Magnus Ny-Magnum Nilsson och Burt von Bolton på Sunkit (foto: Casper Hedberg)

Etikett: Lasse Stefanz

Sunkits spellista i maj 2022

Sunkits spellista i maj 2022

Du är kanske kaxig nu, men hur låter det när du hamnat i strålkastarens skugga? Detta är det diffusa temat för Sunkits spellista i maj 2022.

Lyssna på Sunkits spellista i maj 2022

Du hittar alla låtar i Sunkits spellista i maj 2022 på Spotify!

Du som drömt och längtat efter Sunkits spellistor i både mars och april får helt enkelt finna dig i att denna längtan inte kommer att infrias. Vi har helt enkelt haft för mycket att stå i, men dessa spellistor kanske kan få spridning som de mytomspunna försvunna spellistorna – vad vet vi?

Det är förstås bara en bråkdel av all den bortglömda och udda populärmusik som Sunkit lyfter fram, som också finns tillgänglig på Spotify. Men ärligt talat finns det förvånansvärt mycket!

Nu ristar vi hursomhelst månaden maj i kalendern och nu kommer en fullmatad spellista enligt följande:

Först ut är The Strangers, ett av de första popbanden i Göteborg. Deras singel Harry Lime Theme (The Third Man) kom på Polydor 1963. Medlemmarna spelade rock redan innan tonåren, i slutet av 50-talet, och arrangerade rockgalor i huset där de bodde. Som The Strangers upptäcktes de av en slump – TV behövde ett gäng som kunde påvisa om mjölkande kor påverkades positivt av musik och The Strangers råkade finnas tillhands. Det blev inga stora framgångar för bandet, men de var fram till upplösningen 1966 flitigt anlitade som studiomusiker.

Al Dubin skrev texten och Joe Burke gjorde musiken till Tiptoe Through the Tulips 1929. Låten lanserades av den skönsjungande gitarristen Nick Lucas i filmen Gold Diggers of Broadway. I våra dagar associerar vi nog denna vackra evergreen med den särpräglade version som Tiny Tim gjorde 1968. Men däremellan släpptes den på svenska – här med Lars Lönndahl och Towa Carson. Året var 1965 och för den svenska texten svarade Britt Lindeborg. Lite trivia: Tiptoe Through the Tulips var alltså något av en signaturmelodi för både Nick Lucas och Tiny Tim, och de båda blev så småningom vänner.

Sven Axelsson fick smeknamnet Tomten efter att ha varit tomte i ett skyltfönster. Lika bra att byta efternamn. Det fick bli Tomtélius, som också blev namnet på det dansband som Sven drev med framgång i många år. Här hör vi klassikern Fimpa cigaretten från skivan Alpens ros (1981).

Barnstjärnor och tema för texter har ofta krockat genom populärmusikens historia. Laila Munther (1952-2019) var blott åtta år då hon debuterade på EP:n Tusen förbud (Joker 1961). En sång som kanske lämpar sig bättre för någon i – tja, säg ungefär samma ålder som Connie Francis (född 1937) var i när hon gjorde den amerikanska versionen; Too Many Rules. Bra energi hade hon i alla fall, Laila!

Vi vurmar förstås för Leppe Sundevall (1927-2009) och på Varför kysser alla Solveig? från 1954 hörs både hans röst och trumpet tillsammans med Ann Siever. Låten skrevs av Lill-Arne Söderberg (han, liksom Leppe, från Vårat gäng) och Åke Gerhard (senare boss för skivbolaget Olga och manager för Hep Stars).

Låten Corrine, Corrina – första gången utgiven på skiva 1928 – tillhör populärmusikens standardverk. Det är enklare att räkna upp vilka som inte har gjort den, än tvärtom (något överdrivet förstås). Bosse Påhlssons är inget undantag och på deras albumdebut (Marilla 1975) finns låten med som en försvenskning; Carina, Carina. Kanske var låttiteln synsk? Senare i bandets karriär kom Carina Jaarnek (1962-2016) med som sångerska. Vi ser det hursomhelst gärna som en hyllning till denna legendariska vokalissa.

