Magnus Ny-Magnum Nilsson och Burt von Bolton på Sunkit (foto: Casper Hedberg)

Författare: Magnus Nilsson Sida 36 av 38

Magnus "Ny-Magnum" Nilsson är en av grundarna till Sunkit. Han är verksam som digital strateg i Stockholm.

”I Love Europe” utan inkubationstid

För att spelas på klubben Sunkit behöver en låt uppfylla en rad subtila och ytterst godtyckliga kriterier. Det är bara jag själv och min ”broder på brottets bana” Burt von Bolton – alltså vi som spelar skivor på Sunkit – som känner vad som skiljer agnarna från vetet. Vi kan sällan formulera ett därför, ens för oss själva. Gillar jag en låt, och om jag tycker att den passar in, så spelar jag den.

Det finns givetvis gemensamma beröringspunkter. En av de främsta är tidsaspekten, i de flesta fall måste det gå en viss tid för att en låt ska kännas rätt. Sunkadelisk musik blir sunkadelisk först efter att ha prövats av tidens tand. Oftast. Men inte alltid.

Christer Sjögrens I Love Europe från årets melodifestival är en sådan låt, en som åker ograverat rakt in på Sunkits topplista. Utan diskussion.

När jag såg och hörde bidraget trodde jag att det var ett skämt, eller snarast att liknas vid ett trick of the light. Jag kan fortfarande inte komma på en vettig anledning till att det blev som det blev. Hur tänkte man här?

Jag kan gott erkänna att jag gillar Christer Sjögren skarpt. Det räcker med att lyssna in sig på Pelles, det dansband som Sjögren först var basist i och sedan sångare. Hans stämma kanske inte håller i operasalongerna, men den skär tamejtusan som en skarprättares grillbestick genom smör i dansbandssammanhang.

Men I Love Europe kan bara beskrivas som ett fall av oerhört dåligt omdöme. Det tackar vi naturligtvis för. 😉

En annan sådan låt, som gått rakt in på Sunkit-toppen, är Greklands bidrag till Eurovisionen 2002, Sagapo med Michalis Rakintzis:

Vad säger man? Retrosynth i grodmansdräkter… Och dansen?!? Det är min dröm, att få en koreograf att lära ut den dansen på Sunkit. Då har vi inte bara allsång, utan också alldans. Grekisk alldans. En dag!

Dansbandsmusik på nåder i teve

På lördag, den 17 maj, kommer tydligen SVT2 att sända någon slags tema på dansband. Jag ska inte gnägga något om att ”det är så dags”, men visst känns det lite sent att nu plocka upp en kulturyttring som i decennier varit både bred och stor. Egentligen är det sent på alla sätt – dansbandsmusiken har liksom snurrat flera varv medan de etablerade medierna som bäst har ett gulligt inslag någon gång om året… för att ”visa bredd”.

Vi har sett både folkparkerna, fylla, nedgång, pånyttfödelse, kitsch, ironi, kvart-i-2-dansen, orkesterkortshype… Dansbandskultur uppifrån och ned i alla väderstreck. Men i den etablerade kulturvärlden är det fortfarande tyst.

Ogrundad snobbism kan verkligen stå en upp i halsen. Jag lyssnade i helgen som gick på ett radioprogram om dans. Jag vet verkligen extremt lite, för att inte säga inget alls, om modern dans men brukar vara öppen för det mesta de pratar om på P1. Men inte blev jag mer sugen på att söka upp denna konstform om gästerna i radiostudion var representativa för genren (det var de nog, dessvärre, programmet sändes från dansbiennalen i Umeå, som samlade hela branschen)…

Fråga: hur många gånger kan man säga ordet ”kontext” i en och samma mening? Nu vet jag svaret: många gånger. Ganska tröttsamt.

Sanningen är väl den, att är man inne på något som anses ”svårt” så är det inte alltid så lätt att hålla jämna steg med vad som kan vara ”rätt” och ”intressant”. Särskilt när man är ung och grön, när osäkerheten lätt lurar ned en i diket hos bröderna Konceptuellt och Kontextuellt. Men vem tusan blir gladare för det? Ingen kommer in i adelskalendern av att låtsas.

Det är obegripligt att finkulturellt fikonspråk går hem på radion. Det är också obegripligt att en finkulturell tidskrift självklart anses mer värd än en serietidning. Och så vidare.

Nej, hellre tar jag upp en Hagström-bas och dundrar på ett mulligt dansbandskomp. Och spelar för att det är kul.

Hej, hur mår du?

Urtypen för en artist i kategorin outsider music, Daniel Johnston, är på väg till Sverige igen. Förra gången han var här – jag tror att han spelade på Universitetet här i Stockholm – skulle Dagens Nyheter intervjua honom, men han hade somnat och stod inte att väcka. Tidningens reportage pryddes med bilden av en djupt slumrande Daniel Johnston.

Själv är jag väldigt förtjust i Johnstons tidiga alster, då han på det tidiga 1980-talet gav ut egenhändigt ihopknåpade kassetter – en period som finns dokumenterad på CD:n Hi, how are you? Ärligt talat så är jag inte alls imponerad av resten. Det beror nog till del på ren snobbism, en känsla av att allt blir mindre intressant ju populärare det blir… Men främst tror jag faktiskt att Daniel Johnstons storhet ligger i de udda inspelningarna. Den hemmagjorda känslan är inte bara en inramning, det är en stor del av den musikaliska upplevelsen. Daniel Johnston experimenterar och utforskar i sina ensamma inspelningar – när han spelar i ett band blir det ordinärt… och lite tråkigt.

Kanske är det bara en fråga om tycke och smak.

Jag har inte bestämt mig, men jag tror inte att jag kommer att se Daniel Johnston när han den 18 juli 2008 har turnépremiär på Berns i Stockholm. En bidragande orsak är att jag gång på gång upplevt Berns som en riktigt sugig konsertlokal. Försök att se något av artisten om Berns är fullsatt! Inom parentes kan man väl också lägga till att det brukar vara ganska sugig publik; många exemplar som ”är för fina för den här världen”.

Vi får väl se om han somnar. Eller kommer hit alls. På Daniel Johnstons webbplats står det att han ska spela på Sticky Fingers i Stockholm (Sticky Fingers ligger i Göteborg) och Berns i Göteborg (ja, Berns ligger ju i Stockholm). Vågar du chansa?

Av Magnus Nilsson

Sixtens nya skiva är unik

Omslag till Gröt i kaffepannanJag sitter inne och jobbar denna soliga söndag. Ganska tråkigt är det, men man kan ju förgylla sitt martyrskap t.ex. genom att lyssna på Sixten Janssons andra album, Gröt i kaffepannan. Skivan kom ut på Åland redan i fjol, men det är först nu som vi fått den till Sverige. Självklart är Sunkit ensam distributör i Sverige (konkurrensen är väl inte alltför stor inom området, om man säger så). Som ett svar på kritik han fått om sina ”grötrim”, så kontrar Sixten på sitt eget sätt: han maximerar antalet grötrim. Musiken är traditionell bluesrock i botten, men det är en helt egensinnig Sixten på sång.

My baby, baby vackra Anna kokar gröt i kaffepannan
My baby, baby vackra Anna kokar gröt i kaffepannan
Å Å Å Vackra Anna

Detta sjunget med sedvanligt svaj kring både ton och takt. Egentligen borde det vara outhärdligt, men – jag vet inte hur det går till – Sixtens låtar sätter sig. Jag har själv gått och trallat Sue Balloo, how do you do i flera dagar och nu har resten av familjen fallit in…

Utöver att Sixten har ett värde som exemplarisk outsider, så har han en poetisk ådra (och är ju etablerad bildkonstnär). Han kommer på balla grejor, han sjösätter dem – och han sätter sig över om han gör det på rätt sätt eller inte. Däremot har han ju sagt i åländsk teve att han är väldigt känslig för kritik, men detta får väl anses gälla hans bildkonst.

> Läs mer om Gröt i kaffepannan

Sixtens första album, Min vän, från 2002 hade jag svårt för i början. Eller snarast; jag undrade vem – mer än jag själv – som skulle orka lyssna på plattan. Idag är flera av låtarna att betrakta som hits i den sunkadeliska världen och låtar som Okej, okej och Komplexer gav enormt gensvar när Sixten spelade med Sunkit All-Stars på Debaser den 5 maj.

Så det återstår bara att se när Gröt i kaffepannan letar sig in i varje svenskt hem med självaktning. 😉

> Intervju med Sixten Jansson i Åländsk teve

Av Magnus Nilsson

Sunkadeliskt i Östra Småland

I dagens Östra Småland skriver Tommy Granlund en sympatisk hyllningsartikel till Sunkit, och inte minst till Sixten Jansson och Kerstin ”Banana” Bylén.

> Otroligt konstig musik, Östra Småland

Tommy Granlund funderar i artikeln över vilka artister som kan vara aktuella, om Sunkits livekvällar skulle bli årligt återkommande… Ja, samma fråga ställer vi oss själva. Det är ju en sak att hitta dessa ofta obskyra och bortglömda artister, men framförallt krävs det ju ett visst mått av sjävdistans och humor hos dem. Eller total brist därpå, kanske.

För även om Sunkit hyllar de artister vi uppmärksammar, så gör vi ju på intet sätt någon hemlighet av att det är incredibly strange music det handlar om. Både Tina (”Banana”) och Sixten har modet och integriteten att ställa sig på Sunkits scen. Men självklart är det inte att andra skulle ”stå pall”.

Vi får se vad framtiden har i sitt sköte.

Av Magnus Nilsson

Sixten är präst i sin egen församling

Säga vad man vill om medial uppmärksamhet, utöver tidningarna på Åland har det inte skrivits en rad om En helkväll med SunkitDebaser i måndags. Men det är inget att gråta över, för oss är det naturligtvis mest intressant med spaltmillimeter innan ett evenemang.

Men, som sagt, hemma på Åland är Sixten Jansson numera en nationalklenod. Jag vet inte om det beror på hans uppmärksamhet i Sunkits sammanhang, men säkert har det haft någon betydelse. Man ska dock inte glömma att Sixten inte bara är ”Pop-Sixten” utan också – och kanske framför allt – verksam som bildkonstnär. Så på hemmaplan har han väl alltid varit uppmärksammad. För en yngre generation är det absolut för spelningen med Sunkit All-Stars på festivalen Rock-Off sommaren 2006 som han är mest känd.

Mina åländska vänner har också påpekat att man på öarna värnar sina original; det är helt okej att sticka ut från mängden på ett helt annat sätt än i Sverige. Sägs det.

Sixtens spelning med Sunkit All-Stars blev i alla fall ordentligt bevakat i de två åländska dagstidningarna, både Ålandstidningen och Nya Åland hade reportage på framskjuten plats igår, onsdag.

> Pop-Sixten nöjd med andra Debaserkonserten, Ålandstidningen
> Sixten glänste i Stockholm, Nya Åland

Det sägs ju att ”ingen blir präst i sin egen församling”, men frågan är om detta inte stämmer i fallet Sixten Jansson.

Av Magnus Nilsson

Riv alla jävla diskotek

De senaste dagarna har jag nåtts av flera tips om ett utdrag ur en Rapport-sändning från 1979, en larmrapport från Musikerförbundet varnar för att diskoteken tar död på den ”levande” dansmusiken.

Utöver den oerhört bedagade tonen kan man reflektera över flera intressanta saker, inte minst den otroligt tendeniösa journalistiken. Big Brother-Sidney är själv discjockey ”för att spara pengar” och när snyftandet inte räcker till fyller reportern glatt in ett ”din familj också” som drabbas av att Telstars får lägga ned verksamheten. Man baxnar!

När Arvingarna steg fram på tiljorna, så kallades man ”förnyare”. Man ska inte glömma att Telstars och deras kollegor i början av 1970-talet var just förnyare, en modernisering av dansmusiken. Idag är det istället Arvingarna som är bärare av den konservativa dansbandsmusiken; att låta som Telstars gjorde 1979 får nog anses som ”retro”, ”kult” eller rent av framåtskridande.

Var musik har sin tid, och att tycka synd om något som ramlar ur masskulturen är – för att uttrycka det milt – naivt. Det är som Johan Kinde (citerat fritt ur en minneslucka) uttryckte saken: ”den breda publiken är inte en liten och trogen skara, det är en stor och otrogen”.

Inslaget i Rapport är samtida med punkbandet Bitch Boys EP ”Häftig fredag”, där det finns en låt med texten:

Riv alla jävla diskotek
diskotek
Riv alla jävla diskotek, diskotek, diskoooooteeek

Jag hade någon sorts minnesbild av punken som en upprorets rörelse, men här leds man ju att tro att svensk punk och svenskt mediaetablissemang gick hand i hand. 😉

Sunkit fyller 12 år och en dag

Oj, igår var det En helkväll med Sunkit på Debaser Slussen i Stockholm. Tack alla som var där! När Burt och jag startade klubben för 12 år sedan kunde vi nog inte drömma om att vi en dag skulle ställa både Sixten Jansson och Kerstin ”Banana” Bylén på en scen. Och med det kompet, sen!

Naturligtvis kommer det upp filmklipp på nätet, snabbare än man hinner andas… Ljudet är inte exemplariskt, men det ger en fingervisning om vilket drag det var!

Det känns skönt att ha bidragit med denna lilla, men stora, insats i populärmusikens historia. Nu kan jag vada ut i vattnet och drunkna lugnt… Ja, fast jag har inte bråttom med det.

Ladda batterierna; det blir Sunkit igen i juni – som vanligt på Bröderna Olssons.

Av Magnus Nilsson

Med artisten i köket

Steget från scenen till köket är kort, inte bara geografiskt. Många artister har fått smak för restauranglivet under åren. Nu inleder vi jakten på artisterna i köket…

Fler och fler kockar blir kändisar, de är med i kocklandslaget, har teveprogram, ger ut kokböcker i en aldrig sinande ström… Men under många år har tåget gått åt andra hållet; kändisar blir kockar, eller åtminstone restaurangägare. Eller hotellägare. Eller ägare av nöjespalats.

Med skilda resultat. Gemensamt har dock projekten under 1900-talet haft – det spektakulära. Dels smäller det högt i sig, att ha en kändis bakom etablissemanget, dels går det ofta bra/katastrofalt med buller och bång… Som sig bör när artister – eller allmänna kändisar – är inblandade.

Den blonde cowboyen, svenskättade William Clauson, hade en framgångsrik karriär i fäderneslandet under 1960-talet. Han var med om att starta den första mexikanska restaurangen i Sverige, El Sombrero i Stockholm, varifrån han också spelade in en live-LP.

Thomas Ohman tipsar om följande:

Eleanor Bodel drev gästgiveri i Härnösandstrakten (tror jag) på 70/80-talet. Bosse Parnevik hade ett par procentandelar i Mälardrottningen (Barbara Huttons fd. lyxyacht) på 80-talet, men ändå sa man att det var ”Bosse Parneviks krog”.

Robert Svensson lämnar dagen därpå en korrigering kring det geografiska:

Eleonor Bodel har hamnat i fel ända av Ångermanland. Inte Härnösand i söder utan i norr, inne i Västerbotten (?), Nordmalingstrakten tror jag stället låg.

Och från Ingmar Norlén nås vi av följande detaljer:

Om ni söker svenska artister i restaurangbranschen så kan jag direkt nämna Ray Adams, som i början av 1980-talet drev salladsrestaurang i Uddevalla. Han hette egentligen Ragnar Asbjörnsen, var född i Oslo och gjorde en makalös succé 1962 med Violetta, De tusen sjöars land och ytterligare några evergreens. Han turnerade också i folkparkerna med Mike Landon från Bröderna Cartwright.
Skötseln av salladskrogen kolliderade med stora problem med ett mögelhus som Ragnar hade köpt. Efter några år sålde han rörelsen och återupptog sången. Ray Adams var född 1931 och avled i cancer 2003. I samband med hans 70-årsdag skrev jag en biografi över honom, Hör min sång – boken om Ray Adams, som utkom på Gondolin förlag.
Med hälsning
Ingmar Norlén

Ingmar berättar vidare:

Visst minns ni Curt Borkmann, som spelade revy med Tjadden Hällström och Hagge Geigert? Och som gjorde en och annan platta och mellan varven var fotomodell i Ellos postorderkatalog? För bara ett par år sedan köpte han hotellet i Överum strax norr om Västervik. Jag var där och gjorde ett reportage för Hemmets Journal. Hotellet liknade Fawlty Towers i John Cleeses TV-serie. Han fick det förhållandevis billigt men kom inte riktigt igång. Han hade en hel del planer för framtiden, men det gick nog inte riktigt bra. Nu har han sålt hotellet och har förmodligen återvänt till sin verksamhet som modekonsult.

Synd att man inte hann tillbringa några nätter där 😉 Förresten hade väl Curt Borkmann bandet Curt Borkmann & The Quartunes i början av 1960-talet?

Och Ingmar Norlén brukar inte vara sen med att plocka fram en obskyr Johnny Bode-anekdot ur bakfickan (en rymlig bakficka!). Självklart finns det en med restauranginslag:

Johnny Bode hade en son som hette Sigge. Han föddes 1928, när Johnny var 16 år, och avled i december 2003. Johnny berättade att Sigge blev till mot staketet vid folkparken i Skara.
– Staketet följde kommungränsen. Hade jag satt på tjejen på andra sidan hade det blivit tio kronor billigare underhåll i månaden, sade han.
Sigge, som i ungdomen bar sin mors efternamn, Jätbrink, utbildade sig inom restaurangbranschen men var också verksam som trubadur i mindre omfattning. Sigge Bode bosatte sig i Leksand i Dalarna, där han drev en restaurang tills sjukdomen tvingade honom att upphöra med rörelsen.

Och här kommer ytterligare ett tips från Ingmar:

Här i Arvika ser jag honom ofta stå och prata med gubbarna i spelhörnan på Konsum. För drygt 30 år sedan, 1973, hade sångaren Ove Köhler en långliggare på Svensktoppen, Den gamla dansbanan, som blev en veritabel landsplåga. När jag återvände till min hemstad Arvika efter ett kvartssekel i förskingringen upptäckte jag att västgöten Köhler hade flyttat hit och bosatt sig i den gamla banvaktsstugan som ligger nästan mitt i stan. En period i början av 1980-talet drev han sommarrestaurangen på Sågudden ett par stenkast från den lilla stugan. Ove Köhler har passerat de 70 med ett par år. Det händer att han sjunger offentligt, men bäst tycks han trivas med att köra omkring med en gammal rostig lastbil.

Även Bruno Wintzell hade planer på att ge sig in i restaurangbranschen, då han – troligen i samband med ställets konkurs på 1970-talet – gjorde ett försök att ta över Grants taverna på Strandvägen i Stockholm. Av detta blev intet, restaurangen byggdes om till kontor.

Sunkits egen Jerry Prütz minns sin barndoms humledoftande litteratur:

I den utmärkta kombinerade reklam och receptsamlingen Kom in på en öl och en smörgås figurerar mången kändis. Trubaduren Olle Adolphsson bidrar med en då nyskriven visa Du och ditt öl som även finns med på flexidisk i boken. Tyvärr saknas den i mitt exemplar. Stig Claesson, eller Slas som han är mera känd som, medverkar med en kort novell under namnet Flynn Hotel incident (finns att läsa i sin helhet i boken Ugnstekt gädda), Beppe Wolgers har gjort ett flertal klistermärken att sätta upp. De kallas här i boken ”Ölplojar”. Boken är fyndigt illustrerad av Ströyer och medverkar gör även storheter som Jolo, Piraten och Herr Ehrenmark. Man kan välja mellan smaskiga recept på Potkes, sillmackor och annat som får det att vattnas i munnen på varje sann och riktig ölvän. Denna lilla skrift är utgiven av storbryggieret Pripps någon gång i slutet av 60-talet alternativt i början av 70-talet. En anspråkslös liten bok man har stort nöje av. Undertecknad hade den i sitt barndomshem och fann stor glädje av de olika recepten och bilderna på kylda ölflaskor. Sämre uppfostran kan man få’¦

Från Erik Ohlsson får vi tipset om Hayati Kafé (vilket gjutet namn för artist som öppnar restaurang!)…

Apropå artister i köket; glöm inte Hayati Kafé, som med charmig turkisk accent klättrade på Svensktoppen 1968 med en svensk version av Bobby Darins Things, döpt till Sån’t. 1974 öppnade han restaurangen och nattklubben Hayati’s Café på Sveavägen i Stockholm. Se vidare Hayatis hemsida, www.hayatikafe.com.

Sunkits medarbetare Fredrik af Trampe påminner om ett färskare projekt. Benny Andersson – känd både genom popgruppen ABBA och sitt samarbete med Åke Uppman – är en av ägarna bakom hotell-, konferens- och bioanläggningen Rival vid Mariatorget i Stockholm.

Från Magnus Carlson kommer detta tips:

Angående er sammanställning av artister som startar krogar kommer jag dirkt att tänka på Dr Albans inblandning i Stacy’s på Norrlandsgatan (?) och Markoolios inblandning i Ciao Ciao vid Odenplan! Undrar om inte Rob’n’Raz är inblandade i Blue Moon Bars lilla VIP-klubb… Wow!

Lars Lagerkvist vidgar våra vyer (både geografiskt och musikaliskt) med detta tips:

Angående artister i restaurangbranschen: Eftersom ni har med en norrman (Ray Adams) och en turk (Hayati Kafé) så tänkte jag att en amerikan även kunde få vara med: Stu Cook (passande efternamn) , basist i Creedence Clearwater Revival hade restaurang i USA under några år. Numera turnerar han tillsammans med CCR-trummisen Doug Clifford och framför CCR-låtar i bandet Creedence Clearwater Revisited.

Klär du i Jens?

Steve Ballmer har en mycket konstig tripp...?

Han vill att vi ska "klä upp musiken" i Jens of Sweden. Han tillverkar mp3-spelare och nu sjunger han i sina egna produkter. Är Dress Up Jens Nylanders första steg mot stjärnorna?

Var det Microsofts VD Steve Ballmer som lanserade företagsledaren som popstjärna? Den 6 augusti 2001 äntrade han scenen på en av företagets gigantiska konferenser och studsade fram och åter från kant till kant under en dryg minut, flåsade en stund i mikrofonen och vrålade "I love this company". Man kan tänka sig att detta antingen var en audition för Union Carbide Productions (bandet, alltså), en fullständig snedtändning för Ballmer eller – vilket verkar mest troligt – ett försök att profilera en mer uppknäppt företagskultur.

En extrem upplaga av en pågående trend.

Ett sätt att följa trender i företagsvärlden är att skumma igenom årsredovisningar. Under en tioårsperiod har det t.ex. varit vanligt att visa styrelsens ledamöter i bara skjortorna; ibland med uppkavlade skjortärmar… En arbetande styrelse, en som inte är rädd för att ta i, en som kan fatta beslut…

Problemet med trender i företagsvärlden är att de är just trender. Hur styrelsen ser ut speglar sällan annat än just trenden; företaget är ändå detsamma och företagandet är högst detsamma.

"VD har ordet" är en kul sak som nästan alltid återkommer i årsredovisningar. Ingen läser VD:s reflexioner över året som gått, men kolumnen finns alltid med och den kommer alltid först av allt. För vem är det som till syvende och sist bestämmer över vad som ska vara med? Självklart är det VD, styrelsen och andra beslutsfattare i företaget. Och alla blir smickrade av att vara med på bild, att få sin bit av strålkastarljuset…

Vill du sälja in en reklamkampanj, så säg att din idé är att marknadsföra företaget med VD som ansiktet utåt… med affischpelare på stan och spottar i teve på lördagkvällarna. Svårt att motstå för den enskilde, men kanske en fullständig blunder när det gäller kampanjens mål.

Stryk den medhårs som attesterar fakturorna.

Jens NylanderDen senaste som sällat sig till raden av företagare som agerar popstjärnor är Jens Nylander, grundare av den framgångsrika uppstickaren bland mp3-spelare – Jens of Sweden. Och Jens går hela vägen; han lanserar sig själv som sångare. Låten Dress Up kan inte bara laddas ned från företagets webbplats, den finns också "på alla exemplar av den senaste spelaren…" Dessutom ger sig Jens in i den debatt som rasar i skivbranschen: "Sången erbjuds också helt utan kopieringsskydd […] som ett exempel för musikindustrin att ta efter".

Utan att kritisera Jens Nylanders sånginsats alltför mycket, så får man nog konstatera att musikspelaren klarar sig väldigt fint utan att tillverkarens VD sjunger i densamma. Det är svårt att motivera tilltaget som att det skulle tillföra något mervärde.

Men jag är ingen vän av jantelagen, visst får Jens sjunga hur mycket han vill. Problemet är, tycker jag, att det hela är ett sådant slöseri med tid och resurser. Jens låt är en annan form av "VD har ordet", men är lika meningslös. Det hade varit mycket ballare om Jens of Sweden lanserade en specialskriven låt med The Hives, eller ett nytt band på gång, eller ett gammalt band som alla glömt bort… något som hade en idé.

Och förmodligen hade det varit mycket bättre för affärerna.

Som konsument kan man mycket väl hysa en lojalitet gentemot ett företag som man tycker har bra produkter eller tjänster, en lojalitet som kan bevaras och stärkas av att man delar värderingar eller gillar företagets stil… Men det är en bräcklig lojalitet som kan försvinna mycket, mycket fort. Företagsledare som siktar mot Melodifestivalen (på skämt eller allvar) och gör det i företagets namn får åtminstone mig att tveka.

Av Magnus Nilsson

Sida 36 av 38

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén