Han kan sägas ha skapat den svenska countryn. Mats Rådberg gick bort nyss fyllda 72 år. Redan saknad av många.
Det börjar bli lite av en följetong för oss på Sunkit. Vi bevakar ju en musik som skapats av utövare som i de flesta fall hör en annan tid till, så förr eller senare så kommer det en tid då dödsrunorna är fler än dopannonserna. Det är väl naturligt; icke desto mindre är det sorgligt.
I fredags deltog jag digitalt i Lars Åke Lundbergs begravning (generöst inbjuden av Lars Åkes son, Fredrik Lundberg) och redan dagen efter så nås vi av beskedet att Mats Rådberg lämnat jordelivet.
Sunkit handlar om att lyfta udda och bortglömd populärmusik – och betoningen ligger kanske på udda. Här hörde inte Mats Rådberg naturligt hemma, men han upplevde nog sin beskärda del av att ”spotta snus i motvind”.
Mats Rådbergs karriär rymde både pionjärskap, framgång och hånskratt. Han, och brorsan Anders Rådberg, var tidiga med spela countrymusik i Sverige. De gjorde country på svenska, men – i sina bästa stunder – var det blues på svenska; sorg och smärta ur svenska hjärtan, med ärvd eller förvärvad ton.
Visst älskar vi Peta in en pinne i brasan, men Mats Rådberg hade fler strängar på sin lyra. Utöver att han var yrkesverksam arkitekt. Och de här stora hitsen, de folkliga framgångarna, ledde ofrånkomligen till att det från tid till annan inte gick så bra.
Det bör dock stå i den svenska populärmusikens himmel att Mats Rådberg – samtidigt med Alf Robertson – gjöt svenskt liv i den amerikanska genre vi känner som country. Och gjorde något som var på riktigt, inte bara efterapningar.
Hur var Mats Rådberg som person? Ingen aning förstås, men på en av Hans Edlers musikgalor på Tyrol i Stockholm bad jag Mats om en autograf. Gissningsvis hade han varit i logen och passerade genom restaurangen. Han passerade vårt bord och jag greppade möjligheten i stunden.
”Hej Mats, är det okej att be om en autograf?”
”Självklart.”
Det här är ett av mina starkaste minnen av Mats Rådberg. Hur han tar tag i en penna, lägger ned papperslappen mot bordsytan och ägnar en otrolig omsorg kring den första raden: ”Med hjärtliga hälsningar”.
Därefter själva autografen: En kråka som tog millisekunder att skriva.
Mats Rådberg hade tid för den som gillade hans musik. I rampljuset såväl som inför en enskild anhängare på en restaurang på Djurgården.
Tack, Mats Rådberg!
9 comments
Ja, Mats Rådberg var en reko kille. Att han hux flux stannade till för att skriva dig autografen med personlig hälsning var nog rätt typiskt. Han sa ja till det mesta, antar jag. Men kunde säga NEJ i frågor som rörde hans repertoar; det har fler än hans polare Lasse Holm fått erfara.
Nederländska (svensktalande) medieforskaren Helena van Hoof fick sig på 80-talet en intervju med Mats Rådberg och nuddade vid frågan varför han tackat nej till låten Jennifers frågor (av David Allan Coe och Sören Skarback) som därefter i stället Alf Robertson kom att sjunga in med synnerlig känsla (på sin LP Ibland är det som i en himmel).
Mats mindes att en rad i texten verkat jungfrublodig, medan Alf tydligen tolkat den mer symbolisk (Vill du torka bort mitt blod, hålla upp mitt mod?) Och möjlighet att tolka fanns ju. Litteraturvetaren Anders N. Nilsson vid Umeå universitet har redovisat sin granskning av texterna till samtliga låtar Alf Robertson nånsin sjöng in. Till den gåtfulla Jennifers frågor ställer sig Nilsson lika kluvet undrande som Rådberg. Jo, Rådberg sjöng väl rakare, rättframmare låtar.
Mats Rådberg, den sjungande stjärnarkitekten… / Från Brännkyrka var han väl? Yesss(!) / Han kirrade schysst Tennessee-dialekten / med omtalat proffsig finess. / Men grekisk musik(!) om en vit liten duva / på Svensktoppen, visst ’75. / Det något nasala (precis som av snuva) / i halvmörka rösten gick hem.
💖💘😪💔😔💞💗💝🦋😇🌹🥰
De mest dogmatiska country-vännerna har uttryckt att Mats kom bäst till sin rätt i den musik som bandet Rank Strangers spelade kring 1970, men jag tycker allt det var av godo att han breddade sin stil till även schlager, särskilt som solo-artist. Vid hans solo-debut (LP-skivan med ”Den vita duvan” osv) sprack Rank Strangers och blev dels det kommersiellt Nashville-influerade bandet Rankarna, dels bluegrass-gänget New Strangers som höll fast vid musik från bergsbyarna – mycket fiol och banjo som i svenska öron lät en smula främmande. Söker man på namnet Rank Strangers så hittar man dock främst den australiensiska bluegrass-grupp, som i sent 1980-tal döpte sig så.
Rank Strangers’ genombrottslåt ”Early Morning Rain” hade varit genombrottet även för låtens upphovsman Gordon Lightfoot. Då Lightfoot trots ett något bohemiskt sinnelag såg sig tvungen att starta ett bolag, fick det heta Early Morning Productions. Men försäljningen av biljetter till Lightfoots sommarturné 2023 blev givetvis tvärt avbruten, då han avled på ett sjukhus i Toronto för knappt tre veckor sedan (död den 1 maj). Jag skulle säga att mina tankar vid beskedet om Lightfoots död gick i lika hög grad till Mats Rådberg. Det finns en storhet i vardaglig enkelhet. Är inte känslan densamma i Rådbergs rader om Vallentuna som i Lightfoots lika uppsluppna rader ”The skyline of Toronto is something you get on to”?
Mats Rådberg och Alf Robertson – det rådde ingen arg konkurrens utan ett jättegott country-kollegialt kamratskap mellan dem. Inte minst på Söder kring 1975, då Mats höll till mycket i KMH Studio, Hornsgatan, och Alf hade sin songwriter-källare på Rosenlundsgatan. De sågs och snackade en del på dessa inrökta ställen. De råkade ibland också konsumera snabbmat vid samma tidpunkt vid Mariatorgets gatukök. Och vad hjärtligt de kramade om varandra när Mats (med Rankarna) och Alf (med Countrymasarna) råkat kliva ur sina turnéfordon precis samtidigt vid Forsbacka Country Festival det året, då Mats bara fem, sex dagar dessförinnan fått upp sin första Svensktopps-etta – ”Den vita duvan” (text: Alf Robertson, musik:Lasse Holm).
Svart sky. Blåvit bardisk. En Silja Line-kryssning. / Alf Robertson kvällens artist. / Jag njöt lite smått konfunderat vid lyssning. / Var basrösten grövre än sist? / Ibland kunde orden i textminnet snubbla / men uppstod ur glömskan på nytt / av mången för feelingen starkölig bubbla / ur 6-pack i Alfs kvava hytt.
Nu i november (2023) var det 40 år sedan Rankarna med Mats Rådberg var förband till Johnny Cash Show i Himmelstalundshallen, Norrköping. (Johnny Cash och hustrun/duettpartnern June Carter Cash avled 2003, den 12 september, respektive 15 maj.)
Detta att Mats Rådberg var arkitekt – Tänk att bo i en villa ritad av honom, även om den kanske skulle se ut som många andra. Men med rätta hade man kunnat inreda en country-vrå. Men konstigt att ingen tidnings- eller radio-reporter (mig veterligt) har forskat och gjort hembesök i någon av villorna. Kan man inte hos stadsbyggnadskontor etc. söka på arkitekters namn?