Magnus Ny-Magnum Nilsson och Burt von Bolton på Sunkit (foto: Casper Hedberg)

Författare: Ahrvid Engholm

Lill-Babs: Karl XII (detalj från skivomslag)

Även Lill-Babs obskyra sidor är värda en plats i solen

Sunkits Ahrvid Engholm hyllar Lill-Babs med att gräva i de mer obskyra delarna av ikonens historia. Snacka om artist med bredd.

Medierna har varit fulla av hyllningar av den nyligen avlidna Barbro Svensson, mer känd som Lill-Babs. Men sorgligt bortglömda är hennes lysande insatser inom mindre uppmärksammade vrår av modern musik.

Tidigare är hennes äventyr i Norge – Juksemaker pipelort – noterat…

Men närmare undersökningar av videoala interwebtjänsten Dintub – ibland kallad Youtube – renderar i följande klämmiga lillbabsdängor:

Här sjunger vår mytologiska siren om att vi måste ät mer frukt – frukten av hennes arbete var nog ett och annat Gravensteiner från relevant fruktpropagandainstitution:

Yes, Mr Superman skulle kanske heta Ja, Herr Supermann då det är på tyska – men, är det Titanen från Krypton som avses? (Osäkert):

Kloka medicinska råd erhålls i Plåster på såren – ty det är väl känt att sår bör behandlas genom att man applicerar något så att läkning kan ske:

Det kulinariska får sin befogade lillbabsbehandling, med en måltidsrekommendation innefattande Korv, bröd och potatismos:

Ja, och så har vi förstås fru Svenssons djupa intresse för rikets historia – och inte minst karln Karl XII som står och pekar finger i Kungsträdgården:

Dessa musikaliska bedrifter är kanske inte så mångomsjungna som andra av järvsöstintans tyngre repertorelement, men för den skull ändock värda att hedra!

Max Landergård as Loa Falkman at the 20th anniversary of Stockholm club Sunkit (photo: Magnus Nilsson)

Sunkit Rocks as it Enters Third Decade

Science fiction writer and club regular Ahrvid Engholm usually reports his activities to a close circle of friends. Here is his story from Sunkit’s 20th anniversary, which we’ve been given kind permission to share.

The coolest music club in Stockholm celebrated its 20th anniversary last Saturday. I didn’t know about it in 1996, but came there in 1999 and have since missed perhaps two club evenings.

I’m of course talking about Sunkit. It has nothing to do with the Sun. The Sun doesn’t shine in the Sunkit domains. The name comes from the Swedish ”sunk-igt”, approx ”trashy”, and it is the club that plays ”incredibly strange music”.

Here are some examples:

  • The worst and funniest entries in the Eurovision Song Contest, including the local Swedish selections. Here we can hear about Genghis Kahn (German entry, 1979) or how Christer Sjögren promises I Love Europe.
  • Of course the cheekiest songs from so called ”dance bands”, eg songs like Here Comes Mårtensson (who has won on lottery and gets totally drunk every evening) or The Moustache (about how someone with hair on his lips get all the girls).
  • Songs about religion or moral issues, like You can hit on girls without booze (”Man kan ragga brudar utan sprit”).
  • Sports songs or songs promoting different cities. My favourite is Södertälje, the Swedish city know as harbouring more Middle East refugees than the entire United Goddamn States.
  • Tunes about food, horses or other unexpected things.
  • Cover songs, famous tracks sung by people who can’t sing.
  • Strange sounds (singing?) by people who are clinically mad.
  • Songs about sex. The True Master here is one Johnny Bode, eg Jerk me off with white gloves.
  • Songs by Thore Skogman, the Swedish artist known to be the most prolific ever, rhyming on everything.

There is more, but I think you’re getting the idea by now. And Saturday April 2nd Sunkit celebrated its 20th anniversary. The club used to be on every month in the cellar of The Olsson Brothers but is now the first week every quarter of the year in Mosebacke. The anniversary was in an annex called Kägelbanan. It was said that they had sold 250 tickets the day before, and the place was more or less full.

I arrived there with pals Martin and Anna-Lena and met Victoria outside the gates. She earlier made a documentary about Sunkit. The film was also shown, early this evening, while people were arriving.

Most of the regulars were there, not Dan E but of course Dan S from Luleå (who every Sunkit takes the 500 miles trip southward just to be there). We saw Trampe, Camilla and Calle, Grosshandlarn, Åsa, Jaan, Monica (the blind girl who enjoys listening to the incredibly strange songs), Erik, Jenny and Hampus (who BTW by the Sad Puppies affair that he decided to go to Midamericon this year) and many others.

The evening was of course lead by the two Sunkit founders and DJs, namely Burt von Bolton and New-Magnus Nilsson. The first hour was filled with ”new2 strange music, which I didn’t care too much about, but soon the loudspeakers were filled with all the classics. You can find a good sample here:

About half past nine, the Sunkit All-Stars band entered the stage, and did many of the Sunkit classics live. It’s a great band (rumours have it they are known as the Tony Clifton band in civilian life) that really rocks! They made great versions of the Sunkit songs, so great that you actually forget that the songs are silly. Like (in my translation):

Do not trust girls
They look cute and nice
But you’re playing with gun powder
Do not trust girls
What they do and say
When they have their cuddly talk
And they fill you with their lies

It of course become very much sing-along. And the girls (don’ trust them!) actually sing along in the above most enthusiastically. The ”secret” is that Sunkit is irony and satire of the deepest kind, twisted 3-4 turns so you don’t know where you are and your brain simply capitulates.
The band had several guest artists, including buddy Trampe who sang the computer song:

Computer, computer, computer, is a nifty thing
A hard drive is inside, it has a little memory
which contains many files

He finished it going down on his knees and turning it into almost a punk track.

Burt took part in some songs, playing cucumber… Even Magnus entered the stage and did this famous sports song:

Sweden, Sweden, our heroes come home
Sweden, Sweden, with a five o’clock flight
With yellow and blue bruises on every limb
But hey have brought home the gold medal!

