Brottarlegenden Frank Andersson fick bragdguldet för fina insatser i VM 1977. Dagen för, eller snarast kvällen före – okej natten före prisutdelningen vänder Frank plattor på ett disco i Varberg. Skulle han hinna fram i tid?
Det är kväll i november 1977. Tidigare under hösten har mattkamparen Frank Andersson vunnit VM-guld i Göteborg, vilket han ska tilldelas Svenska Dagbladets bragdmedalj för. Sent denna kväll håller Frank igång som discjockey vid ett fullt dansgolv på Varbergs hotell. Klockan 10 imorgon förmiddag ska han motta bragdguldet från podiet direkt ur prins Bertils hand.
GT:s reporter Kenth Andreasson är på plats på hotellet. I artikeln frågar reporter-Kenth bragdmannen om han kommer hinna fram i tid till det högtidliga ögonblicket.
– Jag kör upp i natt. Vi brukar fixa grejerna, vi fixar det här också, förklarar Frank sorglöst.
Frank har sin sportbil Corvette Stingray ståendes utanför hotellet.
Och ”vi” – det är Frank och hans kompis William Freestyle.
Enligt artikeln verkar ”vi” inte vara riktigt överens. William hävdar att de ska ta ett tidigt flyg från Landvetter istället. Men att de ska hinna fram till Gamla riksdagshuset i Stockholm till klockan tio dagen efter är båda helt ense om.
Hur det gick avslöjar inte den 43 år gamla artikeln. Kom de i tid? Och hur tog de sig i så fall dit?
Reportern Kenth Andreasson är idag pensionerad sedan flera år och bosatt i Varberg. Han minns inte just det här mötet med Frank.
– Nej, skrattar han.
Han säger att det här var ett ganska typiskt kvällstidningsjobb på 1970-talet.
– Man har en kändis som gör något av stort intresse, så gör man förhands på det i princip. Förmodligen var det därför jag inte kommer ihåg det för att det var ett schablonjobb, säger Kenth.
Sedan jag förra gången i researchsyfte kontaktade Kenth, har han tittat djupare i frågan om huruvida Frank Andersson och William Freestyle hann fram.
– Det tror jag han gjorde, för det hade jag nog fan kommit ihåg annars. För det hade varit en ganska stor sak på sin tid. Om du jämför med Thomas Wassberg, han tackade ju nej till bragdmedaljen. Det pratas det ju fortfarande om, detta fantastiska att inte ställa upp på att ta emot bragdmedaljen. Jag menar, hade Frank inte varit där och tagit emot den så hade det varit en skandal, särskilt då som prins Bertil delade ut den.
Kan inte Frank ”bara” ha blivit försenad?
– Ja, men jag kollade med en gammal kollega, Cege Berglund, som varit reporter på Göteborgs-Posten i många år, med inriktning på just brottning, och kan allt och alla. Han hade inget som helst minne av att inte Frank hade fått bragdmedaljen. Någon bevisning har vi inte, men vi kan konstatera att indicierna är väldigt starka, säger Kenth.
I ett mejl dagen efter vårt snack tillägger Kenth:
Hej,
Funderade vidare på Frank-problematiken och kollade på Youtube, där jag hittade ett inslag från VM-succén och därtill några blixtsnabba bilder från vad som antyds vara överlämnandet av Bragdmedaljen (sekunderna om Bragdmedaljen dyker upp ungefär 3:30 in). Och någon prins Bertil syns inte till. Möjligt är alltså att Frank inte hann till Stockholm i tid.
Det är svårt att reda ut frågan med vare sig Frank Andersson eller hertigen av Halland, prins Bertil, idag. Däremot lever ännu Franks kompis Wilhelm Wängström – mer känd som William Freestyle – som ju var med honom på Varbergs hotell den där kvällen före den viktiga förmiddagen för 53 år sedan.
Över en brusig telefonlina till Råsunda frågar jag honom: kom ni fram i tid?
– Nej, svarar han.
William Freestyle förklarar att anledningarna till det var tre:
- trötthet
- förkylning och
- efterfest.
Frank Andersson var trött efter en flera dagars promotion- och jipporesa längs västkusten med ändstation Varbergs hotell. Detta i kombination med att en tuff förkylning bröt ut i Frank samt en oplanerad efterfest på hotellet, gav William inget annat val…
– Och det var ingenting att göra åt, så jag ringde till någon journalist som bad prins Bertil ringa till mig. Så jag pratade med prins Bertil och sa att Frank var förkyld eller någonting.
Telefonsamtalet med prins Bertil ringdes samma kväll som den aktuella GT-artikeln skrevs.
– Då gick han med på att han skulle säga… Då skulle prins Bertil säga att han också var förkyld och så skulle vi ta det dagen efter, berättar William Freestyle.
– Så prins Bertil sa att han skulle låtsas som ingenting och så bestämde vi att vi tar det dagen efter då. Så det gick bra.
Det gick bra ja, men det var ändå en kunglig grej som ni sköt upp för att Frank var förkyld, men ville festa?
– Jaja, javisst, säger William.
Nästa fråga är givetvis hur de tog sig från Varberg till den kungliga huvudstaden – blev det flyg eller bil?
– Nej, vi körde Stingrayen.
Blev det tidigt dagen efter efterfesten, minns du det?
– Det blev nog ganska tidigt för vi kom fram i tid och allting.
Så det gick bra. Och prins Bertil, han var så trevlig så, konstaterar William.
Sammanfattningsvis: Frank Anderssons porträtt hamnade till slut på bragdväggen 1977. Men utdelningen av bragdguldet gick av stapeln en dag senare än tänkt. På grund av en förkylning. Plus några teknikaliteter. Den här nya informationen kanske inte skapar några större svängningar i tid och rum i läsarens liv, men kanske måste en och annan detalj i idrottshistorien möbleras om för att uppnå rätt Feng shui-energi?
Läs mer
- Henrik Martinell: William Freestyle och historien om Sveriges första diktjockey, den 6 juni 2017
- Henrik Martinell: Frank Andersson och hans brottarhit, den 18 oktober 2018
Foto
Från GT:s tidningsartikel november 1977. Fotografiet på William Freestyle är tagen av hans kompis Joel Jonsson.
Tack
Stort tack till Kenth Andreasson och William Freestyle/Wilhelm Wängström.
Om Svenska Dagbladets bragdmedalj
Svenska Dagbladets guldmedalj, ofta benämnd Bragdguldet, har sedan år 1925 delats ut av Svenska Dagbladet.
Medaljen ges till ”årets främsta svenska idrottsbragd”.
Enligt stadgarna ska medaljen delas ut i november eller december och kan ges till ett lag eller en individuell idrottare.
