Det är hopplöst! Jag har fått Christer Sjögrens låt I love Europe på hjärnan, och det är otroligt irriterande. Den har fastnat så pass att jag tror att jag drömde om den i natt. I samma ögonblick som jag vaknade satt den på läpparna:

When you are by my side I feel so excited
My heart is beating fast, I just can't deny it
A party's going on, and we are invited
This is the place for you and me
We're a part of one big family

Självklart är det tecken på styrka hos en melodi, att den biter sig fast. Jag har ett liknande minne från barndomen, då Gösta Linderholms Rulla in en boll och låt den rulla hade samma envishet och höll mig sömnlös flera nätter.

Osökt (?) leder tanken vidare till att det kanske rör sig om något mycket större än harmlösa, trallvänliga melodier. Jag får filmen The Manchurian Candidate från 1962 framför mig när jag lyssnar på I Love Europe. Filmen, med en suverän Frank Sinatra i huvudrollen, handlar om en kommunistisk konspiration, där amerikanska krigsfångar manipuleras, släpps fria – för att långt senare sättas i djävulsk aktion. Utan att de själva är medvetna om sina handlingar.

Vad vill Christer Sjögren? Egentligen?

Av Magnus Nilsson

Post Views: 31