I slutet av 80-talet sjöng Anna-Lena Löfgren in LP:n Tillsammans med Storebrokören. Då passade Anitas Päls på att visa upp en vräkig pälsrock. Hur det gick till vet Henrik Martinell.
Idag kan artister väldigt lätt hamna i blåsväder om de uttrycker ”fel åsikter” – genom att exempelvis bära fel kläder. Till exempel fick Lady Gaga för några år sedan rejält med skäll av en djurrättsorganisation efter att ha burit en päls. Ifjol kritiserades Rihanna för att hon klädde sig i päls. Djurrättsorganisationen PETA önskade efter Aretha Franklins död 2018 tillgång till alla pälsar i hennes garderob för deras arbete för att ”inkludera djur”. Och så vidare.
Annat var det förr.
För drygt 30 år sedan spelade en av våra mest framgångsrika sångerskor – Anna-Lena Löfgren (1944-2010) – in skivan Tillsammans med Storebrokören (utgiven på Amanda Grammofon). Inspelad 1987 både i Locknevi kyrka och i studio.
I ett vintrigt landskap på omslagsbilden står, sitter och hukar körmedlemmarna utspridda runt en brasa av rejäla vedklabbar. Många bär vinterkläder i typiskt 80-taliga, bjärta färger. Några i kompbandet är klädda i smoking.
Lite framför – på en stor trave björkved – sitter Anna-Lena iklädd en vit, vräkig pälsrock.
I början av millenniet pratade jag med Ingvar Bäckman på Anitas Päls i Vimmerby om Anna-Lenas klädsel.
– Det var jag som körde den där pälsen med bil ner till Storebro så jag vet exakt vad som hände, säger han.
– Det är en blårävspäls om jag inte minns fel, den är väl vit på omslaget? Det är en ryckt blårävspäls som kostade cirka 20 000 kronor på den tiden.
Hur mycket skulle den kosta idag?
– Ja, den kostar just inte så mycket. 5 000 kronor och opp. Det är olika, skinnpriserna varierar kraftigt. Vi har inga vintrar och blåräven har varit rätt billig. Nu börjar den toppa igen.
Blårävarna är inte alls är blå, utan grå eller vita. Så varför heter det blåräv när den är vit?
– Därför att valparna är blåa när de föds.
Uppfödningen av blårävar har fått mycket kritik genom åren för att den ofta sker under mycket svåra förhållanden för djuren. I Sverige fanns ungefär 120 rävfarmar 1990, men i mitten av 1990-talet förbjöds i princip rävfarmar eftersom uppfödningslagarna då blev mycket stränga. Idag (2018) är Finland en av världens största blårävsexportörer och där finns flera hundra tusen blårävar.
Hur många blårävar gick det åt för att göra en sån päls som hon har på sig?
– Sju till elva stycken.
Har ni sponsrat några andra företag med pälsar?
– Nej, inte med pälsar. Det där var ju en päls som vi lånade ut som hon satt i. Och det gjorde vi bara för att få lite reklam. Det kunde ge nåt öre på den tiden. Jag menar i en liten kommun där alla känner alla, kan ju alla tjäna alla, säger Ingvar Bäckman.
Storebrokören firade 35-årsjubileum 2014. Idag är drygt en tredjedel av körsångarna från Storebro. Resten kommer från Vimmerby och den allra närmaste bygden. Men körens namn är så inarbetat att det knappast finns någon anledning att rucka på det.
Av Henrik Martinell
P.S. Vilka fler gamla skivomslag har artister med vräkiga pälsar på? Tipsa i kommentarerna!
10 comments
Såhär på rak arm säger jag Arnold Johanssons Boxholm Brass ”Säg det i toner”. Om den är äkta vet jag inte… https://goo.gl/images/n2BBU5
Det var den vräkigaste pälsen jag sett 🙂 Otippat svensk artist och långt före Anna-Lena dessutom!
Tackar för tipset! Vet du någon mer (gärna svensk artist)?
Mvh Henrik Martinell
Inte svensk men svensktalande, nämligen den finländske kosacksonen Viktor Klimenko, som jag våren 1988 hade en lång och trevlig pratstund med. Visst hade han väl på något LP-omslag päls över axlarna och ett maffigt patronbälte över bröstet. Lite mer mjukis på LP-omslaget ”Milaja” där han till pälsen över axlarna har bar överkropp. Och hans många pälsmössor var ganska stora, redan då han för mer än ett halvsekel sedan turnerade Sverige runt många gånger, men kanske inte så dyrbara(?).
Beträffande Anna-Lena så verkar hon ha varit en enkel och jordnära tjej, som personligen flera gånger på 1980- och 90-talen rattade lastbilen full med insamlade plagg och mediciner till barnhem i mellersta Polen. Hennes syn på kläder kan ha varit enbart praktisk. Se omslaget till hennes Polydor-LP ”Lev som du lär” (1979) – hennes enkla vita postorderblus och enkla jeansjacka med ficklocken oknäppta. Intressant att hon på den LP:n sjöng ”Smile for Me” (av Rory Bourke och Sören Skarback) som hon framfört i Vitabergsparken, Sthlm, redan 1976. Och intressant hur tidningen Knoxville News Sentenial återgett Sören Skarbacks ord att han aldrig träffat Lynn Anderson, medan Grand Forks Herald uppger att de sågs ”several times” kring 1980, åtskilliga år efter Lynns ”Smile for Me”-inspelning. På Anna-Lenas nämnda LP finns också en låt som på svenska spellistor uppgetts varit skriven av Lynn i original men som enligt BMI är av hennes mor Liz Anderson – hon som i barndomen hette Elisabeth Haaby och kunde en gnutta norska.
Den nutida eremitens(?) songwriter-kollega Rory Bourke, som du nämner, lever pigg och aktiv i Cleveland, Ohio. Han var i mellandagarna (jul/nyår) sedd i Colorado Springs – iklädd en vräkig päls. Lynn Anderson var född samma år som Rory, 1947. Och på Lynns 1-årsdag, den 26 sept 1948, föddes den emotionellt bästa Smile for Me-insjungerskan – Olivia Newton-John. Ljusår bättre än Anna-Lenas (tyvärr).
Låten ”Smile for Me” som du nämner – den må Rory och jag vara en smula stolta över, men tyvärr inte med glädje. Jag var 17 när rödhåriga tjejen Bobbi Martin sjöng in den i original 1973, men hon dog redan år 2000. Låtens två mer kända sångerskor, Lynn Andersson och fantastiska Olivia Newton-John avled 2015 respektive 2022. Jag kunde 1979 glädja min mamma med att hennes idol Anna-Lena Löfgren sjöng in den, och även om den var en ”tjej-låt” fick jag två gånger sjunga den som duett med Anna-Lena, dels i Vitabergsparken i Stockholm, dels Svenska Sjömanskyrkan i London. Anna-Lenas död (2010) var dock lite mer väntad än de övrigas. Decennier av krångel med rättigheterna till låten, text och musik där självklart Rorys roll var större än min, är en annan historia. (Höjdpunkten – att synas allra närmast intill Olivia Newton-John på en bildsida i Hänt i Veckan – gav inget som helst eko, och den grejen var ju lite mer slumpartad.)
Vräkigt pälsklädd (eller snudd på pälsavklädd) på sitt LP-omslag? Vad sägs om Lill-Babs på LP:n ”Lev män’ska lev” 1976? Pälsmössan nästan ner på ögonfransarna. Och inte en tillstymmelse till blus, eller BH, under den framtill djupt oknäppta kritvita pälsen, matchande ett däremot nästan anspråkslöst halssmycke.
I press och på omslag var Lill-Babs ju ofta / på hälsingevis sensuell. / Man tänkte sig bråddjupa bröstskåran dofta / av franska parfymen Chanel. / Den avglidna vräkpälsen… visst vart man lysten. / Lätt halsband – Ej behå, ej blus. / På solbrända kroppen var ärtiga bysten / dock ofta frapperande ljus.
Wow, när tevattnet puttrade och tunna skivor tomat lades på ännu tunnare skivor ost släppte radion fram Anna-Lenas känsliga gamla listlåt ’Morgon varför väcker du upp oss’. Och hade inte Trafikredaktionen blivit larmad om att en skadad älg ligger på vägen mellan Forsnäs och Edefors, så skulle man fått höra även den allra känsligaste tredje versen. Skyddsjägare lär vara på väg till platsen, var i vårt långa land den nu kan vara belägen.
Den kanske sötaste bilden på en leende Anna-Lena fanns 1968 i Bildjournalen nr 52 1/2 (halvnummer för att året inte rymde 53 veckor). Artikeln berättar att Anna-Lena då, trots aktuella hits som ”Lyckliga gatan” och ”Sommaren det hände” studerade så mycket hon nånsin hann med på universitetet ”för att säkra framtiden”. På tidningens omslag dock en vrålsnygg Claes-Göran Hederström. Inte heller han i livet i dag.