Magnus Ny-Magnum Nilsson och Burt von Bolton på Sunkit (foto: Casper Hedberg)

Etikett: William Freestyle

Frank Anderssons bragdmedalj

Bragdguldet 1977 – Frank Anderssons förkylning, Freestyles förklaring och prinsens påstådda prosit

Brottarlegenden Frank Andersson fick bragdguldet för fina insatser i VM 1977. Dagen för, eller snarast kvällen före – okej natten före prisutdelningen vänder Frank plattor på ett disco i Varberg. Skulle han hinna fram i tid?

Det är kväll i november 1977. Tidigare under hösten har mattkamparen Frank Andersson vunnit VM-guld i Göteborg, vilket han ska tilldelas Svenska Dagbladets bragdmedalj för. Sent denna kväll håller Frank igång som discjockey vid ett fullt dansgolv på Varbergs hotell. Klockan 10 imorgon förmiddag ska han motta bragdguldet från podiet direkt ur prins Bertils hand.

GT:s reporter Kenth Andreasson är på plats på hotellet. I artikeln frågar reporter-Kenth bragdmannen om han kommer hinna fram i tid till det högtidliga ögonblicket.

– Jag kör upp i natt. Vi brukar fixa grejerna, vi fixar det här också, förklarar Frank sorglöst.

Frank har sin sportbil Corvette Stingray ståendes utanför hotellet.

Och ”vi” – det är Frank och hans kompis William Freestyle.

Enligt artikeln verkar ”vi” inte vara riktigt överens. William hävdar att de ska ta ett tidigt flyg från Landvetter istället. Men att de ska hinna fram till Gamla riksdagshuset i Stockholm till klockan tio dagen efter är båda helt ense om.

Hur det gick avslöjar inte den 43 år gamla artikeln. Kom de i tid? Och hur tog de sig i så fall dit?

Reportern Kenth Andreasson är idag pensionerad sedan flera år och bosatt i Varberg. Han minns inte just det här mötet med Frank.

– Nej, skrattar han.

Han säger att det här var ett ganska typiskt kvällstidningsjobb på 1970-talet.

– Man har en kändis som gör något av stort intresse, så gör man förhands på det i princip. Förmodligen var det därför jag inte kommer ihåg det för att det var ett schablonjobb, säger Kenth.

Sedan jag förra gången i researchsyfte kontaktade Kenth, har han tittat djupare i frågan om huruvida Frank Andersson och William Freestyle hann fram.

– Det tror jag han gjorde, för det hade jag nog fan kommit ihåg annars. För det hade varit en ganska stor sak på sin tid. Om du jämför med Thomas Wassberg, han tackade ju nej till bragdmedaljen. Det pratas det ju fortfarande om, detta fantastiska att inte ställa upp på att ta emot bragdmedaljen. Jag menar, hade Frank inte varit där och tagit emot den så hade det varit en skandal, särskilt då som prins Bertil delade ut den.

Kan inte Frank ”bara” ha blivit försenad?

– Ja, men jag kollade med en gammal kollega, Cege Berglund, som varit reporter på Göteborgs-Posten i många år, med inriktning på just brottning, och kan allt och alla. Han hade inget som helst minne av att inte Frank hade fått bragdmedaljen. Någon bevisning har vi inte, men vi kan konstatera att indicierna är väldigt starka, säger Kenth.

I ett mejl dagen efter vårt snack tillägger Kenth:

Hej,
Funderade vidare på Frank-problematiken och kollade på Youtube, där jag hittade ett inslag från VM-succén och därtill några blixtsnabba bilder från vad som antyds vara överlämnandet av Bragdmedaljen (sekunderna om Bragdmedaljen dyker upp ungefär 3:30 in). Och någon prins Bertil syns inte till. Möjligt är alltså att Frank inte hann till Stockholm i tid.

Det är svårt att reda ut frågan med vare sig Frank Andersson eller hertigen av Halland, prins Bertil, idag. Däremot lever ännu Franks kompis Wilhelm Wängström – mer känd som William Freestyle – som ju var med honom på Varbergs hotell den där kvällen före den viktiga förmiddagen för 53 år sedan.

Över en brusig telefonlina till Råsunda frågar jag honom: kom ni fram i tid?

– Nej, svarar han.

William Freestyle förklarar att anledningarna till det var tre:

  1. trötthet
  2. förkylning och
  3. efterfest.

Frank Andersson var trött efter en flera dagars promotion- och jipporesa längs västkusten med ändstation Varbergs hotell. Detta i kombination med att en tuff förkylning bröt ut i Frank samt en oplanerad efterfest på hotellet, gav William inget annat val…

– Och det var ingenting att göra åt, så jag ringde till någon journalist som bad prins Bertil ringa till mig. Så jag pratade med prins Bertil och sa att Frank var förkyld eller någonting.

Telefonsamtalet med prins Bertil ringdes samma kväll som den aktuella GT-artikeln skrevs.

– Då gick han med på att han skulle säga… Då skulle prins Bertil säga att han också var förkyld och så skulle vi ta det dagen efter, berättar William Freestyle.

– Så prins Bertil sa att han skulle låtsas som ingenting och så bestämde vi att vi tar det dagen efter då. Så det gick bra.

Det gick bra ja, men det var ändå en kunglig grej som ni sköt upp för att Frank var förkyld, men ville festa?

– Jaja, javisst, säger William.

Nästa fråga är givetvis hur de tog sig från Varberg till den kungliga huvudstaden – blev det flyg eller bil?

– Nej, vi körde Stingrayen.

Blev det tidigt dagen efter efterfesten, minns du det?

– Det blev nog ganska tidigt för vi kom fram i tid och allting.

Så det gick bra. Och prins Bertil, han var så trevlig så, konstaterar William.

Sammanfattningsvis: Frank Anderssons porträtt hamnade till slut på bragdväggen 1977. Men utdelningen av bragdguldet gick av stapeln en dag senare än tänkt. På grund av en förkylning. Plus några teknikaliteter. Den här nya informationen kanske inte skapar några större svängningar i tid och rum i läsarens liv, men kanske måste en och annan detalj i idrottshistorien möbleras om för att uppnå rätt Feng shui-energi?

Läs mer

Foto

Från GT:s tidningsartikel november 1977. Fotografiet på William Freestyle är tagen av hans kompis Joel Jonsson.

Tack

Stort tack till Kenth Andreasson och William Freestyle/Wilhelm Wängström.

Om Svenska Dagbladets bragdmedalj

Svenska Dagbladets guldmedalj, ofta benämnd Bragdguldet, har sedan år 1925 delats ut av Svenska Dagbladet.

Medaljen ges till ”årets främsta svenska idrottsbragd”.

Enligt stadgarna ska medaljen delas ut i november eller december och kan ges till ett lag eller en individuell idrottare.

Frank Andersson och Franks Disco

Frank Andersson och hans brottarhit

År 1977 belönades brottaren Frank Andersson med Svenska Dagbladets bragdmedalj. Bragden var att Frank vann sitt första VM-guld i brottning. Vissa anser att det var en ännu större bragd att Frank samma år spelade in en discosingel.

Jag vill inte att du tycker. Vaddå? Att jag saknar moral, men hyckleri med känslor, det skapar samvetskval.

Ja, bragdguldsåret -77 spelade Frank Andersson in singeln Frank / Frank’s Disco tillsammans med dansbandet Kinells. Låten Frank och handlar till stor del om Frank Anderssons omsusade rykte. Frank själv medverkar i låten genom att prata till musiken.

Det har skrivits tidigare om Frank Andersson och den här singeln på Sunkit, men inte om historien bakom skivans tillkomst. Så jag beslöt mig för att leta upp och prata med de inblandade.

Sture Kinell från Kinells minns inget från inspelningen

En bra start borde vara att prata med någon i Kinells. Sture Kinell startade bandet 1961 i Karlskoga (då kallade man sig Kinells Pop Seven), sålde rättigheterna till bandnamnet Kinells och lämnade det 1978. Men när jag når honom över telefon minns han inte inspelningen med Frank över huvud taget.

– Nej det här känner jag inte igen alls, säger han.

Det är inte förvånande eftersom det var vanligt att kompbandet spelade in bakgrunden först – och då var sällan artisten med.

Billy Gezon producerade med… William Romanoff?

Informationen från konvolutet är bra, men samtidigt lite otillräcklig. Baksidestexten visar att den rätt så kände Billy Gezon var producent tillsammans med en för mig totalt okänd William Romanoff. Billy Gezon gick bort i början av 2014 och William Romanoff hittar jag inga spår av på nätet förutom på just Frank-singeln.

Text och musik skrevs av Billy Gezon och hans fru Anna-Kristina. Skivbolag och förlag var BWM – Billy Williams Music. Skivan spelades in i OAL-studion i Sollentuna samt KMH-studion på Hornsgatan i Stockholm. Lasse Beijerbom arrade låtarna.

Lasse Beijerbom stod för arrangemanget

Lasse Beijerbom (aka Beijbom) är arrangör och kompositör och har arbetat som det under större delen av sitt liv. På den tiden då Franks singel spelades in, så bodde han i Stockholm och försörjde sig på att ”skriva åt alla möjliga olika saker”. Sedan 30 år tillbaka bor han i Skåne, nu i Lund. Han har fortsatt samma bana där och lett en del band som är ”mest åt jazzhållet.”

Hur blev han inblandad i allt det här?

– Ja, jag jobbade en hel del i just den här studion – OAL-studion där det här är inspelat – de åren. Det är en kille som heter Lennart Ström som fortfarande är delägare i den studion. Han ringde mig bara av en slump, säger Beijerbom.

Lennart Ström är ett välkänt namn inom svensk musikindustri. Han har suttit vid mixerbordet för bland annat Cornelis Vreeswijk och Allan Edwall. Lasse vet inte varför eller hur Frank Andersson & Co kontaktade dem.

– Det vet jag inte. Det kanske var via någon skivbolagskontakt eller nåt sånt. Eller så kände Billy Gezon Frank på nåt vis. Lennart Ström kände inte Frank Andersson så det kan inte varit där kontakten tagits, konstaterar Beijerbom.

Tacka Anita Strandell och Diana Nuñez för att sången sitter

De minnen som Lasse har från inspelningstillfället i studion är få, men ett är att Frank var där med en vän som hette William. Lasse gissar att William nog bara hade hittat studion eller fått tipset av Billy Gezon. Dessutom känner Lasse igen några som sjunger på låten Frank.

– Det är nämligen Anita Strandell och Diana Nuñez som sjunger temat, säger han.

Det finns ingen info på konvolutet, skivan eller annorstädes som styrker detta, men anledningen till att Lasse är stensäker på att det var just de två är att de arbetade mycket ihop på den tiden. Plus det faktum att Lasse och Diana Nuñez är ett par sedan 37 år tillbaka. Anita Strandell och Diana Nuñez bildade tillsammans med Inger Öst sånggruppen Tre Damer, som var mycket populära under den här tiden.

Flaskan kom fram för att hålla nerverna i schack

Ett annat minne som etsat sig fast i Beijerboms minne är att det söps friskt under den där eftermiddagen i studion.

– Vet du vad? Skriv ingenting än för jag vet inte om du egentligen vill veta. Frank och hans vän William – de var väldigt trevliga på sitt sätt – men de gick in och… jag vet inte om det var för att Frank var nervös eller vad det var, men under inspelningen av den här låten så smällde de i sig en 75:a Koskenkorva, säger han och skrattar.

Skämtar du med mig?

– Nej jag skämtar inte, säger Lasse. Så jag minns bara att de hade kul och drack hejvilt. Sen minns jag inte så mycket mer. Jag var inte med på hela inspelningen.

Hur blev det egentligen med betalningen?

– En annan sak är att de betalade bara halva ersättningen av vad de skulle betala, sedan försvann de allihopa.

Lasse berättar att Billy Gezon och Frank aldrig hördes av igen efter den eftermiddagen och hur mycket de var skyldiga studion vet han inte.

– Men jag kommer ihåg att Frank Andersson fortfarande är skyldig mig – eller var skyldig mig – 4000 kronor, vilket då var mycket pengar.

Detta påstående återkommer jag till längre fram.

William Romanoff byter efternamn

Jag vill veta mer kring Frank-singeln, men vet inte riktigt vem jag ska vända mig till. Då minns jag att discjockeyen William Freestyle under några år var pressekreterare åt Frank Andersson.

Idag är William 72 år och bor i Solna. Efter en stunds prat med honom på telefon visar det sig att han i högsta grad var inblandad i skivans tillkomst: William Romanoff, som alltså producerade singeln tillsammans med Billy Gezon, och William Freestyle är samma person!

– Ja precis, William Romanoff var mitt varumärke sedan 70-talet. Jag bytte ju namn då -78 till Freestyle.

Frank Andersson och William Freestyle var vänner

Williams och Franks vänskap började under Franks första VM som var i Göteborg 14-17 oktober 1977. Då jobbade William på reklambyrå i Stockholm på dagarna och uppträdde med sin klubbshow på kvällar.

– Och så var det någon sponsorgrej så de tryckte upp såna här Frank-tröjor. Så åkte jag ner med dem till Göteborg. Det var första gången vi träffades. Så sa jag ”Titta här, här får du”. Och så hälsade jag från sponsorn, vem det nu var. Så det var så vi träffades, säger William.

Och vad var det som gjorde att ni utvecklade en relation?

– Vi gillade varann och sen så sa han att han ville bo i Stockholm. Då sa jag ”Du kan ju flytta in i träslottet på Älgö. Vi har en lägenhet där.” Och då gjorde han det.

Frank hade en egen lägenhet. William bodde i lägenheten bredvid.

William Freestyle, Frank Andersson och 56-klubben

– Det var lysande. Du vet 56-klubben? De gick ju hos mig på Bacchi Wapen och sen när Frank flyttade in i mitt hus så kom de och hälsade på. Vi spelade biljard och kort, säger William.

– Det var liksom ett roligt gäng, de var ju så fruktansvärt trevliga. Det var ju Ricky Bruch, ”Hoa-Hoa” och World Class-Uffe Bengtsson (kroppsbyggare samt grundare av gymkedjan World Class reds. anm.).

– Ricky Bruch var dessutom en jättebra discjockey. Så med honom åkte jag på separata turnéer, men det är en parentes.

William berättar att Frank var skicklig på att spela ”precis vad som helst”, till exempel biljard och pingis. Dessutom ställde Frank upp i poker-SM 1977.

– Han var jätteduktig på allting när det gällde spel. Han var väldigt streetsmart.

Frank och William umgicks mycket den perioden. Något år efter 1978, då William flyttat sin show till klubben King Creole, så gick ”alla” där. Bland andra besökte Björn Borg och hans kompis Christer Gustafsson (känd som kunglig tjej- och festfixare) klubben.

– Du vet dom kände ju folk där så alla kände sig som hemma. Det var ju Ralf Edström och Ingvar Oldsberg. Sen var Arne Hegerfors ute hos mig på träslottet också – jättetrevlig kille! Han följde med oss då när Frank skulle få SvD:s bragdguld av Prins Bertil. Så det var mycket ”hallå” där.

Lyckad Superstars-turné med Frank, ”Hoa-Hoa” och Ricky

I slutet av 70-talet genomförde William en turné med bland andra Frank, ”Hoa-Hoa” och Ricky Bruch (ibland var även Uffe Bengtsson med) från Malmö till Sundsvall.

– Det var ju skitroligt på turnéerna. Du vet, ”Hoa-Hoa” var ju hur glad som helst och Ricky jätteduktig discjockey och Mats Ulander (massor av elithockey på CV:t, tvåfaldig svensk mästare i ishockey med AIK reds. anm.) gick discoskola hos mig och han var också jättetrevlig.

– När Mats Ulander såg mig och Ricky vända skivor så frågade han om inte han kunde få spela också. Så han spelade jättemycket.

Ulander var kanske mest känd för att springa på discon mellan matcherna, vilket gjorde att AIK-spelarna gav honom smeknamnet ”Disco-Ullis.” Det sägs också att när Djurgården och AIK möttes i derbymatcher brukade hela Djurgårdsklacken unisont skandera ”Mats Ulander – Discojävel, Tja-la la la!”.

Ingen brottarhit, men något att skriva autografer på

På turnén såg upplägget snarlikt ut oavsett vilken ort de besökte: först på något varuhus där de fick skriva autografer. På eftermiddagarna var det tävlingar med de lokala idrottsföreningarna.

– Väldigt socialt, med bänkpress och lite brottning och grejer. Ricky Bruch var domare å du vet ju hur kul han var, säger William.

Efter tävlingarna gick de på nattklubb.

– Då spelade ju Ricky skivor och Frank var ju en mästare på discodans och ”Hoa” var ju alltid glad med armarna i vädret, så det var jätteroligt. En lyckad turné, säger William.

Spontan idé låg bakom inspelningen

Men tillbaka till singeln med Frank och Frank’s Disco. Hur fick de egentligen idén till skivan?

– Ja det var väl mitt fel som vanligt, konstaterar William. Frank gillade disco och var jätteduktig discodansare. Å då sa jag: ”då gör vi en låt”.

Så William och Billy Gezon skrev ”en hyllningslåt som heter Frank” på A-sidan. B-sidans spår var alltså Frank’s Disco.

– På den andra sidan gjorde vi någon slags musikbakgrund där jag intervjuar Frank live då, så han fick stöna och hosta och gapa och sköja lite.

Båda låtarna ska ha varit färdiginspelade där bara Franks stämma saknades. Sammanlagt, uppskattar William, var de i studion högst en timme. Omtagningarna var få.

– Det kanske var några repriser, men i princip så var det en tagning. Det kanske var några takter som vi gjorde om.

Spelades singeln in i OAL-studion eller KMH-studion?

William berättar att han ordnade så att de fick låna KMH-studion på Hornsgatan av Lasse Holm (som var med och grundade studion 1970) och att Bert Karlsson var med.

– Jag kommer ihåg att vi satt nere i salen och så satt Bert Karlsson och Lasse Holm högt uppe på en terrass, säger han.

När jag säger att Lasse Beijerbom, som arrade låtarna, berättat att det var i OAL-studion i Sollentuna som de spelat in Frank, så blir William lite osäker.

– Jag kanske blandar ihop det för jag har ju varit i KMH-studion förut. Men om de ska bevisa det så måste han (Beijerbom) berätta att jag och Frank satt där nere och Bert Karlsson och Lasse Holm där uppe. Och sen så drack vi sprit som vanligt, så Frank blev lite full. Så kommer han inte ihåg det så var det inte där vi var.

Jag svarar då att Beijerbom knappt mindes något från inspelningen, utöver det att ”Frank och hans kompis William delade på en sjuttifemma vodka”.

– Jamen då vinner han, för det var så det var, säger William.

– Om han kommer ihåg flaskan, då är det OAL. Då bestämmer vi det. För jag vet att Lasse Holm och Bert Karlsson ropade i högtalaren att vi inte fick sluddra.

Varför delade ni på en sjuttifemma?

– Ja, det var mycket sånt på den tiden.

De upptäckte snabbt att Frank knappt kunde få fram en ren ton, så teknikerna i studion bestämde att han skulle prata sig genom låten istället.

– Ja, skrattar William.

Vi pratar vidare om huruvida Frank och William var i OAL-studion i Sollentuna eller KMH-studion på Hornsgatan. Eller i båda två.

– Men om vi var i Sollentuna, då måste vi haft livvakt med oss. Chaufför alltså. Eljest hade vi ju inte tagit fram någon flaska. Och kommunalt var inte att tänka på, konstaterar William.

Åke Grahn var tekniker och vet besked om studiofrågan

Jag kontaktar Lennart Ström, delägare i OAL-studion i Sollentuna. Han minns inget av det här, men hänvisar mig till Åke Grahn som var ljudtekniker på KMH-studion i flera decennier. Åke visar sig vara ljudteknikern på Frank-singeln.

– Det enda jag kommer ihåg är att det var ett jäkla ståhej när Frank kom in med sitt entourage till studion, skrattar Åke. Det var uppståndelse.

Åke säger att det troligen kan ha varit så att Frank spelade in sin del (sången/pratet) i KMH-studion, medan musikbakgrunden (Kinells) och kören spelades in i OAL-studion.

– Om det var sångpålägg eller om vi gjorde bakgrunderna i KMH-studion har jag ingen aning om, men att Frank var där – det vet jag, säger Åke tvärsäkert.

Historien om Frank Anderssons skivomslag

Frank hade ett stort bilintresse. På skivkonvolutet poserar Frank på huven på röd Cadillac De Ville EL CLA från 1974 – en bil som fram tills idag haft 17 ägare, enligt fordonsregistret.

– Omslagsbilden gjorde jag ute på Gärdet. Du vet, Frank gillade ju bilar, så jag tänkte jag skulle håna lite med raggarfestivaler där brudarna sitter på motorhuven. Å det tyckte ju Frank var skitkul. Han tyckte det var jätteroligt, säger William.

– Det är en sponsorbil som vi lånade. Och när vi var på reklamturnéer bara Frank och jag så hade vi en gammal Corvette Stingray. Vi åkte till en bilkung någonstans vid Sveavägen och han tyckte det var skitkul, så vi hade både Cadillac och Stingray och allt möjligt när vi var på turné. Han älskade spel, bilar och disco.

Inga större ambitioner med skivan

– Nja. Det var ju samma sak som med tröjorna. Det var ju till fansen, beundrare och fanklubbar och så. Det var inga vinster. Det var mycket vi gav bort också, säger William.

– Både tröjan och skivan var en kul grej. Du menar om vi hade några ambitioner så hade vi inte det, säger han. Så vi gick ju inte och väntade på Svensktoppen eller nåt sånt.

William Freestyle om den påstådda skulden

Åter till den obetalda skulden för inspelningen. Lasse Beijerbom berättade att halva betalningen för inspelningen aldrig kom in.

– Det har jag aldrig hört talas om. Vaddå inte betalt notan? Det var väl Bert Karlsson som distribuerade skivan? Så vitt jag vet, säger William.

– Nä, det ska ju vara betalt. Dessutom fick ju vi inga pengar från Bert Karlssons försäljning för delen heller för han sa att det gick med förlust. Det sa han ju om allting jämt. Han sålde ju mig och Kicki Danielsson på såna här småbutiker för 10 kronor och så undrade hon var SAMI-pengarna tog vägen: ”Nej det gick med förlust vettu”.

William betonar att han och Frank inte fick ett öre från den skivan. Däremot beställde de omkring tusen stycken som de sålde på krogen eller gav bort då Frank skrev autografer och liknande.

– Vi fick inga försäljningsprocent eller nånting, säger William.

Bert Karlsson skötte distributionen

Frank Andersson och Bert Karlsson kände varandra av det skälet att de spelade fotboll ihop i TV-laget under 70- och 80-talet.

– Vi gjorde mycket grejer ihop, affärer och grejer. Han höll på med video, han höll på med falukorv (”Hoas goa falukorv” reds. anm.) ihop med ”Hoa-Hoa” och allt möjligt. Så just den här speciella grejen kan jag inte säga att jag minns, säger Bert Karlsson.

Men Bert minns att de hade hand om distributionen av skivan. Han minns inte exakt, men tror att de distribuerade runt ett par tusen exemplar.

– Mer var det ju inte. Han var populär, men det gick inte att göra vad som helst. Det har det ju aldrig gått att göra, säger Bert.

Bert jobbade även med Ricky Bruch i olika projekt på den tiden.

– Med skivor och grejer. Jag var ute och jobbade med Ricky och satte honom på diskustävlingar samtidigt som han var discjockey, så jag bokade honom till Folkets park och så vidare. Jag har en stol du kan få köpa som han satt sönder här hemma, tillägger Bert.

Men tillbaka till huvudspåret: hur var det nu med Frank-inspelningen? Det sägs att Bert Karlsson och Lasse Holm satt i studion utanför under tiden – vad är sant?