Another guest artist was Janne Svensson, famous for ”The South Side Song”, which he – he told us – composed 41 years ago. It’s a tribute to the South Side district of Stockholm (where Sunkit takes place) known as ”Söder” (”The South”). This district used to be for the lower classes, artists, bohemians and the like. Now it’s more for upper middle class. A majority of Sweden’s media people seems to live there, folks who can afford the extreme apartment prices, the ”environmentally conscious” who drive their gasoline-thirsty SUVs to the green recycling stations. Mr Svensson played his balalaika, to much praise from an enthusiastic audience (he gave a repeat performance too), and sang:

Then we go home to the South
To our sisters and brothers
We were lost for a while
In northern Hagalund
But now we go home to the South

The biggest sensation was something else. You know about Eric Clapton, a great guitar player. There’s an even greater one in Sweden, by the name Janne Schaffer. He’s been playing with eg ABBA and has had local mega hits with Electric Banana Band.

Suddenly he was called up on stage. Yes, he’s been on Sunkit before but I didn’t know he was here this evening. And he was asked to play… air guitar! That is, as you might now, when someone makes movements in the air pretending to play a guitar.

One of the greatest guitarists in the world (I’m sure he is!) and he was pretending to play the guitar…

That was a great Sunkit moment!

My friend Martin took a video of it, and I told him he should put it on Youtube and he’ll get a million views. (Martin has BTW recently been mentioned in the foreword to the Oddest Book Title winner 2016, Too Naked for the Nazis. He helped the author with some research and said: ”For this reason I’m thanked in the foreword, to my surprise together with Queen Elizabeth.”)

Another celebrity there that night was Magnus Carlson, from the band Weeping Willows, and Fredrik Lindström, who I managed to have a chat with. He’s well-known from TV, doing his own shows and presently referee in Swedish TV:s biggest quiz show, På spåret (”On the track”).
In this show he has mentioned Sunkit songs a couple of times, so he knows about Sunkit. But he told me that this was actually the first time he was physically present.

I have another episode in memory, concerning the singer Jan Johansen (who has competed for Sweden in the Eurovision Song Contest, so he’s well-known). This was from my first years on Sunkit, probably the beginning of the noughties. The DJs had just played a terrible cover version of superstar Carola’s hit Främling (”Stranger”, Sweden’s 1983 Eurovision entry, finished third). I made some comments about how terrible it was, and Mr Johansen turned to me and said:
”Carola is my friend. Don’t say anything bad about her, or I’ll punch you on the nose…”

My nose stayed untouched, though. I had just commented that non-Carola version of the song, which I explained.

A lot of dancing broke out. We have for instance the famous Sunkit snake. You grab the shoulders of a person in front of you, someone grabs your shoulders, etc, and we all form a big snake that wriggles though the floor.
I took a lot of pictures, of which some may end up in my little EAPA zine. (You should join the oldest electronic APA in the world, BTW. Mailing 144 is just out, and I can give you details. Minac is just 1 page every second month.)

Talked a lot with eg Hampus and Dan S, and Dan’s friend Robin bought me a beer (and a ”shot”, some booze that tasted like medicine – BTW Martin, Anna-Lena and Hampus were also beer providers, so thanks you all, from a poor starving author!).

The Sunkit evening was drawing to a close. It always ends at 1 am, which is the traditional time for Swedish joints to close (but some of them have licenses to 3 am or even 5 am). At that time we all form the famous Sunkit ring: you spread your arms over the shoulders of the nearest suspect and we form one big ring (sometimes several rings) and then we sing along to the Lasse Berghagen song:

It’s the end, it’s the end, it is over now
My love is leaving you
I’m free and now I understand
You never knew me

A super evening! It was so great that we couldn’t let it stop just yet. So a bunch of us went to Kvarnen (”The Mill”) nearby which was open to three (if I remember Martin, Anna-Lena, Camilla, Calle, Dan S). There was a line outside, but it went reasonably fast. The surprising thing was when it closed. There was a waiting line to get out… The first time I’ve seen such a thing!

Should you come to Stockholm, don’t miss club Sunkit, which is on Södra Teatern every first Thursday of January, April, July and October. It’s a blast!

Lena Junoff på Sunkit (foto: Jan-Erik Nilsson)

En typisk Sunkit-kväll av kaos och galenskap med primadonnor och författare på Mosebacke

När Sunkit återuppstod som klubb med fasta tider och fast adress var nära nog alla där. Självklart lagade legendaren Lena Junoff snittar. Ahrvid Engholm rapporterar från vimlet.

Sunkit är ju klubben för udda, rolig musik – ”sunkedelia” gemenligen kallad – som höll hus på Bröderna Olssons på Folkungagatan 1996-2011 varje månad, och sedan dess återkommit med årliga specialfester. Men nu har den återupplivats av gärningsmännen Magnus och Burt som kvartalsträff. Tanken är, om jag fattat det rätt, att det blir första torsdagen i varje kvartal på Mosebacke, Stockholm.

Där huserade en gång Mosebacke Monarki, och det känns inte helt opassande.

När jag den 2 oktober vid pass kl 20 kom intrippande och just hunnit säga hej till Martin och Anna-Lena (tack för öl!) och kanske någon till, fick jag till min stora överraskning se Kjell Genberg sitta (a k a Sveriges meste författare) där i ett hörn! Rusade dit och satte mig.

Det visade sig att Kjell är gammal bekant till kvällens stjärna, Lena Junoff. Han var under 60-talet musikmanager (bland annat för Björn Skifs och hans band Slam Creepers!) och huserade i musikkretsar där frk Junoff också rörde sig. Hon skulle underhålla under kvällen, laga plockmat och lansera boken om hennes liv, Primadonnan från Hisingen (som såldes och signerades i ett hörn), och det hade lockat hr Genberg till denna udda församling. Vi snackade litet innan musikvolymen höjdes.

De flesta av de Vanliga Misstänkta var på plats. Jag är dålig på att minnas alla, men utöver redan nämna till exempel 2 x Danne, Trampe, Grosshandlarn, och en del nya: Victoria (som för några år sedan gjorde en dokumentär om Sunkit) och såg jag inte Uppdrag Gransknings Fredrik Laurin där också! Planerar SVT ett elakt avslöjarreportage om vår skumma samling? Aj-aj-aj…

Snart intogs scenen av ett matlagningsbord som sköttes av Junoff, Trampe, Anna-Lena och nämnda boks medförfattare Bo Sjökvist. Boken om Lena Junoff är nämligen en blandning av biografi, serie (Pontus Lundkvist som tecknat var också på plats) och kokbok, där vår sångfågel delar med sig av sina udda recept. Kvartetten satte genast igång med att tillverka små ”snittar” som bestod av den välkomponerade junoffska specialblandningen falukorv, gravlaxsås, gurka och sallad (på bröd) vilka sedan delades ut till den månghövdade publiken. Fler överraskande recept finns i boken.

Sedan började The Junoff Show! Lena Junoff är en legend på Sunkit, beroende på att hon medverkat på någon av den illustre Johnny Bodes Bordellmamman-plattor, vilka ofta går heta på Sunkit. Hon kommenterade detta med att hon förmodligen därför blivit ”familjens svarta får”. (Men herregud! Idag då sexet brer ut sig på kvällstidningarnas löp finns värre saker än att ha sjungit med Bode. Sådant är till och med en kulturgärning av något slag.)

Junoff sjöng loss på några klassiska jazzlåtar (bland andra A-train, Summertime och The Lady is a Tramp) och berättade däremellan små snuttar om sitt vilda liv, som bland annat inkluderade att ha varit primadonna hos nyligen hästavlidne Hasse Wallman, sjungit med Tony Bennett, festat med Hep Stars, spelat i Jesus Christ Superstar, träffat Lauren Bacall, invigt färg-TV-sändningar i Västtyskland och på 70-talet varit rubrikprinsessa i skandalpressen.

Då och då utbröt hon under sjungandet i en mix av scatsång och mild primalterapi. Pianist var Kaj Sundholm. Jag stod alldeles invid pianot och tog bilder med min dassiga mobil. Kjell försvann efter detta. Jag fick aldrig möjlighet att sammanföra honom med Anna-Lena som ville fråga om hans texter till Bordellmammans Julvisor. Någon annan gång kanske.

Det vanliga sunkittandet utbröt. Folk dansade och sjöng med i de kända trudelutterna, som jag skildrat tidigare men som kan sammanfattas: ”I love mustaschprydde Mårtenssons sidovagnsmotorcykel, tjugo minuter från Eslöv eller Södertälje, där det är partaj-aj-aj och skyller på Rolling Stones men inte Beatles som gav oss sin musik”.

Så är det. Stundtals samlades folk ute på Mosebackes terrass, i den milda, tidiga oktoberkvällen för att vila mellan mer ansträngande duster på golvet, medan Burt och Magnus vände plattor.

Efter en hektisk vecka var jag en smula slak så jag gick motvilligt framemot halv tolv (det brukar hålla på till kl 01), men jag tror att folk hade det kul trots det.

En typisk Sunkit-kväll av kaos och galenskap. Plus Primadonnan från Hisingen.


Foto: Jan-Erik Nilsson.

Sunkit på Södra Teatern (foto: Jan-Erik Nilsson)

En skakande rapport – om vad som är gående på i den undre musikvärlden

När Sunkit åter stod upp ur underjorden och firade in sommaren på Södra Teatern den 26 juni, så fanns Ahrvid Engholm i publiken. På vägen ut – hävdar han själv – hittade han en handskriven redogörelse för hur det egentligen gått till under kvällen. En skakande rapport.

En skakande rapport – om vad som är gående på i den undre musikvärlden

av Igor Stravinskij, Ingela ”Pling” Forsman, Stig från ICA-reklamen och Sune Waldimirs orkester (pseud)

Av uppenbara skäl skrivs denna upprörande rapport under pseudonym. Författaren eller författarna vill ogärna förknippas med den degenererade värld som här skall skildras. Det som skall avslöjas saknar motsvarighet i modern musikhistoria; ja, något lika uppseendeväckande har näppeligen timat, inom kretsar som gör anspråk på kulturella värden, sedan Van Gogh med ett käckt ”Vad säger ni nu då!” skar av sig sitt öra.

Man känner onekligen för att skära av sig öronen, när man konfronteras med det fenomen som kallar sig ”Sunkit”. (Ordet av oklart ursprung, men enligt en teori från sanskrits ”sunkedelish”, av ”sunke” = ljud och ”delish” = trodde du, ja.)

Vi hörde först talas om detta Sunkit såsom en sorts ”klubb” som höll till i Bröderna Olssons källare, tills för några år sedan. Ett antal vilsna individer samlades en måndag varje månad för att dricka malt och emulera en kombination av bastu och rekordförsöket flest-människor-i-en-Volkswagen. (Varken Guinness eller Finlands ambassad var dock underrättade.)

Till det utbreddes ljudvågor i lokaliteten, av ett slag som ens med de mest generösa kriterier är svårt att definiera som musik. Gängledare var två skumma figurer vid namn Burt (det svarta fåret i adelsläkten von Bolton, sköld 666 i Riddarhuset) och Magnus (som påstod sig vara ”Ny”; man kan spekulera kring om Ny-Magnus är följden av ett DNA-experiment med en Gammal-Magnus som gått snett).

När den sista reguljära Sunkit-ansamlingen hållits var deltagarna så förvirrade och psykiskt skadade att de i lämmelmarsch tog sig till en strand och dränkte sig i Årstaviken. Vissa av dem kom tyvärr upp ur vattnet igen, så vi blev inte av med detta evinnerliga sunkittande.

Av och till, någon gång per år – en bra dag för hederligt folk att ropa in katterna, bomma igen fönstren, kolla förråden och lusläsa broschyren ”Om kriget kommer” – återuppstår Sunkit.

Så skedde 26 juni onådens år 2014, på ett ställe kallat Mosebacke. Det rivs ju ändå så mycket kring Slussen i Stockholm, så varför skulle detta etablissemang undgå förödelsen? Vi tog på oss skottsäker väst (nytvättad och struken), stoppade in öronproppar (av Bröstmeiers fabrikat), kollade att kortnumret till Nationella Insatsstyrkan fanns i mobilen, och dristade oss på ostadiga ben att gå dit. Nervpillren (varumärke Sepofan) hade just börjat verka, så vi hade förhoppning om vissa chanser att överleva utan alltför svåra mentala men.

En av de första vi mötte var en underlig figur i gul fotbollströja (Ahrvid, tydligen känd för att skriva konstiga texter) som måtte tro att det var HÄR fotbolls-VM höll hus. Stackare! Han hade gått halva jordens omkrets fel. Strax mötte vi en annan vars namn vi i ljudvågornas muller uppfattade som ”Bstfhj Hh”, men han hette Martin-någonting (känd för konstiga böcker om annodazumala ting ingen hört talas om). Denne förklarade att han några dagar tidigare varit på Gröna Lund, vars nöjestorn kunde skådas över vattnet, och hört Sven-Bertil Taube. Det är en musiker det, i motsats till ljudmakare som T Skogman, J Bode, D Kosmos, Ö Warnerbring, L Berghagen, L Falkman, L Holm, T Tim m fl som ansvarar för Sunkits misshandel av luftmolekylerna.

Då kom vi att tänka på följande Sunkit-låt (får ödmjukt be Evert Taube om förlåtelse):

Nja, skimrande var knappast ljudet
och sången aldrig så förintande
Ölglasen, högtalarna aldrig så spruckna
Och struparna aldrig så högljutt skrålande
som när musiken grundligen fick lida
mot nedgången den aftonen, vänta bara!
Locktonerna dolde nå´t för världen
medan vi dränkte alla våra sorger
vid mitt första lyss.

(”Lyss” är besläktat med svenskans ”lyssna”, ett ord som betyder ”uppfatta ljudvågor”, synonymt med ”höra”.)

Det bör nämnas att av copyright-skäl kan vi inte återge några riktiga Sunkit-låtar. Upphovsrätt, och faktum att om vi gör det hotar Pernilla Wahlgren att förlägga nästa turnéstart, med roadies och orkester, utanför fönstren till vår musikvetenskapliga institution. Hon mumlade något om att sjunga ”Picadilly Circus” och det skulle fönstren inte palla. Istället är det som återges simulerade Sunkit-sånger.

Öl serverades i strida strömmar. Visst kan man ragga brudar utan sprit, men det är dumt att chansa – det visste redan Ulf Lundell på sin tid. Burt och Ny-Magnus envisades med att spela ansamlingar såväl amplitud- som frekvensmodulerad data, importerad från dansbandsdagarna i Malung via Guantanamo-basens underhållningsavdelning.

Allt fler anlände. Anna-Lena hette någon. Vi höll nästan på att trampa en annan på tårna och då visade han sig heta Trampe. Camilla var någon annan (förtydligande: hon var sig själv, men jämfört med ANDRA som nämns är hon en annan, eller hur det bör uttryckas). Daniel syntes på plats, och var nu i Värmdö över sommaren; han är från Luleå men längtade det litet kallare klimat som Stockholm kan bjuda på nu när den globala uppvärmningen gått i baklås. Med honom var en Jesper och Martin II. Åsåg Åsa, det fanns en Ylva och Clara och Ragnar – nja, inte EN person som hette Ylva Clara Ragnar, utan tre olika.

Plötsligt utbröt ungefär följande sång och folk hoppade upp och ned och viftade med armarna och trallade till den (uppriktiga ursäkter till Lasse Holm och hockeylandslaget):

Sunkit, nu är det öronfeber
Sunkit, omvandlar dynga till guld
Sunkit, kämpa mot varje regel
med knäck i luren, får vi smaken på fall
Åh-åh-åh, åh-åh-åh, ingen som är normal kan stå pall

Okey, nu hör vi dom, nu hör vi dom
Okey, förförs av dom, förförs av dom
Så gapa brett och vråla ut
du stockholmsnattens största trut
Okey, nu hör vi dom, nu hör vi dom
Okey, förförs av dom, förförs av dom
Åh-åh-åh, åh-åh-åh, vi kan dansa och yla, ge skall!

S-U-N-K-I-T, Sunkit, S-U-N-K-I-T, Sunkit
Sunkit, Sunkit, Sunkit, Sunkit, Sunkit!

Hela tiden anlände allt fler och det går inte att nämna dem alla. Ett skäl är att vi har minne som en alzheimerdrabbad guldfisk. När man stängde utomhusterrassen kl 22 (hade Madonna ringt och klagat igen?) och alla måste gå inomhus blev det rejält packat. Det vart knän och armbågar och magar och bakar i en enda röra. Det enda som skiljde detta från en masscen i en tysk porrfilm var frekvent närvaro av påkläddhet.

En representant för Sillarnas Riksförbund borde göra studiebesök. Var kom alla ifrån? Hur fick de reda på detta underliga event? Det är nästan så man misstänker att det finns något sorts nätverk för de däringa datamaskinerna och att man på något sätt kan skicka ut meddelanden om Sunkit till deltagarna denna hypotetisk väg… något sorts, intärn… inter… internet, eller så? Vi får be institutionens databehandlingsexpert dr Zuse att undersöka saken, så fort han nästa vecka bytt de trasiga elektronrören i vår institutionsdatamaskin.

Och när de var som stökigast och brötigast och grötigast – då började de djäklarna att dansa! Det kan möjligen beskrivas enligt följande (ett övertramp Fröding må förgäta):

Det var dans bort i Sunkit den vilda natten
Över golvet gick läten från CD:s och skratten
Det var gnöl, det var öl, det var bröl
Burt von Bolton, den token och diskjockdrabanten
Han stod vid sin mixer vid DJ-bordskanten
Spela dudeli-dudeli? Nej!

Där var Ny-Magnus het uti skivvändartagen
Hittar plattor som får det att vändas i magen
Det blir gäcksamt och skojsamt och fräckt
Det blir Skogman vars nödrim i gräset får bita
Det blir Bode med handskarna sina de vita
och Mårtensson som går i däck

Där var Martin och Trampe och Danne och Ahrvid
Fullt vuxna män som beter sig så larvigt
Där var damer som värdighet glömt
Camilla stod ej stilla, Anna-Lena skaka bena
Där var Clara den rara och vi alla skulle bara…
Vad det var, var det något vi drömt?

På Sunkit finns tre sorters danser, som dock har det gemensamt att de är djupt omoraliska och påminner om dansbaneeländet. De tre danserna är:

  1. Shejken. Att allmänt stå och shejka. Spastiska rörelser som från ett epileptiskt anfall, med skillnaden att man står upp.
  2. Ormen. Man tar i varandras axlar bakifrån och bildar en lång, ringlande kö som gungande slingrar sig genom salongen.
  3. Ringen. Man greppar varandras axlar sidledes och bildar en oregelbunden ring. Det kan kombineras med lätta cancan-steg och det kan förekomma ringar unuti ringar. Ringen bildas också när slutsången går.

/Igor Stravinskij kom just in genom dörren. Han är arg som ett bi och säger att han vill ha tillbaka notpappren som delar av vår rapport skrivits på. Det följande kan därför bli något inkomplett…/

Det finns en massa siffror som man hör talas om, men hur många känner till fem komma elva?

I slutet är det tradition att Lars Berghagen spelas. ”Sunkit i vårt hjärta” heter inte låten, utan ”Det är slut, det är slut, det är över nu”. Finansministerns byxor är… randiga.

Och gräset växer baklänges i fåror längs taket /här blir manuset något oklart då det är delvis överskrivet av Stravinskys tredje symfoni, från en papperslapp vi lyckades behålla efter en hård strid, där han fick en spark som hans fru sent skall glömma/ …von Bolton nämnde att Peter Forbes kunnat dyka upp om han inte varit upptagen (han hade tvättid). Men det påminner om följande dänga (en ursäkt till Forbes i utbyte mot att vi får hamna på er 500-lista, OK?):

Sunkit gav oss sin musik
”Symfonin”, vad den var fin
Några älska melodin
Bläh, bläh, bläh…

När Sunkit sker då går det larm
Det vrider sig uti vår tarm
Vi samlas där på Södermalm
Bläh, blä, bläh…

Att många gick och nynna på
”Södertälje” kan man nog förstå
gick in i trance
ej bättre fanns:
Sunkit, Sunkit!

Olssons var en stor estrad
Där trängdes vi i dubbel rad
Svettas till den milda grad
Bläh, bläh, bläh…

Sunkit gav oss sin musik
inget spår det andra lik
Ge oss mer om vi får be
av Thore, Tim och Östen W
och Sixten och Dr Kosmos och Lasse B

Och… eller… ty… gnugga sin käcka rokokorumpa i morgongröten. /Nu har Stig vaknat, bakfull efter en session i ICA-butikens folkölshörna. Han ryckte prompt åt sig de reklamskyltar som stora delar av rapportens avslutning var skriven på. Ännu mer av vår skakande rapport saknas sålunda. Vi ber om ursäkt men försöker få ihop det så gott det går./ Här ligger jag som ett fån och kan ingenting göra.

Ny-Mangus var enn stor vakker katt å det var hann den andra me /ber om ursäkt, musikinstitutionens katt har tydligen tagit över/ å gollvet fullt med dannsande möss å i baren särverades tjokk gräddeee. Yuum-yuumm! Se up allla mösss! Purrrr…

Hon finns i mitt hjärta
fast hon ger mig sån smärta
Det var den stora sorgen
den dag hon gav mig korgen
Men jag är ändå gla’
Jag sjunger tra-la-la…

/Ingela ”Pling” här. Jag försöker ge litet förslag som kanske kan rädda rapporten. Min kollega fick åka till sjukhus för en stelkrampspruta efter att ha brottats med en klösande katt. Aj, nu invaderas kontoret av en skock bistra herrar utrustade med enorma instrument…/


Translatore origionate lingo transpiranto par Ahrvidas Engholmo
(Translated from the original Transpiranto by Ahrvid Engholm…Ge fan i mig djäkla kattskrälle…argh!)

Mao Tse-Tung and Lasse-Gurra Aktersnurra have contributed to this report. Annd big beutiful SUNKITTEN contributt too!

Foto: Jan-Erik Nilsson

Från Sunkits julfest 2013 (foto: Jan-Erik Nilsson)

Ögonvittne berättar om Sunkits julfest 2013

Den 9 december 2013 steg Sunkits grundare upp ur sina gravar för att skrämma liv i den gamla klubben. Men de kom inte längre än till källaren på Bröderna Olssons, den ursprungliga brottsplatsen. Här firades en traditionsenlig julfest och bland gästerna fanns Ahrvid Engholm. Här är hans ögonvittnesskildring.

När de allierade landsteg i Normandie 1944 kallades det Den Längsta Dagen. När Sunkits alla gamla fans invaderade Bröderna Olssons i Stockholm framstår det som Den Längsta Kvällen! Det började sju (istället för åtta) och då vi som vanligt slutade vid det lasseberghagska klockslaget ett måste det ha varit den längsta, kanske vildaste, måhända trevligaste Sunkitkvällen, som måndagen 9 december återuppstod.

I baren stod Anna-Lena Lodenius och Fredrik af Trampe och langade skivor. Och för den som inte vet: Sunkit handlar om konstiga skivor, bisarra spår, besynnerlig musik, klichétexter som är så over the top att de parodierar sig själva. Sålunda kan man se tjejerna kanske mer än andra sjunga med, klappa takten och dansa loss till de mest ”kvinnoförnedrande” epistlar som skulle förinta Svenska Akademien, om de blott kände till dem.

Vad har du under blusen Rut
Vad är det där som putar ut?
Det har jag aldrig sett förut!


Lita aldrig på tjejer
Det är farliga grejer
När de kör med sitt gullegull
Och de ljuger dig full

Men Sunkit är inte tanklöst kitsch. Man vänder på begreppen så till den grad att att en sorts insikt nås om Livet, Universum och Allting. Tjejerna är oftast de mest entusiastiska i att dansa till de besynnerliga texterna. Liksom som att säga: vi fattar att det egentligen är tvärtom.

I baren stod Anna – kompis till Trampe, vissångare och skådespelerska, som bott i Luleå – som jag fick bra kontakt med, och vi stod och snattrade i över en timme, i den mån man kan mot ljudkulissen. Och plötsligt dök Daniel upp, en sann Sunkit-legend som brukade köra hela vägen från Luleå varje månad för att vara med. Luleåkontakt i Stockholms nyfallna 1 cm snö. Jag räknade till 15+ gamla sunkitkompisar och det var mycket hej och klapp på axeln, men jag skall inte nämna alla.

På en hylla fanns bröd, senap och skinka. Alla vet att jag är svår på skinkan, men denna gång började det ta emot efter ungefär tredje skinkmackan. Gick omkring en halvtimme med den oäten. Förtäringen var bra planerad, och räckte till slutet kl 01 (jag tror jag några minuter i ett tog den sista 5cm-slamsan skinka).

Hade med mig ex av min (medverkan) antologi Vildsint Gryning varav dedicerade ex utgick till Trampe, Anna-Lena och Danne (en annan Dan) som till min överraskning gått och gängat sig! Frun Nina som var med verkade vara hyvens och var mycket upp och skakade på dansgolvet. De hade bröllopsresan till Rumänien och jag nämnde att jag hade vissa kontakter ditåt och då jag under många år brukat besöka det utmärkta programmet på Rumänska Kulturinstitutet i Stockholm.

Tog en massa bilder, men min mobil är rätt dålig då det är rörelse och dåligt ljus, så 2/3 blev nog skräp. (Och jag lär inte lägga upp något på nätet, bl.a. för att bildutpressningsbranschen är överskattad och föga lönsam.)

Efter kl nio började sunkitgrundarna Magnus ”Ny-Magnum” Nilsson och Burt von Bolton ta över allt mer av plattvändandet. Vi fick nu jojos, sidovagnsmotorcyklar, vita handskar, lektyrfotografer och allt annat som är klassikerna. Det är mycket fullt fram till någon gång mellan 11 och 12 och därefter blir det aningen lättnad i materiaanhopningen. Minns att jag till Martin karaktäriserade det hela som ett ”sardinotek” (diskotek för folk packade som sardiner; tack f ö till Martin, Camilla och någon till för bjudöl!).

Sunkit började någon gång i slutet av 90-talet (jag kom med någon gång 2000-01) och är känt för att emulera en kritisk massa värdig ett svart hål. Men det brukar lätta litet före tolv, och då kunde man börja svänga på armarna. Min skjorta (under svenska, gula landslagströjan som är mitt sunkitsignum) blev dyblöt av svett men kul var det! Camilla inbjöd mig till ett par ringdanser och jag hade inte vett (väl svett) att tacka nej.

För ett par år sedan lades de månatliga sunkitkvällarna ned – inte innan vi hunnit badat nakna i Årstaviken! – fast M&B har haft den goda smaken att återuppliva dem ungefär en gång/år. Det kanske blir något nästa jul (jag vet inte) och har ni chansen så var med, för Sunkit är den skojigaste musikklubb som Stockholm någonsin bjudit på. (Anna, som var total nybörjare, sken av glädje och stannade till slutet. Annars är det inte lätt att ta till sig Sunkit, alltid. Iaf inte om man har seriösa pretentioner…)

Det var mycket skakande gående på.

Kvällarna avslutas alltid av hr Berghagens ”Det är slut, det är slut, det är över nu” varvid alla dras i ring till varandra som bensenmolekyler. Innan det är dags att lägga benen på ryggen, lägger vi armarna på ryggen, och gungar med till den sorgliga sången.

Och det känns som om hjärtat spricker. Vi minns hur Östen med rösten fick en kyss av oljeblandad bensin i Eslöv. Vi förundras över att Susanna inte kunnat stänga sitt badrumsfönster när hon duschar. Vi inser att det är kul att gå till RFSU (för det är vårt skyddsombud), att alla hojtar Djingis Khan, att Mårtensson haft en förbaskad tur, att mustascher är osviklig brudmagnet (men denna kväll hade tjejerna försett sig med mustascher), att man kan ragga brudar utan sprit och att Södertälje inte blott drar invandrare från Irak utan även från grannkommuner.

Och för den som inte begrip’ e’re ingen mening med å förklar’, som Sunkits mångomsjungne Ingemar Stenmark förkunnat.

Ps. I själva verket är det den som dricker sprit som chansar. För då vet man inte hur det kan sluta!

Foto: Jan-Erik Nilsson

Sunkit dansar och ler – en rapport från Stockholm Comedy Festival

På årets upplaga av Stockholm Comedy Festival deltog Sunkit som en av programpunkterna. Klubben flyttade in i stora baren på anrika Södra Teatern och Ahrvid Engholm rapporterar om kvällen.

Borde egentligen kasta mig över bidragen till SKRIVAs novelltävling. Men Sunkit hade en av sina finest hours igår kväll att det är bäst att säga några ord.

Denna månads Sunkit (normalt på Bröderna Olssons) genomfördes på Stockholm Comedy Festival, och var därför på en fredag (mot normalt måndag). Magnus och Burt tog över Södra Teaterns bar , och som man tog över!

Jag mötte Martin utanför litet efter fem, och kanske var det ett misstag. Inte att möta Martin, men tiden var nog aningen tidig. Jo, Burt och Magnus körde igång, men så tidigt hann inte folk dyka upp. Vi satt och lyssnade på Sunkits oefterhärmeliga musik och snackade ett bra tag. Om Martins nyliga USA-resa, om Kapten Stofil, om allt möjligt; Martin satt och SMS:ade en del kompisar också. Folk var på ingång, men det tog viss tid.

Framemot normal Sunkittid (20.00) började det bli fullt. Ovanligt många bekanta ansikten dök upp. Danne var kul att se, med kompisen Erik, Trampe förstås, Anna-Lena, Jonna, Camilla (som under kvällen verkligen dansade och log), Kalle, Cia, litet senare Charlotta och Pernilla. Jaan och hans gäng såg jag också (men vi hann väl bara mötas kort i någon ringdans).

Fick uppleva einsteinsk tidsdilitation, dvs det här om att tiden dras ut när ljuset mörknar eller något. Eftersom jag kommit tidigt tänkte jag att 22 var lagom tid att gå. Då hann jag se Walter Kurtsson och hans Gdansk-band. Men så delade en av clownerna med röd näsa ut biljetter till ett uppträdande på komedifestivalen, och då tänkte jag: jag ser början och så går jag.

Men jag såg hela, för det var ganska kul. Det var ett par kenyanska (!) komiker och en lysande Babben Larsson. Samt Özz Nujen som garanterat improviserade lysande skämt om Skellefteå. (Det var ett gäng därifrån och det kan han ju inte ha planerat. Nå, han kanske har ett lager norrlandsskämt, men att plocka fram dem och knyta ihop dem så bra… Kurder Kan.)

Efter det uppträdde Walter Kurtsson igen, och då var klockan redan över tolv. En öl hamnade på bordet framför mig, så okej, ett tag till… men så körde man några favoritmelodier (typ Södertälje, Sidovagnsmotorcykel, Mustaschen, Johnny Bode, Eslöv med flera) och plötsligt var det liksom ingen idé att gå, för det blev nära stängningsdags (denna gång 02) och då kan man lika gärna stanna kvar.

Sunkit har en traditionell avslutning. Man spelar Lasse Berghagens smäktande "Det är slut, det är slut, det är över nu" varvid deltagarna bildar ringar på golvet under stor förbrödring och försystring.

Något om Walter Kurtsson. Har inte stött på denna tämligen bisarra artist tidigare (info på, men han är kul. Han kör rock och pock kan vi säga, tillsammans med sitt husband (tydligen) Gdanskbandet som låtsas vara polacker. Exempel ur hans show:

  • Han begär att få en "halvakustisk gitarr" varav han får upp en halv gitarr (delad på längden). Sedan spelar han på den också!
  • Han hävdar att han fått order om att bara dricka en öl under kvällen, varvid han tar upp ett jätteglas på fyra liter.
  • Han hoar och tjoar och får med sig publiken ganska bra, och stod och (skämtsamt) förolämpade en dam som stod litet vid sidan.

Sista showen avslutades med att hela bandet strippade ned till kalsongerna. Och allt inramas av gamla konsumkassar (!), de där med liggande åttan, vilka hängde som ballonger kring scenen.

Själv alternerade jag mellan att sitta i en soffa och försöka konversera (ljudnivån var ganska hög) och att studsa litet på golvet. Dansgolvet var ganska fullt, så jag tog som min uppgift att flytta undan glas som studsande folk annars skulle välta.

Danne och Camilla utförde en imponerande pardans till ett av Walter Kurtssons nummer. Camilla var överhuvudtaget mycket i farten, och drog till och med upp undertecknad till en massa skakande gående ett par gånger. (Till exempel har Sunkit en märklig sång kallad Starke Arvid och då är min medverkan oundviklig och kanske obeskrivlig.)

Om än jag såg något av komikerfestivalen, så ägnades mesta tiden åt Sunkit , som var festligt, folkligt och fullsatt och verkligen satte fart och fläng! Det blev en oförglömlig Sunkit-kväll.

Och jag som tänkte gå tidigt. Leve Einstein!

Vi skiljdes några stycken en bra bit efter 02 utanför Södran. Några tänkte dra vidare till M/S Patricia (som nu har nattklubb, men som 1940 deltog i evakueringen vid Dunkirk , skillnaden är marginell…) och det var kanske litet synd om Martin som hade ett förmiddagståg att passa. Men jag hade haft den längsta Sunkit-kvällen någonsin, så det var dags att ge efter för E=mc2 och dra hem.

Påminner mig om några klassiska ord, passande nog från efter Dunkirk:

Vi skall fortsätta till slutet. Vi skall festa på Sunkit. Vi skall festa på golvet och borden. Vi skall festa med stigande självförtroende och stigande styrka på ljudnivån, vi skall försvara vår öl, vad än kostnaden må bli. Vi skall festa i soffgrupperna, vi skall festa i ringdansen, vi skall festa vid bardisken och trapporna, vi skall festa i toalettkön; vi skall aldrig ge upp, och även om , vilket jag inte för ett ögonblick tror , Klubb Sunkit eller en del av den skulle underkuvas och svältas, skall vårt kultmusikimperium bortom smakernas gräns, falsksjungande och vaktad av våra DJs, fortsätta festandet tills, när musikgudarna så vill, Nya Kultvärden med all sin kraft och styrka stiger fram och befriar de gamla.

Och banne mig, nu har jag nästan skrivit en novell om Sunkit , saknas bara litet dialog, men den försjönk i oväsen eller så har jag glömt , och därmed får jag nog återgå till den där novelltävlingen.

Ålands M A Numminen – mitt möte med Sixten Jansson

Sixten Jansson (foto: Ahrvid Engholm)

Sixten Jansson (foto: Ahrvid Engholm)

I samband med ett annat evenemang (som för övrigt handlade om kultur som gör en magsjuk) råkade jag vara på Åland helgen innan allas vår Sixten Jansson uppträdde på Sunkits jubileum. I ett anfall av för mig otypisk drifttighet ansökte jag därför om audiens hos denne numera 68-årige allkonstnär. Den matematiske inser att Sixten skulle vara årsbarn med studentrevolten ifall denna varit född 1940.

När jag kom till Åland, och när dimmorna av elefantöl väl lättat, kunde jag notera att Sixten Jansson är världsberömd på hela ön. Det är en anspråkslös, vänlig man som ett par dagar innan öppnat en konstutställning, där han bland annat målade kaniner (det måste vara svårt med tanke på hur de hoppar och springer), och om det hade det stått en helsida i tidningen. Alla på land känner till Sixten. Han jobbar dagligdags egentligen i en second handbutik, men det är som konstnär och musiker han är mest känd.

– Jag har nog det konstnärliga i generna säger Sixten, även om det är bisysslor. Det där med musiken startade på 60-talet. Det var fullt med Beatles-inspirerade band, även på Åland. Jan kände någon i ett åländskt band som hette Hitchhikers och var väl litet hangaround där. När jag såg att de kunde spela, tänkte jag att det kunde jag också göra. Den första versionen av Don’t Stop the Music skrev jag då.

Sedan hände inte saker slag i slag.

– Jag skrev den låten en gång till, i något annan version, när det var en talangjakt på Åland 1980. Jag vann inte men den spelades i radio. Sedan gick jag upp till radiostationen och fick veta att jag kunde köpa en kopia av bandet med programmet för 50 mark. Med det gick jag till skivbolagen.. Elektra var inte intresserade, men EMI ville ge ut det. De var så heta att de tog min demotejp och gav ut den som A-sida, och som B-sida fick jag skriva ihop något snabbt..

Sixten Jansson har skrivit ett 20-tal låtar, som räckt till ett par CD-skivor. Vi har även den stora hiten Sjung hej allihopa.

– Fast jag har nog skrivit fler, men hunnit glömma bort några. Och det är synd för en del av dem var kanske bra.

När det för en tid sedan kom ut en samlingsskiva med åländsk 60-talspop hette den mycket riktigt Don’t Stop the Music. Sixten brukar uppträda på åländska musikfestivalet, spelas i finlandssvenska radio (har legat på ’Vegatoppen’-listan) och har fått erbjudande om att sjunga i kyrkan.

Av Ahrvid Engholm

Sunkit – a report

The notable journalist Ahrvid Engholm, a Sunkit regular since several years, shares his personal experience from an evening at Sunkit.

Sunkit is the name of the music club run every first Monday of the month by Burt von Bolton and New-Magnum Nilsson, in the basement of the Broderna Olsson garlic restaurant in Stockholm. The name comes from "sunkigt", which means approx worn down, trashy or so (it has nothing to do with the sun, a kit or sinking). There they play music that’s so bad or strange that it’s (unintentionally) funny.

Every Sunkit Monday is full. I often see science fiction fans there (like Martin from Kapten Stofil, and others may turn up too) among all the others, and we have our regular gang standing in a corner discussing strange things and singing along as a particulary popular tune starts up.

The evening of December 5th, 2005 I first saw Martin (he and I exchanged some DVD films for mutual borrowing) and Trampe (who borrowed my VHS of that obscure Swedish sf film I was leg stand-in in). Shortly Rosalba turned up, and Lejde (who said the regular Dan, who seldom missed Sunkit, was too broke and tired to come), Adrian (he’s British), and a few other hangarounds and friends. Since I’ve been going to Sunkit for many years I tend to know some outside our group too, at least by sight, like The Architects or the Norrkoping guy or Marina who used to do the Fantasy Festival.

Sing along is one of the points of Sunkit. The audience of perhaps 150 people (the basement isn’t very big) know the 50-100 most popular tunes by heart. The evening usually starts with 1-2 hours of new discoveries, and later comes the old favourites. The crowd drinks beer (I had Coca-Cola left over from a preview of a film I arrived directly from) and sings and dances along. It’s the songs that makes it work.

What is the Sunkit music based on? Or "sunkedelic" music, as some prefer to call it. The issue and the club was dealt with early Monday in TV’s Good Morning Sweden, where the Sunkit fan Anna-Lena Lodenius – once my journalism teacher, btw – talked about sunkedelic Christmas Songs, something she collects and plays as DJ on the Sunkit Xmas shows.

There are several sunkedelic genres:

  • The so called dance bands that tour the Swedish countryside. They are an endless and rich source of stupidity, like The Moustache about this guy who tries to hook the girls but is beaten every time by the guy with a moustache, or Here Comes Martensson (based on Let’s Twist Again) about this guy winning the lottery and having such a party at the hotel the police carries him away, not to forget the classic What Do You Have Under the Blouse, Ruth?.
  • Individually very creative songwriters. Few can match Thore Skogman, who can literally do lyrics out of anything and always uses the rhyme that first pops up in the top of his head, or Lasse Holm, responsible for the Pizza Song, many Eurovision classics, sports songs etc.
  • Sports song is a rich source. Popular this evening was for instance the national Swedish ice-hockey team singing
    OK, now we’ve got them, no we’ve got them
    So fight on, and don’t let go, you Mother Svea’s best team!
    Most teams and sports have their incredibly strange songs.
  • General PR songs and theme songs shouldn’t be forgotten. Cities and towns often feel it is absolutely unavoidable to hire some rhyme-hack to create a PR song. My favourite city song is
    Most people in Sodertalje are born in Sodertalje
    Some have moved there
    But some have moved away

    The RFSU song is rather enjoyable (to the tune of YMCA by Village People) telling everyone the joys available from the National Association for Sexual Enlightment, which can actually turn you into a "Kamasutra fanatic".
  • The Eurovision Song Contest is a gold mine, or rather the Swedish runner-up contest. A total classic is opera singer Loa Falkman’s The Symphony, with lyrics telling us a symphony will bring us together as one people.
  • Children singing are an endless resource. We have eg It’s so sweet to to talk to a horse or Mom, come and wipe me – I’m finished.
  • Sex is not to be discounted. Dirty song albums were sold through ads in the nude girls magazines in older days. One master of this genre was the illustrious Johnny Bode who probably forever will be remembered for his Come and wank me off with white gloves.
  • Various other sources. Like people who really think they can sing, but can’t, but as the rest of the world won’t recognize their genious they go ahead and pay for a record themselves. Or well-known tunes in other languages, like Yellow Submarine in German or disco hits in Finnish (Kung-Fu Fighting strikes me). Has anybody heard Any Women can be a Lesbian?

This is just to give you some understanding of sunkedelia. Or rather, if it can be understood is in doubt – but you can at least recognize it, enjoy it and sing along.

Me and Martin discussed Johnny Bode and I hope to later borrow his biography. Bode was a real scoundrel without any ethics whatsoever; he joined the Nazis during WWII but then tried to cheat even them. Trampe tried to sell his idea of a sunkedelic band and noted a known Swedish fan whose father was in that porno flick had made inquiries about it. Rosalba, that lively Italian (living in Sweden since many years) enjoyed the Pizza Song (I learned that a bussola is a compass), and also told me she had extra-work as cleaning lady for the SF Bookstore in Stockholm. An interesting newcomer was Stefan, who does independent TV documentaries. He had lots of stories (you sort of half shout some sort of dialogue between and during songs) and said he had access to unique material from the big SVT company archives, like the national idols and entertainers Hasse & Tage’s attempts in English (Martin wanted a copy and I hope to be next in line for that.)

On Sunkit you tend to get a lot of gossip, that is – gossip about entertainers and showbiz from many decades ago!

There have been Super Evenings on Sunkit; we all remember when Martin let lose his Casanova genes and had all the lovesick girls surrounding him. (My report from that became legendary.) I was a bit tired and went home before twelve (Sunkit closes at 1 AM, always with Lasse Berghagen’s syrup-sleazy It’s the end, it’s the end, it’s over now), but it was a nice Sunkit evening. Until then I had sang along until my voice simply gave up, but stayed away from the crowded dance floor. It was so crowded that if the ladies came any closer to the wall where our gang was positioned, I’d have to report them for rape.

Finally a warning: If you dare to challenge your estethics and taste by visiting Sunkit, it will take you a couple of tries to get the hang of the place, before you know what it’s all about and you start to learn fragments of lyrics for the sing along.

By Ahrvid Engholm

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén