Yma Sumac var den klarast lysande stjärnan på den himmel som kallas exotica. Mytbildningen kring henne vet inte av några gränser.
Den webbplats du just besöker har funnits sedan andra hälften av 1990-talet och – även om det kan uppfattas tjatigt (inte minst av oss själva) – så bör man ibland påminna om hur otroligt lite information man före det mogna internet kunde få tag på när det gäller mer obskyra artister. Ofta var också den lilla information som fanns att tillgå oerhört fantasifull och mycket otillförlitlig.
Det här gällde i högsta grad fenomenet Yma Sumac.
Det har tvistats om allt från hennes födelsedatum, över hennes ursprung till själva namnet – som har hävdats vara en exotifiering av Amy Camus (alltså Yma Sumac baklänges).
Men vi kan väl gå över till väsentligheterna: Vem var Yma Sumac?
Yma Sumac föddes den 13 september 1922, om man får tro födelsebeviset. Vi har tidigare på denna sida angett den 10 september 1927, där årtalet möjligen har varit en senare frisering för att lansera henne som något ungdomligare. Föräldrarna gav henne namnet Zoila Augusta Emperatriz Chávarri del Castillo. Hon föddes någonstans i Peru – fortfarande oklart var – och det hävdades länge att hon var prinsessa i rakt nedstigande led från Atahualpa, den siste inkakejsaren – uppgifter som understöddes av peruanska myndigheter, som eventuellt inte var missnöjda med att landsmaninnan så småningom blev stor stjärna i vida världen.
För stjärna, det blev hon. Hon gifte sig 1942 med Moisés Vivanco och tillsammans bildade de fjortonmannabandet Imma Sumack and the Conjunto Folklorico Peruano. Nu följde turnéer i Sydamerika och de första skivorna spelades in 1943 i Argentina.
Den legendariske kompositören och orkesterledaren Les Baxter fäste ögon och öron på Yma Sumac 1950, något som ledde till ett skivkontrakt på Capitol Records. Hennes första album, Voice of the Xtabay, släpptes samma år och sålde 500 000 exemplar.
Nu snurrade det fort för fenomenet Yma Sumac. Hon uppträdde på The Hollywood Bowl och Carnegie Hall, hon turnerade i Europa och Afrika, uppträdde inför den blivande brittiska drottningen och passerade artister som Bing Crosby på försäljningslistorna.
Yma Sumac var verkligen helt rätt för efterkrigstidens amerikanska vurm för det exotiska, för lounge och för färgstark larger than life. Hon var allt detta och femtiotalet var hennes tid. Hon var från 1955 amerikansk medborgare.
Under 1950-talet kom regelbundet LP-skivor med loungemusik i Hollywood-tappning och varianter av sydamerikanska folksånger, oftast i samarbete med Les Baxter och Billy May. Hon kom också att medverka i musikaler, som Flahooley 1951, och en rad filmer, som till exempel Secret of the Incas (1954) och Omar Khayyam (1957).
Efter att maken 1957 fått tvillingar med en annan kvinna skilde sig paret, men gifte om sig redan samma år. En andra skilsmässa följde 1965. Det är i brytpunkten mellan 50- och 60-tal som det börjar gnissla i framgångssagan Yma Sumac. Uppmärksamheten minskar och familjen får ekonomiska bekymmer. I början av 60-talet genomförde hon en omfattande turné i Sovjetunionen och andra öststater. Men uppträdandena blir alltmer sporadiska.
Det speciella med Yma Sumac var förstås det hon var mest känd för; sitt enorma register. Hon behärskade allt från mörkaste bas till Bianca Castafiore-höjder. En annan sak som bör nämnas är hennes integritet. Många andra artister hade i hennes situation låtit sig påverkas av sin omgivning; hon var trots allt en betydande kassako för skivbolag och arrangörer. Men hennes skivor håller alltid högsta kvalitet, det finns trots det uppenbara exotiska inslaget en autenticitet i det hon gör.
Det här understryks av den LP som släpptes på London Records 1972, runt ett decennium efter att den stora publiken glömt bort henne. På Miracles är åter Les Baxter producent, men nu är musiken en blandning av pop och psykedelisk rock. Trots scenförändringen utstrålar Yma Sumac att detta är det mest naturliga i världen. Den här skivan är en favorit.
Miracles skulle visa sig vara hennes sista studioalbum.
Yma Sumac gav spridda konserter från mitten av 1970-talet över 80- och 90-talen. Hon dog i Los Angeles den 1 november 2008. Mot slutet av sin levnad fick hon åter uppleva rättmätig uppmärksamhet av fans världen över.
Diskografi
- Voice of the Xtabay (Capitol, 1950)
- Legend of the Sun Virgin (Capitol, 1952)
- Inca Taqui (Capitol, 1953)
- Mambo! (Capitol, 1954)
- Legend of the Jivaro (Capitol, 1957)
- Fuego Del Ande (Capitol, 1959)
- Recital (Electrecord, 1961)
- Miracles (London, 1971)
Länkar
Uppdatering
Den här artikeln påbörjades redan under senare hälften av 1990-talet, men har under december 2022 väsentligt uppdaterats och utökats.