– Jag har inget minne av det. Så mycket som jag har jobbat med artister, kära du. Jag har suttit i hundratals studios så jag kommer inte ihåg den här kan jag säga, säger Bert.

– Jag höll på med så mycket grejer då. Spelade in backhopparen, engelsmannen Eddie the Eagle. En singel. Den gav vi ut. Sedan var det ju Vargtass från Macahans vi gav ut. Det var inte länge sedan han ringde till min son faktiskt. Han hade kontakt med min son också. Han ville vi skulle komma över och hälsa på i Los Angeles, säger Bert.

Bert beskriver Frank som en trevlig kille – ”fast slarver”.

– Han tog ju dagen som den kom. Han hade ingen tanke på nästa dag.

Så den här singeln kanske inte var så planerad?

– Nej, han ju gjorde alla möjliga jippon. Han var ju duktig, han höll ju på att vinna Let’s dance, säger Bert.

Lasse Holm minns sjuttifemman

Bert ger mig sedan kontaktuppgifterna till Lasse Holm som ju också enligt uppgift ska ha varit inblandad i Frank-singeln. Lasse startade KMH-studion 1970 ihop med Lennart Karlsmyr. Senare blev Bert Karlsson delägare i studion. Som hos alla andra jag intervjuat i artikeln är även Lasse Holms minnen kring singeln vaga, men…

– Jag minns att Frank var där för det var nämligen min studio, KMH-studion. Jag var en av delägarna. Jag var inte alls inblandad i det här utan jag tror det var en av våra medarbetare som hade ett projekt med Frank så jag har inga minnen.

Men när jag berättar att William och Frank ska ha delat en sjuttifemma i studion så klarnar minnet lite.

– Det tror jag faktiskt kan ringa en liten klocka hos mig. Absolut. Jag vill minnas att det var alkohol inblandat i den inspelningen, yes, skrattar han.

Om jag säger Billy Gezon står som producent på plattan – vad säger du då?

– Åh jäklar, gör han det? Men herregud, det var ju min soulmate i Mexico City i två år, otroligt, säger Lasse. Vi spelade i Mexico City på nattklubbar. Det var fruktansvärt tuffa arbetstider. Vi gick av halv fem på morgonen och så spelade vi i en hotell- och rock’n’roll-bar på 17:e våningen i stan. Det var fina minnen därifrån.

Grepptabellen skulle väcka brottningsintresset

Med skivan följde en grepptabell. Bland annat visar den hur man tar brottargreppet halv-nelson, som Frank vann VM-finalen -77 med. William förklarar att grepptabellen följde med för att ungdomarna skulle bli intresserade och kanske börja träna brottning.

– Det var för att skaffa intresse för sporten. Det var Brottningsförbundet som tyckte det var en jättebra idé, säger han.

Vad skrev Frank själv?

I sin självbiografi Sanningen bakom lögnerna berättar Frank att han har adhd – vilket kanske är nyckeln till ett ganska märkligt liv som innehåller rysk roulette, kvinnoaffärer och ett entreprenörskap som skulle få de flesta att gå under. Frank Andersson hade en manisk energi. I boken skildras hur adhd:n ger honom någon sorts överenergi och att Frank alltid tränat jättemycket för att bli av med den. Frank berättar också att han har vunnit de flesta SM-gulden bakfull. Han har helt enkelt gått in och vunnit gulden på ren vilja.

Om discosingeln skriver Frank: Det här är ett år innan världshitten Rappers Delight, som kallats världens första raplåt, släpps i USA. Frank menar att han – precis som med så mycket annat – var först även här.
Och vad gäller stunden i studion berättar han kort att han blev ”dödsnervis” inför sånguppgiften och därför öste i sig en flaska gin för att få mod.

William Freestyle ser tillbaka på singeln och tillfället då den spelades in med glädje.

– Det var en kul idé, som alla andra idéer man har gjort. Jag är ju lite berömd för att vara lattjo, säger William.

Av Henrik Martinell

Vet du mer om inspelningen? Har du bilder eller dylikt från inspelningstillfället? Kan du fylla i eventuella luckor? Mejla Sunkit eller kommentera här nedan!

Foto

I kollagen är bilderna på William Freestyle (den gråhåriga mannen) tagna av Joel Jonsson. Veckorevyn-bilden från Veckorevyn nr 11 1978. Resten av bilderna är tagna av Henrik Martinell.

Liza Öhman berättar om Carola och Tomas Ledin (foto: montage)

Liza Öhman om kändisarna som nitade en ljudtekniker och släckte en hotellchef

Liza Öhman är en av Sveriges mest anlitade körtjejer. Hon har också medverkat i Melodifestivalen som artist i eget namn. Henrik Martinell träffade henne 2002 och samtalet gled över i turnéminnen om Tomas Ledin och Carola.

– Liza Öhman heter jag. Fyller snart 50 och har hållit på i drygt 30 år i musikbranschen som körtjej – de flesta vill kalla det för ”doa” och det kämpar jag emot.

Så presenterade sig Sveriges mesta backup vocalist, eller körtjej, när jag intervjuade Liza Öhman 2002. Samtalet handlade mest om henne och hennes karriär både som körtjej och om hennes solokarriär och Melodifestivalsäventyr 1980 och -82 (och -83, då hon stod i kören). Men det som riktigt etsade sig fast i mitt minne från intervjun var två roadstorys – den ena historien innefattar en busig Tomas Ledin i huvudrollen, den andra en kortstubinad Carola.

Preskriberat med ABBA, Malla och Ledin

– Det är ju preskriberat idag, säger hon. Jag var ju kör på ABBA-turnén i staterna, Kanada, Europa och Japan och det var ju en höjdare.

Det var 1979-1980 som Öhman deltog som körsångerska i ABBAs världsturné, där även Tomas Ledin körade.

– Bland annat var ju ”Malla” – Mats Ronander – med som gitarrist och Tomas Ledin. Å när vi var i Japan hade alla blivit turnétrötta, då hade vi varit ute i tre månader på turné. Och då blev det hjärnsläpp på dessa båda grabbar.

Liza säger att de andra i turnégänget ”var väl med lite grann i bakgrunden för det var väl lite fest och så.”

– Det blev lite korridorspring och där stod en brandsläckare, vilken Malla och Tomas Ledin tog. Så kommer hissen någonstans på 25:e våningen – det var ett Hilton-hotell hör till saken – dörrarna öppnas och de sprutar hejvilt hissen full med skum. Vad de inte visste – eller vad ingen av oss visste – var att Hilton-chefen för hela kedjan över hela världen, stod i hissen.

– Så det blev ju uppställning där och de skulle ha ut hela turnégänget från hotellet. Så där fick Stikkan Anderson sitta och övertala dem ett antal timmar så att vi fick bo kvar ett par timmar. Men klockan nio på morgonen var vi ute från hotellet, säger Liza.

När jag år 2014 fick chansen att intervjua Tomas Ledin i P4 Hallands morgonprogram (03:48 in i ljudklippet), så tog jag upp brandsläckarincidenten och frågade om den verkligen hänt.

Tomas Ledin minns inget – eller?

– Det kan inte vara möjligt. Skulle jag ha varit med där? Va? Det där känner jag inte igen. Liza är en skön tjej, men det där känner jag inte igen, säger Tomas Ledin och fortsätter:

– Eller? Eller är det möjligen sant, säger Ledin och skrattar.

Vad sa hotelldirektören som du sprutade på?

– Honom träffade jag aldrig, men det blev väldigt dyrt.

Hur mycket sånt sysslar du med nu för tiden på dina turnéer?

– Jo, det har ju blivit värre med åren att vi busar ännu mer på hotellen och röjer… Nej, det är väl tvärtom kanske. Det känns som ett avklarat kapitel på många sätt, säger Ledin.

Carola på turné nitade tekniker

Tillbaka till Liza Öhman. Hon minns även en annan otippad händelse från när hon var med och körade och spelade keyboard på Carolas första turné 1983.

– Ingen visste ju att hon skulle bli så stor som hon blev så turnén var ju ihopsatt lite hullerombladder och det blev publikrekord över allt. Men bland annat så var ljudtekniken under all kritik.

Under en av showerna någonstans i Sverige blir det en otrolig rundgång, berättar Liza.

– Det bara tjuter, säger hon. Och Carola blir ju vansinnig så mitt under ett gitarrsolo rusar hon av scen till ljudteknikern och nitar honom, och sedan springer tillbaka upp på scen och fortsätter som om ingenting har hänt.

Liza Öhman har körat på tusentals inspelningar, inte minst hos Scranta

Eftersom Liza har körat på tusentals studioinspelningar genom åren, så är det många skivor och artister hon inte minns att hon sjungit för. Till exempel minns hon inte William Freestyles skiva Sverige.

– Inte en susning.

Det var på Scranta Records.

– Var det Scranta?! Jahadu, de har jag gjort fruktansvärt mycket för. Där var jag huskör ett antal år, där jag byggde körerna själv.

Hur kom du i kontakt med Scranta?

– Jag tror jag lärde känna dem när jag hade dansband i mitten på 70-talet. Och så stötte man ihop någonstans, ”Du kan väl komma å köra på en av våra plattor?” och på den vägen blev det…

Liza Öhmans pappa spelar såg på Lennart Witoslaws album Nygalet

Är det någon du samarbetat med som du tänkt: ”vad i hela friden är det här?”

– Det fanns någon som hette Lennart Witoslaw bland annat, säger Liza.

– Det var också 70-tals historia. Det var någon mystisk platta och de behövde någon som spelade såg på den. Och jag förstod inte – jag väldigt naiv på den tiden – och min pappa spelade såg så jag tog dit honom. Till saken hör att min far på den tiden var frälsningsofficer och djupt religiös. Sedan visade det sig att den här plattan bestod av idel snuskiga texter. Min pappa dog en stilla död för några år sedan – ovetandes om att han hade spelat på en ekivok platta.

Av Henrik Martinell

William Freestyle

William Freestyle – historien om Sveriges första diktjockey

William Freestyle är mannen som pratade en sång om Sverige. Som blev en hit med Eddie Meduza. Journalisten Henrik Martinell hade vår förste discopoet på tråden redan 2001 och här är hans rapport.

1982 var inte bara året då gruppen Iron Maiden släppte albumet The Number of the Beast som tog sig upp till nummer ett på brittiska albumlistan. Det var heller inte enkom årtalet då prinsessan Madeleine föddes. Nej, 1982 var även året då föregångaren till svensk hiphop – iklädd högtidsdräkt och flankerad av en hund vid namn Hubbe – frälste landet med LP:n Sverige.

– Sverige, Sverige. Där björkarna susar och älvarna brusar. Där vi går över daggstänkta berg… och djupa dalar. Genom… tallars äh vafan jag kommer inte ihåg.

Så låter det när jag över telefon ber William Freestyle sjunga lite på skivans titelspår, som blev den mest framgångsrika låten på plattan. Och det kanske inte är så konstigt att han inte minns, det är ju trots allt (när den här intervjun gjordes, red. anm.) drygt 20 år sedan låten var aktuell på den skiva som gavs ut av Scranta Grammofon.

Soundet på skivan sticker ut. Freestyle sjunger inte, utan läser snarast upp sina kverulanta funderingar. Melodin i varje låt är lånad från redan kända låtar. För kompet står bandet Limmericks plus en kör.

William Freestyle föddes 1947 i Nyköping och har skonummer 43.

– Jag har varit discjockey, orkesterledare och copywriter på reklambyrå och reservofficer i 28 år. Och nu de sista fem åren har jag varit hemmafru.

Han berättar att han har en fel kand. istället för fil. kand. och började jobba extra som discjockey för att betala sina studier.

– Jag har flackat mellan de olika yrkena, men det genomgående har varit diskoteken, nattklubbarna, orkestrar, shower, turnéer, folkparker, stadshotell, pubar, födelsedagar, firmafester, jippon – ja allting från ungdomsgård, Gröna Lund till Globen, säger William.

Fast William är ju inte hans riktiga namn.

– Jag hette ju Wilhelm för länge, länge sedan, säger han. Men första gången som jag fick en dikt publicerad i Nya Wermlands-Tidningen 1963 eller -64 så skrev jag William för jag tyckte det såg bättre ut. Man tänkte så på den tiden.

Egentligen heter han Wängström i efternamn. Artistnamnet Freestyle kom från att han 1978 blev ombedd att starta en ny klubb på Bacchi Wapen i Gamla Stan. Då hade han varit borta från branschen och Stockholm några år. Dels hade han studerat på Reklamskolan och dels hade han bott i Örebro och varit officer på heltid ett tag.

– Så när jag kom tillbaka till Stockholm och skulle bli mer offentlig, ville jag byta namn, säger han. Samtidigt hade kavaj- och slipstvånget varit tunga frågor för finare krogar, så då ville jag göra om detta till en lösare och ledigare stil med mindre klädtvång och mera uppsluppenhet. Dessutom hade jag nyss varit pressekreterare åt Frank Andersson som hade vunnit VM i brottning. Och då råkade jag höra ordet freestyle, till skillnad från det klassiska. Då kände jag att det där är ett bra namn för det säger allt om hur publiken ska känna sig och att man komma lite slappare och att underhållningen är slapp – lös, ledig och fritt! Så då blev det Freestyle.

Arbetstakten är inte densamma som förr, men William är fortfarande verksam (vid den här intervjuns genomförande år 2001 red. anm.) – både som musiker och musikproducent.

– Jag har producerat tre friska låtar och sen har jag tagit fram två gamla som aldrig blev utgivna. Detta på grund av att min nya bästa vän i livet heter Rasmus – Rob’n’Raz, dom internationella du vet – och det är så perfekt att vi är som själsbröder, säger han.

– Han är 20 år yngre och frisk och impulsiv, så det känns bättre att göra något nytt med honom än att samla sina patetiska föredettingar till polare för då blir det bara kul, men ingenting gjort. Så han har inspirerat mig till detta och det var länge sen. Man tappar lite författarglöd när man får barn, för barnet är liksom störst i världen. Och då blir man liksom annorlunda. Så det är på gång.

– Raz och jag sitter och mixar tillsammans och han skriver bättre musikslingor än vad jag gör, så det är en lysande kombination!

William har haft en karriär som sträckt sig över ett långt spann av produktivitet på flera områden och musikaliska epoker, vilket gjort att han också arbetat ihop med en hel del kända namn.

– Det har ju varit väldigt många, säger han. Men håller vi oss till de svenska så har vi ju Leif Kronlunds storband som var före min generation. Så jag har spelat med Jan Malmsjö, Carli Tornehave (även känd som ”Sveriges Frank Sinatra” red. anm.) och Lasse Lönndal och fått uppleva deras pondus.

– I mitt yrkesliv har jag ju samarbetat med medlemmarna i Blåblus, Lars “Lalla” Hansson (spelade i grupperna Fabulous Four och Idolerna), alltså många av de som överlevde 60-talets stora pop-era i Sverige. Lennart Grahn framför allt – som var min kompanjon i 20 år – från Luleå. Anna Book har varit min stadiga gästartist i många år, oavsett om hon varit ute eller inne på svartlistan.

Kompbandet på skivan Sverige var alltså Limmericks – ett dansband från Göteborg som William spelade mycket med på den tiden.

– När Freestyle spelade på Bacchi Wapen, så kom det en stor dansbandskoncern som hette Baldakinen, som köpte mig och hela det här konceptet. Vi startade en ny krog 1978 som hette King Creole på Kungsgatan och där var Limmericks ett av “stambanden”. Sedan åkte vi på turné tillsammans så vi kände varandra väldigt bra framförandemässigt.

Utöver det udda framförandet av musiken, så var nog det mest uppseendeväckande med plattan själva konvolutet. Den ser helt enkelt lite rolig ut. Utöver svenska flaggans färger och titeln, så pryds omslaget av ett foto med William iklädd militärens mörkblåa mässdräkt med revär, vita skärmmössa och vita handskar. Bredvid honom står logiskt nog… en golden retriever? William själv håller inte med om att bilden är särskilt rolig, men han gissar att det är många som antar att det var en maskerad. Så var det enligt honom absolut inte.

– När den här skivan spelades in 1982, gick Sten & Stanley och grubblade över vad de skulle ha för omslag. Då råkade det vara så att jag hade en bild som jag sa: “den här kan ni ta”. Det var mitt bröllopskort. Jag gifte mig 1980 och när jag stod där inne med bruden bara kände jag att “min hund har varit med så mycket i mitt liv så han ska få vara med”. Så han var med på bröllopet alltså. Han heter Hubertus, Hubbe, efter kungens tredjenamn, säger William.

Bröllopet hölls på Grand Hotel i Saltsjöbaden och då hade Hubbe eget rum där.

– Han satt i limousinen så jag skickade ut bruden i limousinen – det var 20 minuter innan vigseln. Fotografen blev ju jätteförtjust och då tog vi den bilden. Bilden var bara för min egen skull, för mitt eget liv. Sedan då när den här inspelningen kom igång, så sa jag: “jag har ett förslag, titta här”. Och då tog ju dom det direkt för det är ju ett kungligt porträtt.

Anledningen till att skivan fick namnet Sverige och varför konvolutets baksida pryds av uppmaningen “Var rädd om Sverige, köp svenskt!”, är enligt honom själv en helt egen historia.

– Varför det blev “Sverige” var så enkelt som att det var titellåten som var singeln, som i sin tur var orsaken till att det blev en skiva, säger han. Jag hade sett ett tv-program när jag satt hemma i träslottet i Saltsjöbaden och såg Donna Fargo sjunga om “United States of America”. Hon sjöng något i stil med “and I pay my taxes, I’m so grateful blablabla”. Det var en pampig marschlåt och jag tänkte att: “det här vill jag göra om Sverige!” Så jag gick och satte mig, skrev mina rader och tog med det svenskaste jag kunde om “daggstänkta berg” och så vidare.

Hur vill du själv beskriva din skiva?

– Det var en svår fråga. Det är nästan lättare om du frågar hur den kom till över huvud taget, för då är det lättare för mig att förklara också.

William arbetade på företaget Baldakinen som var stort inom nöjesvärlden och varje år höll de en stor dansgala någonstans i Sverige. Ett stående inslag var att William äntrade scenen och gjorde sina spontaniteter och improvisationer.

– Så alla var så vana att jag gick upp och gjorde översättningar på låtarna som dansbanden lirade. När festen kom kände jag att jag har gjort de här låtarna My Way och Oh! Carol till leda, så jag ville göra något nytt. Samtidigt hade jag fått den där idén med “daggstänkta berg”, så jag satt och filade lite på den, säger han. När jag kom ner sa jag till Limmericks “spela det här”. Och så gjorde jag den och då rusade alla fram och var jätteglada och gratulerade. Samtidigt kom Streaplers och Sten & Stanley och sa att det här måste spelas in.

– Det var inte mycket budskap eller tanke bakom låten, utan jag var mest ute efter versmått och poesi och att ta upp olika samhällsfrågor. Jag hade även skrivit två originallåtar ihop med Michael Areklew (Blåblus, har även medverkat på skivor med Abba och Björn Skifs), som kunde lite mer om musik än jag. Sedan fick jag en låt specialskriven av Rune Wallebom (som skrev Kristina från Vilhelmina åt Sven-Ingvars och Aj, aj, aj som blev en hit med Schytts red. anm.), säger William.

Låtskrivaren och gitarristen Michael Areklew minns Freestyle med glädje.

– En tokig jäkel. En bra discjockey som var väldigt stor i början av 70-talet och 80-talet.

– Han var väldigt speciell, eller är väldigt speciell. Han körde en egen stajl helt enkelt. Klädde sig väldigt udda och själva scenbilden han hade på King Creole var som en lägenhet där musikanter och gäster samlades. Det var väldigt speciellt, säger Areklew.

Michael Areklew var en del av King Creols husband Freestyle Family från 70-talet fram till stället stängde 1996. Han skrev låtarna Fröjdanalys och Åh – vilken skillnad till Williams LP.

– Jag hade en liten portastudio och vi umgicks privat ganska mycket genom bandet. Så han var med och vi satt och spånade lite textidéer. Det kom fram spontant har jag för mig, säger Areklew.

Hunden Hubbe på LP-konvolutet till Sverige minns Michael Areklew väldigt väl.

– Den var fin, den där hunden. Efteråt när man hade spelat på King Creole brukade man gå ner och käka korv på ett ställe. Då fick han alltid följa med och äta en korv med bröd. Ibland fick han bostongurka på korven och då fick han hicka, skrattar Areklew. Han var en polare. Labradoren var med på King Creole. Han var jämt med William.

William erkänner att anledningen till att han gjorde skivan i just den här formen – att han läser texten rakt upp och ner över musik – var på grund av att han inte kunde sjunga.

– Jag är ju poet från början. Jag tycker att det inte är en talskiva, det är inte rapping och det är definitivt inte sång. Men det är mycket sångpartier i den och flera musikaliska låtar, säger William.

Kanske blev låten Sverige ändå mest känd genom Eddie Meduza. Musikern gjorde på sitt femte studioalbum För Jaevle Braa! en cover på Sverige och gavs även ut som singel.

– Ja, vilken rysare det var! I musikaffärerna satte man ju upp sådana här Sverigetoppslistor. Då låg jag etta, men började dala neråt. Åkte ner till sjunde och sen till elfte, säger William.

– Sedan gick jag till skivbutiken på Hötorget. Då låg den plötsligt tvåa, trea eller till och med etta. Då såg jag ju bara “Sverige, Sverige” och tänkte: “I’m back!” Så tittade jag lite noggrannare och såg att det stod Eddie Meduza. Då var det Bert Karlsson som hade gjort en kupp. Till historien hör att först hade Bert tagit dit Alf Robertson för att göra den där versionen, men han hade garvat på sig. Då tog han dit Eddie Meduza istället.

En annan av de mer populära spåren på skivan, är den odödliga balladen Fårfarmaren – en sorglig berättelse som enligt William Freestyle själv till stor del är självupplevd:

Från början var jag fårfarmare i Värmland, där jag plöjde harvade och sådde på mitt sätt. Till helgen gick jag på dans i Folkets park och sökte mig en fästmö. Jag träffade en flicka där. Vi åkte hem till fårfarmen och älskade på höskullen. Gemensamt skulle vi bygga en framtid. Tillsammans skulle plöja harva och så. Men hon hade fått ambitioner, hon hade läst Maria-Pia Boëthius, hon skulle bli självständig. Så hon åkte till Uppsala för att studera. Under tiden gick jag ensam hemma och plöjde, harvade och sådde på mitt sätt.
Så en vacker dag skulle jag åka och hämta min käresta. Hon hade tagit examen. Hon hade blivit akademiker. Jag kom fram till studenthuset. Kom upp i korridoren där jag klev över demonstrationsplakat och gamla Vino Tinto-flaskor. Jag kom fram till studiekammaren. På dörren satt det en lapp: Dra åt helvete bonnjävel! Jag hitta en akademiker.

Jag frågar honom hur mycket av det han sjunger om som är självupplevt.

– Alltihop.

Ärligt talat?

– Jag tror det. Antingen har jag sett på nära håll eller gjort det själv.

Flera av plattans spår är covers på redan kända låtar. Men en sticker ut lite extra, menar William Freestyle.

– Jag tänker på Så vimlande var aldrig havet – jag är alltså den enda, första och sista i hela världen som har fått göra en egen text till en Evert Taube-melodi. Jag fick tillstånd av Evert Taube-stiftelsen. Det var väldigt noga med att det skulle vara bra kvalitet på det, så det är jag väldigt stolt över. Jag är den enda som det står “E. Taube / W. Freestyle” på över huvud taget.

Folkrörelsen (om man kan kalla den så) som i jakten efter bortglömd musik återupptäcker gamla och nya favoriter, växer sig allt större. Men trots det tror inte William att just hans låtar kommer återupptäckas och spelas på dansgolv i framtiden.

– Ja, vem skulle de ha med sig som kan prata fram dom där låtarna då? Några dansbandshits i folkparkerna tror jag inte att de blir, säger William.

Av Henrik Martinell

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén