Kategorier
Artister

Noël Coward – scenens och sångens store dandy

Med vass tunga och penna fick Noël Coward det brittiska folket att skratta åt sig själva. Han var känd för sin elegans och sitt aristokratiska sätt, men hade vuxit upp under mycket knappa omständigheter.

Noël Coward sjunger ”Mad Dogs and Englishmen” 1955

Noël Coward föddes den 16 december 1899 i stadsdelen Teddington i sydvästra London. Han ska ha fått sitt förnamn med anledning av att han föddes så nära inpå jul (noël = jul på franska). Pappan var pianoförsäljare och mamman hemmafru.

Om det var pappans val av yrke eller hans förmåga att utöva det ska vi låta vara osagt, men familjen ska ha levt under mycket knappa förhållanden. Detta till trots uppmuntrade Noëls mamma honom att utveckla sitt intresse för att uppträda. Han sjöng redan som sjuåring vid lokala konserter och i kyrkokören. Senare fick han gå på dansskola och redan 1911 fick han sitt första betalda uppdrag – som Prins Mussla i en barnpjäs. Därefter rullade scenkarriären på, omväxlande som skådespelare, sångare och dansare – så småningom även runtom i Storbritannien.

Under första världskriget värvades han till armén, men frikallades efter några månader på grund av sviktande hälsa. Istället började han skriva noveller och pjäser, i första hand för att bidra till familjens försörjning – men särskilt pjäserna visade en betydande fallenhet för det här med att skriva. Snart nog spelades Noël Cowards pjäser på allt större teatrar, och till slut gjordes många av dem till film.

I slutet av 1920-talet var Noël Coward en av världens bäst betalda pjäsförfattare.

När andra världskriget bröt ut lade han skrivandet åt sidan och engagerades – officiellt – som underhållare för att driva den brittiska krigspropagandan. Bakom ridån var hans uppdrag ett annat – Noël Coward var spion. Inte så konstigt, kanske, att nazisterna hade hans namn på sin Sonderfahndungsliste G.B. – den omfattande förteckning över britter som skulle letas upp och avrättas efter en tänkt tysk invasion.

Winston Churchill tyckte dock att Coward skulle göra mer nytta som underhållare på hemmaplan, för att gjuta mod i britterna. Det kanske inte var ett direkt sätt att meddela att Noël varit dålig som spion; han blev hursomhelst besviken men genomförde sitt nya uppdrag med entusiasm och stor flit. Under brinnande krig satte han upp pjäsen Blithe Spirit (1941), som blev en enorm framgång och spelades nästan två tusen gånger på raken.

Ett tecken på Noël Cowards upphöjda position – och livsstil – var det faktum att han flyttade in på Hotel Savoy när hans eget hem hade förstörts i bombräderna över London.

Vid sidan av sina pjäser och sitt agerande, så skrev han också väldigt många sånger – en stor del är evergreens som spelas ofta. Mångsysslaren Coward sjöng förstås också in sina låtar och det finns många njutbara skivor med honom.

Hur ska man beskriva Noël Coward? Han syntes ofta i rökrock eller smoking – eller båda – och det är svårt att hitta en bild på honom utan en cigarett i långt munstycke. En nästan överdriven elegans var hans varumärke och en bitsk, välartikulerad sarkasm var hans främsta vapen. Ska man jämföra honom med någon i Sverige, så är det omöjligt att komma förbi Karl Gerhard. Eller, för den delen, Nils Dardels ikoniska tavla Den döende dandyn. Ibland har han faktiskt lite Povel Ramel över sig.

Cowards aristokratiska stil gjorde att han – i backspegeln kan det tyckas märkligt – erbjöds huvudrollen som James Bond i filmatiseringen av Ian Flemings Dr. No (1962). Jag tänker att karaktären James Bond inte var huggen i sten innan de första filmerna med Sean Connery satte ramarna, och att man kanske tänkte sig en mer ironisk James Bond, den som kan sägas dyka upp i Casino Royale (1967). Tack och lov var hans svar detta:

Dr. No? No, no, no, a thousand times, no.

De flesta av Noël Cowards pjäser har karaktären av att kunna spelas på privatteatrarna i Stockholm (och gjorde det också). Han var en underhållare – och han var en av de främsta.

Noël Coward avled den 26 mars 1973 i sitt hem på Jamaica.

Länkar

Av Magnus Nilsson

Magnus "Ny-Magnum" Nilsson är en av grundarna till Sunkit. Han är verksam som digital strateg i Stockholm.

Ett svar på ”Noël Coward – scenens och sångens store dandy”

En vårkväll 1942 tog dansös Dagny Jorgensen i Brighton av sig en smäcker vit stövlett med mossgröna små stjärnor och signerade den till Noël Coward med orden: ”Jeg er tvunget til at skjule min normale menskelige forelskelse.”
När Coward några veckor därefter fick hjälp av en dansk illusionist att översätta orden till engelska var Dagny inte längre i livet. Coward berättade detta i några relativt tidiga tidningsintervjuer, dock inte i sina memoarer.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

16 − två =