Kategorier
Artiklar

Hej, hur mår du?

Urtypen för en artist i kategorin outsider music, Daniel Johnston, är på väg till Sverige igen. Förra gången han var här – jag tror att han spelade på Universitetet här i Stockholm – skulle Dagens Nyheter intervjua honom, men han hade somnat och stod inte att väcka. Tidningens reportage pryddes med bilden av en djupt slumrande Daniel Johnston.

Själv är jag väldigt förtjust i Johnstons tidiga alster, då han på det tidiga 1980-talet gav ut egenhändigt ihopknåpade kassetter – en period som finns dokumenterad på CD:n Hi, how are you? Ärligt talat så är jag inte alls imponerad av resten. Det beror nog till del på ren snobbism, en känsla av att allt blir mindre intressant ju populärare det blir… Men främst tror jag faktiskt att Daniel Johnstons storhet ligger i de udda inspelningarna. Den hemmagjorda känslan är inte bara en inramning, det är en stor del av den musikaliska upplevelsen. Daniel Johnston experimenterar och utforskar i sina ensamma inspelningar – när han spelar i ett band blir det ordinärt… och lite tråkigt.

Kanske är det bara en fråga om tycke och smak.

Jag har inte bestämt mig, men jag tror inte att jag kommer att se Daniel Johnston när han den 18 juli 2008 har turnépremiär på Berns i Stockholm. En bidragande orsak är att jag gång på gång upplevt Berns som en riktigt sugig konsertlokal. Försök att se något av artisten om Berns är fullsatt! Inom parentes kan man väl också lägga till att det brukar vara ganska sugig publik; många exemplar som ”är för fina för den här världen”.

Vi får väl se om han somnar. Eller kommer hit alls. På Daniel Johnstons webbplats står det att han ska spela på Sticky Fingers i Stockholm (Sticky Fingers ligger i Göteborg) och Berns i Göteborg (ja, Berns ligger ju i Stockholm). Vågar du chansa?

Av Magnus Nilsson

Av Magnus Nilsson

Magnus "Ny-Magnum" Nilsson är en av grundarna till Sunkit. Han är verksam som digital strateg i Stockholm.

2 svar på ”Hej, hur mår du?”

Det känns förstås lite besvärligt när artister blir maistream. Jag har dock en bestämd känsla av att hela suncadelic-genren är på drift mot mainstream. Jag passerade en chic modebutik nyligen, och vad hördes i högtalarna, om inte Lena Skoog med sin klassiska ”Ta mig inte nu”. Och återutgivningen på CD av ”Två glada laxar från Hälsingland” med Arne ”Rosen” Qvick & Snoddas tyder ju på att det finns pengar att hämta.
Ett annat exempel: Jag och damen har i flera år samlat inredningskitch i form av bland annat tråd-tavlor (Mässingsstift på svart sammet + silkestrådar). De brukade man få för fem spänn på loppis. Såg en nyligen för dryga pengar i en trending 60-talsbutik.
Vet dock inte om man ska glädjas åt detta, eller sörja det. Ett lyft för genren, samtidigt som den unika upplevelsen förtunnas.
Per

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

8 + 10 =