Magnus Ny-Magnum Nilsson och Burt von Bolton på Sunkit (foto: Casper Hedberg)

Etikett: Karl Gerhard

Sunkits spellista i februari 2021

Sunkits spellista i februari 2021

Vad döljer sig bakom Sunkits spellista Sunkit bjuder upp – februari 2021? Vi går till botten med pärlorna från Spotify.

Här hittar du Sunkits spellista i februari 2021 på Spotify.

Som vanligt öppnas Sunkits spellista med den låt som blivit vår signaturmelodi, Happy José eller Ching-Ching. Denna gång med den artist som låten faktiskt är starkast förknippad med, trumpetaren och orkesterledaren Jack Ross (1916-1982). Med Happy José (Ching Ching) låg han 1962 på listorna i Sverige och Nederländerna, men var i hemlandet USA mer framgångsrik med uppföljaren Cinderella.

Johnny Bode är numera inte den ratade och bortglömde artist och kompositör han en gång var. Under perioden innan han blev de stora skandalernas man var Johnny en grammofonsångare på väg upp. Bland schlagers som Vackra Viran och Faderittan Hoppsan hittar vi en låt som är så in character med Johnny Bode att den inte ens gavs ut. Värre värst spelades in i Stockholm i september 1935. Då under pseudonymen Sven Arnelin. Låten gavs ut först på CD:n Johnny Bode till dragspel.

I revyn Dessa ridderliga tider sjöng Karl Gerhard 1939 Bom, en försvenskning av franska Boum, skriven av Charles Trenet (du vet, han med La Mer). Magnus Uggla gör en riktigt bra version på sin Karl Gerhard-skiva Ett bedårande barn av sin tid från 2006.

Charles Trenet: Boum (1938)

Charmören Carli Tornehave, som faktiskt uppträtt på ett av Sunkits evenemang på Södra Teatern, har många fina schlagers och jazznummer på sitt samvete. I Melodifestivalen 1966 ställde han upp med underbara Monte Carlo, med musik av Bengt-Arne Wallin och text av Carl Gyllenberg. Det blev en andraplats, då.

Hej på dej som är tjej gavs ut på singel 1977 med Karlstad-Örjans. Senare samma år kom den med på gruppens album Vi håller Sverige dansande. Låten, som är skriven av gruppens egen Georg Haenflein, är lika bra som titeln antyder. I brist på originalet nöjer vi oss med en version insjungen av norska Gudny Dahlen.

Charlies gav ut en singel på Hans Edlers etikett Marilla 1971. Det i sig räcker för att uppnå kultstatus. Och En bedårande kvinna, singelns baksida, bara betonar detta.

Five Teddys låg på Bert Karlssons Mariann, men var väl inget av skivbolagets största namn (konkurrensen var onekligen hård). På det självbetitlade albumet Five Teddys från 1977 hittar vi den troskyldiga En gunghäst och en nallebjörn, skriven av Hans Sidén och Ingvar Blom.

Evigt unga Flamingokvintetten har spelat in Indianernas vän, skriven av bandets Hasse Carlsson, flera gånger. Denna version är från albumet Flamingokvintetten 15 från 1984.

Renée Agén finns det all anledning att återkomma till. Hon hårdpluggades som tonåring av Thore Skogman, som skrev låtar till henne och satte in henne i de sammanhang han kunde komma åt. En hel rad singlar blev det, men kanske inte något riktigt genombrott. Vilket är synd. Gräshoppan från 1962 visar att Thore var på rätt spår.

I början av 1960-talet var rocken het i Frankrike. Så het att i stort sett vem som helst kunde bli föremål för skivinspelning, bara det fanns lite rôck med i bilden. Väldigt lite är känt om gruppen Les Blousons Noirs, men de fastnade i alla fall på en smått sensationell skiva från 1961 eller 1962. Myten säger att det var några kompisar som var på genomresa till Marocko, men vad som är sant eller inte lär vi väl aldrig få veta. Hursomhelst, deras version av Be Bop Alula av Gene Vincent är egen. Stark och egen.

I det gamla Sovjetunionen var däremot rock inget som roade makthavarna. Men folket ska, i mycket lagom portioner, ha bröd och skådespel och godtyckligt kunde viss musik komma att bli tillgänglig. 1985 var tiden plötsligt mogen för sovjetisk rockabilly. Denna slot tillföll Mister Twister. Deras första album gavs ut på statliga Melodiya och blev en enorm framgång. Rockabilly Rock har varit en given hit på Sunkit så länge vi har kört klubben.

Det moderna dansbandet Black Jack har lyckats förvalta en generisk stil och ändå lägga till något personligt. Ofta strösslar man in låtar med en mild humor, men En dag i taget plockar vi – lite otypiskt – med bara för att den har ett skönt gung och en lite ovanlig text. Låten kommer från albumet Nakna på balkongen från 2014.

Om Paul Paljett var omåttligt populär på 1970-talet var hans stjärna på väg utför 1980. Paul Sahlin fattade galoppen och strök artist- och efternamn, nöjde sig med Paul och lanserades som en ny Magnus Uggla på albumet Passar galoscherna? (Mariann). Det gick väl ärligt talat sådär. Pålles känsla för att skriva låtar finns förstås kvar, men image och texter… Döm själv av Hur var hon i sängen? En lustig detalj är att Paul återvände till fotbeklädnaden galosch när han senare skrev Drag under galoscherna för sin skivbolagsdirektörs politiska parti.

Sten & Stanleys framsida är ett album med Sten & Stanley från 1977. Omslaget pryds av Sten Nilsson i silhuett, iförd Jack Nicholson-mössa och poppiga glasögon. På skivan hittar vi försvenskningar av flera av dåtidens stora internationella hits, inte minst En kvinna, en man – som i original är No Woman, No Cry, Bob Marleys stora hit. Här i en mjuk och skön version, som inte riktigt vet på vilket ben den ska stå – och kanske just därför är en sådan fullträff. Den svenska texten är anmärkningsvärt egen och innehåller bland annat den odödliga frasen ”han var en fantastisk reklamman”.

Skådespelaren Per Myrberg var en gång i tiden kanske mer uppmärksammad som schlagersångare än för sitt egentliga yrke – och det var nog lite oväntat och inte alltid helt välkommet för herr Myrberg själv. Några år efter de riktiga braksuccéerna kom denna singel på Metronome. Mitt namn är Jack från 1968 är en cover på My Name is Jack med Manfred Mann från samma år.

På tal om klassiska hits gjorda på svenska. Älskade Schytts gjorde på sitt album Hålligång 2 Let’s Twist Again med svensk text av Ewert Ljusberg. Här kommer Mårtensson från 1974 är en av Sunkits evergreens. Förstås.

Ett annat klassiskt dansband på Mariann är ju Jigs och deras Min jojo finns med på albumet Goa bitar 5 från 1975.

Cool Candys bildades redan 1950, hade hits som popband under det tidiga 1960-talet – men förknippas trots allt främst med sin roll som ett av dansbandsmusikens stora affischnamn i början av 70-talet. Rara underbara Katarina är en långkörare på Sunkit.

Tänk att va’ lektyrfotograf är förstås främst känd genom Paul Dennis, både från LP:n Danspartaj (1975) och samlingsplattan Kvart-i-2-dansen (2003). Men den är inte alls pjåkig i superproffsiga Moonlighters händer. Deras version kom redan 1973, och finns med på deras album – förvirrande nog kallat – Danspartaj 2. Låtskrivare är Lars Olof Carlsson och Torgny Söderberg.

Låt oss återvända till Sten & Stanley (det gör man ju gärna), eller framförallt Sten Nilsson. Decca släppte 1972 en solosingel med Sten och a-sidan är Här finns det jobb för vitaminer. Låten är i original den – framförallt i Europa – framgångsrika Is This The Way To Amarillo, skriven av Neil Sedaka och Howard Greenfield, som Tony Christie sjöng. Här med fin svensk text av Bo Carlgren.

Sacha Distel spelade in Les Moustaches 1967, hade en hit med den och flera år senare hamnade bakgrundsmusiken på ett svenska skivbolag. Thore Callmars letade förmodligen efter en utfyllnadslåt till den LP man höll på med – orkestern hade definitivt kapacitet att spela den själva – och den svenska versionen Mustaschen kom med både som singelbaksida 1972 och på albumet 25 år! året därpå. Historia!

För att en skiva ska bli spelad på klubben Sunkit krävs i allmänhet en viss patina. Det behöver gå ett antal år av inkubation för att en låt ska passa in, få rätt känsla. Denna gyllene regel gäller inte I Love Europe med Christer Sjögren. Samma kväll som den premiärspelades, i Melodifestivalen den 9 februari 2008, visste vi, visste våra stammisar, visste alla kännare av sunkadelisk musik landet kring, att den här låten åker rakt in på klubbens tio-i-topp. Musik av Torgny Söderberg och Magnus Johansson, text av Ingela ”Pling” Forsman.

Ingen låt är lämpligare att avsluta en klubbkväll, eller spellista, med än De’ e’ slut med Lars Berghagen. Tyvärr finns inte den första inspelningen, baksida på singeln Min kärlekssång till dig – som Lasse kom tvåa med i Melodifestivalen 1974, på Spotify så vi får här höra en senare, och slickare, version. Det funkar, det med.

Tack för att du lyssnar! Och glöm inte att följa oss på Spotify, så missar du ingen mumsig musik.

Noël Coward

Noël Coward – scenens och sångens store dandy

Med vass tunga och penna fick Noël Coward det brittiska folket att skratta åt sig själva. Han var känd för sin elegans och sitt aristokratiska sätt, men hade vuxit upp under mycket knappa omständigheter.

Noël Coward sjunger ”Mad Dogs and Englishmen” 1955

Noël Coward föddes den 16 december 1899 i stadsdelen Teddington i sydvästra London. Han ska ha fått sitt förnamn med anledning av att han föddes så nära inpå jul (noël = jul på franska). Pappan var pianoförsäljare och mamman hemmafru.

Om det var pappans val av yrke eller hans förmåga att utöva det ska vi låta vara osagt, men familjen ska ha levt under mycket knappa förhållanden. Detta till trots uppmuntrade Noëls mamma honom att utveckla sitt intresse för att uppträda. Han sjöng redan som sjuåring vid lokala konserter och i kyrkokören. Senare fick han gå på dansskola och redan 1911 fick han sitt första betalda uppdrag – som Prins Mussla i en barnpjäs. Därefter rullade scenkarriären på, omväxlande som skådespelare, sångare och dansare – så småningom även runtom i Storbritannien.

Under första världskriget värvades han till armén, men frikallades efter några månader på grund av sviktande hälsa. Istället började han skriva noveller och pjäser, i första hand för att bidra till familjens försörjning – men särskilt pjäserna visade en betydande fallenhet för det här med att skriva. Snart nog spelades Noël Cowards pjäser på allt större teatrar, och till slut gjordes många av dem till film.

I slutet av 1920-talet var Noël Coward en av världens bäst betalda pjäsförfattare.

När andra världskriget bröt ut lade han skrivandet åt sidan och engagerades – officiellt – som underhållare för att driva den brittiska krigspropagandan. Bakom ridån var hans uppdrag ett annat – Noël Coward var spion. Inte så konstigt, kanske, att nazisterna hade hans namn på sin Sonderfahndungsliste G.B. – den omfattande förteckning över britter som skulle letas upp och avrättas efter en tänkt tysk invasion.

Winston Churchill tyckte dock att Coward skulle göra mer nytta som underhållare på hemmaplan, för att gjuta mod i britterna. Det kanske inte var ett direkt sätt att meddela att Noël varit dålig som spion; han blev hursomhelst besviken men genomförde sitt nya uppdrag med entusiasm och stor flit. Under brinnande krig satte han upp pjäsen Blithe Spirit (1941), som blev en enorm framgång och spelades nästan två tusen gånger på raken.

Ett tecken på Noël Cowards upphöjda position – och livsstil – var det faktum att han flyttade in på Hotel Savoy när hans eget hem hade förstörts i bombräderna över London.

Vid sidan av sina pjäser och sitt agerande, så skrev han också väldigt många sånger – en stor del är evergreens som spelas ofta. Mångsysslaren Coward sjöng förstås också in sina låtar och det finns många njutbara skivor med honom.

Hur ska man beskriva Noël Coward? Han syntes ofta i rökrock eller smoking – eller båda – och det är svårt att hitta en bild på honom utan en cigarett i långt munstycke. En nästan överdriven elegans var hans varumärke och en bitsk, välartikulerad sarkasm var hans främsta vapen. Ska man jämföra honom med någon i Sverige, så är det omöjligt att komma förbi Karl Gerhard. Eller, för den delen, Nils Dardels ikoniska tavla Den döende dandyn. Ibland har han faktiskt lite Povel Ramel över sig.

Cowards aristokratiska stil gjorde att han – i backspegeln kan det tyckas märkligt – erbjöds huvudrollen som James Bond i filmatiseringen av Ian Flemings Dr. No (1962). Jag tänker att karaktären James Bond inte var huggen i sten innan de första filmerna med Sean Connery satte ramarna, och att man kanske tänkte sig en mer ironisk James Bond, den som kan sägas dyka upp i Casino Royale (1967). Tack och lov var hans svar detta:

Dr. No? No, no, no, a thousand times, no.

De flesta av Noël Cowards pjäser har karaktären av att kunna spelas på privatteatrarna i Stockholm (och gjorde det också). Han var en underhållare – och han var en av de främsta.

Noël Coward avled den 26 mars 1973 i sitt hem på Jamaica.

Länkar

Ulla-Bella Fridh

Ulla-Bella Fridh skrinnade mellan revy och schlagertopp

Hon var oerhört produktiv under flera decennier, både som sångerska, skådespelare och programledare. Så varför är det så tyst om Ulla-Bella Fridh?

Ulla-Britt Fridh föddes i Stockholm den 9 december 1929. Hon inledde sin artistiska bana som konståkare i Gustaf Wallys isrevy 1947. Intresset för att uppträda ledde vidare till Göteborgs stadsteaters elevskola, där hon studerade åren 1949-1952. Hon debuterade sedan på film i inte mindre än Arne Mattssons skandalsuccé Hon dansade en sommar (1951).

I början av 50-talet spelade Ulla-Britt Fridh revy med Karl Gerhard, och det var han som gav henne artistnamnet Ulla-Bella. Fler revyer blev det därefter, både hos Knäppupp och Hagge Geigert.

Under hela 50-talet var Ulla-Bella väldigt flitigt förekommande på vita duken. Bland filmerna hon medverkade i finns För min heta ungdoms skull (1952), Vingslag i natten (1953), Åsa-Nisse på hal is (1954), Åsa-Nisse ordnar allt (1955) och Het är min längtan (1956). Samtidigt början hon göra sig ett namn – faktiskt större än som skådespelare – som grammofonartist. Först tillsammans med Owe Thörnqvist; de gjorde bland annat På festplatsen och Titta, tittaMetronome 1956. Under några år kom en strid ström sjutummare på egen hand, då på Philips.

Ejnar – även känd som Einar – samt Roslagsvår (tänk ”Johansson, se upp i svängarna”) är väl hennes största egna hits.

Annars växlade Ulla-Bella Fridh över sitt fokus till TV i början av 1960-talet. Hon gifte sig med journalisten och TV-producenten Jan Gabrielsson 1962 och de var båda programledare i Söndagsbilagan, ett då ganska nytt programformat som förebådade 70-talets många magasinsprogram med blandning av underhållning och nyheter.

I skrivande stund finns faktiskt en säsong av Söndagsbilagan att beskåda på SVT Play.

Det stora publika intresset falnade mot slutet av 60-talet, men hon var fortsatt engagerad under många år på Uppsala stadsteater, hon gjorde en LP-skiva så sent som 1980 och medverkade i brytpunkten mellan 70- och 80-talet i en lång rad mer eller mindre klassiska teveserier – Bomsalva (1978), Albert & Herbert (1979), Mor gifter sig (1979), Katitzi (1979), Sinkadus (1980) och Fem dagar i december (1981).

Konstigt nog pratas och skrivs det idag inte mycket om Ulla-Bella Fridh. Jag bläddrar i biografier och andra skildringar av dåtidens underhållnings-Sverige, men hittar inte mycket. Jag letar säkert slarvigt, men fyll gärna på med dina minnen och tankar om henne – kommentera här på sidan.

Som parentes kan man väl gissa sig till att Ola Ströms karaktär Ulla-Bella, min sekreterare i TV-serien Solstollarna fick sitt namn från just 50-talets stora sångerska. Hur orelaterat namnvalet än kan tyckas vara.

Ulla-Bella Fridh gick bort den 27 oktober 1993, inte ens 64 år gammal. Hon är begravd tillsammans med maken Jan Gabrielsson på Uppsala gamla kyrkogård.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén