Tiny Tim med stor orkester i Live! At Royal Albert Hall. Martin Kristenson har lyssnat på sin gamle idol och kallar skivan en musikhistorisk sensation.

Den här skivan är ingenting mindre än en musikhistorisk sensation! Den amerikanske sångaren och levnadskonstnären Tiny Tim har varit en av mina stora idoler ända sedan jag hade lyckan att se honom på en musikklubb i New York 1996, bara ett halvår före hans död. Under en kort period på 1960-talet, knappt mer än ett år, var han världsberömd, men han glömdes snabbt bort, och i dag är det nästan ingen som känner till honom.

Vem var han då? En kort resumé kan kanske vara på sin plats:

Tiny Tim – vars riktiga namn var Herbert Khaury – slog igenom i Johnny Carsons teveshow på 60-talet, och väckte stor uppmärksamhet inte bara för sin märkliga falsettröst, utan också för sin minst sagt excentriska livsstil. Debut-LP:n God Bless Tiny Tim (med den enda hitlåten Tip-Toe Through The Tulips) sålde mer än 200.000 exemplar, och hans direktsända tevebröllop i Johnny Carson Show lockade närmare 45 miljoner tittare, vilket fortfarande lär vara rekord för en talk show. Han hade långt hår redan på 50-talet, sminkade sitt ansikte vitt, och duschade 3-5 gånger om dagen. Han gick klädd i vuxenblöjor, vägrade att låta någon se på när han åt, och han tyckte om att smörja in nakna kvinnor i jordnötssmör. Likväl var han djupt religiös och ärkekonservativ. Mamma, Stjärnbaneret och Gamla Sånger var för honom de högsta värdena i livet.

Tiny Tim levde för kärlek och romantik. Detta ska uppfattas bokstavligt: i en intervju som han gav några månader före sin död berättade Tiny att han varit kär minst en gång per år sedan 1942. Han kunde i detalj redogöra för sina möten med alla dessa kvinnor, alla hade en plats i hans hjärta, och till var och en komponerade han en kärlekssång. I många år fick han dock nöja sig med att dyrka kvinnor på avstånd. Sin första kyss fick han inte förrän klockan 13:20 söndagen den 8 maj 1966 när han var 34 år gammal (Tiny var alltid noga med exakt kronologi). Under lång tid samlade Tiny på saker som vackra kvinnor vidrört. Det kunde vara kakor, karameller eller plastskedar – allt försåg han med etiketter som angav vem som hade rört vid det och när.

Redan som barn var han en fullblodsromantiker. I skolan ägnade han mesta tiden åt att sjunga serenader för vackra flickor, och det gick faktiskt så långt att han blev relegerad. Han blev retad av sina jämnåriga kamrater för sin flickaktighet, men lät sig aldrig nedslås: ”Det är ingenting att bry sig om”, tröstade han sin oroliga mamma med när han var åtta år, ”alla människor är goda innerst inne”. Under hela 50-talet försökte Tiny slå sig fram som sångare, men det skulle dröja nästan tjugo år innan genombrottet. Han ställde upp i ett oändligt antal talangjakter utan att någonsin vinna. Med sitt långa hår (tio år före hippierörelsen) och sitt vitsminkade ansikte blev han ofta utbuad, men han överlevde de svåra åren tack vare sin optimistiska livsinställning. ”Framgången väntar runt hörnet”, intalade han sig år efter år. Till mångas stora förvåning skulle han få rätt. Efter att han bett till Gud om vägledning vaknade Tiny en morgon med en uppenbarelse: han skulle börja sjunga i falsett! Tro det eller ej, men plötsligt lossnade allt för honom, folk skrattade och applåderade åt den nya sångstilen, och – det bästa av allt – han började vinna talangjakter. Snart hade han ett kontrakt med Frank Sinatras skivbolag, och han fick allt oftare erbjudande om att medverka i teve. Efter några framträdanden hos Johnny Carson drunknade programredaktionen i brev från tittare som ville se mer av denna underliga varelse. USA tycktes nästan över en natt ha drabbats av Tiny Tim-feber.

Under Tinys korta tid i rampljuset var det många som ville vara med och tjäna sig en hacka på honom. Massor av idoltidningar, klistermärken, slipsar och annat med Tinys bild prånglades ut på marknaden. Till de mer charmerande Tiny Tim-souvenirerna hör sällskapsspelet The Tiny Tim Game Of Beautiful Things, ett slags Monopol för romantiker, ett tärningsspel där det istället för pengar gäller att samla på sig så mycket vackra saker som möjligt. I Monopol får spelarna som bekant ”gå direkt i fängelse”, de tvingas i konkurs och jagas bort från gator och torg. Så icke i den godhjärtade Tiny Tims spel. Här får deltagarna helt andra uppmaningar, som t ex: ”Skriv ett brev till mamma – stå över ett kast”.

1968-69 var Tinys storhetstid. Sedan gick det snabbt utför. Han fick sparken från sitt skivbolag och TV ville inte längre veta av honom. På 70-talet sågs han som en föredetting, ett fornminne från 60-talets kuriosakabinett. Ibland fick han ruttna tomater på sig när han stod på scenen, men Tiny, den evige optimisten, ryckte bara på axlarna och sa: ”De kastade i varje fall inte meloner.”

Det fantastiska med Tiny var att han aldrig gav upp. Trots att publiken ofta var i bästa fall likgiltig, i sämsta fall hånfull, gjorde han aldrig några försök att anpassa sig eller förändra sin image. I november 1996 avled han just efter att han avslutat en konsert. ”Jag tror inte han kände någon smärta”, sa hans fru efteråt. ”Det sista han hörde var applåder, och det sista han såg var mig.” Ett passande slut för en äkta romantiker, kan man tycka.

Men det här skulle handla om Tiny Tims konsert i Albert Hall i London den 30 oktober 1968. Den har länge omtalats som höjdpunkten i hans karriär, men inspelningen därifrån har hittills inte funnits på skiva. I Harry Steins biografi Tiny Tim (Playboy Press 1976) beklagade sig Tinys f.d. manager Roy Silver att Tiny aldrig fick det erkännande han var värd:

”Karln hade en enorm talang, men det var aldrig någon som förstod det. Jag brukar spela Royal Albert Hall-konserten för folk som kommer på besök folk i musikbranschen – och de kan inte ens gissa vem det är som sjunger. Det enda de har hört är Tip-Toe Through The Tulips. När jag avslöjar att det är Tiny, stirrar de bara klentroget på mig. ’Herre Gud’, säger de, ’kunde han verkligen sjunga så bra?'”

Ja, det kunde han, och nu när jag själv har hört konserten inser jag plötsligt hur tragiskt det är att Tinys karriär fick ett sådant snöpligt slut. Hans 70-talsskivor gavs ut på obskyra skivbolag med begränsade upplagor och små resurser. Men denna kväll i oktober 1968 hade han The National Concert Orchestra under ledning av Richard Perry till sitt förfogande, och resultatet är magnifikt. Det här är avgjort en av de tio bästa skivor jag någonsin hört. Även Tiny Tims egna studioskivor bleknar i jämförelse.

Tiny har fullständig kontroll på falsetten, och tar ut svängarna på ett sätt som han inte gjorde på någon av sina övriga skivor. Det gäller i synnerhet hans klassiska duett med sig själv i Sonny & Cher-sången I got you, babe och min egen favorit Livin’ in the sunlight, lovin’ in the moonlight. Tiny Tim ger ytterligare prov på sin virtuosa röstteknik i ett nummer där han imiterar Bob Dylan och 30-talscroonern Rudy Vallee, och låter dem sjunga varandras sånger. Eftersom medlemmar ur Beatles och Rolling Stones befann sig i publiken denna kväll gör Tiny också halsbrytande falsettversioner av (I can’t get no) Satisfaction och Nowhere man.

Tiny Tim var född i både fel och rätt tid. Rätt, därför att det nog bara var på det vilda 60-talet som en sådan uppenbar avvikare kunde bli världsstjärna. Fel, eftersom hans förebilder hörde till en svunnen era. Lyssna till Tinys oefterhärmliga jazzversion av Do you think I’m sexy, där han imiterar Al Jolson och lämnar Rod Stewart långt, långt bakom sig (finns på ljudkassetten Gary Lawrence and his sizzling syncopators Volume Two; Vo-Do-De-O-Do Records 1002. 7525 NW 61st Terrace Suite 2703, Parkland, FL 33067 USA).

Det går egentligen inte att beskriva Tiny Tim för den som aldrig har hört honom. Låt mig därför bara säga att den som inte skaffar sig den här skivan genast gör sig själv illa.

Uppdatering: Tiny Tims Live! At the Royal Albert Hall, Rhino CD, RHM2 7710 är slutsåld hos skivbolaget Rhino Handmade, men kan kanske hittas på auktionssajter och liknande.

Länkar