Apropå Marilla, så var det ju skivbolaget som drevs av Hans Edler. Hasse hade lirat pop på 60-talet med Börje Forsberg, som i sin tur startade ”sitt eget Marilla”, nämligen Tyfon Grammofon. Tyfon rullade ut skivor i en strid ström, både – som det verkar – vanity pressings och egenproducerade skivor. Skivbolaget hade en del juveler i stallet, framförallt flitigt turnerande och framgångsrika dansband i skiktet strax under Flamingokvintetten och Schytts. Ett av dessa var Tommy Bergs, vars Emellan dig och mig, inleder LP:n Do You Wanna Dance? från 1976. Och som bär spår av Börje Forsbergs svårdefinierade, men signifikanta produktion. Börjes son, Thomas Forsberg, kom senare att kalla sig Quorthon och starta det ikoniska black metal-bandet Bathory. Och så småningom blev dansbandsbolaget Tyfon Grammofon black metal-bolaget Black Mark Production. Vila i ogrumlad frid, Börje och Thomas. Vi älskar er.

I den svenska Melodifestivalen 1966 vann Lill Lindfors och Svante Thuresson med Nygammal vals. När det skulle bli skiva stod parternas kontrakt i konflikt och Lill spelade in låten med Östen Warnerbring (här pratar vi Clash of the Titans!) på Karusell. En singel kräver ju en baksida och valet föll på Vi är kompisar vi, en försvenskning av A Couple of Swells – en låt framförd av Judy Garland och Fred Astaire i filmen En dans med dej (Easter Parade) från 1948. Originalet skrevs av Irving Berlin och för den svenska texten svarade Östen Warnerbring (inget ovanligt). Den svenska versionen har en helt annan vinkel än den amerikanska och paret Lill och Östen levererar den svenska med perfekt precision!

Dansbandet Carols debuterade med en singel på skivetiketten Carola (hm?) 1975. Två starka sidor, men baksidan 150 år av Gert Lengstrand och Rune Wallebom måste särskilt nämnas. Låten är nämligen nästan kusligt profetisk! Föga anade nog de inblandade att det inte skulle dröja just hundrafemtio år förrän – man har en telefon med både bild och stereo. Efter detta blev det två album på betydligt större Platina för Carols.

Låt oss dra ned på både tempo och humör. Bepers drar inte på smilbanden i Tyvärr. Låten finns med på albumet Blandat för dej (Playback 1978). I övrigt satte Bepers ned spaden för gott i och med albumet Blandat för dej Nr 7 (Skåneton 1989), men återbildades och var aktiva igen runt 2012.

En riktig favorit är Ceges – på debutsingeln till och med Ceges med Göran. Ceges startade på 1960-talet i Norberg, uppkallade efter en av medlemmarnas pappas butik Ceges Livs (samt att även sonen kallades just ”Cege”), men verksamheten flyttades så småningom till Uppsala. Med den nya hemorten som bas var Ceges ett framgångsrikt och flitigt turnerande dansband under 1970-talet. Ingen succé är a-sida på debuten (Marilla 1971) och är en försvenskning av Nothing Succeeds Like Success, som var en hyfsad framgång året innan för Bill Deal and the Rhondels. För den fantastiska svenska texten svarar Marillas egen Hans Edler. Ett bra exemplar av denna singel går för över 700 kronor idag, och det är inte mer än rätt! (Tack till David Nessle för tips!)

Ann-Charlotte och Ellinor är en långkörare för Trio Me’ Bumba, men här hör vi den skillingtrycksdoftande låten med Hasse Thor. Musiken skrev Thore Skogman (som konstigt nog aldrig spelade in den själv) och texten skrevs av Thorsten Lodin (1928-2017), en doldis som skrev en rad just skillingtrycksdoftande låttexter.

Lasse Stefanz albumdebuterade med den något otypiska debuttiteln Vad tiden går (Habima 1975). Och med Tjocka Sivan är väl ännu ett exempel på att låtskrivaren och gitarristen Christer Eriksson till en början hade lite problem med texternas tematik.

Ett av den norska dansbandsmusikens verkliga trotjänare är Ole Ivars, som bildades redan 1964. De kan sägas motsvara vad vi i Sverige har i Vikingarna eller Flamingokvintetten. Ole Ivars drar sig inte för att dra på smilbanden och Nei så tjukk du har blitt är ett fint exempel på det. Låten är skriven av bandets basist William Kristoffersen och gavs ut första gången 1999.

Vi på Sunkit brukar ju tjata om att vi lyfter fram udda och bortglömd populärmusik, och med det sagt så slarvar vi kanske med det mest uppenbara – det som alla har hört, men som ligger i linje med konceptet. Så nu sker det alltså: Fram med Thore Skogman och Lill-Babs i Pop opp i topp, från filmen Pang i bygget (Ragnar Frisk 1965). Milstolpe!

You Never Can Tell är en av många standards i Chuck Berrys (1926-2017) låtskatt. Den skrevs under tiden Chuck Berry satt i fängelse i början av 60-talet och texten beskriver hur två tonåringar gifter sig och bildar familj under enkla förhållanden. Tommy Halldén satte svensk text till Streaplers 1970 och nu har vi förflyttat oss till en liten fransk by, där Monsieur Pierre och hans söta madame ”for i väg till stan och möblerade två rum och kök / och deras kylskåp det fylldes med dricka och biffstek med lök”. Mycket starkt.

Nu har vi fått upp ångan, så varför inte fortsätta med det franska temat och dessutom anknyta till Ceges?! Snabbspolning fram till 1978, då Ceges ligger på stora EMI och gör albumet Va’ ska man dansa för när man ändå inte får följa me’ hem efteråt (självklart en medveten passning till Magnus Ugglas stora genombrott Va ska man ta livet av sig för när man ändå inte får höra snacket efteråt, som kom på CBS året innan). Paris, min egen stad skrevs av gruppens gitarrist Stellan Grönwall (för övrigt pappa till Idolvinnaren Erik Grönwall, numera sångare i Skid Row). En låt som har visst släktskap med Monsieur, Madame – med på Sunkits spellista i juni 2021.

Bert Månson (1941-2019) var under två decennier medlem i Ingmar Nordströms. Dessutom var han låtskrivare och Jag ska fria till Maria är ett av hans bidrag till bandets repertoar. Den finns med på albumet Saxparty 2 (Frituna 1975). För övrigt fick Bert Månson Johnny Bode-stipendiet 1994 (inte att förväxla med Johnny Bode-priset, som är en helt annan sak).

Danske Torben Lendager var medlem i The Walkers och hade som soloartist en hit med Vi holder fest 1979. Två år senare blir detta titelspåret på Schytts album Vi ska ha fest (Mariann 1981). Och eftersom vi svenskar har en lång tradition att behandla våra grannar utan respekt, så anges originaltiteln som Vi hålder fest på omslaget. Men bra drag, det är det.

Hörde jag bra drag? Äntligen finns Man kan ragga brudar utan sprit med Mikael ”Prinsen” Trolin på Spotify och andra streamingtjänster. Tack för det!

Så här sent i programmet brukar vi inte landa i året 1980, men det året skrev Leo Sayer och Alan Tarney (som bland annat producerat Take On Me med A-ha) låten Dreamin’ åt en Cliff Richard med svajig karriär. Låten gick bra på de europeiska listorna och i Sverige gjorde Sven-Erics låten som Drömmen på sitt album Santa Maria (givetvis på Tyfon Grammofon). Svensk text av Björn Håkanson (1944-2022), en av arkitekterna bakom bandet Secret Service.

Dags att runda av denna spellista, som delvis haft artister i efterdyningar av sina framgångar i fokus, med Sven Ingvars och deras tonsättning av Gustaf Fröding på LP:n Man borde inte sova (Philips 1972). Både Sven Ingvars och dikten Farväl till min försvinnande popularitet – mer än hundra år gammal – får i Sven-Erik Magnussons hand en fantastisk aktualitet och relevans. En höjdpunkt i svensk populärmusiks historia.

Lyssna på Sunkits spellista i maj 2022

Du hittar alla låtar i Sunkits spellista i maj 2022 på Spotify!

Sunkits spellista i november 2021

Sunkits spellista i november 2021

Hurra! Äntligen en dryg timme med musik som gudarna inte visste var möjlig. Ja, även november rymmer en spellista från Sunkit.

Var hittar jag spellistan?

Du kan lyssna på Sunkits spellista i november 2021 på Spotify!

Vi öppnar november månads spellista från Sunkit med ett starkt finskt kort. Harry Bergström (1910-1989) var redan som ung aktiv som dragspelare och pianist i en rad jazz- och underhållningsorkestrar. Så småningom blev grabben från Tammerfors ett välkänt ansikte på den finska huvudstadens flottare restauranger och dansklubbar. Han var också verksam som kompositör av filmmusik. Den lätt hawaiidoftande Tervetuloa Iltapäiväkahville betyder i översättning Välkommen på eftermiddagskaffe! Det är kanske därför den omedelbart fäster som en god tradition?

Det är nåt mysko med Anita Lindblom är en långkörare på klubben Sunkit. Låten heter i original Mysterious Tango, är skriven av Ivon De Bie och Nico Gomez och gavs ut första gången på skiva med Jo Chapman E La Sua Orchestra 1961. Samma år kom Anitas version och här hör vi henne i sitt esse. Vilken röst, vilken närvaro, vilken karaktär!

Till Pakistan kom popmusiken genom filmen. I filmmetropolen Lahore verkade bröderna Altaf Hussain Tafo Khan och Nisar Hussain – mer kända som Tafo Brothers – som kompositörer och musiker. De blandade in olika influenser i filmmusiken och ganska plötsligt uppstod en marknad för den nya musik, som publiken hade hört i biosalongen. Härliga Yeh Aaj Mujh Ko är dock en lugnare, smått psykedelisk instrumentalare.

I New York hittar vi ”bröderna Tafos broder från en annan mamma”, Bruce Haack. Han skruvade ihop egna instrument, gjorde musik för förskolor och kom att påverka generationer av unga med sin fantasieggande, utflippade och vildsinta electronica. National Anthem To The Moon är ett spår från det underbara albumet The Electric Lucifer från 1970. Snacka om världsklass!

Åter på hemmaplan. I Jag vill ge dig allt vad du begär av Lasse Dahlquist hör vi Annalisa Ericson, som här får hjälpa av Sigvard Wallbeck-Hallgren – känd från Kvartetten Synkopen. Året är 1939 och den här versionen finns med i filmen Skanör-Falsterbo från samma år.

”Om ibland vi kommer på sné…” är en fras i nyss nämnda melodi. Långt senare skaldade Paul Paljett om ett par som ”aldrig vill komma på sné”, nämligen Tom & Helen. Låten finns med på Pauls debut från 1976, 2 sidor! (Mariann). Skada att den version som Claes Malmberg sjöng i Så ska det låta (tidigt i programmets historia) inte finns att tillgå på internet. Publik och medtävlare förbluffades!

Björn Isfält (1942-1997) var en framstående kompositör av filmmusik. Han debuterade i genren 1970 med Roy Anderssons debutfilm En kärlekshistoria. Bara en sån sak! Här får vi ett utdrag ur teveprogrammet Du måste förstå att jag älskar Fantomen från 1981. Låten framförs av huvudrollsinnehavaren Petrus Bergstrand, som av allt att döma idag är verksam som konstnär.

Att inte lägga in Kom hit, Fantomen med Streaplers när den vandrande vålnaden kommer på tal… nej, det går ju helt enkelt inte. Låten, skriven av Gert Lengstrand och Jan Ahlén, gavs ut på singel i samband med att serietidningen Fantomen firade 25 år 1975. På baksidan finns Hej, 91:an – men det är en annan historia. Och serietidning.

Paloma Blanca är en odödlig hit med George Baker Selection, som sedan den gavs ut 1975 kommit i ett oändligt antal versioner. Så många att det idag knappt går att lyssna på låten. En av de bättre svarar dock – inte oväntat – Siw Malmkvist för. Svensk text av Hans Rytterström (från dansbandet Hans Rytterströms från Eskilstuna).

Året därpå, 1976, rönte det nederländska bandet The Classics framgångar med låten Wings of an Eagle, en låt som möjligen är starkt influerad av just Paloma Blanca. Denna försvenskades av Matz Bladhs och finns med på deras album Min högsta önskan från 1978. Fåglarnas flykt heter den där.

Lars Samuelssons Orkester står för kompet när Nina Lizell sjöng in Drömmar är drömmar av Torgny Söderberg på hennes självbetitlade (det finns flera) album från 1974. Högoktanig schlager från en artist som annars främst finns representerad på tyska.

Vem kunde egentligen ana att Curt Haagers en gång stod för riktigt stötigt gung, som i Va’ de’ fel av mej att ja’ sa’ de’ från debutalbumet Det går som en dans 2 (tvåan är med därför att detta är en serie med skivor från olika dansband) från 1973? Originalet är mer folkpop och kom på singel med Peter Noone, sångaren från Herman’s Hermits, 1972. Inget fel på den, men det är som skön dansbandsstänkare den gör sig bäst! Svensk text av nyss 80 fyllda Gunnar Sandevärn.

Tosse Bark var i unga år med i Vårat gäng och var från slutet av 50-talet ett namn både som sångare och skådespelare. Under en tid gav Åke Sandin ut honom på sitt Jay Records. Lämpligt nog plockar vi fram ett Åke Sandin-alster, nämligen Åkes stora epos om högertrafikomläggningen – Visa hänsyn! Lyss gärna med spetsade öron på kören.

Vår favorit Cacka Israelsson besjöng Åh, vilken tjej – med riktigt italienska mått – på en EP från 1956. Meddelas endast på detta sätt.

Flicka i kort kort spelade Cool Candys in på albumet Go’bitar från 1970.

Wizex är ett av den svenska dansbandsscenens främst namn, ett band som genom åren haft många skepnader och uppsättningar. Andra sidan på gruppens debutalbum Skratta och le (Starec 1974) inleds med Kila med mej till Kinna, en originalkomposition med en något svajig text, som tematiskt ligger antingen nära eller långt borta från Sidovagnsmotorcykel med Eldorados. Härligt!

När Lasse Stefanz albumdebuterade 1975 valde den unga gruppen titeln Vad tiden går. Snacka om framtidsprofetia; efter mer än femtio aktiva år är Lasse Stefanz ett kanske större namn nu än någonsin. Hursomhelst, Snickare Karlsson är en av låtarna på debuten, skriven av bandets gitarrist Christer Ericsson. Även om vi tuggar i oss mycket udda och bortglömd musik, så tycker jag att perspektivet i texten till Snickare Karlsson är väl udda. Men ur ett sunkadeliskt perspektiv definitivt värd att höra.

Streaplers har en så lång karriär och djup katalog att varje spellista kan fyllas med flera guldkorn. Vi väljer ett exempel på ett dansband i limbo. Albumet Fredagkväll kom 1985 och här har vi kommit till en tid då Streaplers definitivt inte är the talk of the town. Samtidigt vill man försöka att hänga med sin tid. Resultatet blir Gatans kung, något så ovanligt som ett dansbands försvenskning (med svensk text av Gert Lengstrand) av en låt med Nick Lowe! Half a Boy and Half a Man kom på singel 1984. Kanske än mer udda är att Streaplers inte är ensamma i genren och regionen med just denna låt. Ingmar Nordströms har också gjort den, liksom Kikki Danielsson, Larz-Kristerz och Sannex. Så det kan gå!

Vilket häftigt drag! På tal om gatans kung, så faller ju tanken naturligt på Leif Bloms och deras Skateboard-ooh-ah-ah från albumet Vem får din sång från 1979. Vi har redan i Sunkits spellista i maj 2021 uppmärksammat Benny Schniers tyska original, då med Sten & Stanley. Svårt att mäta sig med dem, men den här versionen har andra kvaliteter. Det är maxat och fräckt!

Nu börjar vi få upp lite puls, så varför inte slänga på Kors i jösse namn med Jigs, från deras LP Goa bitar 4 från 1974. Se där, en mening helt i linje med sitt ämne! Kors i jösse namn!

Heter man Hadar Kronberg och uppträder i schlagersammanhang med syskonen Glenmark, då kallar man sig helt enkelt Hadar & Glenmarks. Det är inte mycket att tjafsa om. I Melodifestivalen 1975 uppträdde denna kombo med Hadars egen komposition Lady Antoinette. Resten är historia.

Vi avslutar november månads spellista från Sunkit i ungefär samma härad som där vi började. I Pakistan. Även Sohail Rana (född 1938) skrev musik för den omfattande pakistanska filmindustrin. Och med något som gissningsvis ansågs lite perifert följde också en relativ konstnärlig frihet. Sohail Rana får representera det bästa med begreppet exotica; att alla kulturer missförstår och tolkar varandra så pass att nya saker uppstår.

Var hittar jag spellistan?

Du kan lyssna på Sunkits spellista i november 2021 på Spotify!

Christer Sjögren i Den svenska dansbandshistorien på SVT

Den svenska dansbandshistorien – äntligen en dokumentär om dansband

Nu rullar Sveriges Television retroaktivt ut röda mattan för de svenska dansbanden. Den svenska dansbandshistorien är en fullmatad – och efterlängtad – teveserie.

Med start den 14 oktober 2020 visar Sveriges Television en dokumentärserie om den svenska dansbandskulturen. Serien har det tydliga och bekväma namnet Den svenska dansbandshistorien. Sunkit har smygtittat på seriens två första delar, som hinner avhandla den svenska dansbandskulturens guldålder. Här finns genrens uppgång och, åtminstone tillfälliga, fall.

Allt skildras av de musiker och producenter som själva var med, med betoning på de stora namnen. Vi får möta bland andra Flamingokvintetten, Max Fenders, Bert Karlsson, Christer Sjögren, Birgitta Wollgård, Thorleifs, Lasse Stefanz, Mikael Wiehe, Kikki Danielsson och Stefan Borsch.

Det är fascinerande att höra gräddan av dåtidens storheter blicka tillbaka och berätta om både höjdpunkter och djupa dalar. Och än mer fascinerande är att man lyckats gräva fram så mycket filmat material från tiden! Här finns klipp med band som kliver ur bussar, bär sin utrustning, spelar i folkparker av alla storlekar… Idag har alla en filmkamera i fickan, men på 70-talet!? Fantastiskt roligt att få se.

Programserien följer musikdokumentärens klassiska upplägg. Den kronologiska historieskrivningen förs fram genom klipp och intervjuer, strösslade med att någon har ett horn i sidan till någon, en annan försvarar sig med andra minnesbilder osv.

Parentes sagt, så får Mikael Wiehe representera musikrörelsens motstånd mot den kommersiella musiken, men berör också bandkompisen Björn Afzelius stora popularitet som låtskrivare hos just dansbanden och dess publik.

Den som har ett osedvanligt nördigt intresse för ämnet dansband på 70-talet hade förstås velat se och höra än mer. Framförallt hade jag önskat att man ägnade mer tid åt den musik som spelas. Dansbandskulturen var ett format som gav popband möjlighet att försörja sig som musiker, det är en sanning. Men merparten av 70-talets dansband präglas också av en enorm spelglädje. Max Fenders i Nygammalt 1975 hade kunnat vara från en rockklubb i vår tid (låt vara i ett lite förvridet parallellt universum). Det hade varit roligt att få dyka något lite djupare i den musikaliska aspekten, men man kanske kan hoppas på en uppföljare?

Det ska sägas, att detta ändå får bli en randanmärkning. Den svenska dansbandshistorien är en programserie som är precis vad den utger sig för att vara. Det dokumentära berättandet känns gediget och proffsigt och serien är snyggt filmad.

Just det här med musiken väcker tanken att 70-talets dansbandskultur kanske har en möjlig publik även i nya generationer. Tiden har nött ut vad som är coolt eller töntigt och idag skulle man kunna betrakta dansbanden ur ett helt nytt perspektiv.

Banden består av entusiaster, musiken känns genuin och utseendet är utflippat (även om det är en efterkonstruktion att det enbart var av skattemässiga skäl som de såg ut som de gjorde). Självklart kan det vara intressant för den tjugoåring som idag gräver i skivbackarna i jakt på musik som ligger utanför allfarvägarna.

Eller för att citera en långhårig yngling från tiden, saxat ur avsnitt ett:

– Man går ju inte hem och sätter sig och hör på Bach eller Beethoven och såna där grejer.
Vad lyssnar du på hemma då?
– Flamingo.

Foto

Bilden på Christer Sjögren är tagen av Peter Lindgren/SVT. Alla rättigheter tillhör Sveriges Television.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén