Magnus Ny-Magnum Nilsson och Burt von Bolton på Sunkit (foto: Casper Hedberg)

Etikett: Pelle Karlsson

Dan Ekström, Pelle Karlsson och New Creation

Dan Ekström och New Creation – frikyrkoflashback 3

Dan Ekström var bland mycket annat basist i New Creation, ett av Sveriges första kristna proggband. Sunkits Henrik Martinell har pratat med honom om Pelle, Lewi, Evie och Presley.

Dan Ekström spelade bas i New Creation, ett av Sveriges första kristna proggrockband. Övriga medlemmar var sångaren Pelle Karlsson, trummisen Anders Kjellberg och den legendariske musikproducenten Lennart Sjöholm på klaviatur. Sommaren 1971 turnerade de med Jan Sparring i svenska folkparker. Men Dans och Pelles gemensamma resa började flera år tidigare.

– Jag är ju sju år äldre än vad Pelle är. Jag var talaren och Pelle sångaren. Vi reste ju ihop i sju år innan Sparring-turnén och under de här resorna spelade vi in ett tiotal EP-skivor.

Dan och Pelle var tajta och under flera år bodde Pelle hos honom i Mullsjö. 1969 var de båda med och bildade New Creation i lag med Lennart Sjöholm från Christallen och Choralerna och Anders Kjellberg från Choralerna.

– Så vi fyra – Choralerna, Christallen och Västkustteamet som vi kallade oss för – bildade New Creation. Då gjorde vi den här skivan i The Spotnicks studio i Göteborg. Det var Bosse Winberg som satt bakom rattarna och vi spelade in på nätterna. Det var jättedramatiskt det här.

Anledningen till att de spelade in nattetid var att de var tvungna att anpassa sig efter den berömde Bo Winberg och The Spotnicks.

– De var ju världskändisar på den tiden. Vi ville göra en inspelning hos honom. ”Jag jobbar på natten” sa han. Det var bara att haka på så under en veckas tid var han hemma i Sverige och sov på dagarna och jobbade på nätterna. Det var ganska roligt.

Snart fick Jan Sparring höra skivan och sa, enligt Dan:

– ”De här ungdomarna ska jag ha med på min resa”, sa han. Det blev ett himla liv i kyrkorna för vår musik var ju väldigt kontroversiell.

Kontroversiell på det viset att el-instrument i kyrkorna fortfarande var något som väckte starka reaktioner hos många, särskilt äldre troende. Rock och pop och de instrument som förknippades med dessa genrer ansågs syndigt.

En rejäl genomgång av detta kan du läsa i artikeln Porten var trång när elgitarren kom till kyrkan.

New Creation med el-instrument behagade pingsthöjdarna

För att backa bandet ännu längre: Dan Ekström berättar att sommaren 1964 var första gången en elgitarr hördes i Nyhemstältet under Nyhemsveckan – den svenska pingströrelsens största årliga konferens i Nyhem i Mullsjö kommun.

– Jag glömmer aldrig det här. Jag var i Ulricehamn och jobbade som pastor. Då frågade de om inte vi kunde komma och spela och sjunga på nattmötet.

Det var trion Dan Ekström, Pelle Karlsson och Tore Kjäll som sjöng på nattmötet. På läktarna satt flera av den tidens höjdare inom pingströrelsen: Lewi Pethrus, Bosse Hörnberg (känd pastor), Martin Tornell (pingstprofil och missionsman), Georg Gustafsson (länge en av rörelsens mest inflytelserika ledarpersoner).

– Vi drog igång med Just a Closer Walk With Thee, fast på svenska. Det var dragspel och två elgitarrer, skrattar han. Det är inte klokt egentligen.

När de slutat spela var det dödstyst i det fullsatta tältet med flera tusen personer i.

– Man kunde nästan ta på atmosfären. Alla tittade på Lewi Pethrus. Skulle han godkänna oss? Jag glömmer aldrig detta.

– Då säger Lewi Pethrus bara ”Det var härligt bröder!” Då brast hela tältet, alltså då skrek alla ”halleluja!”. Det var helt otroligt, säger Dan.

Det var första välsignelsen de fick med elgitarren.

– Sedan drog vi på. Jag köpte elbas och sålde dragspelet. Sedan gick det bara mer och mer och vi var ju influerade av den tidens rock- och popmusik. Jag var diskofil och hade 3000 skivor hemma, så vi satt ju och diggade hårdrock. Det var ju Deep Purple och de där.

Utfryst av förstepastorn på grund av Jan Sparring

Dan Ekström berättar att även om deras musik mötte mycket motstånd från de gamla, så fick New Creation fortsätta eftersom de drog fulla hus och många som lockades dit var ungdomar. Men det var inte lätt alla gånger.

– Jan Sparring blev ju utesluten ur Filadelfia när han åkte ut till folkparkerna. Han gick till Södermalmskyrkan istället.

Dan Ekström minns när han själv fick en negativ särbehandling på grund av musiken de spelade. Dan var kallad som andrepastor till Linköping, men när förstepastorn fick höra att Dan och New Creation skulle ut med Jan Sparring i folkparkerna 1971 så ringde han upp och frågade om det här var sant.

– ”Ja”, sa jag. Då sa han bara till mig i telefon: ”Jaha Dan, då tar vi tillbaka den här kallelsen. Du är inte välkommen till Linköping.” Så det här var tufft ska du veta, säger Dan.

Därefter kände Dan att han var färdig med att vara pastor i kyrkan och satsade istället helt på musiken.

New Creation släppte flera plattor, däribland en på engelska som var avsedd för lansering i USA inför en turné där. Plattorna klassades som kristen progg och väckte ganska stor uppståndelse.

– Drivkraften för oss och vår musik var att vi skulle nå ut med evangeliet. Det var själva pointen. Hur gör man det, resonerade vi? Vi var ju uppvuxna med den här musiken. Vi lyssnade ju på profan musik. Vi såg ingen skillnad på musiken – det var ju texterna som var annorlunda. Så för oss var det nog aldrig ett problem,

Ni i New Creation och Västkustteamet, kände ni att ni nådde en bredare publik genom att spela rock som ”passade budskapet”?

– Jag skulle säga att det var enklare än så. Vi var oss själva, det var våran musik. Vi diggade och lyssnade på Led Zeppelin, Pink Floyd. Det var ju influenser.

Något som är värt uppmärksamhet på New Creations första album från 1970, Sing Out My Soul, är en uppenbar stöld av gitarrspelet från slutet av Pugh Rogefeldts Här kommer natten som släpptes 1969.

– Vi tog ju små stick, vi plankade och lade in i våra låtar. Så en del kände ju igen och sa ”det här har ju du tagit från den och den skivan” och jag sa ”ja visst, vi gjorde så”. Det var ju våran musik så vi var nog bara ärliga egentligen. Tänkte inte på att vi skulle förändra någon musik, utan vi var bara sådana.

Om Pelle Karlssons gröna skiva

När Dan hörde om fenomenet att hans vän Pelle Karlssons storsäljande skiva frontas i loppisbackarna, tänkte han:

– ”Ja du Pelle, du har alltid gjort intryck och avtryck”. Han är en person som du inte lämnas oberörd av. Du kanske inte tycker om allt som han gör, men det är en kille som sätter spår i livet och har alltid gjort. Så jag är inte förvånad, även om jag inte kan förklara det.

– Pelle är en originell person och har en förmåga att, utan att han är medveten om det, lämna avtryck och det kan ju vara en förklaring. Man kommer ihåg honom.

Dan minns ett tillfälle när Dan och Pelle Karlsson skulle göra sin första inspelning på Sven Forshamns skivmärke Celesta. När Dan skulle sjunga ett stick i låten sa Sven plötsligt:

– ”Nä, jag tror Pelle ska sjunga där”. ”Varför det?”, sa jag. ”Jo, för att även om han börjat hamna i målbrottet och han låter som en kratta så är det ändå en personlighet i hans röst som du inte glömmer”. Så även om han kommer låta som en kråka, så kommer han vara intressant, sa den här Sven Forshamn.

Dan och Pelle och Evie och Elvis

En bidragande orsak till att den gröna skivan över huvud taget blev till, tror Dan Ekström har att göra med att Pelle hade börjat träffa Evie Tornquist.

– Hon är väl med första gången på den här skivan med en låt som han skrev? Och det var ju lite hemligt hela vägen. Jag har ju följt med med hans lilla affärer som han haft, vi levde ju väldigt nära och tajt.

Pelle bodde under flera år i Dans hem i Mullsjö.

– När han träffade Evie så smög de väldigt mycket, men här trädde han fram med henne på denna skivan, säger Dan.

Dessutom tror han att en viss Elvis Presley-låt de lyssnade mycket på tillsammans där hemma inspirerade Pelle till att sjunga dunderhiten Han är min sång och min glädje.

– Elvis kom ju med en countryplatta där han inte hade några pausspår. Väldigt konstig. Den gick i ett kör där; så fort en låt var slut så tonade det upp någon mellanmusik. På den skivan så fanns There Goes My Everything. Jag kan inte säga att det var där Pelle hörde den första gången, men vi lyssnade mycket på den i Mullsjö hos mig.

Elvis Presley: There Goes My Everything

Intervjun med Dan Ekström gjordes 2020.

Sunkits spellista i april 2021

Sunkits spellista i april 2021

Allergi, elektronik, lite snusk och väldigt mycket svaj. Det får du i Sunkits spellista i april 2021.

Här hittar du Sunkits spellista i april 2021 på Spotify.

Vårmånaden april ägnas en relativt stilla och porlande spellista.

Men vi inleder hårt. Den engelske pianisten Russ Conway (1925-2000) hade en kort period i strålkastarskenet, då hans spikpiano à la ragtime låg rätt i tiden – ungefär från mitten av 50-talet till mitten av 60-talet. Han är mest känd för Lesson One (tänk Thore Skogmans Kalle Johansson) och signaturmelodin till Melodikrysset, The More We Are Together. Här tar han sig an Sunkits signatur, Happy José (Ching-Ching).

Gershon Kingsley (1922-2019) var en pionjär inom elektronmusiken och blandade gärna det experimentella med det ytterst tillgängliga. Ett möte som illustreras ypperligt i majestätiska Eleanor Rigby från det magnifika albumet First Moog Quartet från 1970. Annars är Kingsley, född Götz Gustav Ksinski, mest känd för den ikoniska Popcorn och att ha varit ena halvan av Perrey and Kingsley.

Instrumentalgruppen The Jordans var tidigt ute med något som liknar rock i Brasilien. Namnet inspirerades av The Jordanaries, sånggruppen som sjöng med Elvis Presley, och gruppen bilades i São Paulo 1958. Gruppen träffade The Beatles under en Europa-turné och deras skivor ska ha inspirerat Ringo Starr att spela bossa nova – en uppgift som får anses vara mycket obekräftad. Den dimhöljda Tema de Lara kom på singel 1966.

Charlotte Höglund (född 1964 i Lycksele) slog igenom redan som barn med kristna visor. I klassiska Kan du säga vem jag är får Charlotte hjälp av lillebror Per Höglund (född 1969 i Lycksele), som lyfter låten med sitt starka engagemang och närvaro. Charlotte blev sedermera popartist, men sadlade om till pastor. Per är idag verksam som psykolog.

Yngve Stoor (1912-1985) var vår främsta förespråkare för den polynesiska musiken och gjorde från mitten av 1940-talet en lång rad skivor med försvenskningar av hawaiimusik. Även om han länge var mycket populär i folkpark och melodiradio, så ansågs han nog mot slutet av sin karriär var lite camp och töntig. Faktum är dock att han fortfarande är ett respekterat namn i Polynesien. Aloha Oe kom första gången på stenkaka 1949.

Paul Sahlin (född 1955 i Trollhättan) var ju superstjärna under namnet Paul Paljett på 70-talet, men när den delen av karriären började dala hoppade Pålle snart på dansbandståget. Även om en sångare alltid står främst i rampljuset, får man nog säga att Paul Sahlin höll en relativt låg profil när han var sångare i Säwes och Matz Bladhs. Här får vi njuta av Flickan från Heidelberg från albumet Luffarpojken från 1987.

Tillsammans med Håkan Thanger skrev Pierre Isacsson (1947-1994) Då går jag ned i min källare, som finns med Pierres albumdebut som soloartist – Pierre! från 1974. Pierre var redan en etablerad artist, men bara som medverkande i olika grupper. Som soloartist blev framgången enorm och publiken älskade basrösten i ”källaren”. Det här med basröst kan inte ha gett Cacka Israelsson någon ro och med glimten i ögat gjorde han en lätt förklädd version, som gick än mer på djupet. Då går jag ned under källaren. Finns med på CD-versionen av albumet (50), utgiven av Hendrix Music Production 1995.

Och när vi ändå är inne på Pierre Isacssons solodebut, så är det väl lika bra att vi river av Säg finns jag till från samma skiva. Detta är en försvenskning av I Am I Said av och med Neil Diamond, med lyhörd svensk text av Börje Carlsson.

Steget vidare till Love Explosion och deras Stockholm City är inte så långt. Även här handlar det om att tvingas till storstaden, men att inte passa in. Göteborgsbandet spelade på den legendariska Gärdesfesten och deras eftermäle är väl att de var ett av den svenska proggens sämsta band (rekommenderar liveversionen av Stockholms City från LP:n Festen på Gärdet, 1971 som referens), men om man bortser från det svajiga hantverket ligger Love Explosion närmare rockens ursprung än många av sin samtids knätofsiga kollegor. Denna inspelning av den låt som i folkmun kallas Ljusne är från studioalbumet Bästa låtar, utgiven på MNW 1971.

Den store Alf Robertson hade en omisskännlig känsla för att ta korn på vilka ord som krävdes för att sätta färg på en berättelse. Om man inte tänker på’t har en klassisk först-så-går-det-upp-och-sen-så-går-det-ned-vers där det finns utrymme för en hel del namedropping (känner du igen alla?) och fraser som ”det händer inte mycket i Sundsvall by the night”. Lyssnar du i hörlurar så märker du att låten är digitaliserad från vinylversionen av albumet Solsken från 1982. Är mastertejpen på vift, månntro?

Du som läser detta kanske har en ledtråd till vilket Stopet som besjungs i Alf Robertsons epos. Det fanns länge ett ölhak på Torkel Knutssonsgatan på Söder i Stockholm, som hette kort och gott Stopet (och som idag är en ICA-affär) – men med lite eftertanke är det kanske mer sannolikt att Alf med entourage huserade på Tennstopet i Vasastan? Vet du något om detta, så skriv gärna en kommentar längre ned på sidan.

Som många andra framgångsrika svenska artister började Brita Borg (1926-2010) sin karriär i sång- och revygruppen Vårat gäng på 1940-talet. Bara några år därpå började hon samarbete med Povel Ramel, men även om vi idag förknippar Brita Borg främst med revyscenen och vita duken så var hon under många år schlagersångerska. Jag ska ta morfar med mig ut ikväll snurrade på skivtallrikarna 1950, i denna version med Brita – men även på en stenkaka med Siv Westerberg.

Låtsmeden Conny Enström har vi tidigare hört i låten Allergienergi. A-sidan på samma singel, utgiven på Pang Records 1980, heter Trea i tur och lyckas även den att beröra ämnet allergi. Under helt klart oklara former. Hursomhelst är det en slagdänga som ger energi, med eller utan allergier.

Under det tidiga 80-talets popvåg lyckades Roger & The Biceps få skivkontrakt med stora Epic. Singeln Kvällen när jag inte kom in på diskoteket är en hyperrealistisk skildring av livet i en krogkö året 1983. Obegripligt nog bytte bandet till Roy Rogers, som ju också är namnet på en berömd amerikansk artist. Om det blev rättssak av detta vet vi inte.

Att den finske tangostjärnan Reijo Taipale (1940-2019) skulle göra en finsk cover på en låt med Eskilstunas stoltheter (vid sidan av Yvonne och Walter Kurtsson) Kent är inget att förvånas över. Snarast framstår det som den naturligaste saken i världen. Dom andra blev Ihan kuin nuo toiset och året var 2003.

Kärlek på internet med Grönwalls har kanske åldrats rakt in i kuriosakabinettet, men det gör ju inget. Vi är osäkra på exakt årtal – bör vara tidigt 00-tal.

Dansbandet Jannes från Norrköping, som inte ska förväxlas med dansbandet Jannez från Laxsjö, gav ut albumet Bjuder uppHans Edlers bolag Marilla 1975. Öppningsspåret Hej lilla tjej är skriven av bandets saxofonist och gitarrist Håkan Wandemo och har en skön livekänsla som ger lust att röra på sig.

Under 70-talet var det många dansband som gav sig på den lättsamma Eva (En strippa från Trosa), så och Five Teddys. Deras version finns med på LP:n Björnligan 1 (Mariann) och även om texten är lite väl fånig, så är det en svängig låt med drag i. År: 1975.

På tal om dansband, 70-tal och Mariann. Vi slänger in Per uggla med Schytts, en riktig stänkare tagen från albumet Hålligång 4 som kom… 1975!

Pelle Karlsson är idag otroligt uppmärksammad för Pelle Karlssons gröna LP, men han är förstås mer än ett ansikte på en flitigt förekommande skiva på loppmarknader. Du kanske inte tänker ”wow!” när du hör beskrivningen ”kristen sångare sjunger en låt som heter Mötesreflektioner”, men det kan vara på sin plats att utropa just wow! Låten finns med på albumet Du är hos mig från 1970.

Alternativorkestern Doktor Kosmos med rötter i punken och Gävle är kanske något av ett steg vid sidan om när det gäller udda och bortglömd populärmusik. Ändå känner vi på Sunkit ett släktskap med bandets attityd, där det alltid har varit öppet spjäll mellan allvar och ironi, fult och vacker, skoj och allvar. Bandet var tidigt ute med att göra mer än att bara vara ett popband och låten Mobbaren finns med på albumet Stjärnjerry – en rockopera av Doktor Kosmos från 1996. Mer rockopera, tack!

När porrens entreprenörer mötte underjordens flummare i Stockholms 1970-tal uppstod väl kanske inte ljuv musik, men något udda blev det. Tom Zacharias (1948-2010) tillfrågades att iscensätta en rockig fortsättning på den snuskmusik som Johnny Bode hade haft framgångar med. Gay Club från albumet Belinda (1975) är ett fint exempel på att investerarna kanske inte fick tillbaks riktigt vad de hade hoppats på. Tom kunde konsten att dra ut ett uppdrag till de yttre gränserna.

Lyssna på Sunkits spellista i april 2021 på Spotify. Och tipsa gärna dina vänner om Sunkits spellistor. Det kommer mer mums!

När elgitarren kom till kyrkan

Porten var trång när elgitarren kom till kyrkan

”Hela ditt driftliv kommer ju fram i musiken”. När elgitarren kom till kyrkan på 60-talet möttes den inte av öppna famnen. Urban Thoms har grävt i hur det gick till.

När elgitarren för första gången skulle ta sig in i kyrkan var det trångt i portgången. Murbräcka blev den yvige predikanten Arne Imsen som dragit igång Maranata, en utbrytargrupp från svensk pingströrelse som inte hade några som helst skygglappar när det gällde att använda populärkultur för att rädda vilsna själar.

Arne Imsen hade varit i Norge där han träffat Aage Samuelsen, en gammal dansbandsmusiker som blivit frälst och bytt repertoar. Men elgitarren behöll han och Arne Imsen blev så inspirerad att han införskaffade en Levin orkestergitarr med tillhörande elförstärkare. Året är lite oklart, men någonstans 1958–1959 handlar det om.

Thomas Bossius är forskare vid Göteborgs universitet och han arbetar med en avhandling om tidig kristen populärmusik. Där är Arne Imsen en viktig kugge.

– De första svenska inspelningarna i genren, där det finns elgitarr med på bild, är från 1961. De är med Arne Imsen och Donald Bergagård, berättar Thomas Bossius.

Alltså samme Donald Bergagård som senare skulle komma att skriva den svenska texten till Mia Marianne & Per Filips brottarhit Där rosor aldrig dör.

Dan Ekström och Per-Olof ”Pelle” Karlsson: Jesus ser (1968)

– Någon slags första kristen popvåg poppade sedan upp inom nästan alla samfund runt 1962–1963. Framför allt under 1963 börjar det dyka upp grupper med elgitarr, elbas och trummor.

Men då hade Maranata redan varit igång ett bra tag. Roland Lundgren, som sedermera skulle bilda duon Curt & Roland, rörde sig i Maranatakretsar och imponerades av Imsens elgitarr. Han minns Hagström-förstärkaren och en Levin orkestergitarr med eko och schatterad med gult galler i mitten där hålet vanligen är. Roland var högst medveten om att självaste Elvis hade en Hagström!

– Det var kanske den första elgitarr jag försökte spela på, säger Roland Lundgren när han försöker dra sig till minnes händelserna från pojkåren.

Det hela utspelade sig när han var någonstans i 15-årsåldern, men redan då var han flink i fingrarna och han minns att Arne Imsen hade svårt med att bli överglänst av en ung pojke.

– Hur spelar du, broder? Hela ditt driftliv kommer ju fram i musiken, kommenterade Imsen, uppenbarligen i ett försök att trycka till sin unge överman.

Roland kommer ihåg sin första egna elgitarr, en tysk orkestergitarr som han fått av en lite äldre dam som tyckte att han hade talang. Det var som att spela på ett gärdsgårdsstängsel, minns Roland.

– Jag minns när Curt kom första gången, en nyfrälst tuffing med Elvisfrilla. Han hade sin ljusblåa Fender Stratta -61 och en Hagströmförstärkare på fyra ben och till detta ett Dynacord Echo. Värre ljudknockout än den jag fick av detta som kom ut genom förstärkaren tror jag inte det går att få.

De två unga grabbarna slog sig alltså ihop och blev Curt & Roland, en countryinfluerad popduo som därmed började ge sig ut och turnera i frikyrkosverige. Det var de inte ensamma om. En våg av kristna popband skulle snart skölja över landet och först ut verkar Sunnemo-Quintetten ha varit. De började spela ihop 1962 och hade sin första offentliga spelning 1963. Från Skåne kom EKO-teamet – ett gäng unga EFS-are som turnerade som evangelisationsband. Västkustteamet med en viss Pelle Karlsson startade 1963, men det tog några år innan de tog in popmusik i sin repertoar.

EKO-teamet: Vid hans kors (1965)

– Från 1963–1964 och framåt blir de här banden någon slags självklarhet för unga kristna, berättar Thomas Bossius.

Det innebär dock inte att popmusiken var accepterad i kyrkan och inte heller elgitarren. Roland Lundgren berättar att många frikyrkor hade svårt att smälta elmusiken. Argumenten var snarlika dem som tidigare använts för att inte släppa in fiol och dragspel – dessa instrument var intimt förknippade med den då syndiga dansen och sådana associationer ville man minsann inte riskera att väcka i kyrkor och kapell.

Det var helt motsatt attityd jämfört med William Booth som 1865 grundade den världsvida Frälsningsarmén i Londons East End.

– Varför ska djävulen ha all bra musik? frågade sig William Booth vars rörelse på löpande band och med stor framgång skrev kristna texter till slagdängor som annars var populära på krogar och teatrar.

När jag för några år sedan träffade Pelle Karlsson berättade han om en händelse som inträffade i en pingstkyrka där han skulle spela nån gång på 60-talet. Strax innan han skulle inta plattformen blev han stoppad av en av församlingens ledare som uppfordrande undrade om han verkligen tänkte gå upp och spela med den gitarren. Jo, det hade Pelle förstås tänkt. Men si det gick inte, förklarade mannen, och pekade på problemet: På gitarrhuvudet stod ordet Jazz Guitar. Och jazz var minsann syndigt. Det hela löste sig så att Pelle Karlsson tejpade över det förhatliga ordet och plötsligt var det okej att spela.

Sådana ”strider” är förstås svåra att förstå i en modern kontext, men vittnesmålen om dem signalerar vilken laddning frågan om ”rätt” eller ”fel” instrument hade i frikyrkan för 50 år sedan.

Dan Ekström och Per-Olof ”Pelle” Karlsson: Så älskar Gud (1968)

Vad ledande personer i kyrkorna sa fick förstås stor betydelse. När Pingströrelsens årliga konferens i Nyhem sommaren 1965 bjöd in Västkustteamet, fick de den store ledaren Lewi Pethrus välsignelse. Det betydde en hel del. Pelle Karlsson blev därmed den förste att spela elgitarr i Nyhemsveckans stora mötestält. En röd Hagström.

Pratar man elgitarr med musiker från den här tiden är det ofrånkomligt att man får sig några färgstarka anekdoter till livs. Som den om när de första Fender-gitarrerna kom till Sverige. Roland Lundgren berättar att den första sändningen, rekvirerad av en firma i Örebrotrakten, bland annat gick till The Violents gitarrist Hasse Rosén och Bosse Winberg i Spotnicks.

Gitarrerna kom i tygpåsar. Inga hardcase. När andra sändningen kom fick Curt en av dem, minns Roland Lundgren.

En annan gitarrist ur frikyrkomyllan som höll sig framme där var Roland Claesson från Bollnäs. Hans vita pärlemor-Fender fick nästan omgående åka tillbaka över Atlanten, eftersom gospelbröderna Kjell och Rolf Samuelson (se Henrik Martinells artikel Psalmuelsons + Kramuelsons = Samuelsons) hade anlitat Roland Claesson som kompgitarrist på en av sina USA-turnéer.

I takt med att åren gick blev elgitarren allt med accepterad i svenska frikyrkor. Motståndare till världsligt influerade toner hade fått en ny fiende att bekämpa – trummorna!

I Svenska kyrkan var det länge tufft för gitarrister över lag. Prästen och psalmförfattaren Per Harling berättar att hans gitarr minsann inte sågs med blida ögon i slutet av 60-talet. Han fick vackert finna sig i att få ilskna blickar av mer än en kantor. Då var Harlings gura ändå akustisk. I kyrkan skulle det vara orgel, inget annat. Så löd signalen.

Samtidigt som frikyrkan från mitten av 60-talet och framåt blivit alltmer accepterande när det gällde elektroniska instrument fortsatte Maranata att skapa rubriker. Och ibland fanns elgitarren med på ett hörn.

Som hösten 1964 i Örnsköldsvik när Maranata-predikanten Målle Lindberg lät sig hissas ner från en helikopter i vit paljettkostym inför en publik på 20 000 människor som samlats på idrottsplatsen där Målle skulle sjunga och tala. På estraden väntade sexton eller möjligen sjutton elgitarrister (det beror på vilken intervju med Målle man läser) för att kompa hela härligheten. Enligt lokaltidningen Örnsköldsviks Allehanda som var på plats hann Målle sjunga Ovan där innan poliser med hundar avbröt föreställningen på order från landsfiskalen, som var rädd att det skulle bli upplopp.

Den som vill få en bild av hur ett Maranatamöte med Målle Lindberg kunde gå till kan kolla in musikvideon som Helsingborgsgruppen Familjen gjorde till sin sång Det snurrar i min skalle. Den fick en Grammis för Årets musikvideo 2007 och samma år utsågs den till en av världens 50 bästa musikvideor av publikationen Pitchfork.

Familjen: Det snurrar i min skalle

Tillbaka till kyrkan och elgitarren. Den tröghet som många fick uppleva i Sverige fanns inte i motsvarande sammanhang i USA. 1915 föddes en flicka som skulle komma att revolutionera musiken i kyrkan – och långt utanför dess trösklar. Sister Rosetta Tharpe har kallats The Godmother of Rock and Roll och tillsammans med hennes starka röst var elgitarren hennes främsta vapen. 23 år gammal gjorde hon 1938 sina första skivinspelningar hos Decca där hon ackompanjerade sig själv på gitarr. Succén blev omedelbar och hon anses ha haft bestående influenser på artister som Elvis Presley, Johnny Cash, Jerry Lee Lewis, Etta James, Little Richard och många andra.

Sister Rosetta Tharpe var en extraordinär gitarrist med en ovanlig finger-plockstil. Hon var gospelmusikens första crossoverartist och dess första nationella stjärna. Det var i Church Of God in Christ, COGIC, som Sister Rosetta Tharpe först lät höra tala om sig. Hennes karriär blev brokig men hennes betydelse som förebild är oomtvistad. En av hennes hits är Strange Things Happening Every Day.

Sister Rosetta Tharpe: Up Above My Head

Hade samma sak kunnat hända i svenska frikyrkor, om folk inte varit så förtvivlat rädda för moderna musikaliska uttryck? Ja, kanske.

En berättelse jag fångar upp när jag gräver i ämnet vänder blickarna mot Hälsingland. I början av 1930-talet blev folkmusiken Folke Uppgren frälst i Filadelfia, Bollnäs. Han övergav då sin fiol eftersom den ansågs syndig i kyrkan. I stället skaffade han en elgitarr som han började spela på. Han lär då vid ett tillfälle ha framfört Johannes Granbergs nyskrivna sång Härliga Golgata i Filadelfia Bollnäs till just elgitarr. En uppgift säger att året var 1934. Ingen rock’n’roll förvisso, men absolut elgitarr. Tidig sådan.

Men Uppgrens bana som elgitarr-pionjär fick ett hastigt slut när en tongivande figur i kyrkan förklarade att elgitarr, precis som fiolen, var ett ogudaktigt instrument.

Folke Uppgren tog det säkra före det osäkra och gick över till hawaiigitarr. Denna trakterade han när han sedan bildade sång- och musikgruppen Uppgrenskvartetten, där även hans hustru Astrid ingick.

I stället fick Arne Imsen ord om sig att vara först med elgitarr i kyrkan och Curt & Roland blev två av de stora förebilderna för 60-talets frikyrkoungdomar med ambitioner att göra som William Booth och ta tillbaka den bästa musiken från djävulen.

Pelle Karlsson och den gröna LP-skivan

Folkrörelsen Pelle Karlssons gröna skiva

Vilken loppis du än besöker och vilken skivback du än rotar i – visst tusan hittar du en viss skiva med Pelle Karlsson där. Henrik Martinell rapporterar.

Sunkit är långt ifrån först att skriva om kulten kring Pelle Karlsson – mannen bakom Sveriges vanligaste loppis-skiva; 1973 års storsäljare Han är min sång och min glädje. Men vi har försökt ta reda på vad Pelle själv tänker kring hans skivas nya liv. Samt om andrahandsmarknaden kan dra ekonomisk nytta av internetfenomenet.

Alla skivsamlare känner till att Pelles anlete är ett av de mest återgivna i Sverige. Ansiktet finns på tusentals vinylomslag som står och samlar damm på loppmarknader.

– För det första är jag uppvuxen i den miljön där den gröna skivan landade, i kyrklig miljö. Och på den tiden var den mycket uppskattad, väldigt speciell. Det minns jag redan på den tiden, säger Daniel Grahn, som är generalsekreterare på Erikshjälpen.

LP:n Han är min sång och min glädje gavs ut 1973, men sålde relativt svagt vid lanseringen – omkring 5000 exemplar det första halvåret. Det var först när Pelle Karlsson dök upp i allsångslegendaren Bosse Larssons TV-program Nygammalt som det tog det skruv. Så pass att Karlsson under några veckor sålde mer än ABBA.

Skivan blev en sleeper hit och sålde mellan 300 000 och 500 000 exemplar.

Senare gifte sig Pelle Karlsson med den kristna sångerskan Evie Tornquist, bosatte sig i Florida och har sedan dess varit borta från det svenska rampljuset.

– Det är först när jag börjat på Erikshjälpen som jag inser att den här skivan har fått ett helt nytt liv i ett helt nytt sammanhang, där den lyfts upp och skojas med. Det har blivit någon sorts kultförklaring av det här omslaget och hela skivan, säger Daniel Grahn och syftar på rörelsen kring den gröna skivan.

Få verkar vilja köpa skivorna, men likt fridlysta blommor får de stå kvar – men frontade – i backarna. Liknelsen med fridlysta blommor kommer från Facebook-gruppen Jag har skådat Pelle Karlsson! och lyder ordagrant:

Att köpa Pelle Karlsson är som att plocka fridlysta blommor. Precis som man låter fridlysta blommor stå i backarna, bör man låta Pelle Karlsson stå i backarna.

Rörelsen Jag har skådat Pelle Karlsson! har funnits i över ett decennium och dess huvudsakliga uppgift är att i varje loppis-back sätta ett Pelle Karlsson-album på front row-plats och därefter fotografera sig själv ihop med skivan.

– Det finns ju en grupp människor som har satt i system och har gjort som en ploj, gimmick eller i värsta fall närmast en besatthet i att var än den här skivan dyker upp ska man fronta den och lyfta fram den. Det finns till och med de som gör Photoshop-idéer kring de här bilderna. Det här skivomslaget som finns på så många olika ställen används för att skapa någonting närmast en folkrörelse kring, säger Daniel Grahn.

Varför tror du att det blivit så? Det finns ju fler album i loppisbackarna som det sålts nästan lika mycket av, så varför blev det just det här albumet som det skapats en rörelse kring?

– Det måste väl också hänga ihop med att den finns på så många ställen. Hade den här bara funnits i två butiker – en skiva som bara dyker upp då och då – hade det varit annorlunda. Men nu finns den i princip överallt och därför tycker folk att det är roligt att göra så här tror jag.

Har du ”skådat” själv?

– Absolut. När jag hörde om detta trodde jag det var ett skämt först. Sedan gick jag in på Facebook-gruppen Jag har skådat Pelle Karlsson!. Sedan var jag ju tvungen. Bara för att bevisa att jag klarade detta, har jag ju också gjort detta på några ställen. Vi har ju 62 butiker i Erikshjälpen och vart jag än kommer går jag till skivhyllan för att titta om Pelle Karlsson står längst fram och gör den inte det – ja då får man hjälpa till lite grann, säger Daniel Grahn.

Rörelsen kring Pelle Karlsson-albumet har även lett till popkulturella spin-offs på originalet. Till exempel har någon publicerat den klassiska bilden av Pelle Karlsson i ny version iförd corpse paint (samma bild hamnade även på en köpe-t-shirt).

Omslagsbilden spelar även en viktig roll i popgruppen Knight Musics musikvideo Green River Killer.

Knight Music: Green River Killer

Sett till det faktum att den märkliga kulten kring gröna skivan växer, så frågar jag Daniel Grahn om han ser någon möjlighet att dra nytta av folkrörelsen kring skivan i Erikshjälpens butiker framöver. Det känns ju inte omöjligt att göra en vinst på skivbackarnas underutnyttjade resurser, som Karlssons skiva ju faktiskt är. Eller?

– Alltså, vi får ju sätta oss och fundera på detta om det finns någon möjlighet. Vi är ju en välgörenhetsorganisation så vi slåss ju för att få in så mycket pengar som möjligt för att göra så gott som möjligt för så många barn som möjligt runt om i världen. Och det är klart: allt som hjälper till i den riktningen försöker vi ju lyfta fram. Samtidigt är nog detta mer ett roligt fenomen som vi ska skratta åt och uppmuntra på nåt sätt, men jag tror inte att det kanske ger så mycket större ringar på vattnet just nu, säger han.

Daniel Grahn tycker snarare att det gröna albumet fyller en viktig roll i att lyfta fram loppis-tingens ofta intressanta bakgrund.

– Vi är ju i en bransch där man berättar historier om gamla saker. Vi försöker hålla fräscha butiker, men kring gamla grejer finns ju oftast spännande historier. Det är inte sällan vi har samlare och auktionsförrättare som kommer till våra butiker – då är ju detta en jättespännande historia. Hur denna okända personen kunde bli så enormt stor, gjorde den här skivan och nu är det en folkrörelse kring hans omslag som sätts längst fram i skivbackarna – det är en helt fascinerande historia.

Pelle Karlsson och Daniel Grahn har träffats flertalet gånger när Pelle och hustrun Evie besökt Sverige och turnerat. En av gångerna berättade Daniel för Pelle om kulten kring LP:n Han är min sång och min glädje.

– Jag nämnde faktiskt det för honom. Det är ju så att Pelle Karlsson lämnade rampljuset med buller och bång och flyttade till USA och valde ett liv betydligt mer i skymundan. Han har jobbat med satelliter och som affärsman, så han valde ju bort kändisskapet han hade i Sverige. När jag påminner honom om detta skrattar han ju gott och samtidigt så markerar han att detta är en svunnen tid som ligger bakom honom. Jag tror inte han lägger ner så där jättemånga tankar på sin gamla karriär om jag ska vara ärlig.

Blev han förvånad när du berättade för honom om rörelsen?

– Ja, det blev han ju naturligtvis. För det första förstod han inte riktigt storheten i den här skivan nu – han har lite distans till den. För det andra: det är klart att det är en konstig berättelse även för honom att hans gamla skiva skulle bli en folkrörelse där folk runt i landet på loppisar ställer hans skiva längst fram i skivlådor. Det är en konstig berättelse till och med för honom, säger Daniel Grahn.

Om vi spekulerar nu – skulle den här internettrenden kunna vara en väg in för Pelle i musikens rampljus igen? Han har ju inte helt lämnat musiken, men är i stort sett borta från den.

– Han sjunger ju, precis som du säger, fast han gör det i mindre sammanhang och han gör det mer för husbehov och så där. Men han har ju en fantastisk röst och han är ju en otrolig personlighet så skulle han bestämma sig för att göra en comeback i Sverige och man skulle kunna rida på den här Pelle Karlsson-vågen och koppla till butiker, jag tror nog att det skulle gå att göra en rätt så rolig grej av det faktiskt. Sen hur långt det når eller vad en comeback är i sammanhanget det vågar jag inte gissa, men att det skulle väcka ett stort intresse det är jag säker på, säger Daniel Grahn.

Att skivan blev populär över gränserna – det vill säga att den slog stort både inom frikyrkorörelsen samt bland ”vanligt folk” – gjorde att den av många sågs lite som en andra nationalsång.

– Den här skivan hade ingen stor förväntan på sig att lyckas. Utan den spelades in, den skickades ut till mycket kyrkfolk och rätt vad det var togs den upp av Nygammalt – och skivan fick helt plötsligt helt nytt liv. Den trycktes om och trycktes om och trycktes om. När jag forskade i detta för ett tag sedan för att få reda på hur många skivor det kan finnas så har jag fått siffror mellan 300 000 och 500 000.

– Den spelades ju överallt, den låg på listor över ABBA. Det sägs ju till och med att Björn och Benny besökte Filadelfiakyrkan i Stockholm för att se vem som låg före dem på listan. Jag vet inte om det är sant eller bara en skröna, men så otroligt kan det vara. Den här sången Han är min sång och min glädje som hade en sån där klassisk inledning ”bambabambam…” Den låten sa man ju var Sveriges andra nationalsång under den här tiden och spelades ju överallt. Det här är en märkvärdig historia, en märkvärdig skiva och den har fått en fortsättning ända in i vår tid, säger Daniel Grahn.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén