En box med Tiny Tims samtliga inspelningar på Reprise, God Bless Tiny Tim, gör Martin Kristenson lyrisk. Tre album och 45 outgivna spår!
Dags att skriva lite om Tiny Tim igen. Anledningen denna gång är Rhino Records trippel-CD God Bless Tiny Tim, som förutom Tinys tre album på Reprise, också innehåller mängder av singlar, outgivet studiomaterial och demoinspelningar. Skivan släpptes redan 2006 i en begränsad upplaga av 3000 exemplar. Jag var sent ute, mitt exemplar har nummer 2451, så den som är intresserad gör klokt i att beställa skivan omgående.
Tiny Tims excentriska personlighet och egendomliga vanor har länge stått i vägen för hans musikaliska talang. Jag är förvisso medskyldig till denna fokusering på Tinys person; i tidigare artiklar har jag ägnat stort utrymme åt anekdoter om hans renlighetsmani, matvanor och sexliv. Det är oundvikligt, för Tiny var onekligen en fascinerande människa, ”den mest gåtfulla personen på den här planeten”, som skivproducenten Big Bucks Burnett konstaterade.
Rhino Records har gjort en stor insats för att återföra intresset till det som borde vara huvudsaken: Tinys musik. Tidigare har de utgivit en inspelning av sångarens legendariska Albert Hall-konsert i London 1968, och nu har de alltså släppt hans tre album på prestigefyllda skivbolaget Reprise: God Bless Tiny Tim, Tiny Tim’s Second Album och barnskivan For All My Little Friends.
Med CD-boxen följer ett innehållsrikt litet häfte med en intressant artikel av Barry Hansen (Dr Demento), som sätter in Tinys tre album i sitt musikhistoriska sammanhang. Hansen betonar arrangören och producenten Richard Perrys betydelse för det lyckade slutresultatet. Utan att tvinga sin artist till musikaliska kompromisser sammansmälte han Tinys förkärlek för populärmusik från 20- och 30-talet med hippie-erans psykedeliska tongångar. Med säker hand valde han ut gamla favoriter som Irving Berlins antikrigssång Stay Down Here Where You Belong, ursprungligen en sång om första världskriget, men perfekt i 60-talets USA där protesterna mot Vietnamkriget växte för varje dag. Tiny Tim må ha varit en främmande fågel vart han än kom, en unik artist som inte hörde hemma någonstans, men samtidigt låg, som Hansen påpekar, blandningen av nostalgi och psykedelia i tiden. Perry var starkt influerad av Beatles, som i Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band (1967) visat vägen med sin mix av gammal music hall-stomp (When I’m 64) och droginspirerade visioner (Lucy In The Sky With Diamonds). God Bless Tiny Tim är Tinys bästa studioalbum, en höjdpunkt i hans karriär. Eftervärlden minns honom bäst för hans falsettsång, men här uppvisar han många mindre kända sidor. Till skivans bästa nummer hör till exempel den vidunderligt vackra Strawberry Tea, en psykedelisk ballad som påminner om de lyriska numren på Sgt Pepper.
Tinys andra LP, lämpligt nog döpt till Tiny Tim’s Second Album, når kanske inte upp till samma höjder som debutalbumet, men innehåller ändå strålande versioner av gamla klassiker som My Dreams Are Getting Better All The Time och As Time Goes By. Däremot är jag kanske inte lika förtjusta i Tinys version av Great Balls Of Fire, även om den blev en mindre hit och hamnade på singellistan. Tiny gjorde sig inte riktigt bra som rocksångare, och den rock-CD han utgav många år senare är ganska svårlyssnad, för att uttrycka det milt.
Den tredje och sista LP:n på Reprise var en barnskiva, For All My Little Friends. Det skulle vara intressant att träffa några som verkligen lyssnat på den skivan som barn. Tyckte de att Tiny Tim var en rolig lekfarbror eller blev de bara rädda? Jag kan tänka lätt föreställa mig båda reaktionerna. Här finns dock flera oemotståndliga nummer, som Shirley Temples gamla slagdänga On The Good Ship Lollipop och Frank Crumits hit från 1920 I’m A Lonesome Little Raindrop (ett slags amerikansk Droppen Dripp och Droppen Drapp).
Det mest glädjande på denna CD-utgåva är förstås alla singlar och demoinspelningar, däribland 45 tidigare outgivna spår. Flera av singlarna var okända för mig, några av dem är producerade av Richard Perry under åren 1968-69 och håller samma klass som LP-skivorna. Här finns den vackra melodin Why, där Tiny sjunger duett med sin unga, men inte fullt lika tonsäkra hustru Miss Vicki (sången finns för övrigt i en svensk version av Karl Gerhard, Våningen inunder). Men Tiny gav sig även på nyare låtar. Tidigare outgiven är den Richard Perry/Gene Shiveley-producerade versionen av Doors People Are Strange, som framstår som denna samlings stora fynd. Morrisons och Kriegers suggestiva ballad om främlingskap får en ännu mer spöklik klang genom Tinys falsettröst och ukulele. Här har vi någon som verkligen visste vad han sjöng om!
På sista CD:n finns demo-inspelningar där Tiny framför den ena gamla schlagern efter den andra ur sin till synes outtömliga repertoar. Samlingen utgör en påminnelse om Tinys insats för att lyfta upp gamla Tin Pan Alley-låtar ur glömskan. Hur många hade hört Then I’d Be Satisfied Life, On The Old Front Porch eller ens Tip-Toe Thru’ The Tulips innan Tiny gjorde dem till sina?
Autenticitetsbegreppet i konsten har ofta ifrågasatts. Många menar att det är en meningslös distinktion, och att det inte går att skilja på falskt och äkta uttryck. ”The most important thing in acting is honesty. If you can fake that, you’ve got it made”, lyder ett gammalt skådespelarskämt. Jag ska inte gå in på den diskussionen här, men när man lyssnar på Tiny Tim är det svårt att förhålla sig kritisk, nog känns det här så genuint det kan bli? Welcome To My Dream, sjunger Tiny på det första spåret till God Bless Tiny Tim, och man tror verkligen att han slagit upp dörren till sina innersta drömmar på vid gavel. Att han utstod spott och spe i decennier gör honom ju inte mindre trovärdig.
Till sist: sången Mickey The Monkey, som Tiny framför på sin barnskiva, har en text som osökt får en att undra om den inte handlar om Tiny Tims förhållande till sin publik:
While you’re watching me, I am watching you too
You’re as funny to me as I am to you
I’m Mickey the Monkey, the pride of the zoo.