Med jämna mellanrum gör han sig påmind, Anton Gustavsson – för eftervärlden mest känd som Anton Maiden.

Bredvid mitt arbetsbord står en kartong med skivor. Lite rastlöst bläddrade jag igenom dem och mina tankar stannade upp vid Anton Gustavssons underground-klassiker Anton Maiden. I slutet av 1990-talet blev Anton, som var född 1980, världskänd genom att spela in coverversioner av Iron Maidens låtar. Han gjorde dem på sitt eget sätt, lite aningslöst och mest som ett experiment… Anton tankade ned låtarna som enkla midi-filer, sjöng karaoke över musiken, sparade… och lade ut på sin hemsida.

Inspelningarna var så speciella, så skruvat oväntade att de gavs ut på skiva. ”File under: Outsider music” skulle det kunna stå på omslaget.

Anton Gustavsson var i yngre tonåren. Han bodde hemma hos sina föräldrar. Han hade t-shirt med hårdrockstryck. Han hade runda glasögon. Han satt och pulade med sina grejor i sitt rum. Kanske urtypen för en nörd, men i så fall så är väl miljoner fans till Iron Maiden (och andra band) nördar, fast man vill ju helst inte låtsas om det.

Egentligen tror jag inte att det var hans covers som gjorde att jag först fick upp ögonen för Anton Gustavsson. Anton lärde sig programmeringsspråket Basic när han var nio, han var tidigt en aktiv deltagare på internet. Det är lätt att glömma bort, men tidigt på 1990-talet kunde det finnas en renässansfurste i vilken buske som helst – den svenska webben var en tillräckligt liten community för att man skulle kunna känna till personer bara för att de fanns på internet.

Anton växte vidare och fick andra intressen. Han fortsatte att skildra sitt liv på sin hemsida, men kring 2000 meddelade han att ”Anton Maiden” var ett avslutat kapitel för sin del.

En klubbkväll på Sunkit 2003 kom min vän Dan Edman, på sitt sätt ett världskänt namn som samlare av oerhört obskyr hårdrock, fram och sa att ”Anton Gustavsson är försvunnen, han har varit borta i flera dar”. Som den naturligaste sak i världen, men också på ett sätt som jag tänkt på efteråt… det kändes som att den där grabben hade en roll i ens liv, som en släkting på håll. Några dagar senare hittades Anton Gustavsson död i skogarna utanför Borås.

Det är alltid väldigt tragiskt när en ung människa väljer att ta sitt liv. Det är alltid tragiskt, men för en person som bara blev 23 känns det som att livet aldrig riktigt fick en chans. Eller hur man ska uttrycka saken.

Hursomhelst så kunde jag idag notera, att Anton Gustavssons webbplats fortfarande är publicerad; den underhålls av hans familj. Där finns framförallt Antons pappas minnestal vid begravningen, det är värt att läsa och begrunda.

Tanken väcks: Hur skulle mitt tal till mina närmaste låta? Det kanske är dags att hålla det nu, medans de ännu kan höra…