Kategorier
Artiklar

Porten var trång när elgitarren kom till kyrkan

”Hela ditt driftliv kommer ju fram i musiken”. När elgitarren kom till kyrkan på 60-talet möttes den inte av öppna famnen. Urban Thoms har grävt i hur det gick till.

När elgitarren för första gången skulle ta sig in i kyrkan var det trångt i portgången. Murbräcka blev den yvige predikanten Arne Imsen som dragit igång Maranata, en utbrytargrupp från svensk pingströrelse som inte hade några som helst skygglappar när det gällde att använda populärkultur för att rädda vilsna själar.

Arne Imsen hade varit i Norge där han träffat Aage Samuelsen, en gammal dansbandsmusiker som blivit frälst och bytt repertoar. Men elgitarren behöll han och Arne Imsen blev så inspirerad att han införskaffade en Levin orkestergitarr med tillhörande elförstärkare. Året är lite oklart, men någonstans 1958–1959 handlar det om.

Thomas Bossius är forskare vid Göteborgs universitet och han arbetar med en avhandling om tidig kristen populärmusik. Där är Arne Imsen en viktig kugge.

– De första svenska inspelningarna i genren, där det finns elgitarr med på bild, är från 1961. De är med Arne Imsen och Donald Bergagård, berättar Thomas Bossius.

Alltså samme Donald Bergagård som senare skulle komma att skriva den svenska texten till Mia Marianne & Per Filips brottarhit Där rosor aldrig dör.

Dan Ekström och Per-Olof ”Pelle” Karlsson: Jesus ser (1968)

– Någon slags första kristen popvåg poppade sedan upp inom nästan alla samfund runt 1962–1963. Framför allt under 1963 börjar det dyka upp grupper med elgitarr, elbas och trummor.

Men då hade Maranata redan varit igång ett bra tag. Roland Lundgren, som sedermera skulle bilda duon Curt & Roland, rörde sig i Maranatakretsar och imponerades av Imsens elgitarr. Han minns Hagström-förstärkaren och en Levin orkestergitarr med eko och schatterad med gult galler i mitten där hålet vanligen är. Roland var högst medveten om att självaste Elvis hade en Hagström!

– Det var kanske den första elgitarr jag försökte spela på, säger Roland Lundgren när han försöker dra sig till minnes händelserna från pojkåren.

Det hela utspelade sig när han var någonstans i 15-årsåldern, men redan då var han flink i fingrarna och han minns att Arne Imsen hade svårt med att bli överglänst av en ung pojke.

– Hur spelar du, broder? Hela ditt driftliv kommer ju fram i musiken, kommenterade Imsen, uppenbarligen i ett försök att trycka till sin unge överman.

Roland kommer ihåg sin första egna elgitarr, en tysk orkestergitarr som han fått av en lite äldre dam som tyckte att han hade talang. Det var som att spela på ett gärdsgårdsstängsel, minns Roland.

– Jag minns när Curt kom första gången, en nyfrälst tuffing med Elvisfrilla. Han hade sin ljusblåa Fender Stratta -61 och en Hagströmförstärkare på fyra ben och till detta ett Dynacord Echo. Värre ljudknockout än den jag fick av detta som kom ut genom förstärkaren tror jag inte det går att få.

De två unga grabbarna slog sig alltså ihop och blev Curt & Roland, en countryinfluerad popduo som därmed började ge sig ut och turnera i frikyrkosverige. Det var de inte ensamma om. En våg av kristna popband skulle snart skölja över landet och först ut verkar Sunnemo-Quintetten ha varit. De började spela ihop 1962 och hade sin första offentliga spelning 1963. Från Skåne kom EKO-teamet – ett gäng unga EFS-are som turnerade som evangelisationsband. Västkustteamet med en viss Pelle Karlsson startade 1963, men det tog några år innan de tog in popmusik i sin repertoar.

EKO-teamet: Vid hans kors (1965)

– Från 1963–1964 och framåt blir de här banden någon slags självklarhet för unga kristna, berättar Thomas Bossius.

Det innebär dock inte att popmusiken var accepterad i kyrkan och inte heller elgitarren. Roland Lundgren berättar att många frikyrkor hade svårt att smälta elmusiken. Argumenten var snarlika dem som tidigare använts för att inte släppa in fiol och dragspel – dessa instrument var intimt förknippade med den då syndiga dansen och sådana associationer ville man minsann inte riskera att väcka i kyrkor och kapell.

Det var helt motsatt attityd jämfört med William Booth som 1865 grundade den världsvida Frälsningsarmén i Londons East End.

– Varför ska djävulen ha all bra musik? frågade sig William Booth vars rörelse på löpande band och med stor framgång skrev kristna texter till slagdängor som annars var populära på krogar och teatrar.

När jag för några år sedan träffade Pelle Karlsson berättade han om en händelse som inträffade i en pingstkyrka där han skulle spela nån gång på 60-talet. Strax innan han skulle inta plattformen blev han stoppad av en av församlingens ledare som uppfordrande undrade om han verkligen tänkte gå upp och spela med den gitarren. Jo, det hade Pelle förstås tänkt. Men si det gick inte, förklarade mannen, och pekade på problemet: På gitarrhuvudet stod ordet Jazz Guitar. Och jazz var minsann syndigt. Det hela löste sig så att Pelle Karlsson tejpade över det förhatliga ordet och plötsligt var det okej att spela.

Sådana ”strider” är förstås svåra att förstå i en modern kontext, men vittnesmålen om dem signalerar vilken laddning frågan om ”rätt” eller ”fel” instrument hade i frikyrkan för 50 år sedan.

Dan Ekström och Per-Olof ”Pelle” Karlsson: Så älskar Gud (1968)

Vad ledande personer i kyrkorna sa fick förstås stor betydelse. När Pingströrelsens årliga konferens i Nyhem sommaren 1965 bjöd in Västkustteamet, fick de den store ledaren Lewi Pethrus välsignelse. Det betydde en hel del. Pelle Karlsson blev därmed den förste att spela elgitarr i Nyhemsveckans stora mötestält. En röd Hagström.

Pratar man elgitarr med musiker från den här tiden är det ofrånkomligt att man får sig några färgstarka anekdoter till livs. Som den om när de första Fender-gitarrerna kom till Sverige. Roland Lundgren berättar att den första sändningen, rekvirerad av en firma i Örebrotrakten, bland annat gick till The Violents gitarrist Hasse Rosén och Bosse Winberg i Spotnicks.

Gitarrerna kom i tygpåsar. Inga hardcase. När andra sändningen kom fick Curt en av dem, minns Roland Lundgren.

En annan gitarrist ur frikyrkomyllan som höll sig framme där var Roland Claesson från Bollnäs. Hans vita pärlemor-Fender fick nästan omgående åka tillbaka över Atlanten, eftersom gospelbröderna Kjell och Rolf Samuelson (se Henrik Martinells artikel Psalmuelsons + Kramuelsons = Samuelsons) hade anlitat Roland Claesson som kompgitarrist på en av sina USA-turnéer.

I takt med att åren gick blev elgitarren allt med accepterad i svenska frikyrkor. Motståndare till världsligt influerade toner hade fått en ny fiende att bekämpa – trummorna!

I Svenska kyrkan var det länge tufft för gitarrister över lag. Prästen och psalmförfattaren Per Harling berättar att hans gitarr minsann inte sågs med blida ögon i slutet av 60-talet. Han fick vackert finna sig i att få ilskna blickar av mer än en kantor. Då var Harlings gura ändå akustisk. I kyrkan skulle det vara orgel, inget annat. Så löd signalen.

Samtidigt som frikyrkan från mitten av 60-talet och framåt blivit alltmer accepterande när det gällde elektroniska instrument fortsatte Maranata att skapa rubriker. Och ibland fanns elgitarren med på ett hörn.

Som hösten 1964 i Örnsköldsvik när Maranata-predikanten Målle Lindberg lät sig hissas ner från en helikopter i vit paljettkostym inför en publik på 20 000 människor som samlats på idrottsplatsen där Målle skulle sjunga och tala. På estraden väntade sexton eller möjligen sjutton elgitarrister (det beror på vilken intervju med Målle man läser) för att kompa hela härligheten. Enligt lokaltidningen Örnsköldsviks Allehanda som var på plats hann Målle sjunga Ovan där innan poliser med hundar avbröt föreställningen på order från landsfiskalen, som var rädd att det skulle bli upplopp.

Den som vill få en bild av hur ett Maranatamöte med Målle Lindberg kunde gå till kan kolla in musikvideon som Helsingborgsgruppen Familjen gjorde till sin sång Det snurrar i min skalle. Den fick en Grammis för Årets musikvideo 2007 och samma år utsågs den till en av världens 50 bästa musikvideor av publikationen Pitchfork.

Familjen: Det snurrar i min skalle

Tillbaka till kyrkan och elgitarren. Den tröghet som många fick uppleva i Sverige fanns inte i motsvarande sammanhang i USA. 1915 föddes en flicka som skulle komma att revolutionera musiken i kyrkan – och långt utanför dess trösklar. Sister Rosetta Tharpe har kallats The Godmother of Rock and Roll och tillsammans med hennes starka röst var elgitarren hennes främsta vapen. 23 år gammal gjorde hon 1938 sina första skivinspelningar hos Decca där hon ackompanjerade sig själv på gitarr. Succén blev omedelbar och hon anses ha haft bestående influenser på artister som Elvis Presley, Johnny Cash, Jerry Lee Lewis, Etta James, Little Richard och många andra.

Sister Rosetta Tharpe var en extraordinär gitarrist med en ovanlig finger-plockstil. Hon var gospelmusikens första crossoverartist och dess första nationella stjärna. Det var i Church Of God in Christ, COGIC, som Sister Rosetta Tharpe först lät höra tala om sig. Hennes karriär blev brokig men hennes betydelse som förebild är oomtvistad. En av hennes hits är Strange Things Happening Every Day.

Sister Rosetta Tharpe: Up Above My Head

Hade samma sak kunnat hända i svenska frikyrkor, om folk inte varit så förtvivlat rädda för moderna musikaliska uttryck? Ja, kanske.

En berättelse jag fångar upp när jag gräver i ämnet vänder blickarna mot Hälsingland. I början av 1930-talet blev folkmusiken Folke Uppgren frälst i Filadelfia, Bollnäs. Han övergav då sin fiol eftersom den ansågs syndig i kyrkan. I stället skaffade han en elgitarr som han började spela på. Han lär då vid ett tillfälle ha framfört Johannes Granbergs nyskrivna sång Härliga Golgata i Filadelfia Bollnäs till just elgitarr. En uppgift säger att året var 1934. Ingen rock’n’roll förvisso, men absolut elgitarr. Tidig sådan.

Men Uppgrens bana som elgitarr-pionjär fick ett hastigt slut när en tongivande figur i kyrkan förklarade att elgitarr, precis som fiolen, var ett ogudaktigt instrument.

Folke Uppgren tog det säkra före det osäkra och gick över till hawaiigitarr. Denna trakterade han när han sedan bildade sång- och musikgruppen Uppgrenskvartetten, där även hans hustru Astrid ingick.

I stället fick Arne Imsen ord om sig att vara först med elgitarr i kyrkan och Curt & Roland blev två av de stora förebilderna för 60-talets frikyrkoungdomar med ambitioner att göra som William Booth och ta tillbaka den bästa musiken från djävulen.

Av Urban Thoms

Urban Thoms är journalist som sedan slutet av 80-talet skrivit om musik i den kristna dagstidningen Dagen. När Kalle Lind i sin podd Snedtänkt gjorde ett avsnitt om frikyrkopop bjöd han in Urban att vara hans sidekick och i SVT-dokumentären Frikyrkans musikunder, som sändes påsken 2020, var Urban en av dem som programledaren Ann-Sofie Carringer intervjuade i programmet. Frågar du Urban vad han är mest nöjd med som musikskribent svarar han förmodligen: Att jag intervjuat både Pelle Karlsson och hans norsk-amerikanska fru, sångerskan Evie Tornquist-Karlsson, som var med och bildade GMA (Gospel Music Association) som är den stora branschorganisationen för kristna artister i USA.

2 svar på ”Porten var trång när elgitarren kom till kyrkan”

Finfin artikel.

En sak jag frågat mig, till och från, är hur många i Stockholms musikliv/studiomusiker under 80- och 90-talet som kom med frikyrkobakgrund. Känslan är att det var en bra bit högre andel än snittet i populationen.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

sexton + 13 =