Filmvärlden sörjer Sveriges Ed Wood. Henrik Påhle tecknar ett porträtt över den originelle Nore Norold.

Nore har gjort sin sista film. Nore, kungen av svensk nollbudgetfilm är inte längre med oss, han gick bort torsdagen den 22 juli 2004 efter en kort tids sjukdom. Sverige har mist sin mest originella filmskapare. Men hans filmer finns kvar till glädje för oss älskare av bisarra kultfilmer.

Nore Norold gjorde sex långfilmer under åren 1988 till 2003. Dessa var extremt amatörmässiga, på gränsen till helt idiotiska, helt bisarra och alldeles underbara. Alltsammans producerat och regisserat av Nore själv, inspelat i hans egen studio i Laholm ofta med honom själv i rollen som hjälte och kvinnocharmör.

Nore slutade med flaggan i topp. Hans sista film, som hade premiär hösten 2003, hade allt det som en riktig Norefilm skulle ha. Vi som uppskattade hans filmers abrubta scenbyten, krystade repliker och otajmade filmklipp fick vad vi ville ha.

Ingen kommer någonsin att kunna göra filmer som han. Det har gjorts parodier och travesteringar på hans filmer, inte minst TV-reklamen med Eva Bokros och Lars Nilsson var en sådan.

En del tycker att han fått oförtjänt stor uppmärksamhet fast han filmer var så kassa. Men det har ju gjorts värre filmer än Nores. Nore var en godhjärtat och ödmjuk man som aldrig lät uppmärksamheten gå honom åt huvudet. En anledning till att han väckte reaktioner kan vara att långfilm är det mest pretentiösa man kan ge sig på. Ger man sig på nåt sånt tänker folk genast på Hollywood, filmstjärnor och stora regissörer som Tarkovskij, Kurosawa, Kubrick… osv. Nore kallades i folkmun i Laholmstrakten för ”Laholms Fellini” även om hans filmer inte hade något med den italienske filmregissören att göra. Han kunde lika gärna ha kallats ”Laholms von Trier”. Så är det när man försöker bli profet i sin egen hemstad. Nore sysslade även med annat som att ge ut skivor, skriva sångtexter, måla julkort och ge ut porslinstallrikar. Men det fick inte alls samma uppmärksamhet som hans filmande.

Det stora med Nore var att han gjorde verklighet av sina drömmar. Han gjorde film fast han egentligen inte kunde. Hur många har inte nån gång fantiserat om att göra en långfilm? Men det brukar oftast stanna där, men inte för Nore. De flesta av dem som inte vågar tänker på hur mycket det kostar, hur mycket arbete som krävs, hur mycket tid det tar. Och hur skicklig man ska vara både tekniskt och konstnärligt. Och inte minst gäller det att tänka kommersiellt och kunna marknadsföra filmerna. Nore saknade egentligen alla dessa förutsättningar, men han körde på ändå!

Då dyker frågan upp: Var Nore en sann idealist eller saknade han helt enkelt vanligt sunt omdöme?