Kategorier
Artiklar

Extramaterial om och med Åke Strömmer (och Tommy Engstrand)

Sunkits Henrik Martinell pratade 2001 med radiomannen och mångsysslaren Åke Strömmer. Och har pratat om Åke med vännen och kollegan Tommy Engstrand.

När jag 2001 intervjuade Åke Strömmer om helt andra saker, så var det klart att vi kom att prata om än det ena, än det andra. Åke Strömmer var en snabbtänkt språkekvilibrist, som gärna delade med sig av sina minnen. Så varför hålla inne med detta historiska dokument? Håll till godo med blandade citat från citatmaskinen Åke Strömmer, salig i åminnelse.

Åke Strömmer om att han kan prata så fort utan att snubbla på orden

– För det första är det en fallenhet och sedan är det en träningssak. Jag tror nästan man har en fördel med att var norrlänning för att även om den norrländska accenten är mycket som folk skrattar åt, så lär man sig att använda konsonanter i varje fall på rätt sätt och det är det som är det viktiga om man ska tala fort att hela orden hörs. Så att man inte sväljer i nåt allmänt mummel de konsonanter som faktiskt gör orden till ord. Säga vad man vill om du bortser från såna här dialektala grejer från Norrbottens inland eller vilket du vill då – utöver hela Norrland så artikulerar folk, om de talar naturligt.

Åke Strömmer om sportgrodor

– Jag har sagt väldigt många. Den bästa jag har sagt har väl aldrig gått i radio, men dom har ju sparat den för man skulle göra en inspelning och kommentar till olympiska spelen 1996 när den här Michael Johnson sprang 200 meter på 19,32 sekunder. Då började jag med att säga ”Tänk, det är fullkomligt otroligt att en människa springer 200 meter på 19 minuter och 32 sekunder”. Du vet, hundratals timmar utan manuskript, man kan ju inte ha manuskript på fotbollsmatcher och idrottstävlingar.

– Alla säger fel nån gång, alla säger många fel och det är ju roligt för Lasse Anrell på Aftonbladet så han får skriva böcker om floskeltoppen.
[…] Det upptäckte de ju naturligtvis, de som spelade in. Framför allt vår expert som satt bredvid mig och han avbröt mig genast och sa ”ja det är ju också ett världsrekord – 19 minuter och 32 sekunder”.

Vem som är bäst på Radiosporten?

– För närvarande har jag två favoriter, en heter Tommy Åström som håller på med friidrott ganska mycket. Han har själv varit en halvlyckad 800-meterslöpare. Och så framför allt Lasse Granqvist, han är ju den bästa som kommit fram på åtminstone de senaste 15 åren. Det är lite synd att han jobbat en hel del i TV för han så typiskt perfekt för radion.

Tack för snacket, Åke! Och nu – över till vännen och kollegan Tommy Engstrand.

Åke Strömmers klubbkänsla och sportmusik

Åke Strömmer har ju gjort Hammarbys klubblåt från början av 70-talet, en översättning av Chelseas låt Blue Is The Colour.

– Bajen va’ namnet, fotboll är vårt spel, sjunger Tommy Engstrand med något rosslig röst på grund av lungsjukdom. Eller nåt åt det hållet, skrattar han.

– Det är den bästa klubblåten. Jag tycker den är väldigt bra. Jag har ingenting jag kan jämföra med direkt, men han gjorde någonting åt Djurgården som inte blev riktigt lika lyckat.

Åke var djurgårdare – då förstår jag att ni två kom bra överens?

– Ja, du ska veta att Åke vandrade ju lite mellan AIK och Djurgården. När vi träffades första gången i mitten-slutet av 60-talet då var han gnagare. Sedan kom där ett par år med våldsamma framgångar för Djurgården i fotboll och ishockey – då bytte han bara. Det är Åke i ett nötskal alltså.

– Jag skulle aldrig kunna gå över till Gnaget. Aldrig!

Åkes Strömmers intellekt och talang

– Han fullständigt blixtrade intelligens och entusiasm alltså.

– Har en liten story från Sapporo 1972. På vår redaktion, där hade vi en öppen telefon så alla kunde höra vad som sas från Stockholm. Då är det ungdomsredaktionen i Stockholm. Om det hette P3 eller vad fan det hette på den tiden, det vet jag inte. Det ringer, Åke svarar och jag hör dem säga från Stockholm: ”undrar om ni skulle kunna hjälpa oss med en grej, ni får ett par-tre veckor på er. Vi ska ha en frågesport bland femmor och sexor om Japan och hela området där borta.” Det skulle alltså inte bara vara om sport, utan något socialt, politiskt och geografiskt.

– Och Åke stod och trummade lite och sa: ”När skulle du ha det?” ”Ja, kan vi få det inom två veckor?” svarade rösten på andra sidan. Vet du vad Åke sa?

– ”Sätt på bandet!” och extemporerade tjugo frågor. Alltså, det var en uppvisning, säger Tommy.

– Han bäddade upp det som de ville ha det. Han snackade om ögrupper i Japan, det gamla kejsardömet och så vidare.

Han var rätt allmänbildad låter det som?

– Han var väldigt allmänbildad. Och snabb i roten så förbannat!

Uppsägningen i etern

– Sedan hade han tyvärr inte omdömet alltid, säger Tommy.

Hur menar du då?

– Nej, han sa ju upp sig i direktsändning från Sveriges Radio. Han blev ju Folkets park-chef i Borlänge (år 1984 red. anm.). Han ville tydligen få ledigt ett halvår för att känna på det där och det fick han inte av Sveriges Radio. Då blev han så förbannad att han mitt i ett Sportextra – jag hörde det inte själv, utan har bara hört talas om det – så sa han alltså upp sig. Och en månad senare så gick han, säger Tommy.

Tidernas bästa sportredaktion?

– Vi hade en fantastiskt bra redaktion, kan jag berätta för dig. Dels ”fader Lennart” i topp, va. Du vet ju hur det gick för honom i och för sig – han kunde inte bjuda på sitt allra yttersta när det gällde idrott och idrottsjournalistik som han en gång kunde. Men ändå. Krönikor gjorde han sig bra i långt in på 90-talet. Sedan hade vi då denna datamaskin – Åke Strömmer – och sedan hade vi den runde kåsören Björklund. Vad jag ska beskrivas som det vet jag inte, men jag bidrog väl jag också.

– Jag vet att Uno ”Myggan” Eriksson skrev en gång i en tidning: ”Har det någonsin funnits en bättre sportredaktion?”

Läs mer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

tjugo − nitton =