En jättebebis med ukulele, Tiny Tim, ger sig i kast med den manliga sexsymbolen nummer ett, Rod Stewart – i dennes paradnummer. Och avgår med segern!
Allt är inte vad det synes vara och ibland kan en given vinnare få lomma av plan, slagen av en slagpåse. Den gamle rockräven Rod Stewart har alltid haft rykte om sig att vara en ”man for the ladies”, och hade också en stor hit 1978 med den oblygt självspeglande Da Ya Think I’m Sexy.
Vad andra uppfattar som attraktivt ska man aldrig diskutera, men nog har den gode Rod haft fördelaktigare perioder än just det sena 1970-talet. Jag vill minnas att promofilmen, ”rockvideon”, till låten visar en av alkohol fullständigt dimmig artist. Våt blick i all ära, men den här är så ofokuserad att man verkligen förundras. Visst, han kanske ser sexig ut, och absolut, han verkar möjlig att få med hem… Men det troliga är väl att han somnar redan i hallen.
Hör man originalversionen i det perspektivet tycker jag att Da Ya Think I’m Sexy får ett trevande ”tack, men nej tack” till svar.
Annat är det med den excentriske Tiny Tims version, som först gavs ut på en kassett-LP 1982. Tiny, mest känd för sin hit Tiptoe Through the Tulips, hade vid tillfället långt från sin stjärnstatus på 1960-talet, då han fyllde de stora konserthallarna med sin egensinniga sång, sin ukulele och sin ohämmade hyllning till 20- och 30-talens musik.
Men trots brist på kommersiell och medial framgång, så hade Tiny Tim kvar en skara fans, som drev på hans musikaliska aktiviteter och såg till att han fortsatte att spela in nytt material. Ett sådant lyckat möte är Da Ya Think I’m Sexy, som i Tinys osannolika händer blir en käck stenkakepastisch. Med kvaliteter som överträffar Rod Stewarts original.
Genom Sunkit-stammisen Hampus Eckerman hittade jag till en ”rockvideo” också för Tiny Tims version. Själva filmen är lätt kalkonartad och bär tydliga spår av både sin samtid och en förmodat mycket låg budget. Betänker man dessutom att Tiny troligen bär vuxenblöja också i videon, så får kanske mitt resonemang ett löjets skimmer över sig…
Men jag råder dig att blunda, lyssna och bilda dig en egen uppfattning. Jag vill bestämt hävda att intensiteten och närvaron i Tiny Tims sång slår Rod Stewarts med hästlängder.
Paradoxalt nog är det hos en så apart artist som Tiny Tim, och i ett arrangemang som ligger så nära slapstick, som låten blir… sexig.
Tack
Tack till Martin Kristenson, utan vars evangelisation jag aldrig skulle ha förstått Tiny Tims storhet.