett obegripligt sammanhang på etiketten Mudist. Musikaliskt ligger den nära Belindas fuzziga, progressiva rock. Omslaget gjordes av Carsten Regild, varför albumet har ett värde också utanför musiken.

På egen hand gav han 1984 ut sin sista LP i eget namn, Till frukost. Med hjälp av musikaliska vänner fick han ihop en lång lista medverkande, men provokatören Zacharias låter trött och oinspirerad. Skivan fick aldrig kommersiell distribution, utan de exemplar som finns på marknaden är sådana som Tom själv sålt eller gett bort.

Det kunde ha varit det sista kapitlet i sagan Tom Zacharias. Men 2004 återutgavs Belinda och Belindas döttrar – samt de engelskspråkiga versioner av låtarna, som spelats in men inte getts ut – på Subliminal Sounds.

Releaseparty för skivan hölls på en av Sunkits klubbkvällar på Bröderna Olssons. Jag pratade en stund med Tom, som jag fick ett mycket gott intryck av. Han var chosefri, öppen och – naturligtvis – mycket smickrad över uppmärksamheten.

Man ska akta sig för att skriva om saker man har vaga aningar om. Men eftersom så litet finns nedtecknat om Toms person, så gör jag det ändå. Med brasklappen, att jag kan ha helt fel.

Vi pratade om vad han gjort sedan Belinda-tiden. Tydligen hade han hankat sig fram som lärarvikarie och levt på väldigt knappa resurser. Länge, eller hela tiden, bosatt i Hornstull i Stockholm. Han hade barn, som vid vårt möte var kring gymnasieåldern. Tom trodde själv att de hade skämts för vad deras pappa ”haft för sig” i livet, men att de kanske på senare år såg med andra ögon på hans produktion – inte minst sedan Belinda nått en ny kultstatus.

Tom Zacharias beskrev sitt umgänge under 1970-talet, räknade upp vilka som fortfarande var i livet… och vilka som fortfarande var fast i missbruk. Så såg ruinen ut; antingen död eller missbrukare.

En turné lär ha varit på gång efter återutgivningen, där Tom skulle backas upp av både band och dansare – allt i en för honom karaktäristisk kaxig stil. Men i sista stund ska han ha backat ur, och det av ganska vaga anledningar. Personligen tror jag att Tom Zacharias hade svårt att backa upp den bild han ville ge av sig själv, att han innerst inne inte var den sanningssägande, uppkäftige provokatören… utan helt mänsklig.

Vila i frid, Tom Zacharias.

Tack

Tack till Gustaf Görfelt.

En hälsning från Johnny Bode-sällskapet

Som tidigare meddelats, så har den skabröse schlagerlegenden Johnny Bode begåvats med ett eget sällskap. Vi publicerar här en maning att gå med i just detta sällskap.

Kom med! Dina resurser behövs i spridandet av Johnny Bodes skandalösa arv och minne. Dessutom behöver vi dina pengar! Säg också till alla dina vänner att gå med i Johnny Bode-sällskapet.

Ni kommer nämligen att få någonting tillbaka om ni går med (förutom äran alltså), närmare bestämt möjligheten att komma på föreningens årsmöte med tillhörande brakfest!

Årsmötet hålls i Göteborg på trettondagsafton den 5 januari 2010, kvällen innan Johnny Bodes födelsedag. Vi har hyrt 1700-talsstugan Drottning Kristinas jaktslott på Otterhällan för ändamålet och det kommer att bjudas på diverse spektakel och överraskningar. Dessutom blir det naturligtvis mat, dryck och musik i stora mängder.

Så passa på! Hundra spänn är ett lågt pris för denna storartade möjlighet. Gå genast med i Johnny Bode-sällskapet!

Gör så här: Betala in pengarna på sällskapets bankgirokonto 415-6683, glöm inte att skriva namn och adress.

Länkar

I sällskap med Johnny Bode

Den notoriske Johnny Bode har begåvats med en egen vänförening, Johnny Bode-sällskapet.

Johnny Bode (1912-1983) är känd för en herrans massa saker, men kanske främst för superhiten En herre i frack och för sina många porrlåtar, bland andra Runka mig med vita handskar på.

Nu har hans fans bildat en vänförening. Syftet med sällskapet är att verka för att Johnny Bodes minne bevaras och att hans kulturella arv sprids till allmänheten.

Fredrik Sjöberg är ordförande. Han motiverar träffande sin fascination för Bode i radions Mitt i musikens veckomagasin den 28 augusti 2009:

… att han förgör sig själv på ett så oerhört roligt sätt.

Det är inget att hymla med, Johnny Bodes liv var som en operett. En helt galen operett. Sannolikt hade han idag fått någon sjukdomsdiagnos redan i skolåldern, och mycket av hans liv är djupt tragiskt. Hans musikaliska talang är dock oomtvistad.

På sällskapets webbplats summeras Johnnys dubbla natur:

Omvittnat snäll, generös, social och lätt att tycka om, var Johnny Bode samtidigt sin egen värste fiende. Han led av psykiska besvär och verkade ofta sakna impulskontroll och konsekvenstänkande. Gång på gång lyckades han resa sig från nederlagen och bygga upp en ny karriär, bara för att åter slå den i spillror med skandaler och utsvävande leverne.

Det nya sällskapet har precis startat verksamheten, men det verkar hursomhelst säkert att man siktar in sig på ett ordentligt firande av Johnny Bodes 100-årsdag den 6 januari 2012. Kul!

Styrelsen består för närvarande av Gustaf Görfelt, Torvid Jobring, Erik Kuoksu, Lisa Lundgren och Fredrik Sjöberg.

Av Magnus Nilsson

Länkar

Sida 1 av 2

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén